Georgier.

I slumplådan utanför en bokhandel ligger en volym med lyrik från Georgien. Vid kassan prisas den som ett fynd, en liten diamant, och jag kommenterar att Stalin var den mest beryktade georgiske poeten. Han skrev faktiskt poesi som ung och studerade till och med till präst. Eftersom han också läste mycket hela livet hade han förmåga att bedöma litteratur och visste vilka författare som var så bra att de borde hållas efter. Det blev till exempel Michail Bulgakov varse när Stalin skrämde vettet ur honom genom att ringa sent på kvällen för att diskutera litteratur. Diktatorn uppskattade väldigt mycket ” Det vita gardet” trots att den var skriven ur den vita borgerlighetens synvinkel. Så Bulgakov måste passa sig, det han skrev passerade inte obemärkt. Kanske hade det ryska kulturlivet mått bättre om Stalin varit den obildade tölp han oftast beskrives som.

Allt detta hann jag inte briljera med innan en annan kund fyllde på med en anekdot. Enligt den ville Stalin till himmelriket men blev förstås avvisad. Han gick bedrövad därifrån och mötte Ahasverus, den vandrande juden, som inte heller fick komma in ( dock för en försyndelse som inte kunde mäta sig med folkmord. Han hade nekat Jesus vila på vägen till Golgata. ). Stalin beklagade sig och Ahasverus sade att det ordnar jag lätt, hoppa ner i den här säcken bara. Ahasverus gick med säcken på ryggen, som en tomte, till himlens port där Sankte Per sade till honom att det är ingen idé att du försöker igen, du är för evigt förtappad. Jag kommer inte för egen räkning, svarade Ahasverus, vill bara att du ska lämna den här säcken som en gåva till Karl Marx, han är ju därinne. Vad är det i säcken då ? frågade Sankte Per misstänksamt. Det är räntan på Kapitalet, svarade Ahasverus.

Den lilla diktsamlingen, som heter ” På väg ” och är utgiven av förlaget Bennels 2012, presenterar unga georgiska poeter som skriver på ryska. Ryskan var andraspråket i Georgien men på grund av de politiska spänningarna mellan länderna lär sig allt färre unga georgier att tala och skriva det. Men att det ändå skrivs på ryska märker man tydligt i denna bok där dikterna återges i original bredvid de svenska översättningarna. Ryska språket lever alltså kvar i Stalins hemland, trots att det inte precis vunnit på att förknippas med honom. Som det står i förordet: ”…politiker kommer och går, medan poesin och konsten består…”

Som förväntat är dikterna inte uttalat politiska. De flesta drar sig tillbaka en privatsfär där man liksom stärker sig, rustar sig inför världens komplicerade krav, och de gäller också poeternas egna illustrationer. Jag väljer en teckning av Lika Dzjalagonia ( född 1888 ) och några rader om poesins villkor av Dmitrij Loskutov ( född 1978 ).

Du kan kasta dig ut från bergens vägg

ner i ödets händer så lätt

I våra tider av nobelt bläck

kan man knappast skriva rätt.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |