Nej, det fanns egentligen inga bra yttre skäl till att Hunter S Thompson och Ralph Steadman genomförde sina projekt. Reportage som Fear and loathing in Las Vegas och det om titelmatchen mellan Muhammed Ali och George Foreman och mycket annat var följderna av att Thompson mitt i natten ringde upp Steadman och sade att nu hade han en idé som måste skrivas och illustreras. Gonzojournalistik kallades det. Varifrån ordet kommer är oklart men det innebar att det omaka paret själv deltog i eller till och med drog igång skeenden som de vildsint och ohämmat subjektivt återberättade. Utåt sett kan det verka som om den ständigt drogade amerikanske författaren Thompson styrde och den mera väluppfostrade brittiskfödde tecknaren Steadman lunkade efter, men intensiteten kom lika mycket från den senares vrålande karikatyrer som vällde ut över uppslagen i Rolling Stone och de andra magasinen. Thompson satte punkt för samarbetet med ett skott i huvudet för tio år sedan, men Ralph Steadman finns kvar och vi får i ett K- special på TV se denne gamle björn lufsa omkring och minnas och visa hur han arbetar.
Han knycker till med handen i en halvcirkel och en sträng med tusch sprätter iväg över ett ark tjockt vitt papper. Det är inte fråga om några försiktiga trevande linjer utan han börjar direkt från klimax och skrapar sedan bort lika väl som han lägger till. Han säger att om han inte själv överraskas av slutresultatet finns det ingen anledning att anstränga sig över huvud taget.
Det där känner jag igen mig i. Min arbetsmetod är i princip likadan och lyckan över att få ägna sig åt något så underbart som att teckna är densamma för oss båda. De storheter Steadman refererar till, t.ex. Picasso och Francis Bacon, utnyttjade även de vad slumpen förde i deras väg. Andra konstnärer har från början en färdig inre vision som de genomför utan att distraheras av sådant.
Jag har fått följande tanke på hjärnan. Om man på måfå raspar fram en linje vilken som helst, hur meningslös den än verkar vara, så är den ändå ett sätt för ens undermedvetna att komma till tals, precis som när en freudiansk felsägelse avslöjar vad man innerst inne tänker men kanske inte vågar stå för. Fortsätter jag att krafsa med pennan eller stålstiftet eller smetar omkring med handen i gouachefärgen dyker det snart upp något att ta fasta på. En antydan till ett ansikte, en katt eller kanske en hatt eller också får jag vända alltihop upp och ner och leta vidare. Slutresultatet kommer att säga något om vem jag innerst inne är och vad jag för tillfället tampas med i miitt liv.
Det blir hundratals teckningar spretande åt alla håll. Ett pussel som inte går att få ihop. Jag minns inte vad jag var upptagen av när buktalaren med den rödklädda dockan kom till. Och vilken händelse under semestern ligger bakom denna insektsliknande varelse som vältrar sig i en backe? Föreställer han mig eller är jag cyklisten som upptäcker honom? Alla dessa underligheter kommer till slut att försvinna utan att ha varit till nytta någonstans.
For no good reason at all, but still worth a try.

