En nattlig uppvaktning

Klockan är ungefär ett natten till lördag och på tidningsbudsfilialen inne i Klarakvarteren inväntar man lastbilarna från tryckeriet. Enligt expeditionslistorna som buden kan läsa i sina elektroniska budböcker ska det bladas in två bilagor i Svenska Dagbladet. Magasinet och ett häfte, tryckt på glättat papper, som gärna glider ur och hamnar på hissgolven. Alla som jobbar här är män, åtminstone den här natten. Enda kvinnan är Maj-Britt Wogel som nu avtackas för lång och trogen tjänst med blommor, tårta och ett stort fotografi.

Maj-Britt begrundar fotot. Damen på bilden är hennes mamma som också var tidningsbud. Ingeborg hette hon och förestod filialen i Gamla stan. Ett slitigt arbete, att döma av att hon torkar svetten ur ansiktet på bilden. Maj-Britt minns henne som en god mamma och arbetsledare, en snäll människa som sällan blev arg.

Det är svårt att tidsbestämma bilden. Texten på tidningsväskan ger ingen ledning, DN har haft samma logotyp sen mycket länge. Men det bör vara femtiotal eller tidigt sextiotal. Som man kan se fraktades tidningarna i barnvagnar, och dem måste buden själv hålla sig med. Sedan länge var detta ett yrke lämpat för kvinnor med småbarn så de flesta hade redan en sådan. Det ansågs praktiskt att kunna jobba medan barnen sov och sen komma hem och kunna ägna sig åt dem. Ungarna måtte ha känt sig hemma med trycksvärtedoften när de låg nerbäddade i vagnarna för många av dem valde att själva bli tidningsbud. Så är det i alla fall i Maj-Britts släkt.

Hon granskar dörrarna på bilden för att räkna ut vilken lokal det rör sig om. Ett tag höll man till i tullhusen på Skeppsbrokajen. Men värst var det när flilialen låg en trappa ner inne i Gamla Stan. Då fick chaufförerna först bära ner alla tidningsbuntarna. Sedan måste buden dra upp vagnarna till gatan och till slut gå ner igen och släpa upp tidningarna för att lasta. Det hade inte hjälpt om det funnits ramper. Ingen hade orkat baxa upp en fullastad vagn.
Under bänken, som förresten är i bruk än idag, kan man skymta små knippor med lappar. Det var den tidens budböcker. På lapparna stod förteckningar över abonnenterna och det var upp till budet själv att efter hand ändra på dem allteftersom tidningar drogs in eller tillkom. Till slut gick det inte att läsa lapparna.

Maj-Britt har varit med ett bra stycke över ordinarie pensionsålder. Hon blev också filialföreståndare men gick innan dess trakt nr 9, Rosenbad, som var känd som en av de svåraste. Där delade hon ut på alla departementen, ända tills man av säkerhetsskäl plastade in deras tidningar. Hon har också varit med om att gå fem trakter om dan, men på den tiden var det inte så många portar på varje och tidningarna tunnare. Bara morgontidningar. Inga av de så kallade småtidningarna, Hemmets Journal och andra, som ingår numera.

Tårtkalaset varar inte länge. När alla tidningar kommit ser buden till att ge sig ut så fort som möjligt. Det är inte längre några barnvagnar som rullas omkring i stockholmsnatten. Den nya varianten är funktionell och man har ergonomiskt beräknade arbetsvästar för att slita så lite som möjligt på axlar och rygg. Buden kryssar fram mellan taxibilar och grupper av glada ungdomar som rör sig mellan krogarna. Och Maj-Britt tar med ett par tidningar och vandrar hemåt efter sin sista arbetsdag.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |