En liten gata.

Hornsbruksgatan sträcker sig från Hornstull till Varvsgatan parallellt med Hornsgatan. Biblioteket ligger i ena änden och en skoaffär i den andra. Med sin urtavla som visar på drygt fem blickar Högalidskyrkan ner på den lilla gatan och på mig som går från port till port med min allt tommare tidningskärra.

Mellan sjuan och femman finns en passage, där man kan gå in, nerför en trappa, passera några butiker och tunnelbanenedgången och komma ut på Hornsgatan. På trappan sitter, som alla nätter “min” utliggare. Jag kallar henne så för hon rör sig på min trakt. Hon vankar omkring hela nätterna ute på gatorna i väntan på att dörrarna till passagen ska låsas upp av en sekuritasvakt. Hon borde kunna värma sig inne i en port men det går inte för sig för då blir grannarna arga, säger hon. Och någon tidning vill hon inte längre ha. Nu har hon alltså kommit in och kurat ihop sig till ett ett stort klädbylte där inte ens nästippen syns. På sista tiden har hon bara haft något som ser ut som tjocka yllestrumpor på fötterna, men nu har hon fått ett par skor någonstans. Ett par skinande blå gymnastikskor som blir en märklig kontrast mot hennes övriga klädsel.

Det hör till mina uppgifter att varje helg dela ut ett häfte som heter A Perfect Guide tillsammans med Svenska Dagbladet. Medan hissen stiger uppåt våning för våning läser jag i det om hur en känd arkitekt tillbringar sin weekend. Först flyger han hem från ett styrelsemöte i London där han ätit lunch på en japansk restaurang av högsta kvalitet. På kvällen middag hos vänner som hälsar honom och hustrun med champagne och sen bjuder på middag där alla rätter har västkustanknytning. På lördagsmorgonen en äggmacka och en croissant på Cafe’ Nero. Sen beger han sig till Östermalmshallen för att handla till lunchen. En esspresso hos goda vänner hinner han också med. Därefter spontan middag, Spagetti Vongole och massor av vin på restaurang PA&Co. På söndagsmorgonen arbetar han ner kalorierna med en rejäl cykeltur. Hemma väntar ett avslappnande bad och en pizza.

Förmodligen kastar prenumeranterna genast alla tidningsbilagor i containrarna på andra sidan av gatan. Just nu står en äldre gentleman, klädd i snygga men slitna kläder och lyser med en ficklampa genom hålet i en av dem. Jag förstår inte hur han ska lyckas få upp något, han har inte det vanliga redskapet, bara sin käpp.

Alla tidningsbud pantar burkar. Även jag men aldrig att jag skulle rota i papperskorgar. Fast vem vet, en dag kanske man måste. En kollega har satt det i system genom att i sin trakt integrera en lång slinga runt alla papperskorgar och alla soprum han lyckas ta sig in i. Han baxar fram kärran toppad med bråte att sälja vidare på Blocket. Det är en prestation att han lyckas hinna bli klar med sitt jobb i tid.

Efter förra julen låg det fullt med förbrukade granar vid containrarna. Ett gäng på väg hem från krogen fick för sig att pressa in så många som möjligt i en bil. Glada och nöjda drog de sen vidare och lämnade efter sig bilen med torra granar stickande ut genom motorhuven, bagageutrymmet och de öppna dörrarna. Dagen efter stod den kvar som en installation. Eller som ett monument över någonting.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |