Förlorade generationer.

Den kunnige journalisten Åke Lundqvist har just kastat fram sin ” Krigets sorgebarn, om 1920-talets europeiska idéromaner ” på bokhandelsdiskarna och det tackar vi för. Om det någonsin behövs exempel på hur man litterärt bearbetar ett för mänskligheten gemensamt trauma är det nu. Den diktargeneration Lundqvist presenterar hade något drygt decennium på sig att uttrycka sina reaktioner på första världskrigets fasor innan nästa vansinne bröt fram. Vi, däremot, måste reagera innan katastrofen är ett faktum, åtminstone konstnärligt om man inte har något annat att bidraga med. Lovorden boken fick i gårdagens Understreckare lockade mig att rusa till bokhandeln.

Lundqvist inriktar sig främst på tyska och franska författare, de som hade kriget närmast inpå knutarna. Med krigets sorgebarn menar han de som inte deltog i krigshändelserna eller ens skrev om dem. Det var de som på sitt avstånd uttryckte sin sorg, sin förtvivlan.

Efter första världskriget märktes bland de intellektuella en misstro mot det västerländska samhället där krigets destruktivitet och industrialismens utarmande av människorna förutsätter varandra. Ingen Gud fanns att tro på och vad var moral. Man ville nu lära av österlandet och tidigare civilisationer, därifrån skulle fredstanken hämta näring.

Herman Hesse konstaterade att bitterhet och frustration ( Tyskland förödmjukat genom ett obetalbart krigsskadestånd ) gjorde människor redo att kasta sig in i vilka vansinnigheter som helst. Han vädjade till sina landsmän att acceptera sin roll som förlorare och ta lärdom av det, bygga fred och mellanfolkligt samarbete. André Gide närmade sig från sitt franska håll, med ett inslag av tyskhat, och menade att Frankrike borde vara moget att axla segrarens ansvar för förloraren. Thomas Mann, som vaknat upp ur sin gamla chauvinism, välsignade dessa tankar och hoppades på ett gemensamt europeiskt fredsarbete. Så förde de intellektuella debatten på tjugotalet, på ett humanistiskt välvilligt plan över vardagligheterna. Ännu ingenting som kunde ge konkreta resultat.

Samtidigt påpekade Sigmund Freud att kriget var en massrörelse och att massans rörelse sätts igång av samma gemensamhetslängtan som uttrycks i kärleken. Masspsykosen slår blint och även pacifister kunde dras med i krigsyran 1914. De totalitära rörelserna kom snart att utnyttja detta.

Den tvivlande katoliken André Gide klev ner från visionerna för att gestalta den lilla människans hemlöshet i en efterkrigsvärld där det var svårt att tro på Gud. Själv var han lika kluven och villrådig och försökte parallellt med sina religiösa kriser leva som homosexuell utan att stöta sig med den konventionella moralen. Och kriget förstärkte kaoset. I romanen “Falskmyntarna “skildrade han det, men på intellektuellt avstånd. Huvudpersonen Edouard, författare som Gide själv, såg tingens yta utan inlevelse, iakttog sig själv som om det varit någon annan han såg. Han hade ju frihet att manipulera sin egna diktade gestalter, men snart började han manipulera också sin omgivning. Slutsatsen blev, om jag förstått det rätt, pessimistisk: konsten är ingen räddning, den kan förfalskas och faller samman precis som alla andra värden.

Den förlorarens underkastelse som Herman Hesse förväntade sig av tyska folket krävde han också av sig själv. Han var länge en ständigt självrannsakande människa som sökte försoning , men de politiska realiteterna trängde sig på och snart handlade hans texter bara om tillståndet i den bankrutta Weimarrepubliken. Personligen tappade han fotfästet lika fullständigt som André Gidés fiktive författarfigur och gav sig hän åt det dekadenta nattlivet, en god research inför “Stäppvargen ” . Denna romans huvudperson Harry Haller ser sig som kluven i två, varg och människa , men helandet han söker under sin infernovandring genom nattklubbarna inträffar aldrig. I stället dödar han sin hälft, sin anima. De kulturvärden Haller, och Hesse, hållit högt har svikits. Men det kan göra detsamma, jazzmusik och marijuana duger lika bra. Människan går ju ändå sönder och under.

Thomas Mann ville inte släppa de tyskorienterade kulturvärdena, “en 1800-talskultur av högsta humana bildning , sprungen ur en nationell anda av romantik och pessimism, själsdjup, myt och religion, musik mer än litteratur, känsla, begär och drifter mer än förnuft. ” Så sammanfattar Lundqvist det. Motsatsen var för Mann den förnuftiga franska ” civilisationen ” och demokratin. Enligt honom handlade kriget om att försvara de gamla tyska värdena mot denna politiska korrekthet. Första världskriget förvandlade dem till ett vaxkabinett men Mann såg dem som en fristad för hans egen irrationalitet, dödslängtan och hemliga böjelser, det som fick hans litteratur att växa.

Men när kriget var slut tvingades han tänka om, modifiera sina åsikter och erkänna att demokratin är det enda man har att hålla sig till när nazismen anas. Och då förändrades också ” Bergtagen”, den stora idéromanen han länge arbetat på. Huvudpersonen Hans Castorp kom, före kriget, till sanatoriet i Davos utan att vara lungsjuk, men stannade och uppslukades av bildade medpatienters diskussioner som i grunden handlade om vad en människa och mänsklig värdighet är. Han nådde fram till insikten att människan “för kärlekens och godhetens skull inte får låta döden få makt över hennes tankar ” och det är ju motsatsen till Manns egen undergångslängtan ( som väl också är krigets grunddrift ? ) . Men det var en tanke som genast försvann i bokens oändliga ordmassor. Så vad är en människa ? Antagligen någon som inte kan hålla kvar denna enkla insikt utan fortsätter att virvla runt bland moderna förlustelser som en Harry Haller, styrd av sin dödsdrift. Och Hans Castorp återvände till livet bortom sanatoriet , lagom för att bli kanonmat.

Andre Malraux vände upp och ner på begreppen. Enligt honom är Guds död en befrielse, människan hämmas inte längre av vanföreställningar och kan träda fram handlingskraftig. Han var för ung för att känna sig ansvarig, medskyldig till kriget, medan Mann, Gide och Hesse hade drabbats av det när de redan formats som människor och författare. Malraux sysselsatte sig också med människans värdighet, men nu handlade det om en sekulariserad varelse som ska kompenseras för att hon inte längre är Guds avbild. Och han sökte svaret i sin verksamhet som fransk intellektuell ständigt utforskande världen, särskilt Asien. Och det han, själv politisk aktivist, tyckte sig se var att känslan av utvaldhet som kristendomen erbjöd ersatts av revolutionär hängivenhet. I första världskriget förlorade människan sin värdighet och livet sin mening. Nu kunde hon återfå båda genom att delta i revolutioner och heroiskt möta nederlaget och döden. I romanen ” Människans lott ” som handlar om ett kommunistiskt uppror i Shanghai 1925, ska revoltledaren Kyo avrättas men förekommer bödlarna genom att bita av en cyankaliumtablett. Han tar själv makten över sin död och återfår värdigheten, trots Guds frånvaro.

Virginia Wolff hade slagfälten på tryggt avstånd från den brittiska ön, men ändå kände hon halvvägs in på tjugotalet att kriget dröjde sig kvar som en olustkänsla. Den mörka skuggan faller också över hennes ” Mrs Dalloway ” en överklassdam som en solig sommardag ägnar sig åt att förbereda kvällens fest. Samtidigt tar den före detta soldaten Septimus Ward, svårt traumatiserad av kriget, livet av sig. Självmordet blir ett samtalsämne på Mrs Dalloways fest. Hon berörs djupt av tragedin, känner kroppsligt påtagligt att det likaväl kunde varit hon som dött. Varpå hon fylls av en intensiv livskänsla. Så präglade efterverkningarna av kriget även de som stått längst ifrån det.

Det här var min personliga tolkning av Lundqvists bok, och han skulle kanske ha en del att invända mot den. Men jag vill fortsätta genom att komplettera med en skildring av en som aktivt deltog i masslakten. Ernest Hemingway var inte soldat men blev som ambulansförare inblandad i stridigheter vid italienska fronten och splitterskadades i båda benen. Han myntade begreppet ” den förlorade generationen ” och till den hörde han själv i högsta grad. I hans novell ” Soldat kommer hem ” återvänder den unge Krebs till Oklahoma några år efter krigets slut. Det var längesedan de första soldaterna kom tillbaka och hyllades som hjältar och nu orkar ingen längre höra på historier om kriget. Krebs fördriver tiden månad efter månad med att titta på de söta flickorna som går förbi i flockar på småstadens gator och han vet att han borde uppvakta någon av dom, men vill inte för det blir bara komplicerat och en massa prat. Han vill inte någonsin mer vara med om någonting som är komplicerat. Hans föräldrar vill att han ska söka jobb men han gör det inte. Under kriget bad han till Gud att han skulle klara sig levande igenom det men nu kan han inte be när hans mamma vill be med honom, för honom. Han vill ingenting överhuvudtaget. En dag kanske han inordnar sig, utan glädje.

Edouard, Harry Haller, Hans Castorp, Kyo, Septimus Ward, Krebs. Förlorade generationer.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |