De heroiska koppartryckarna.

Falugrafikerna, Axel Fridell, Bertil Bull Hedlund, Stig Borglind, Hans Norsbo och ytterligare några dalmasar var den generation som representerade höjdpunkten inom svensk svartvit grafik. De utbildade sig strax efter förra sekelskiftet och verkade några decennier framåt. Man kan se framför sig hur de på Konstakademin tålmodigt etsade streck vid streck eller gick direkt på plåten med nålen och rusade sen ivrigt till en av de stora pressarna för att göra ett första provtryck…

Där måste vi hejda dem mitt i steget om inte myten ska få skymma verkligheten. En del lärde sig säkert trycka sina grafiska blad, men det var inte nödvändigt. Akademin tillhandahöll tryckare som tog hand om den saken. Harald Sallberg var en sådan innan han så småningom själv togs på allvar som konstnär.

På tjugotalet var Axel Fridell verksam i London och skickade sina plåtar hem till Sallberg innan han hittat pålitliga engelska tryckare. Han bifogade brev med noggranna anvisningar och kunde i ett av dem inte låta bli att klaga över hur ensamt och trist han hade det. Och så var det nog, han behärskade inte språket, den tilltagande dövheten isolerade honom, regn och dimma tärde på hälsan och humöret. Sallberg smickrades av förtroendet och erbjöd sig att resa över för att hålla honom sällskap. ” Tryckardrängen ska inte besvära sig “, bet Fridell av. Det säger mycket om hur han såg på tryckaren. Och kanske retade han sig på att han var beroende av honom.

Jane Rothlind, som skrivit flera böcker om falugrafikerna, har reda på att Hans Norsbo var den ende av dem som skaffade sig en egen press, en enkel bordsvariant där han bara tryckte ex libris och julkort. Så alla var de hänvisade till Lundins legendariska koppartryckeri på Tulegatan i Stockholm. Georg Lundin hade gedigen erfarenhet ända sedan tonåren och i tryckeriet sysselsattes hela hans familj. Själv grundade han plåtarna, färgade in och skötte den känsliga avtorkningen. Man kan se honom i arbete här, avbildad av Norsbo. Fru Lundin fuktade och torkade papperen och drog för hand den tunga tryckpressen. Dottern Annastina lärde sig hantverket redan som barn. Hon kunde med tumkudden på högerhandens insida sluttorka plåten. ( mycket svårt, jag har som livsmål att lära mig det ) och fick med hjälp av underarmen fram en jämn färgton. Hon måste ständigt linda in sina sargade armar.

Hit kom konstnärer från hela riket för att trycka sin grafik. Klädda i kavaj och slips övervakade de oroligt arbetet, spillde cigarrettaska, petade ibland i sin iver på plåtarna så att infärgningen måste göras om, fick ett provtryck och drog sig åt sidan för att göra förbättringar. De var krävande, särskilt Borglind lär ha varit nästan omöjlig att ha att göra med. Han ville ha fullgoda tryck av sina vackra skjutna änder även om de stora upplagorna nött bort linjernas grader ( alltså de vallar som nålen drivit upp och som fångar in färgen och ger torrnålsgravyren dess speciella djupa svärta ) Härnedan har Norsbo avbildat Lundin och syns själv på fotot bredvid, granskande Annastinas arbete.

En skicklig koppartryckare är känslig för konstnärens intentioner och kan locka fram precis de nyanser som denne önskat. Egentligen borde även tryckarna signera de färdiga bladen och det lär de ha gjort för mycket längesedan när deras arbete var högt aktat.

Numera trycker grafiker själva om de inte är lyckosamma nog att sälja stora upplagor. Det som berättats ovan förminskar inte falugrafikernas storhet. Jag kommer från en helt annan landsända och tror mig inte om att nå upp till deras mästerskap, men finner i alla fall en liten tröst i att kunna trycka mina egna grafiska blad.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |