Kanonfotografer.

Ett årskort på Fotografiska vid Stadsgården i Stockholm, det är modellen ! Då kan man se de bästa utställningarna hur många gånger som helst utan att behöva göra sig någon brådska. Man tar en rabatterad fika ( eller varför inte frukosten med honungsyoghurt som serveras hela dagen ) och ser ut på finlandsbåtar, djurgårdsfärjor, Gamla Stan och Gröna Lund medan man samlar ihop intrycken för att sedan gå tillbaka och njuta av favoritfotona.

Återvänder man till samma utställningar efter en och en halv månad är man inte samma människa längre och ser inte bilderna på samma sätt som förut. Någon har dött och någon har fötts, en ny insikt har man fått, en stor glädje har gjort blicken klar och något annat grumlade den en aning.

Så är det i alla fall för mig och lite, lite visare vandrar jag genom rummen på bottenplanet där Ellen von Unwerth följer sina vackra modeller genom power, action, drama, passion och lust och jag förstår inte vad som fängslade mig under förra besöket. Nu förefaller det bara vara poser och effektsökeri. Antagligen hör jag till helt fel målgrupp.

Christian Tagliavini, däremot, är ännu mera på fullt allvar. Det är också iscensatt fotografi, alltså långt från ögonblicksbilder och reportage. Alla foton är noggrant komponerade, välregisserade tablåer uppbyggda i studios. Modellerna har inte munnarna vidöppna eller kråmar sig behagsjukt på motorcyklar som på utställningen därnere. De sitter stelt uppsträckta och glor stint in i kameran som man gjorde på den tiden då kanonfotograferna brände av sina blixtar. Eller tittar bort.

Schweizaren Tagliavini föddes 1971 och växte upp i norra Italien bland mycket italienskt renässansmåleri att inspireras av. Det är utgångspunkten för hans sju stora fotoserier och sedan har han i dem också integrerat franskt artonhundratalsfotografi. Det speciella med Tagliavini, som också är tecknare och grafisk designer, är att han tillverkar all rekvisita och alla kläder själv mest i papper, men på senare år har han också använt sig av modern digital 3D-teknik. Bilderna blir alltmer detaljerade och raffinerade.

Det är märkligt att fotografier som så tydligt är pastischer på målningar från många sekler tillbaka kan kännas så samtida. Längs samma väg söker sig det exakta, hantverksskickliga måleriet alltfler just nu ägnar sig åt. Till exempel Alexander Klingspor ute på Waldemarsudde, som dock ibland ibland mystifierar väl mycket.

Jag blir kvar på Fotografiska tills de stänger. Nästan ensam i dunklet, med Tagliavinis tysta slutna gestalter, medan alla andra väljer att vistas ute i ljuset från den intensiva, påträngande kvällssolen.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *