Den underskattade Evander.

På sextio- och det tidiga sjuttiotalet gav vi varandra årets Evander i julklapp. Författaren Per Gunnar Evander ( född 1933 ) hade hos den bildade borgerligheten en ställning liknande Olle Hedbergs generationen innan, även om hans motiv i regel hämtades från lägre samhällsskikt. Nu händer det sällan att någon refererar till den ene eller den andre. Man får rentav känslan att Evander hamnat i något slags litterär onåd.

En episod ur hans roman ” Det sista äventyret ” ( 1973 ) har stannat i mitt minne. Den unge huvudpersonen gör värnplikten och lyssnar på radio på logementet. Trött på den banala skvalmusiken säger han högt så alla hör det att om man spelar Konvaljens avsked kommer han att kasta ut radion genom fönstret. Och så spelas förstås just Konvaljens avsked. Han ser ingen möjlighet att prata sig bort från löftet. Han måste kasta ut radion.

Jag följde en gång en skrivarkurs där Per Gunnar Evander bjöds in som gäst och då berättade han en rolig historia. I unga år var han folkhögskolelärare på landsbygden och reste till Stockholm med sina elever. När de ankom till T-Centralen kände han igen en god vän i en av två poliser som patrullerade på perrongen. Nu ska jag visa ungdomarna hur man knyter upp svansen på stadsborna, tänkte han, och gick fram och sparkade kamraten i ändan. Det visade sig att han tagit miste, polisen var en fullständigt främmande människa. De två poliserna brottade ner Evander och skulle antagligen satt handfängsel på honom om inte deras kommunikationsradio anropat. Ett stort bråk hade utbrutit någon annanstans och de måste bege sig dit. Nu kom poliserna i beråd, men det löste de genom att ryta till honom: Ligg kvar !

Naturligtvis låg han inte kvar och det vore ju absurt om han skulle vara så lydig att han inte passade på att genast ta sig därifrån. Men min tanke om Evanders författarskap är att han har ett speciellt intresse för den sortens människor som inte kommer sig för att rädda sig ur sådana situationer. Sådana, som likt ynglingen med radion, målar in sig i ett hörn. Så sitter de där och väntar medan både färgen och livet torkar omkring dem. Kanske stämmer sådana personer inte in i en tid som vår då man vill läsa om de starka, framgångsrika, de som kan ta för sig, de som är lämpliga som förebilder.

Till skrivarkursen tog jag med den av Evanders böcker som jag sätter högst: “Tegelmästare Lundin och stora världen” (1970 ). Han sade sig också vara nöjd med den och signerade med glädje mitt exemplar. Nu vid skiftet till ett nytt år, då säkert möjligheterna för var och en att digitalt tillrättalägga allt man ser kommer att ytterligare öka intill det ofattbara, läser jag åter denna ” minor classic ” ( den borde i alla fall räknas som en sådan ) vars tema är just bildens bedräglighet. Utifrån en samling taffliga amatörfotografier berättar Evander om människorna i ett sådant mellansvenskt brukssamhälle som han själv växte upp i. Det är inga heltäckande biografier man får, bara anekdoter och glimtar av märkliga beteenden som gör personerna än mera gåtfulla och rörande. Utan en känslig vägledare skulle alla dessa fotografier inte säga oss mycket. Man kan också som bokens starkaste karaktär, tegelmästaren, i fantasin bygga en hel värld utifrån bilder som visar saker som man egentligen inte vet något om.

Påverkad av detta ifrågasättande av bildens tillförlitlighet letar jag länge i mitt bildarkiv etfer lämplig illustration. Det får bli en social hatthylla där man inte kan dra några säkra slutsatser utifrån det som kastats upp där. Under den enklaste hatten döljer sig kanske den intressantaste människan.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>