För andra gången har jag nu sett Skavlanprogrammet där gästerna Linn Ullman, författare, och Richard Dawkins, forskare och ateist, diskuterade religion. Innan de drabbade samman pratades det en del om kontrollbehov med anledning av karaktären Ove som ville ha styra sin omgivning i filmen ” En man som heter Ove ” . Det är svårt att låta bli att koppla samman de två ämnena. Hur mycket av våra skilda världsbilder bygger på en önskan om kontroll? Dawkins har arkiverat sin arvsmassa i en cd-skiva så att han om 150 år ska kunna klonas och fortsätta påverka vårt tänkande. Om inte det är ett uttryck för kontrollbehov så vet jag inte vad det begreppet överhuvudtaget innebär.
Ullman och Dawkins hade precis den skillnad i uppfattning som man förväntar sig mellan en konstnär, som arbetar utifrån huvudsakligen intuitiva erfarenheter, och en forskare som måste hålla sig till fakta för att inte avvisas som ovetenskaplig. Ullman menade att religionen måste ha stor betydelse eftersom tilll exempel Bach skapade sin musik till Guds ära. Dawkins svarade att Bach,om han levt tvåhundra år senare, i stället varit darwinist och han avvisade, med rätta, tanken att ateister inte kan uppskatta konst.
Dawkins vände sig också mot åsikten att han skulle vara fundamentalist och menade att det är religiösa människor som är det eftersom de söker sanningen i en bok och då tänker han väl på Bibeln eller Koranen. Som kristen människa i vår tid reagerar jag. Bland de som överhuvudtaget dagligen ägnar sig åt bibelstudier finns det nog inte längre många som tror sig finna alternativa vetenskapliga fakta där. Jag vill gärna jämföra med läsningen av skönlitteratur. Man kan genom romaner av Dostojevski, dikter av Tranströmer eller av Tove Jansson tillägna sig livsvisdom och människokännedom eftersom kloka människor skrivit böckerna. Men finns det någon som hävdar att denna kunskap inte är något värd för att den inte grundar sig på fakta, för att Mumintrollet och Raskolnikov bara är figurer som hittats på?
Oväntat intressant blev det ( tycker åtminstone jag ) när Dawkins påmindes om ett meningsutbyte han i ett tidigare program haft med en rockmusiker som dessutom råkade vara mormon. Mormonen hade efteråt sagt att om Dawkins var ett gammalt citronträd var han själv en persika. Dawkin kommenterade detta med att den som inte har några argument att komma med i stället brukar hänga upp sig på motståndarens ålder. Men var verkligen mormonens beskrivning så nedlåtande ? Man kan lika väl se den som att han visade vördnad för en äldre vis man som har modet att leverera citronbeska sanningar och att han själv tyvärr ännu var för lös i köttet. Det finns säkert många sätt att tolka uttalandet och det vore roligt att få veta vad den musicerande mormonen menat. Men Dawkins ville inte resonera på det sättet. Vildsint associerande, oprecisa tankebanor verkar han inte ha någon lust att ge sig in på och hans kunskaper skulle säkert inte komma till sin rätt där. Frågan är: Har karln humor ?
Och då handlar det inte om att bära lustiga slipsar eller raljera över meningsmotståndares dumhet. Jag syftar på förmågan att skratta åt sig själv och sina strävanden, till exempel se det komiska i att man som liten dödlig människa får för sig att ens tankar är så unika och betydelsefulla att de bör lyckliggöra mänskligheten om 150 år eller kanske i all evighet. Som Frans G. Bengtsson formulerade det: ” Ingen vet hur djupt lärdom kan nå när det inte finns någon humor som tar emot “.

