Giftigheter.

Man kan väl råka ut för värre saker, men en envis rethosta har fått mig ur balans. Rethostan är krypskytten bland åkommor. På bussen och i biomörkret, överallt där man vill vara obemärkt, slår den till och allra gladast är den när den kan hålla en vaken en hel natt ( eller förmiddag i mitt fall ). Sur stiger jag upp och längtar efter något att avreagera mig på. Säkert har någon hävt ur sig dumheter som morgontidningarna slösat en spalt på. Tänk om man ändå varit en recensent som i skydd av sin position kan ta sig rätten att vara riktigt elak !

I dagens DN ger Greta Thurfjell ger många exempel på det. Värst var Linda Skugge som förlöjligade Björn Ranelids utseende trots att det inte hade ett dugg att göra med det han skrivit. Andra vågade sig på att ifrågasätta Rolling Stones som borde kunna tåla det. Olustigare var de som utan fördragsamhet fullständigt sablade ner debutanter.

Ingmar Bergman glömde aldrig hur han fick skribenter som Olof Lagercrantz emot sig redan från början, men mest illa tyckte han om poeten och teateranmälaren Bengt Jahnsson. När den store ansåg sig ha blivit kittlad i halsen en gång för mycket av denna retsticka knuffade han omkull honom i ett beryktat handgemäng. Det blev inte mer än så för ” när jag förstod att han tyckte om det tröttnade jag,” skrev Bergman efteråt. Han har också berättat om hur Jahnsson mot slutet av sitt liv blev en ensam patetisk figur. Summan av deras offentliga bråk är att Bergman fick sista giftigaste ordet.

Men Bengt Jahnsson ( 1928 – 91 ) var trots allt en kunnig teaterkritiker. Därför upprördes han av musikalen ” Oh , Calcutta ! ” 1971. Han insåg genast att det inte var något annat än en oblyg flört med tidsandan, som föreskrev att nu ska vi alla vara öppna och frimodiga och helst visa upp oss på scen fullständigt nakna. Han tog följaktligen spektaklet för vad det var och skrev en recension där han enbart bedömde skådespelarnas kroppar, snopparnas längd och bröstens fasthet eller slapphet. Inte ett ord om pjäsen för det var ju inte den som var intressant för någon. Han tog sin uppgift på allvar.

Hur giftig han kunde vara framgår av en annan anmälan som jag råkade se och inte kunnat glömma. Han prisade en uppsättning som mycket lyckad, ” till och med Hans Strååt var bra.” Försåtligare kan man inte vara ! Jag ryser inför tanken på hur det kan ha känts för en gammal aktör att få hela sin gärning nedvärderad genom något som utges för att vara ett beröm.

En del var nog rädda för Bengt Jahnsson, men inte min brevbärarkollega som i början av åttiotalet råkade ha honom på sitt utdelningsdistrikt på Östermalm, eller på sin bit för att tala postisars språk. Jahnsson irriterades av att få sina viktiga brev sent och det berodde antagligen på att han bodde i slutet av biten. Han fick svar på tal. Då gick han genast hem och ringde upp sin vän Ove Rainer, då generaldirektör för Postverket. Rainer fortsatte telefonkedjan neråt i hierarkin och när den obstinate brevbäraren kom tillbaka till kontoret stod våran postmästare och väntade på honom, med bister min.

Makt och kontakter är inte dumt att ha om man ska komma någonvart. Om man vill sprida sitt gift och även i alla andra sammanhang, inte minst kulturella.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |