Julpost

De stora högtiderna klockas av i ett allt raskare tempo. Knappt har man hunnit smälta mårtensgåsen innan det är dags att kasta sig över julbordet. Man kan lika väl önska God Jul redan nu, så är det gjort. Och dela med sig av sina julminnen. Här kommer ett sådant.

Under hela åttiotalet, när det fortfarande var ett roligt jobb, arbetade jag på Sthlm 27, ett nu sedan länge nedlagt postkontor vid Valhallavägen. Veckan inför jul var rusningstid och en armé av karlbertiljonssöner mobiliserades att sortera julkort. Till varje port blev det en bunt, omknuten med gummiband,

Min bit, som utdelningsdistriktet kallades, låg bredvid Karlaplan och dess mittpunkt var Tysta Gatan som levde upp till sitt namn. Hovsångaren Erik Saeden, han bodde där, hade en morgon bråttom och ville ha en värdeförsändelse ute på gatan, men hade glömt sin legitimation. Ett röstprov dög lika bra, tyckte jag och så sjöng han genast en stump a capella för mig. Folk var glada att få sin post så länge det skedde på förmiddagarna. Den allmänna generositeten kulminerade vid jul. En gång fick jag ett helt äpple som tack för insatsen under året. I träsnittet ovan delas efterräkningarna efter all givmildhet ut.

Inför många jular deltog jag i försorteringen inne på postkontoret. Mer än manshöga behållare, fulla med brev, julkort och paket, rullades in från lastkajen. Vi skulle just hugga in på en när den började låta. Någonstans i dess innanmäte gömde sig ett sådant där kort som man kunde trycka på så att den spelade en uttjatad melodi, den här gången tror jag det var Bjällerklang. Det hade satts igång av sig själv. Kunde man stå ut med att höra sådant i vartenda varuhus borde man väl klara det här också. Med inte gärna så länge. Det tog lång tid att jobba sig igenom hela behållaren och kortet hade listigt stuckit sig undan nere i bottensatsen. Man nöjde sig först med skämtsamma kommentarer men efter ett tag gick det några på nerverna. Känsliga personer jobbade hos oss. Konstfack låg alldeles bredvid och därifrån kom artister som drygade ut studiekassan kvällar och helger. Irritationen spred sig och alla sorterade raskare för att ta sig in till olåten. Vi tävlade om att bli den som hittade kortet.

Jag gjorde det och sträckte triumferande upp kortet. Men eftersom jag var så uppvarvad nöjde jag mig inte med en segergest utan lockades att fullfölja. Jag kastade kortet på golvet och stampade sönder det.

Äntligen blev det tyst. Inte bara den påfrestande melodin förstummades, det hände alla. Man samlades i en ring runt det illa tilltygade spelverket, teg och stirrade på det.. En, som inte deltagit i uppståndelsen, förebrådde mig.

– Nu sitter en stackars ensam människa någonstans och längtar efter just en sådan enkel välmenad hälsning, påstod han. Skulle du själv tycka om att få en försändelse i det här skicket ?

Naturligtvis inte. Jag plockade skamsen upp kortet och läste adressatens namn: Ulla Sallert. Hon var operettsångerska, av samma kapacitet som Erik Saeden, men mera allmänt känd eftersom hon spelat den läraktiga blomsterflickan Eliza i My fair lady. Hon bodde någonstans på Östermalm eller Gärdet, vårt upptagningsområde, och gör kanske så fortfarande. Nu är hon 94 år, informerar wikipedia, och förhppningvis så alert att hon kan ta emot min ursäkt. Förlåt Ulla. Förlåt att jag en gång förstörde din jul.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |

One Comment

  • Christer Pettersson
    Publicerad 2017/12/19 den 07:29 | Permalänk

    Klockrent Kristoffer,du beskriver 27an precis som den var.

    Krille fd postiljon