Klippare.

Ett silluettklipp har vandrat genom släkten och slutligen fastnat inom glas och ram på väggen hos mig. Det föreställer min mormor, och är nu solkigt och missfärgat, men man kan se att det är skickligt klippt, möjligen lite förskönat. Konstnärens signatur kan anas och ängsblommor sticker fram i relief därunder.

Ordet siluett kommer från Etienne de Silhouette som på 1700-talet var finansminister åt Ludvig XV. Uttrycket ” a la silhouette ” kom på grund av hans sparsamhet att användas om allt som var snålt och otillräckligt. Så småningom begränsades det till att gälla enbart pappersklipp där man ju också rör sig med små medel. En sax, ett svart papper, bara konturer, inga skuggor, inga valörer. Man håller saxen hela tiden i samma läge i höger hand och papperet i vänsterhanden rör sig åt olika håll under saxens snabba arbete.

En som verkligen behärskade det här var H. C. Andersen som vid sidan av författarskapet var en avancerad bildkonstnär och lämnade efter sig mängder av teckningar och collages samt mer än tusen pappersklipp. Han gjorde, förstås särskilt bland barnen, lika stor lycka i salongerna med sina klipp som med sina sagor. En uppläsning kunde avslutas med att han vek ett papper dubbelt och från mittaxeln klippte fram en bild som veks upp och visade en symmetrisk komposition med spegelverkan, lämplig att ställa på ett bord. Andersen vidgade sin konst till att uppta hela skärmar och ibland blev det skulpturer.

Ett spännande illustrationsuppdrag som jag har på gång har väckt lusten att åter sätta saxen i de svarta arken ( och man kan riva också, de ger en annan, ruffare, effekt ). En fördel med tekniken är att de gör sig bra som illustrationer. De är direkta och fungerar i vilken skala som helst. Klipp till bara !

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |