Dubbelgångaren.

Jag är långt ifrån ensam om mitt namn. Därför fanns det ingen anledning att förvånas när det plötsligt dök upp bland alla prenumeranterna på min tidningsbudstrakt. Ändå blev jag stående och stirrade länge på denna nya namnskylt. För det visade sig att personen ifråga textat på exakt samma sätt som jag. Kanske en driven grafolog skulle kunna upptäcka någon detalj som skiljer oss åt, men jag kunde det inte. Samma upprätta pränt och samma avstånd mellan bokstäverna, det var som om jag själv skulle skrivit det. Han hade dessutom nöjt sig med att göra det på en remsa maskeringstejp, både på sin dörr och på den inglasade anslagstavlan i entrén, precis som jag gjort hemma hos mig.

Jag passerar hans dörr varje natt och stannar alltid till framför den, varje gång lika överraskad. Tänk om den plötsligt öppnas och min dubbelgångare kliver ut! För det finns ju en möjlighet att det är en sådan. Handstilen speglar ens karaktär och då bör ju vi som skriver lika också vara lika på andra sätt. Så om jag har en dubbelgångare bör han finnas bakom denna dörr, bakom denna namnskylt. Jag ryser där jag fumlar med mina tidningar.

Vad kommer jag att få se om han träder fram ur sin lägenhet ? Någon exakt kopia kan det väl inte vara fråga om. Om han skulle ha samma frisyr som jag betyder det att också han anlitar ” Mats på hörnet ” som jag klipper mig hos och vore det så skulle säkert en förskräckt Mats låtit mig veta det. Samma sak med kläderna och inte får jag väl se mitt eget möblemang om han bjuder in mig till sig. Men mina ansiktsdrag, min kroppsbyggnad, mina karaktärsdrag och min livsinställning har han säkert fått oturen att dela om det ska vara någon mening att överhuvudtaget tala om en dubblering. Fast mitt liv kan han ju knappast leva för då skulle han vara omgiven av alla mina släktingars och vänners dubbelgångare.

Så, om han skulle bli så glad över att möta sin kopia att han bjuder in mig till en pratstund i sitt hem får jag säkert en intressant uppvisning av hur mitt liv hade tett sig om jag gjort helt andra val. Kanske får jag anledning att ångra en massa som jag aldrig förr ifrågasatt eller bli glad över att ha sluppit hans olyckor. Ett intressant möte skulle det bli i alla fall.

Detta upptar mina tankar ett par veckor. Det är lätt hänt att fantasins glidningar ger de fridfulla sommarnätterna en atmosfär som i noveller av Edgar Alan Poe där identiteter löses upp och glider in i varandra.

Men nu behöver jag inte grubbla längre för gåtan är löst. Min namne vräkte häromnatten upp sin dörr och skällde ut mig för att jag råkat ge honom fel tidning upprepade gånger. Han är inte det minsta lik mig. Tack och lov.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |