En magnifik entré.

Det var mitt i varma sommaren och i en skogsglänta klädde ett trettiotal män i yngre medelåldern av sig in till bara kalsongerna när en taxi körde fram. Ur den steg en tjock karl med svart mustasch. Han tog fram en hundralapp, satte fyr på den och tände en cigarr med den brinnande sedeln. Sedan drog han ett djupt bloss och såg sig belåtet omkring. Alla stirrade på honom utan att säga något och fortsatte sedan att dra på sig kängor och dynggrå linnebyxor. Det måste även den nyanlände göra.

Uppgiften som väntade dessa repgubbar var att bygga en bro över ett större vattendrag någonstans i Sörmland och sjuktransportgruppen på åtta man, som jag ingick i, skulle bistå dem. Vår chef var en läkare med lättsam, smidig attityd. ” Ingen av oss vill vara här, men nu ska vi försöka göra det så angenämt som möjligt för oss”, sade han och såg som första åtgärd till att vi blev befriade från all vapentjänst. Vi behövde inte ligga på mage på ett fält och skjuta prick på måltavlor med kpistar. I stället koncentrerade vi oss på att sköta om brobyggare som klämt fingrar eller dragit på sig småsår och njöt i övrigt av det fina vädret som under vilken semester som helst. Jag tecknade mycket.

Friden stördes när en korpral kom rusande och skrek att en förfärlig olycka hänt ute på motorvägen och vi måste omedelbart dit. Just då var vi bara ett par stycken som vaktade förbandsplatsen, de andra hade gått att bada. Våra två terrängbilar, den lilla modell som kallades valp, stod färdiglastade med bårar, förbandsmaterial, brännskadedukar och annat som behövdes. Vi kastade oss in i den ena och drog iväg, beredda på det allra värsta.

Men det var bara en övning, man ville se om vi höll måttet. Tydligen gjorde vi det även om vi själva tyckte att vi rört till allting. I fortsättningen lät man oss vara ifred och vi släpade fram bårarna och lade oss att sova och sola. Men solen skymdes av ett mörkt moln bestående av tre bistra brobyggare.

- Nu får ni ta över den där jäveln innan vi kastar honom i vattnet, sade de.

De syftade på mannen med cigarren. Han hade gjort sig omöjlig hos dem och anslöts alltså till oss, fann sig genast tillrätta och talade om för alla hur de borde sköta sina sysslor. Man kan inte säga att han ansträngde sig att bli populär eftersom han verkade övertygad om att redan vara det. Hans spendersamma stil höll i sig. Några av oss berättade generade att han försökt smyga åt dem en liten slant. Från olika håll fick vi antydningar om att karln var kriminell och hade suttit inne. Kanske för pedofili för han talade ohämmat om sin böjelse för småflickor.

En misstanke om att han inte var allas favorit måste till slut ha sipprat in i honom och därför spelade han ut sitt säkraste kort en kväll när vi alla var samlade i tältet. Han log brett, svankade och fyrade av en rejäl salva. Sådan dränghumor är ju en hörnpelare i den militära kulturen men den här gången roades ingen. Vi flydde åt alla håll, bort från stanken. Hans skapelse hängde dallrande kvar inne i tältet en god stund.

För att slippa skåda ner i fler av hans avgrunder enades vi om att hålla honom borta från alla gemensamma aktiviteter, särskilt arbetet. Men den saken skötte han så bra själv. När något måste göras var han alltid plötsligt försvunnen. Han dök upp snart igen. Vid trossen, om inte annat, när ärtsoppa eller lapskojs slevades upp i plåtsnuskburkarna. Det gick inte att förstå att en sådan människa ansetts lämpad att dra ut i fält.

Vi fortsatte att ta hand om småskavanker, pratade om livet, hängde nere vid stranden och såg imponerade hur bron växte fram. Det kändes vemodigt att veta att den som avslutning skulle monteras ner.

En seriös insats gjorde vi i alla fall. Det gällde en reservofficer som spårat ur. Kanske tog han sin uppgift på för stort allvar eller också hade han råkat bli inkallad under en skör period i sitt liv. Hur som helst betedde han sig efterhand alltmer som om han var vid fronten. Han delade i rasande fart ut order som ingen kunde följa, i alla fall inte gubbarna i brobyggarplutonen som väl aldrig hade trott att de skulle utsättas för ännu en galning. Vi kunde inte göra annat än att se till att han genast kom till närmaste civila akutmottagning. Jag körde och vår läkare satt bak i valpen hos den stackars mannen som nu nått så långt i sitt maniska tillstånd att han talade så snabbt att han inte hann med vokalerna. Han lät som en kulspruta.

Bortsett från denna kusliga upplevelse var repmötet mitt ljusaste minne från militärlivet. Ett fint kamratsskap hann utvecklas i vår lilla grupp under de tre veckorna. Några av oss var sjukvårdare även i det civila. En var belysningsmästare på en teater. En annan revisor. Det hade varit roligt att mötas igen, men vi skulle nog inte känna igen varandra nu efter nästan fyra decennier. Cigarrmannen gick däremot inte att ta miste på när han en dag dök upp i gatuvimlet, fortfarande bred och självsäker. Då gömde jag mig i en port.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>