Den danske författaren och debattören Carsten Jensen påminde oss i fredagens DN om när Nordkoreas ledare kommenderade ut folkmassor att gråta offentligt på gatorna. “Det är Danmark idag” , säger Jensen: ” Offentlig gråt bevisar att du hör till de goda känslornas gemenskap, medan frågor framlagda i nykter ton får en ögonblicklig skandalstatus. ”
Det kan vara intressant att läsa resten av Jensens artikel i ljuset av detta citat. Hur nykter är tonen i hans egna resonemang ? Hur ser associationerna ut ? Han inleder med det bekanta fotografiet av det döda barnet på stranden. Jensen tänker sig hur den pojkens liv skulle sett ut om han fått fortsätta leva. Han skulle bli en del av de flyktingmassor som vandrar genom Europa, längs motorvägar och in under en eller annan bro. På en bro ser Jensen att en man står och spottar ner på flyktingarna. Den spottande mannen förvandlar han till en spottande dansk integrationsminister, och Integrationsministeriet blir ett spottministerium. Det är inte längre ett ministerium som försöker genomföra sin flyktingpolitik, vad vi än må tänka om denna. Det spottar kort och gott. De beklagliga följderna av den hårdföra flyktingpolitiken (eller hemska eller nödvändiga, välj själv alltefter åsikt ) skulle dessutom inte vara följder av en politik utan följderna är politikens ursprungliga avsikt och har som ENDA, observera enda, syfte att beröva människor deras människovärde, enligt Jensen.
Gossens vidare öden då? Jo, han kommer att bli terrorist. Det har Espersen, ordförande i utrikespolitiska nämnden hävdat, enligt Jensen. Och Jensen vet också vad denne politiker vill göra med människor som han misstänker vara terrorister, det vill säga syrier över huvud taget. Han vill bomba dem sönder och samman, helst om de är gravida kvinnor för då utplånar man praktiskt nog två liv på en gång. Jag skulle vilja se och höra detta makabra uttalande. Har Espersen sagt så ? Det är i alla fall vad han tänker och vill, kan Jensen bestämt konstatera, och vidare jämställer han utifrån detta Espersen, och andra danska politiker, med Syriens president Assad som har 30.000 människoliv på sitt samvete. Vi minns när Åsa Romson förde Auschwitz på tal. Jensens jämförelse går inte heller av för hackor.
Man borde inte spela Carsten Jensens spel genom att tillskriva honom något han inte explicit uttalat, men det är frestande att kasta tillbaka det inledande citatet på honom. Frestande att påstå att han, med hjälp av vildsinta emotionella påtryckningar, vill ha oss alla att i flock gråta på gatorna och i tidningsspalterna, i Danmark och i Sverige. Med offentlig gråt bevisa att vi hör till de goda känslornas gemenskap. Hans goda känslor.
Carsten Jensens artikel är känslomässig demagogi på lägsta nivå, och man ska kunna påpeka det utan att bli beskylld för att vara allmänt främlingsfientlig eller för att gå sverigedemokraternas ärenden.
Men så lätt kommer man inte undan. Idag intervjuades i den andra morgontidningen poeten Johan Jönsson som om förra LO-ordföranden använder samma invektiv som de ökända trollen på nätet, även om han antagligen inte lägger ord i hennes mun som hon aldrig sagt. Om jag orkar arbeta mig igenom Jönssons kompakta textmassor kommer jag säkert inte att reagera med samma avsmak som inför Jensen och jag undrar varför. Kanske för att Jönsson själv beskriver sin poesi som ett rus, inte som en nykter analys. Som läsare kan man känna sig övermannad. Man får välja mellan en berusad Jönsson och en “nykter” Jensen.
