Kommer min uppväxt i det nordvästskånska Hittarp på tal följer alltid samma replik: ” Fint ska det vara”. Denna försmädliga kommentar antyder att det rör sig om en fahionabel villaförort där Hälsingborgs övre medelklass gärna vill bo. Och det är väl så det är nu.
Men åtminstone ett stycke in på sextiotalet var detta gamla fiskeläge ett autonomt samhälle med liten hamn, två livsmedelsbutiker, ett pensionat för sommargäster där också gemensamma angelägenher som kommunal information och poliovaccinering ägde rum, en restaurang, ett par kiosker, postkontor, taxistation, missionshus, bibliotek, tennisbana, två kaféer och ett litet sjöfartsmuseum. Albert Abbes stämningsbild härovan är hämtad från sundskusten längre söderut, men kunde lika väl gälla det vardagsliv jag minns i Hittarp. Yrkesfiskare och hantverkare bodde mest nere runt hamnen och därifrån ledde två branta backar upp till landsvägen. Den norra kallades Kruareliden eftersom det en gång låg en krog där. Vid dess krön väntade man på att bussen till stan skulle dyka upp och svänga ner från allén borta vid Kulla Gunnarstorps slott, bakom möllan som hembygdsföreningen ännu inte rustat upp. Mitt i den backen flyttade vi in i nybyggd villa och fick som närmsta grannar den gamle agronomen och hans familj nedanför och Hilda och Knut ovanför.
Hilda och Knut var ett i alla tänkbara avseenden omaka par. Bred och stadig började hon varje dag med att från en låda i backen hämta lokaltidningarna att dela ut, städade sen åt folk i byn samt styrde på sitt barska sätt det egna hemmet och de nästan vuxna barnen. Och, förmodar jag, mannen. Det låg nära till hands att uppfatta honom som disträ och världsfrånvänd och de flesta dömde nog ut honom som sådan. Men när han lång och rak cyklade genom byn föreföll han snarare självmedveten och stolt och han tilltalade alltid människor på ett högtidligt och respektfullt sätt, även ett barn som jag. Framförallt var han en läsekarl och verkade som sådan vara malplacerad i den omgivning han levde. I huset bakom den vildvuxna trädgården där katter och höns sprang omkring, där barnens alla kamrater rände ut och in och där det var fullt av bilvrak eftersom sonen var raggare.
Jag blev aldrig riktigt klar över vad Knut arbetade med, någon sade att han skötte försöksdjuren på läkemedelsfabriken Leo i stan. Kanske gjorde han det, men det var inte det viktiga med honom. Han levde med böckerna och det utåt mest märkbara av hans läsande var de citat på olika språk han strödde omkring sig. När Knut och Hilda konverserade mina föräldrar vid grinden, som goda grannar gör, bidrog han med franska fraser ända tills Hilda tröttnade och röt: ” Tyst me de möget ! “
När sedan möllan restaurerades, med ambitionen att göra den till turistattraktion, fick Knut uppgiften att förevisa den och det gick han in för med stort allvar. Möllans tre loft fylldes med textade beskrivningar på engelska, franska och tyska av alla dess funktioner ( den som vill veta mer om dem kan gå till blogginlägget ” Om en kvarn ” 2012/08/10 ). På sitt vänliga och värdiga sätt höll han föredrag för folk var de än kom från, förstås inte alltid med korrekt uttal och grammatik. Detta imponerade till och med på den strame, konservative agronomen: ” Tänk att en man utan ordentlig skolunderbyggnad kan presentera möllan på tre främmande språk ! Inte illa “
Nej, inte alls illa. Och jag tycker att det var något fint med detta lilla samhälle där man, fjärran från segregering och gentrifiering, kunde vara udda och bryta mot förutbestämda klassmönster. Så fint ska det vara.
