Kakelugnsmordet !

I vindfånget till Hornstulls förträffliga bibliotek finns ett skåp där man kan lämna ifrån sig sånt man läst ut och tycker att medmänniskor bör ta del av. Idag är halva skåpet upptaget av flera decenniers inbundna årgångar av Nordisk Kriminalkrönika och jag överväger att bära hem dem och försäkra mig om mustig, spännande läsning livet ut. Säkert finns det bland alla krönikorna någon om kakelugnsmordet i Stockholm 1962.

Tidningarna skrev det året mycket om hur polisen försökte lösa gåtan med den rike excentriske enstöringen som spårlöst försvunnit. Hans efterlämnade dagboksanteckningar pekade mot bankjuristen som var hans ekonomiske rådgivare. Denne hade slösat bort sina pengar på ett omfattande renoveringsojekt, en herrgård utanför stan, och började förskingra sin klients förmögenhet. Han togs till förhör och erkände att han lurat hem den arme mannen till sin bostad, slagit ihjäl och styckat honom samt eldat upp honom i lägenhetens tre stora kakelugnar. Inälvorna spolade han ner i toaletterna och askan fördelades på soptunnor. Huset revs kort efter mordet vilket han visste skulle ske. Om han inte fått misstankarna om bedrägeri mot sig hade han alltså mycket väl lyckats genomföra det perfekta brottet.

Kriminalteknikerna hade svårt att tro att han ensam kunnat genomföra att först stycka kroppen, bara det ett dagsverke för en styckmästare eller kirurgiskt kunnig, och sedan springa fram och tillbaka mellan kakugnarna och elda upp alla bitarna. Han borde haft en medhjälpare. Man tänkte att han gjort på något annat sätt och åkte därför ut till hans herrgård och grävde efter kroppen men hittade inget. I rekonstruktionen av brottet lyckades man finna en likadan kakelugn och styckade en lagom stor gris att elda upp i den. Slutsatsen blev att han faktiskt kunnat genomföra dådet ensam och man dömde honom till livstidsfängelse. Han skötte sig bra på anstalten, var till och med verksam där som bankman, och blev frigiven efter knappt ett decennium. Men nu är han död så de av oss som besitter både förmögenhet och kakelugn har inte längre honom att frukta.

Med dagens metoder hade man kanske kunnat säkra bevis genom Dna och all möjlig datateknik. Det är överhuvudtaget intressant att följa hur kriminaltekniken utvecklats genom historien. Fram till slutet av artonhundratalet byggde all rättskipning på vittnesbevisning. Redan identifieringen var problematisk. Innan fotografin måste man hålla sig till att fångvaktarna mindes en återfallsförbrytares utseende, vilket var svårt om det inte fanns något speciellt lyte att hänga upp sig på.

Fingeravtryck var en pålitlig metod och det upprättades väldiga register över dem. Polisen i Lyon i Frankrike ställdes dock på fyrtiotalet inför en serie stölder då de inte räckte till. Tjuven hade tagit sig in genom fönster flera våningar upp och lämnat efter sig avtryck där mönstret bestod av enbart vertikala linjer. Till slut förstod man att det måste vara en apa som lämnat dem efter sig. Alla regionens kringresande figurer hämtades till polisstationen där deras apor avtvingades fingeravtryck. Positivhalaren som ägde det skyldiga djuret hade kanske inspirerats av Edgar Alan Poes novell ” Morden på Rue Morgue” . Överhuvudtaget kan man notera en växelverkan mellan verklighet och litteratur. En hel del av Sherlock Holmes metoder kom med tiden att ingå i praktiskt polisarbete.

Man kan få ut mycket av att undersöka blodfläckar. Droppar som faller rakt ner från någon som står stilla bildar runda fläckar med små stänk fördelade runtomkring. Från en person i rörelse kastas de snett mot golvet och får en utdragen form. Faller de femtio centimeter blir de runda och skarpt avgränsade, men från högre höjd får de taggiga kanter som, om höjden ökas, blir finare och tätare. Faller de ännu längre ifrån bildas solstråleliknande stänk.

1938 rånmördades innehavaren av en express- och vedaffär på Sibyllegatan i Stockholm. Man fann honom hopsjunken över sin arbetsbänk och på golvet hade han en blodig yxa stående mellan benen samt en brynsten i en blodpöl. Genast fastställdes att yxan inte varit mordvapnet eftersom skaftet saknade blodstänk riktade från själva yxan. I stället hade det droppat rakt ner på den. Alltså var offret sysselsatt med att sitta där och bryna yxan när han anfölls bakifrån. Blod hade stänkt omkring överallt, men inte på ett begränsat område snett bakom hans plats. Där hade mördaren stått och fått det mesta på sig. När man nu konstaterat att vedhandlaren inte rest sig upp utan lugnt suttit kvar och arbetat kunde man också konstatera att mördaren var någon han varit bekant med ( om han helt enkelt var döv framgår inte. )

Ännu läskigare är historien om syramördaren John George Haigh som med muntert sinne löste upp sina offer i svavelsyra sedan han druckit ett glas av deras blod. De noggranna teknikerna lyckades fälla honom genom att lokalisera äggviteämnen från människor i geggan han lämnat efter sig.

Sådana saker kan man läsa om men kanske inte stå ut med att möta i sin dagliga yrkesverksamhet så jag vill nog inte bli kriminaltekniker i mitt nästa liv. Hoppas bara att det nuvarande inte avslutas genom en insats från personer som yxmördaren på Sibyllegatan, syraentusiasten Haig eller kakelugnsmördaren. Kanske den sistnämnde ändå hade en medhjälpare som fortfarande smyger eller stapplar omkring. En rejäl arbetsinsats kan i alla fall han eller de räkna sig tillgodo. Långt mödosammare än att släpa hem den samlade utgivningen av Nordisk Kriminalkrönika.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |