Humor ?

Jag tog en promenad med min hund och mötte andra människor som också var ute och gick med sina hundar. En del av dem var vackra, andra inte så vackra, en del var faktiskt fula, en del såg löjliga ut och en var så anskrämlig att den borde stannat hemma. Men en hund var så påfallande vacker, högrest och stolt, att jag måste kommentera det.

- Vilken vacker hund, sade jag till ägarinnan.

- Tack så mycket, sade hon och såg glad ut, som om smickret gällde henne själv.

- Jag menade förstås hunden, sade jag därför.

Det bara flög ur mig. Skadan var skedd och gick inte att reparera. Jag kunde inte komma på något sätt att säga att naturligtvis var hon själv också vacker så att det lät trovärdigt och gentlemannamässigt därför att hon absolut inte var vacker. Vad jag än sade skulle ytterligare understryka detta faktum, trodde jag. En riktig erfaren gentleman, en som hade det chevalereska i blodet, hade säkert funnit den rätta repliken. Men jag gjorde bäst i att avsluta konversationen och skynda vidare.

Efter en stund kändes situationen inte bara pinsam utan också en smula komisk. Det var en lagom sorglustig historia och jag fick helt plötsligt en oemotståndlig lust att dela med mig av den. Så jag berättade vad som skett när jag hamnade i samspråk med en annan människa med hund, som man ju hela tiden gör under hundpromenader. Den här gången var det en man och han gjorde ingen åtbörd som tydde på att han tyckte det var roligt. Han bara nickade och sade något om att hundar ju brukar användas som en förevändning för att ragga. Jag blev förnärmad över att han trodde jag hade sådana avsikter och gick vidare fast besluten att berätta min historia för någon som begrep det roliga i den.

Kanske var det så att herrar inte hade rätt sinne för den sortens humor. Jag inriktade mig på en dam i stället, men var finkänslig nog att inte säga något om utseendet hos den vackra hundens ägarinna. Det kunde vara känsligt och historien var ju rolig ändå, tyckte jag. Men det tyckte tydligen inte damen jag nu mötte. Hon såg bara den bara som en anledning till att prata om vilka priser hennes egen lilla älskling vunnit på utställningar. Lika nedslående blev de följande mötena. Ordningen återställdes först när jag kom hem och gjorde ett sista desperat försök med min granne som genast bröt ut i ett våldsamt skrattanfall.

Endast vissa finsmakare uppskattar min favorithistoria som hämtats från Stig Claesson, Slas, och den lyder ungefär som följer. ” En man står i dörren och frågar om Andersson är hemma. Nej, han dog igår. Jaså, sade han något om en burk färg? “

Enligt min uppfattning är det skillnad på att ha humor och att vara rolig. Här finns fyra möjliga kombinationer och jag själv och några viktiga kvinnor i mitt liv kan representera dem. För min egen del anser jag mig ha humor men är inte rolig, är absolut ingen lustigkurre i sociala sammanhang. Mina två stora kärlekar hade, tack och lov, båda humor och var dessutom roliga. Den ena var av den slagfärdiga sorten. Den andra hade ett underfundigt skämtlynne, det var bara Slasvitsen ovan som hon gick bet på. En annan kvinna sade själv att hon inte hade humor och jag trodde henne. Men hon var ändå rolig, kanske lyckades hon med det eftersom hon var skådespelare. Och så har vi den fjärde och värsta varianten, hon hade ingen humor alls och var inte det minsta rolig heller. En sådan kan man förstås inte leva med i längden.

Hundar anses förresten vara det enda djuret som har sinne för humor. Förutom människan.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>