Gilla mig!

Jag kunde inte stå emot trycket längre. Kamraten som bearbetat mig i två år lyckades till slut få mig att ansluta mitt liv och min själ till Facebook. Sådana vänner ska man ha. Och fler kan man få där ute på nätet, det är väl själva meningen med alltsammans. Jag har till och med fått invitationer till vänskaper. Samtliga från unga damer med fantastiska läppar och stora vackra ögon, underdånigt fotograferade snett uppifrån och utlovandes romantik och sensuell samvaro. Generad raderar jag dem alla, så artigt jag förmår.

Men det mest förföriska är gillamarkeringarna. ” Vänta dig inte för mycket ” rådde min mer erfarne kamrat. Men kan man göra annat ? Jag som alltid sett sökandet efter bekräftelse som en pinsam, och lätt övervunnen, mänsklig svaghet blev nu varse att också jag girigt räknar in alla dessa små tecken på uppskattning. Som om jag klistrar in stjärnor i en poesibok. Vi är väl alla små ensamma varelser som sitter våra köksbord och granskar de enstaka stjärnor och skärvor av uppskattning som fallit ner till oss. Kunde vi inte fått fler ? Vissa hinner ju med tusentals hektiskt gillande vänner. Hur bär de sig åt ? Och så gör vi det mesta av det vi får, dansar bland stjärnorna.

Några ogillaknappar finns inte på Facebook, men i parallellvärlden bredvid kan man ibland tycka att bara sådana tas i bruk. När jag frågat mina redaktörer efter kommentarer om sådant jag lyckats publicera har de suckat och svarat att folk hör sällan av sig om någonting överhuvudtaget. Det sker bara när de vill klaga. En kommentar till en artikel, om än gnällig, ses som en framgång. Blir det två kallas det läsarstorm. Inte underligt att journalister skriver tillspetsat och spektakulärt för att pressa fram reaktioner.

Fackförbundorganet Handelsnytt höll sig länge med Cecilia Torudds stripserie ” Ensamma mamman “. Redaktörerna var tryggt förvissade om att den var populär eftersom ingen klagade. Men en dag dök ordet “knulla ” upp i en pratbubbla. Då ringde en dam från Vetlanda och hotade att säga upp sitt medlemsskap i förbundet om sådant snusk upprepades.

Så slutade Torudd teckna och då beslöt man att satsa på något nytt, det vill säga på mig. Jag fick i uppgift att hitta på en ny serie och uppfann då ” Eremiten “, en figur som trött på världen dragit sig undan till en ö, egentligen bara en sten, för att ostörd meditera. Men han fick inte vara i fred. Ständigt dök saker som krävde hans uppmärksamhet upp ur vattnet. Det var ett enkelt koncept som man kunde variera i all oändlighet. Regelbundet kom jag till redaktionen med strippar för några månader framåt och i allra första bunten fanns den här.

- Nja, den där var väl lite vågad. Vi väntar med den tills läsarna vant sig vid figuren, tyckte man. Och så blev det. Jag ritade vidare några år utan att någonting någonsin hördes från läsarna. Varje gång jag kom med en ny klase serier sade damerna på redaktionen ( för det var mest damer som jobbade där ) med en skälmsk glimt i ögat att ” snart kastar vi in snoppen ” . Och till slut gjorde de det.

Redan samma dag som tidningen nådde läsarna fick redaktionen ett, som det kanske fortfarande heter, rikssamtal. Från Vetlanda.

 

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>