Vi är alla instängda i en fullsatt teater, oförmögna till perspektiv och sans i vår digitala tid, menar en amerikansk journalist i dagens DN. Så fullsatt är det inte under söndagens eftermiddagsföreställning på Dramaten där dramatikern och regissören Mattias Anderssons nytolkar Dostojevskijs Idioten. Han stiger själv framför ridån och ber om överseende med att en av skådespelarna måst ersättas med en kollega som kommer att läsa sina repliker från en Ipad. Det visar sig inte störa alls, hela ensemblen kunde fått göra så. Furst Mysjkin bär stora hörlurar och under andra akten fylles scenen av barn lika upptagna av sina smartphones som om de hängt i en skolkorridor. Och framför oss på andra radens fond har vi en publik som lydigt stängt av sina mobiler men skickar sms till varandra om vad de ser eller om något annat. Kanske läser man recensioner eller jämför med ursprungstexten i romanen.
Det finns inte mycket kvar av den tunga religiösa mystiken i den här versionen där allt förflyttats till nutid. Familjen Jepantjin, som fursten tyr sig till därför att det är de enda släktingar han har, blir en ordinär medelklassfamilj där döttrarna drömmer om karriärer i media. Den avskalade scenografins enda soffa rymmer även hans värdfamilj längre ner på samhällstegen. Nastasja Filipovna, som alla åtrår, är en bitsk tjej och Rogozin vill köpa henne med en plastkasse fylld med pengar. Deras kärlek mals genast ner i ett repetitivt sadomasokistiskt gräl som suger musten ur både publik och aktörer. Det blir ingen kraft över till svartsjukemordet som var kulmen hos Dostojevskij. Kniven lägges stilla på golvet mellan de båda älskande och lika bra är det för här handlar det mera om vart godheten tar vägen bland klassmotsättningar och flyktingkriser.
Furst Mysjkin representerar en ställföreträdande godhet. Så länge han finns behöver omgivningen inte på allvar reflektera över sina handlingar mer än som sällskapslek. Hans välvilja mottages med misstro och när han inte kan leva upp till förväntningarna vänder man sig bort från honom. Kvar blir barnen som upphör med sitt dataspelande och samlas runt honom där han sitter utmattad och fånigt leende. ” Kan vi inte bara vara snälla mot varandra ? ” undrar han. En antiklimax jämfört med hur Dostojevskijs furste mentalt bröt samman när han insåg att människorna inte kunde stå emot sin drift mot ondskan. Visst, barnen kan man alltid hoppas på, men är inte deras oskuld bara omedvetenhet om att de snart blir vuxna som är i stånd till vad som helst ?
Vem kan i dag tänkas vara så god som Idioten? Kanske Lars Lerin, som i vår tids utsålda teater är den som mest liknar furst Mysjkin. Det är väl därför som han med sin avväpnande finurliga naivitet välkomnas i alla mediala sammanhang. Han är god för oss alla.
