Drottninggatan.

Den som råkat för ut för inbrott i sin lägenhet brukar tycka att hemmet blivit besudlat och måste i värsta fall flytta därifrån. De som hade oturen att befinna sig på Drottninggatan för precis ett år sedan kanske känner så. Men inte ska en usel terrorist ta vår drottninggata ifrån oss ! Bäst att bege sig dit just idag och säkra sitt revir.

Lämpligast är att börja högst uppe på krönet vid Tegnérlunden. Där har man överblicken, kan se hur gatan skär sig fram spikrakt mellan husfasaderna ända ner till Gamla Stan och idag, som är en lördag nästan som alla andra lördagar, är det fullt av folk och allra mest i mitten nere vid Åhlens. Behöver man ha kraft för att bege sig dit kan man försöka hämta den hos Strindberg, som man helt enkelt inte kommer undan här. Han sitter staty, hans sista bostad Blå Tornet kan man besöka, antikvariatet bredvid bär hans namn och en vandringsutställning, bestående av citat ur hans verk inpräglade i själva gatan, kan man följa nerför backen. Det första lyder: ” Skurkar dölja sig ofta under en godmodig, bullrande stortalighet. ” Jaså ? Det kan gälla de som ger sken av att vara glada dryckesbröder, men skurkarna man tänker på numera döljer inte sina onda avsikter bakom godmodighet. ” Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör ! ” fräser nästa citat och så skulle även en fundamentalist kunna säga. Tänk att man har förlorat sin oskuldsfullhet så fullständigt att man inte längre kan läsa Strindberg i hans eget sammanhang ! Lite bättre går det när man fortsätter ner längs gatan och begrundar hans saftiga formuleringar om privatlivet, om svärmödrar som lämnar en stank efter sig som av ihjältrampade ormar, om barn som är bäst av allt men rysligt dyra och om Strindberg själv som är djevla karl som kan många konster. Kanske är det med honom som med Bergman att han är bäst när han håller sig till privatlivet.

Så planar backen ut, Strindberg har sagt sitt och man är framme i vår tid och där det hände. De bekransade betonglejonen möter upp. Godmodiga klätterbara djur som rymt från någon lekpark. De skrämmer eller avskräcker ingen. När man ändå ansträngde sig att förstärka dem kunde man hellre bytt ut dem mot rytande vidunder i gjutjärn.

På en tvärgata rusar någon sin bilmotor så att det hörs brutalt över folkmassans stilla sorl. En dam blir så upprörd över det att hon hugger tag i närmsta person, som råkar vara jag, och säger: ” Fy, att bete sig så okänsligt. Just idag och just här. Det var väl precis på den gatan som den hemska karln tog sats och sen svängde han in här och mejade ner oskyldiga människor ! ”

Nej, man kommer inte undan minnet även om det just nu inte märks så mycket mer av det än lite blommor på lejonen och på de ställen där människor drabbades. Jag kommer att tänka på att utanför Åhlens förälskade jag mig för nästan fyrtio år sedan i Drottninggatan. Jag flyttade hit när det årets valrörelse pågick och då var här fullt av valstugor och man kunde stå i folksamlingar och lyssna på politikerna som om det vore gatuteater. Inga livvakter syntes till någonstans och ingen var rädd att någon galning skulle ställa till ett attentat.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |