En stuntman i livet.

Masoschism dominerade den brittiske målaren Francis Bacons liv och konst. Hans stora kärlek, en krigsneurotiker, kastade ut honom genom ett fönster och konstnärsvänner vittnade om att han ofta dök upp med skador i ansiktet. Något av den brutaliteten tycks han ha sökt också hos de andra männen som blev hans älskare. Och hur våldet deformerar både fysiskt och psykiskt blev huvudmotivet i hans konst.

Folk får väl göra vad de vill med sina liv och fläka upp det på galleriväggar också, hur motbjudande det än blir, men varför rusar vi så gärna dit ? För det gör vi ju. Av sensationslystnad, konstintresse eller för att vi vill lära oss något om den mänskliga naturen ? Stegvis har Francis Bacon betraktats ur alla de synvinklarna.

När kriminalförfattaren James Ellroy var tio år blev han, fastkedjad vid ett element, vittne till hur hans mamma våldtogs och mördades. Det är inte förvånande att ett sådant trauma räcker som motor till ett helt författarskap. Jag läste hans mästerverk ” LA Confidential” med stort intresse ända tills hjälten, en hårdför polis, mosade en allmänt osympatisk smågangsters hand i en köttkvarn. Där gick min smärtgräns helt plötsligt. Varför skulle jag, trots all medkänsla med Ellroy, ha detta över mig ? Jag är ju inte hans terapeut.

Den frågan kan man ställa ställa sig eftersom både underhållning och stor konst är fullständigt impregnerade med våld. En av Charles Mansons hippieflickor konstaterar, i Quentin Tarantinos film ” Once upon a time in Hollywood”, detta strax innan hon själv går loss med kniven i en våldsorgie som är så vackert och roligt filmad att knappt någon i salongen känner vämjelse, tycks det i alla fall. Den som slåss mest är en bussig och kamratlig stuntman och vi är på hans sida för han straffar ju bara de som är mycket värre än både vi och han.

Men Francis Bacon var ingen hjälte som rättfärdigt hämnades genom att göra det vi själva inte törs. Han var en stuntman i verkliga livet som satsade sig själv och sin fysiska och psykiska hälsa i de riskablaste sammanhangen. Det är där hela skillnaden ligger. Han var långt ifrån alltid huvudpersonen själv. Det gäller till exempel porträtten av den siste betydelsefulle älskaren, den som inte kunde bidra med sadismen Bacon sökte. Inte heller det är någon angenäm studie, men där finns en vilja att förstå också någon annan människas lidande.

Kanske begriper vi mer om våld genom Francis Bacons plågade måleri än av kommersiella våldsskildringar som saknar empati med både offer och förövare. Visst var Once upon a time in Hollywood bra, men lär vi oss egentligen något som vi inte redan vet om vad våld innebär av den eller av allt annat som frossar i seriemördare ?

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |