Om två som heter Frances.

Irländska Sally Rooneys debutroman “Samtal med vänner ” har blivit en internationell framgång. Boken handlar om de två kvinnliga studenterna Frances och Bobbi som möter det något äldre paret Melissa och Nick. I intervjuer har Sally Rooney instämt i den allmänna uppfattningen att bokens karaktärer är svåra att tycka om. Den meningen delar inte jag. Visst är huvudpersonen Frances högmodig, reserverad och långt ifrån uppriktig, men dynamiska Bobbi blev jag liksom alla omkring henne betagen i. Ingen av dem är värre självupptagen än tjugoåringar alltid varit.

Romanens huvudspår är Frances otrohetsaffär med Nick men mig berör hennes och Bobbis kärlek mest. De representerar de två grundtyperna som samspelar och motspelar i de flesta mänskliga sammanhang, såväl vardagliga som konstnärliga. I det här fallet tar det sig uttryck i Spokenwordföreställningar där Bobbi gestaltar Frances dikter. Mellan dem råder en smeksam och lekfull omtänksamhet. Det finns alltid en fristad hos Frances åt Bobbi när hon måste fly från sin överbeskyddande familj. Och när den sköra Frances drabbas av obotlig sjukdom tar Bobbi hand om henne. Men också relationen är skör, lätt hotad. När Bobbi känner sig använd till att väcka Nicks svartsjuka reagerar hon snabbt och hårt.

Att deras förhållande är lesbiskt är ointressant. Fokuserar man på vänskapen blir det mera allmängiltigt och får mig att tänka på Noah Baumbachs charmerande film Frances Ha, som handlar om en ung människas sökande efter en plats i tillvaron. Frances Ha vill bli professionell dansare och flyttar mellan tillfälliga boenden i New York, rör sig alltså också i miljöer där homoerotiska relationer tolereras. Hennes egen läggning förblir oklar men tydligt är att tjejgemenskapen betyder mest.

Risken är att det blir rörigt nu. Men det lilla tillägget Ha, som i filmens avslutning får en förklaring och en symbolisk betydelse, räcker för att skilja de två Frances åt. Frances Ha är en mera rastlös person som i relationer snarast får Bobbis funktion gentemot de kontrollerade väninnorna. I en rolig scen visar hon handgripligt hur hon tycker man ska kunna bära sig åt tjejkompisar emellan: man skämtknuffas, Väninnan hon just ska flytta ihop med tumlar ut ur bild ett par gånger och härsknar till. Den lika strama Frances i romanen skulle nog inte heller ha uppskattat det. Frances Ha har sin motpol, som hon helst av allt vill leva med, och det blir smärtsamt när den väninnan väljer bort henne för att i stället flytta ihop med sin pojkvän.

I boken blir Frances och Bobbi osams men försonas och sitter i soffan, äter kinesmat och ser på film. Det råkar vara just Frances Ha de ser och de fastnar för episoden där hon knuffar sin kompis ut i buskarna, på skämt ! En liten detalj bara, en blinkning åt något besläktat i en annan genre, det är sådant som regissörer och författare brukar roa sig med. Jag överraskas av att Sally Rooney associerat åt samma håll som jag och känner mig inbjuden att sitta i flickornas soffa och skratta åt samma film som de.

Teckningen ovan är gjord av den begåvade skånska målarinnan Christine Jönsson ( 1951 – 91 ), tragiskt bortgången alldeles för tidigt.

 

Förvisad från sitt livsrum.

Golvet ska slipas och lackas. Möblerna föses undan, trängs ihop i ateljén och så länge arbetet pågår måste jag hålla mig hemifrån. Man kan väl stå ut ett par dagar, det finns annat att göra. Men att rutinerna rubbas stör även om det är jag själv som ställt om att denna omvårdnad av lägenheten äntligen blir av. I väntan på att återerövra sitt sinneslugn kan man gå på bio.

Det blir Maria Schraders “Farväl Europa”, om åren i fyrtiotalets början då den österrikiske författaren Stefan Zweig flackade omkring på amerikanska kontinenten. Som en av de främsta representanterna för de från Europa fördrivna tyskspråkiga intellektuella forslades han runt mellan författarkongresser och pressades av journalister att fördöma tredje riket, vilket han vägrade göra. Han använde i stället sitt goda anseende till att skaffa fram visumhandlingar åt kollegor som råkat värre ut. Själv fann han en fristad i Brasilien där han var uppskattad och trivdes med paradisisk grönska och färgglada papegojor. Men det var ändå inte där han ville vara. Han hade fått sin kulturella fostran i det Wien som gick under i första världskriget och hade sedan som en förfinad kosmopolit byggt sig ett nätverk av tidens främsta personligheter. Det centraleuropeiska kulturlivet var den jäst hans författarskap behövde för att svälla.

Filmen är inte precis någon actionrulle och även Zweig verkar ha tråkigt. Han tittar hela tiden bort, förlorar sig i tankar. Hans ansikte spricker i alla fall upp i ett lyckligt leende är när han får en hundvalp i sextioårspresent. Men det är försent. Året därpå, 1942, tar han sitt liv tillsammans med sin trogna sekreterare, som blivit hans andra hustru.

Man kan tycka att det var sorgligt att han inte höll ut några år till, men frågan är om han hade funnit sig tillrätta i efterkrigstidens Europa. Golvet, den gemensamma grunden av tro, värderingar och livsformer, lackades inte spegelblankt som i en balsal i Wien. Det bröts upp och ersattes av vi vet ännu inte vad. Och ett nytt och fräscht möblemang blev det, men utan patina.

Den enda gången i filmen som Zweig talar engagerat om sitt skrivande gäller det kortromanen, eller långnovellen, “Schack”, som utkom postumt 1943. Nazisterna fängslar dess huvudperson, dr B, som de torterar genom att skära av honom från all kontakt med yttervärlden. Han tvingas leva i ett vakuum, men lyckas komma över en instruktionsbok i schack. Utan förkunskaper lär han sig alla partierna i den utantill. Nästa steg är att han börjar spela, med sig själv eftersom ingen annan finns att tillgå. Han sköter alltså både de svarta och de vita pjäserna och den ständiga upptagenheten av detta driver honom farligt nära en personlighetsklyvning, men han räddas ur fångenskapen och återgår till ett normalt liv.

Dr B sätter sig sedan inte vid något bräde förrän när han efter några år reser med båt till Sydamerika, precis som Zweig gjorde. Ombord råkar också en beryktad schackspelare befinna sig. Denne är dr Bs motsats, en totalt obildad och fantasilös tölp som sävligt och mekaniskt tröttar ut och maler ner allt motstånd. Säkerligen representerade han för Zweig den nazistiska övermakten medan dr B var han själv. Dr B möter en motståndare med ett sätt att spela och vara som han inte klarar av, som påminner honom om den terror han utsatts för. För att rädda sitt förstånd erkänner han sig besegrad och flyr.

Stefan Zweig ville inte tala politik i intervjuer men i denna lilla betättelse gav han en glasklar bild av den politiska situationen och sin egen plats i den.

 

En dag.

Ett plastkort förstörde min dag. I järnhandeln gick det inte att betala med det hur mycket expediten än försökte gnugga det rent mot sin rockärm. Och inga kontanter hade jag, vet inte ens längre hur landets sedlar ser ut. Än mindre slantarna. Men jag måste i alla fall gå till en bankomat och där förstod jag att kortet var oåterkalleligt ogiltigt, hur det nu kunde komma sig. Ett nytt fanns bara att få på banken men klockan var över fyra och inga banker har öppet längre än så numera. De skulle ändå inte låta mig hämta ut kontanter från mitt konto för de handskas inte med sådant längre. Jävla samtid. I en sådan situation är man tacksam över att ha anhöriga och vänner. Dottern räddade mig genom att låna ut pengar och betalade också sushin vi åt tillsammans.

Jag gick hemåt med framtidsutsikten att även morgondagen kommer att förstöras, ägnas åt att köa på banken för att ordna fram ett nytt kort som förmodligen skulle lösas ut på posten efter minst en veckas tid. Nu hade jag i alla fall rejält med kontanter att förbruka i närbutiken. I kassan stod en ung man jag inte sett där förut. Han såg ut att ha sitt ursprung i mellanöstern och frågade mig på god svenska, med bara en lätt brytning, om jag gjort högskoleprovet.

– Nej. Det gjorde man inte på min tid.( Dumt uttryck, det är min tid nu också )

– Vad gjorde man i stället då ?

– Man fick sina betyg och sökte vidare på dem.. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara…

– Har ni studerat mycket ?

– Ganska. På universitet, jag läste historiska ämnen.

– Jaså? Man säger att historien upprepar sig. Vad menar man med det ?

– Man menar väl att det finns en tendens att historiska misstag göres om på nytt. Trettiotalet går liksom igen nu och så…

– Men man säger ju att man lär av sina misstag. Stämmer inte det då ?

– Tja, mänskligheten verkar inte ha gjort det.

– Då kanske man ska sluta säga att man lär av sina misstag ?

– Kanske det.

– Ha en bra dag.

– Tack detsamma.

Är det inte egendomligt att man sedan går vidare och tycker att efter ett sådant litet samtal känns det som om dagen blev rätt bra ändå ? Eller också är det inte så konstigt trots allt. Det digitala samhället är mycket konstigare.

 

 

Mogna män.

–Jaså, du har avbildat en gammal man, säger någon.

– Nej, han är äldre, svarar jag. Det gläder mig att du inte kallar honom gubbe.

– Gammal gubbe eller äldre man. Det är väl samma sak ?

Inte riktigt, anser jag i min språkstränghet. I ordet gammal finns något definitivt, avskiljande, rentav avfärdande. Den som är gammal tillhör en egen kategori separerad från de som ännu är unga. Och att kalla någon gubbe är inte precis att visa respekt. Men att vara äldre innebär, tillsammans med det lilla ordet än, att man finns kvar i relation till någon annan. En trettioåring är äldre än en tjugoåring. En nyförlöst är äldre än sin tvilling som föds två minuter senare. Hela livet är vi alla äldre än många andra.

Den centrala figuren i min torrnålsgravyr, ” Äldre man som saknar kvinnorna”, anar med ett visst vemod att det förmodligen inte blir så mycket mer erotik för hans del. Jag återkommer allt oftare till det här ämnet och det beror förstås på att snart blir även jag för damerna bara någon de lämnar sin plats åt på bussen. Men än är jag inte gammal och hedersmannen på bilden ser ut att också, envis och stolt, framhärda i att tänka så.

Det finns många litterära exempel på mogna män som vägrar acceptera att unga kvinnor inte längre är till för dem. Strindberg tyckte det var helt i sin ordning att den trettio år yngre Harriet Bosse skulle ha barn med honom. Litteraturprofessorn i Nabokovs “Lolita” fördärvade sig på en förförisk tonårsflicka.

Men av någon anledning är det författaren Gustav von Aschenbach i Thomas Manns korta roman, eller långnovell, “Döden i Venedig” (1912) jag främst tänker på, även om han inte söker sig till just flickor. Han är fortfarande inte mycket mer än medelålders, men betydligt äldre än Tadzio, den vackre gossen i sjömanskostym som han drabbas av på sin semesterresa och genast blir betagen av. Aschenbach förstår att han själv ingenting annat är än en gammal man i dennes ögon och att det är otänkbart att överhuvudtaget försöka tilltala honom. Han får nöja sig med att sitta i sin solstol och njuta av att se på honom när han leker med sina jämnåriga på badstranden.

Aschenbachs önskan hade alltid varit att bli en äldre man, det skulle ge tyngd och värdighet åt hans författarskap. Men det är inte något som han ser fram emot nu när förälskelsen växer och han ingenting högre önskar än att vara i närheten av Tadzio, vilket denne också anar och gärna låter sig betraktas. Aschenbach följer efter honom i smyg i Venedigs gränder men tappar oftast bort honom, ungdomen flyr undan. Enda möjligheten för honom att närma sig gossen vore att genomgå en metamorfos och själv bli en ung man. Och det är väl det som får honom att låta sminka sig och färga sitt grånande hår kolsvart, något som han nyss äcklats av att se andra äldre män göra.

Så sitter han där, till det yttre föryngrad, i sin stol på stranden. I hettan löses hårets svärta upp och rinner nerför hans kinder och han ser gossens konturer lösas upp av kvällssolen och just där dör Gustav von Aschenbach, inte av ålderdom utan i ett slaganfall. En brutal och bitterljuv gestaltning av sorgen över att bli förvisad bort från den skönhet som hör ungdomen till.

 

Minnesord.

Författaren Jan Fogelbäcks dödsruna publicerades idag i DN och där sades han framförallt ha varit transportsektorns skildrare. Man kan till exempel nämna “Körjournal” som handlar om den hårda åkeribranschen. Under nittiotalet började han brödjobba som tidningsbud och vi blev arbetskamrater under några år in på det nya seklet. Jag lärde inte känna honom väl, men ska försöka lägga mosaik med de skärvor jag har.

Han gick en gång tillbaka till sin trakt med en tidning som saknats, en så kallad småtidning som ansågs försumbar. När man undrade varför han gjorde sig besväret svarade han att han faktiskt var en godhjärtad människa. Inte alls på ett skrytsamt sätt, självförhävande verkade han inte vara, utan som en allmän upplysning. En mild butterhet var vad han visade upp.

Hans trakt började vid vår lilla filial på Pålsundsgatan och följde sedan Heleneborgsgatans jämnnumrerade sida ända bort till Skinnarvikens servicehem, en lång raksträcka där man inte kunde skaffa sig omväxling genom att lägga om gångordningen. Det var bara att beta av port efter port och avsluta med att ta sig upp och ner med hissarna mellan de övergivna våningarna i servicehuset, aldrig att man mötte ens någon nattpersonal där. Och sen fick man traska hela vägen tillbaka med sin tomma vagn. Jag vet, för jag ryckte ibland in i hans ställe när han var sjuk. Han hälsa var klen så det skedde allt oftare.

Till slut blev det en långtidssjukskrivning som han inte kom tillbaka från. Kunde jag vara så snäll att lämna tidningar till honom där han bodde, i Krukmakargatans västra backe? Min trakt var då på gatans andra sida och jag skulle absolut inte behöva avbryta och plåga mig uppför trapporna till honom. Det räckte om tidningarna lades i en låda jag ändå passerade, en sådan som innehöll sand att strö ut under halkiga vinterdagar. Jag tyckte det var en ovärdig lösning och att det var onödigt att han skulle traska dit ner så i stället kilade jag upp och lade tidningarna utanför hans dörr, inget besvär alls. Som tack ställde han vid jul ut den största chokladkartong jag sett åt mig. Det var mer än vad någon av mina ordinarie prenumeranter gjort under alla år.

En dag var hans namn borta från dörren och jag fick inte klart för mig vart han tagit vägen. Det dröjde flera år innan vi möttes igen och då såg han sliten ut och berättade att han drabbats av Parkinson ovanpå allt annat. Och nu är han alltså borta. Jag hade bara mött hans goda sidor och nöjde mig med det. Han kunde nog vara besvärlig och tjurskallig också, det tyckte säkert de ungdomar som en gång mötte honom i en kulturdebatt. Han hade ingen förståelse för deras nyskapande serier. Det räckte så bra med Fantomen, tyckte han.

För att återknyta till den transportvärld han skrev om vill jag likna honom vid något som många fyrtiotalister, kanske också han själv, hade erfarenhet av, åtminstone de som gjort värnplikten. Kanske skulle han blivit förolämpad över att nämnas i militära sammanhang, men jag associerar ändå till det fordon som där kallades valp. En inte särskilt elegant liten rackare ( ja, han var ju kort i rocken ) som envist arbetade sig fram genom den värsta terrängen.