En liten fråga.

Får man skämta om vad som helst? Efter några decenniers försök att göra precis det känner jag mig manad att svara på frågan. Eller åtminstone resonera kring den.

I en svit teckningar visade jag människor med träben och krokar i stället för händer. De var svårplacerade här i riket och jag fick då infallet att skicka dem till en dansk, en norsk, en finsk och en isländsk tidning. Den enda som nappade var den finska. Jag ansåg mig därmed ha gjort en mindre marknadsundersökning och drog slutsatsen av den att finländarna lättast tar till sig den här sortens humor eftersom det är de här i Norden som har påtagligast erfarenhet av krig och krigsinvalider. Därför stöts de inte så lätt av skämt om att ha förlorat kroppsdelar. Längre ner i Europa är det ännu vanligare med sådan lyteskomik.

Tänk om det är tvärtemot vad man tror? Att just de som borde bli mest sårade är mest mottagliga. Det vore värt att undersöka tänkte jag och gick med teckningarna till Handikappades Riksförbund. Och mycket riktigt, där tyckte man att det var befriande att någon vågade skämta om sådan här ofärdighet. Man visade mig bilder på temat som var gjorda av en engelsman så svårt handikappad att man undrar hur han lyckades hålla i ritstiftet.

Läsekretsen är ännu inte mogen för sånt där. Det beskedet gavs när jag försökte placera en stripserie om en blind man och hans ledarhund och deras bisarra förhållande. Men Synskadades Riksförbund publicerade den gärna i sin tidning. På ett villkor: att jag gjorde en parallellserie åt deras taltidning. Och då måste stripparnas innehåll presenteras i bara text. En omöjlig uppgift. Det går ju inte att återberätta ett grafiskt skämt med ord så att det blir någon mening med det, och framförallt blir det inte roligt. Men jag måste genomföra det på något sätt. Har man fått vittring på ett arvode släpper man inte taget.

Min lösning blev en omarbetning av Tjechovs Damen med hunden. Ledarhunden fanns ju redan och sen fick alla andra personer i novellen också bli blinda. Och slutligen styckades berättelsen upp i små avsnitt som motsvarade stripparna i längd. Jag tror inte Tjechov skulle tagit illa upp. Denna följetong lästes in av en riktig skådespelare och blev tydligen mer uppskattad av läsarna än själva serien. Särskilt intryck gjorde avsnittet där alla personerna kastade sina vita käppar på golvet och spelade plockepinn med dem. Jag undrar fortfarande hur en blind överhuvudtaget kommer i kontakt med detta sällskapsspel. Sedan ville man ha en fortsättning och då skrev jag en följetong om Sherlock Holmes med doktor Watson som ledarhund..

Gränsen för osmaklighet överträdde en massa gubbar som kunde lyfta av hjässan, plocka ut hjärnorna och använda dem till diverse saker. När de kastade dem på varandra kallade jag det debatt. En gubbe hade lagt upp sin hjärna på en tallrik så att det såg ut precis som en portion spagetti, självhushållning fick det heta. Det gick hem i den tidning som Riksförbundet för social och mental hälsa gav ut. Men till min överraskning accepterade också det strikta Svenska Dagbladet utan diskussion teckningarna. Så nu vet jag varken ut eller in längre.

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |