Brådmogenhetens pris.j

När allting börjar är Saga 15 år. Hon är inläst på både existentialisisk och femininistisk litteratur och hennes sexliv är inte mindre avancerat. Hon spanar in den betydligt äldre festfixaren Viktor som hon sedan under hela sin tonårstid har ett förhållande med. På hans villkor.

Karolina Ramqvists nittiotalsroman “Alltings början ” får mig att tänka på hur mitt eget liv gestaltade sig i tidiga tonåren. Medan andra grabbar klämde flickorna på brösten och smygrökte läste jag om vimsiga lorder i böcker av P.G. Woodehouse och tillbringade kvällarna framför TVn tillsammans med mina föräldrar. Höjdpunkterna var när jag lade ner mycket omsorg på att bygga slott av kakorna och bullarna till aftonkaffet. Det dröjde några år innan jag vågade mig ut ur min puppa, men på sjuttiotalet var mina jämnårigas försprång med råge inhämtat. Aldrig har kvinnorna varit så vackra och glada som då, hur väl de än gömde sig i snickarbyxor, hucklen, säckiga tröjor och libanonsjalar. Det var en fröjd att följa dem på deras nattliga raider och riva ner herrtidningslöpsedlar. Efterhand som åren gått har entusiasmen gett vika för mognad och eftertanke.

Sagas mamma däremot, verkar inte ha utvecklats alls sedan den tiden. Denna frejdiga konstnärinna med bilder på vaginor som specialitet, bistår dottern med hurtiga uppmaningar om att hon måste lära sig att ta för sig. Emellanåt skäller hon ut hennes lärare på Södra Latin, precis som alla curlingföräldrar idag. Riktigt glad blir hon när hon ser att Saga läser samma kvinnolitteratur som hon själv en gång läste.

Problemet är att det kvinnoideal hon förespråkar är så totalt okomplicerat, koncentrerat mer på styrka och självmedvetenhet än självinsikt. Det är inte Saga till mycket hjälp när hon ställs inför den vackre Victors ( och många andra karlars ) mer än femtio grå nyanser. Kanske borde hon fått den på sjuttiotalet så omdebatterade skriften om den kvinnliga masochismen insmugen i boktraven. Som det nu blev hade hon bara en jättelik vagina att hålla sig i som en sköld, mycket lockande att forcera.

En skolkamrat tar livet av sig och Saga undrar varför. Hon hade ju ett soft liv, inga problem. Bästa väninnan Pauline menar att kanske var det just därför. Varför skulle det vara så lätt att inte ha några problem ? Du och jag skulle nog fan behöva lite problem, säger hon. Det är ett intressant påpekande. Ju längre berättelsen pågår desto påtagligare blir tomheten, glädjelösheten. Man kan ana suget, men det finns ingen sensualism alls i de otaliga mötena, alla de gånger hon släpper allt hon har för händer för att rusa till den oemotståndlige Victor. Så sitter hon där till slut och har vunnit en halv seger. Hon har passerat honom, som i en rulltrappa, på sin väg uppåt och hans väg neråt. Man måste anstränga sig för att förstå att det är bara är en ung kvinna som just arbetat sig ur tonåren, och inte någon med livslång erfarenhet. Pauline har då redan räddat sig in i ett lesbiskt förhållande.

Min livs exempel var nog inget att rekommendera. Men kanske är det inte värre att stanna lite längre i bullbyggandet än att, av ren tristess, sätta i sig hela kakfatet på en gång.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |