De förlorade europeerna.

Nog finns det en tendens till att ge riktigt bra berlinskildringar platta allmänna titlar. Christopher Isherwoods Farväl till Berlin om den hektiska Weimartiden, Hans Falladas Ensam i Berlin om krigsåren, Emanuel Litvinoffs Tillbaka till Berlin om åren mellan kriget och muren och Wim Wenders film om den delade staden som fick heta Himmel över Berlin. Jeder stirbt für sich allein, originaltiteln på Falladas roman, säger mer om den lilla människans utsatthet, Wings of desire antyder att änglarna längtar efter att bli människor…

… och Litvinoffs roman heter ursprungligen ”The lost europeans” , vilket betyder att två nya förlorade generationer söker sig tillbaka till kalla krigets Berlin. Den medelålders Hugo Krantz, en gång framgångsrik kabaretförfattare, har kommit tillbaka för att leta upp sin ungdomskärlek, mannen som förrådde honom till nazisterna. Unge Martin Stone, som blivit engelsman, återvänder till sin barndomsstad för att kräva tillbaka den förmögenhet som konfiskerades när hans familj slogs sönder och jagades bort från tredje riket. Krantz rötter rycktes upp i ungdomen och han är dömd att söka återfinna dem. Stones generation hämmas inte av någon förlorad optimism, den är pragmatisk och plockar åt sig vad den kan bygga vidare på bland ruinerna.

Och så finns det en representant för en äldre generation också, Goldberg som uthärdat hela kriget i koncentrationsläger och sen dör i ett helt vanligt slaganfall när alla tror att han blivit evig, en evig judarnas anklagelse mot det tyska folket. För det är vad romanen handlar om: den tyska skulden och hur judarna ska klara av att leva vidare bland tyskarna, i Berlin.

Som i Isherwoods roman och dess filmatisering Cabaret finns en vänlig äldre dam som hyr ut rum åt sökare som Krantz och Stone och underligare figurer än så. Här är hon en bedagad Sally Bowles, mycket överseende med de inneboende. Att Stone smyger dit kvinnan han råkar bli förälskad i, en fabriksarbeterska från den fattiga östzonen, gör inte henne något men det accepteras inte av de andra judarna. Att ingå förbindelser med tyskar överhuvudtaget ses som förräderi, hela tyska folket anses skuldsatt gentemot det judiska. Stone, som kommit så fylld av hat att han inte kan kommunicera ens med juristen som ska sköta hans penningkrav, mjukas genom kärleken upp. Han ser dystert ut genom fönstret i sitt lilla hyresrum och frågar Krantz: Om någon här begår ett mord, är då hela grannskapet medskyldigt ? Egentligen är det kärleken båda söker, men den har blivit så infekterad av politik och historiska tragedier.

Det upptas många fler intressanta aspekter på denna stora fråga och det händer mycket mer i engelsmannens Emanuel Litvinoffs ( 1915 – 2011 ) mästerverk. Nu är muren borta och mer än ett halvsekel efter romanens femtiotal söker sig nya generationer till Berlin.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |