Djävulens öga och mitt.

Det konstaterades att jag i åratal gått omkring med ständig ögonlocksinflammation och nu måste detta åtgärdas under två veckor. Alltså uppmjukning av locken med fuktiga handdukar, massage och rengöring med våtservett två gånger om dagen, tre olika sorters droppar tre gånger om dagen varav en är så kraftfull att den gör mig skumögd flera timmar framåt. Jag famlar efter stora bergmanboxen och väljer att trösta mig med “Djävulens öga” från 1960. Ur dimman lösgör sig i Stig Järrels gestalt en djävul som sitter i helvetet och ser nyktert och klart och cyniskt men har det värre än jag: han lider av en smärtande vagel i ögat orsakad av att ung dam på jorden fått behålla sin oskuld alltför länge. Don Juan, biträdd av sin tjänare Pablo, skickas dit för att undanröja roten till det onda. De hamnar i en prästgård på landet, där den enfaldige och välvillige prästen utan att ana oråd serverar Don Juan sin dotter, hon som har sin mödom i behåll.

Ingmar Bergman hade en tendens att förtala alla tidiga filmer som inte fick välvillig kritik. De var bara dåliga omarbetningar av andras usla manus och filmades enbart för att bekosta ambitiösare projekt, menade han. Därtill kommer föreställningen att han saknade humor, vilket inte alls stämmer. Djävulens öga är ett skickligt turnerat lustspel, med förvecklingar i Molières tradition, sprallande sig fram högt över en botten av allvar.

Den unga mön är inte naiv, hon har förmåga att göra väl genomtänka val och Don Juan är inte omänskligare än att han kan bli förälskad. Listigast är Pablo som förför prästfrun genom att spela på alla känslosträngar och vädja till medlidande och moderskänslor. Don Juan håller en värdigare stil och är den som förändras mest. Nu urskiljer min efterhand klarnande blick att linjedomaren viftar med en flagga signalerande spoilervarning så det är nog bäst att inte säga mer om handlingen. Jag nöjer mig med att konstatera att det rör sig om en kamp mellan ont och gott där det inte är så självklart att de som representerar ondskan är de mest förslagna och beräknande.

Man kan ju göra fler kopplingar till ögon. Till exempel det om att bara se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. Sådant hör dock inte hemma i den här filmen. Har finns inget tal om skuld och inga präster som låser in sina barn i garderober. Bara Nils Poppe spelande en förnöjsam kyrkoherde som låser in djävulen i spritskåpet. Mycket praktiskt, då är han sysselsatt och ställer inte till något obehagligt och man kan låtsas att han inte finns.

Jag är nu halvvägs in i kuren och har vant mig vid dess rutiner, ett litet pyssel som delar in dagen. Och det är ganska behagligt att gå omkring som i en dimma och slippa se det man inte vill se. Däri liknar jag filmens präst.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |