Inte bara om hundar och katter.

När jag rastade min Ragnar i parken kom en man, mycket äldre än jag och baxande på en rollator, fram till mig och berättade att han haft precis en sådan hund. När den fyllde två år köpte han ett nytt fint halsband åt den och körde sedan hem och parkerade bilen. Hunden satt, glad över presenten, och tittade på. Plötsligt föll den tunga garageporten ner av misstag och klöv den mitt itu. Det var det värsta han varit med om och han hade aldrig lyckats komma över det, sade han. Stora tårar rullade nerför hans kinder. Han samlade ihop sig och strävade vidare.

Detta uppskakande möte fick mig att tänka på att jag under min barndom och uppväxt aldrig såg någon vuxen man gråta, vilka svåra saker som än hände dem. Inte heller min far, som absolut inte var någon hårding utan en varm och empatisk människa. En gång blev en katt angripen av en hund, som råkat komma in på gården, och svårt skadad släpade den sig undan. Far hittade katten i stallet och förkortade lidandet genom ett hugg med en skyffel. Med samma skyffel och fortfarande utan att visa vad han kände bar han bort den och kastade den bakom gödselstacken. Sedan försvann han en stund, jag minns inte vart han tog vägen. Jag har blivit som han. Mina barn har aldrig sett mig gråta, men jag tror inte att de därför uppfattar mig som känslomässigt avtrubbad.

Kvinnor som lever med sådana män sörjer att de inte fullt ut kan förenas med dem i stunder av förtvivlan, som med väninnorna, och drar slutsatsen att män inte alls förmår gråta. Inget kan vara mer felaktigt. Vi tror inte heller att katter viftar på svansen eftersom vi inte ser dem göra det. De låter den vaja lugnt och värdigt men släpper aldrig, som hundar, loss den ordentligt i ett komiskt flaxande. Men vem vet, kanske smyger katten sig också undan till en egen vrå för att lätta på trycket, ge efter för sin längtan efter att vifta fritt, borta från till och med den mest nitiske djurbeteendeforskares blick. Fri från att betraktas. Jag tror naturligtvis inte på allvar att djur är fångna i samma sociala rollspel som vi människor som är rädda att bryta mot föreställningar om hur just vår sort ska vara. Sålunda hejdas jag alltid av att perspektivet kastas om så att jag ser mig utifrån, med andras ögon. De ögonen har jag alltid känt mig bevakad av, de kontrollerar att jag är som en man förväntas vara.

I DNs lördagsmagasin behandlar Katrine Marcal samma ämne, men då gäller det hur kvinnor ska handskas med sina känslouttryck för att inte bli förminskade i yrkeslivet. Hon kommer fram till att det bästa är att inför ögonen på chefer och arbetskamrater gråta som en tvååring, hysteriskt i tio sekunder, för att sedan återgå till det man gjorde innan. Så härligt det vore om man, av egen fri vilja, kunde göra så !

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *