Den ställföreträdande godheten.

Vi är alla instängda i en fullsatt teater, oförmögna till perspektiv och sans i vår digitala tid, menar en amerikansk journalist i dagens DN. Så fullsatt är det inte under söndagens eftermiddagsföreställning på Dramaten där dramatikern och regissören Mattias Anderssons nytolkar Dostojevskijs Idioten. Han stiger själv framför ridån och ber om överseende med att en av skådespelarna måst ersättas med en kollega som kommer att läsa sina repliker från en Ipad. Det visar sig inte störa alls, hela ensemblen kunde fått göra så. Furst Mysjkin bär stora hörlurar och under andra akten fylles scenen av barn lika upptagna av sina smartphones som om de hängt i en skolkorridor. Och framför oss på andra radens fond har vi en publik som lydigt stängt av sina mobiler men skickar sms till varandra om vad de ser eller om något annat. Kanske läser man recensioner eller jämför med ursprungstexten i romanen.

Det finns inte mycket kvar av den tunga religiösa mystiken i den här versionen där allt förflyttats till nutid. Familjen Jepantjin, som fursten tyr sig till därför att det är de enda släktingar han har, blir en ordinär medelklassfamilj där döttrarna drömmer om karriärer i media. Den avskalade scenografins enda soffa rymmer även hans värdfamilj längre ner på samhällstegen. Nastasja Filipovna, som alla åtrår, är en bitsk tjej och Rogozin vill köpa henne med en plastkasse fylld med pengar. Deras kärlek mals genast ner i ett repetitivt sadomasokistiskt gräl som suger musten ur både publik och aktörer. Det blir ingen kraft över till svartsjukemordet som var kulmen hos Dostojevskij. Kniven lägges stilla på golvet mellan de båda älskande och lika bra är det för här handlar det mera om vart godheten tar vägen bland klassmotsättningar och flyktingkriser.

Furst Mysjkin representerar en ställföreträdande godhet. Så länge han finns behöver omgivningen inte på allvar reflektera över sina handlingar mer än som sällskapslek. Hans välvilja mottages med misstro och när han inte kan leva upp till förväntningarna vänder man sig bort från honom. Kvar blir barnen som upphör med sitt dataspelande och samlas runt honom där han sitter utmattad och fånigt leende. ” Kan vi inte bara vara snälla mot varandra ? ” undrar han. En antiklimax jämfört med hur Dostojevskijs furste mentalt bröt samman när han insåg att människorna inte kunde stå emot sin drift mot ondskan. Visst, barnen kan man alltid hoppas på, men är inte deras oskuld bara omedvetenhet om att de snart blir vuxna som är i stånd till vad som helst ?

Vem kan i dag tänkas vara så god som Idioten? Kanske Lars Lerin, som i vår tids utsålda teater är den som mest liknar furst Mysjkin. Det är väl därför som han med sin avväpnande finurliga naivitet välkomnas i alla mediala sammanhang. Han är god för oss alla.

 

 

 

 

Själar på rymmen.

Man bör nog akta sig för att säga till en medmänniska att hon inte har någon själ. Även den som inte tror att en sådan finns skulle kunna ta det som en förolämpning, som en antydan om att hon saknar ett finare skikt i sin personlighet. Egentligen är det onödigt att bråka om huruvida själen finns eller inte och var den befinner sig. Vi kan ju inte heller peka ut var i kroppen lycka eller olust finns. Hela vårt jag kan känna olust utan att vi vet exakt var. Och att säga att ett hem utan böcker är som en kropp utan själ är också att påstå att själen bara finns om den tar fysisk gestalt. Den som föredrar e-böckerna i det ogripbara digitala molnet är inte ytligare än den som har ett stort privat bibliotek. Man behöver inte ens vara läskunnig för att ha en själ.

I trängseln bland läskunniga och förhoppningsvis själfulla stockholmare hittar jag hos Myrorna på Hornsgatan en roman om just det här ämnet , ” Den förrymda själen ” av Bo Bergman (1869 – 1967 ). Den handlar om det gamla hovrättsrådet som konstaterar att han förlorat sin själ. Så länge han var ung och förälskad och mådde bra bekymrade han sig inte om den men nu undrar han vart den tog vägen.

Kanske rymde själen när hans hustru lämnade honom och för att ta reda på om det var så söker han många år efter skilsmässan upp henne. Som läsare tycker man att berättelsen lyfter när denna vänliga kvinna för in en välgörande ton av vardagsglädje och tillförsikt som kontrast till hovrättsrådets tungsinthet, men för honom förändras ingenting. Det förflutna väcker inte mycket i honom, av framtiden har han ingenting att vänta och inte heller gläds han åt nuet. Han har ingen lidelse för det yrke han snart ska lämna, njuter inte ens av sin goda position i samhället. Han säger själv att ” Jag hålls ihop av själva atmosfären omkring mig, som en del djurformer i oceanens djup av vattentrycket. Utanför sitt rätta element faller de samman till en livlös massa. Utanför samhällsinstitutionerna skulle det gå likadant med mig…” Vad mer skulle kunna hålla ihop honom. Själen ?

Detta dystra livsöde, inte så unikt, ger oss en möjlig och ganska rimlig bild av vad själen borde vara. Som ljuset inne i en snölykta. Så länge lågan brinner skimrar höljet så vackert och milt men slocknar den återstår bara en frusen, kompakt massa. Det är så jag tänker mig själens funktion.

Frånvaron av själ tycks vara detsamma som depression. Bo Bergman, som litterärt sett hörde till förra sekelskiftets pessimistiska flanörer, kallade det melankoli. Melos betyder svart och cholé galla. Svart galla alltså och sådant är inte roligt att dras med. Enda boten blir att gå sig bort från det, flanera som hovrättsrådet på Västerlånggatan och Djurgården, ensam i folkmassorna. Ju fler han har omkring sig desto ensammare är han. Något lindrar det väl att överseende iaktta människorna och följa årstidernas växlingar. Har själen ändå inte rymt är den obotligt ensam, för att än en gång citera sönder Bergmans jämnårige kamrat, själsfrände och författarkollega Hjalmar Söderberg.

Själavandring då ? Hovrättsrådet oroar sig för hur man ska kunna tämja de vilda själar man eventuellt kan ha ärvt. Vad är det för andlig röra vi alla då har inom oss, där vi flanerar på perronger och i gallerior ? Och bland boktravarna i Myrornas källare. Mig bekymrar det inte, jag skulle gärna vara en flyktingförläggning för förrymda och övergivna själar.

 

 

Ordentligt på fötterna.


Tidningen Statsanställd var mitt fackförbundsorgan som brevbärare. Därför blev det dit jag gick med mina första skämtteckningar. Redaktören Ingvar Ygeman granskade dem noga utan att röra en min. Jag hade inte förväntat mig okontrollerade skrattanfall, men åtminstone någon liten försiktig ryckning i mungipan. Han föste bunten åt sidan, fortfarande lika behärskad, och sade: “Det här är inte roligt.” Jag gick hem, tittade igenom kollektionen och insåg att han hade fullkomligt rätt.

Men så lätt blir man inte av med mig. Mer än trettio år senare förekommer jag fortfarande ibland i tidningsspalterna med just skämtteckningar och ofta i trapporna, nu som tidningbud. I arbetsuppgifterna ingår att dela ut lite av varje. Kolorerade veckotidningar som Hemmets Journal och Hänt i veckan, diverse branschtidningar, reklambilagor insmugna i morgontidningarna samt adresserade brev. Desperata satsningar som att erbjuda frukostpaket verkar inte ha blivit någon framgång. En gång i månaden får en handfull hushåll Transportarbetaren, mitt nuvarande fackförbunds tidning, där jag medverkar med en tecknad serie om mitt arbete. ” Nattens hjältar ” heter den och det finns en smula ironisk distans i en sådan titel. Det som avhandlas är inte särskilt heroiskt, snarare vardagligt. Min förhoppning är att serien ska uppfattas som rolig och att mina tidningsbudskollegor ska känna igen sig.

Ymnigt snöiga och kalla nätter som dessa erbjudes vi bud broddar att klämma fast utanpå skorna. Men sådana kan man ju inte ha. De är tunga och klumpiga och slamrar i trapporna. Ingen har väl tålamod att ta dem av och på i en trakts ungefär fyrtio portar. Nej, man vänjer sig i stället vid att trippa fram med små frökensteg för att inte halka om plötsligt en bar isfläck dyker upp mellan snödrivorna. Ett tag försökte jag arbeta i läderkängor som var täta och varma, men så tunga att jag slet av hälsenan. Så det får bli gympaskor året om. Och då gäller det att komma ihåg att stampa av snön ordentligt i varje entré, annars smälter den snabbt i inomhusvärmen, letar sig genom skornas textilhölje och förvandlar de dubbla strumporna till klafsiga blötdjur som blir varken roliga eller hälsosamma att hasa omkring med en hel arbetsnatt.

Omtänksamma fastighetsskötare ställer i vissa entréer fram kvastar att besopa sig med, men det är sällsynt. I en port finns märkligt nog i stället en skoputsarapparat, en sån som man stoppar slantar i. Jag har tänkt prova den men har aldrig enkronor på mig. Och vem har väl det numera.

Nu är redaktör Ygemans son Anders inrikesminister. Man ser honom ofta i medierna, även han behärskad och tålmodig. Anders Ygeman är ju den som får bära bördan att i massmedia förklara och försvara en nyckfull, för många impopulär politik och han gör det med statsmannamässig värdighet. Man får intrycket att det är han som är landets egentliga statsminister och mitt stalltips är att han snart kommer att bli det också officiellt. Den inte så karismatiske Löfvén måste ju till slut ta konsekvenserna av det låga förtroendet bland väljarna och dra sig tillbaka till de fackliga förhandlingarnas värld. Det är där han hör hemma. Ygeman junior kan säkert ta över, han har skaffat sig ordentligt på fötterna och det måste man ju ha, i alla sammanhang. Han framhärdar i sin lugna framtoning men jag väntar mig hela tiden att han precis som fadern ska säga: ” Det här är inte roligt. “

 

Gråt och spotta.

Den danske författaren och debattören Carsten Jensen påminde oss i fredagens DN om när Nordkoreas ledare kommenderade ut folkmassor att gråta offentligt på gatorna. “Det är Danmark idag” , säger Jensen: ” Offentlig gråt bevisar att du hör till de goda känslornas gemenskap, medan frågor framlagda i nykter ton får en ögonblicklig skandalstatus. ”

Det kan vara intressant att läsa resten av Jensens artikel i ljuset av detta citat. Hur nykter är tonen i hans egna resonemang ? Hur ser associationerna ut ? Han inleder med det bekanta fotografiet av det döda barnet på stranden. Jensen tänker sig hur den pojkens liv skulle sett ut om han fått fortsätta leva. Han skulle bli en del av de flyktingmassor som vandrar genom Europa, längs motorvägar och in under en eller annan bro. På en bro ser Jensen att en man står och spottar ner på flyktingarna. Den spottande mannen förvandlar han till en spottande dansk integrationsminister, och Integrationsministeriet blir ett spottministerium. Det är inte längre ett ministerium som försöker genomföra sin flyktingpolitik, vad vi än må tänka om denna. Det spottar kort och gott. De beklagliga följderna av den hårdföra flyktingpolitiken (eller hemska eller nödvändiga, välj själv alltefter åsikt ) skulle dessutom inte vara följder av en politik utan följderna är politikens ursprungliga avsikt och har som ENDA, observera enda, syfte att beröva människor deras människovärde, enligt Jensen.

Gossens vidare öden då? Jo, han kommer att bli terrorist. Det har Espersen, ordförande i utrikespolitiska nämnden hävdat, enligt Jensen. Och Jensen vet också vad denne politiker vill göra med människor som han misstänker vara terrorister, det vill säga syrier över huvud taget. Han vill bomba dem sönder och samman, helst om de är gravida kvinnor för då utplånar man praktiskt nog två liv på en gång. Jag skulle vilja se och höra detta makabra uttalande. Har Espersen sagt så ? Det är i alla fall vad han tänker och vill, kan Jensen bestämt konstatera, och vidare jämställer han utifrån detta Espersen, och andra danska politiker, med Syriens president Assad som har 30.000 människoliv på sitt samvete. Vi minns när Åsa Romson förde Auschwitz på tal. Jensens jämförelse går inte heller av för hackor.

Man borde inte spela Carsten Jensens spel genom att tillskriva honom något han inte explicit uttalat, men det är frestande att kasta tillbaka det inledande citatet på honom. Frestande att påstå att han, med hjälp av vildsinta emotionella påtryckningar, vill ha oss alla att i flock gråta på gatorna och i tidningsspalterna, i Danmark och i Sverige. Med offentlig gråt bevisa att vi hör till de goda känslornas gemenskap. Hans goda känslor.

Carsten Jensens artikel är känslomässig demagogi på lägsta nivå, och man ska kunna påpeka det utan att bli beskylld för att vara allmänt främlingsfientlig eller för att gå sverigedemokraternas ärenden.

Men så lätt kommer man inte undan. Idag intervjuades i den andra morgontidningen poeten Johan Jönsson som om förra LO-ordföranden använder samma invektiv som de ökända trollen på nätet, även om han antagligen inte lägger ord i hennes mun som hon aldrig sagt. Om jag orkar arbeta mig igenom Jönssons kompakta textmassor kommer jag säkert inte att reagera med samma avsmak som inför Jensen och jag undrar varför. Kanske för att Jönsson själv beskriver sin poesi som ett rus, inte som en nykter analys. Som läsare kan man känna sig övermannad. Man får välja mellan en berusad Jönsson och en “nykter” Jensen.

 

Underkastelser.

Michel Houellebecqs roman ” Underkastelse ” inleds med ett kvidande av J.K. Huysmans ( 1848 – 1907 ), vars författarskap huvudpersonen Francois ägnat sitt liv åt att utforska: ” Och fastän… fastän… jag är uppskakad i kyrkorna, blir jag likgiltig och förtorkad så snart jag lämnar dem. ” Alltså en känslomässig upplevelse som omedelbart förnekas och det kan väl gälla som en beskrivning av den sekulariserade västerlänningens kluvenhet.

Francois är en typ vi mött så ofta att han blivit en schablon. En desillusionerad medelålders universitetslärare som äter och dricker gott och ligger med studentskor. Det är 2022, muslimska brödraskapet har kommit till makten i Frankrike på demokratisk väg och satsar massor av pengar på utbildningssystemet och den ideologiska omskolningen av fransk ungdom. Studentskorna beslöjas och om Francois ska få behålla sin tjänst måste han, liksom alla sina kollegor, bli muslim.

Det står snart klart att han kommer att foga sig och romanen skildrar hans strävan att hitta en anständig motivering till denna underkastelse. En sådan behövs eftersom hans omvändelse inte har ett skvatt med tro att göra. Den handlar enbart om hans längtan efter att få fortsätta sin bekväma tillvaro. Han avslutar utan att känna saknad studiet av husguden Huysmans och kan till och med intala sig att han genomgår samma utveckling som denne. ” Den misantropiske och ensamme esteten övervann sin motvilja och äntligen lät sig hänföras av den enkla tron hos pilgrimernas skara.”

Underkastelse är höjden av mänsklig lycka, anser universitetets rektor som redan övergått till islam, skaffat sig en ny ung hustru vid sidan av den gamla och snart blir han utrikesminister. Människan är underkastad Gud som kvinnan är underkastad mannen ( då förstår man hur omvälvande det vore om kvinnorna nekade bära slöjor ). Underkastelse är grunden i läran och även i dess politiska strategi.

Som jag tolkar det anser Houellebecq att roten till det onda är ” den högmodiga och arroganta ateistiska humanismen “, en insikt som han låter den ovan nämnda rektorn förmedla. Denne hävdar att Europa har begått ett slags kulturellt självmord och skapat ett tomrum som islam inbjudes att fylla. Tomhet råder också inom Francois, en människa utan vänner, familjeband och tydliga grundvärderingar. Likgiltigheten och ensamheten sliter på honom och lättad kan han vila ut i islams ” accepterande av världen sådan den är “. Till sist sluter sig de mjuka bokpärmarna runt den nyblivne muslimen Francois som, iförd toga, högtidligt installeras i sin nya akademiska värdighet och kan se fram emot minst tre fruar.

Men Houellebecq får inte sista ordet. Just idag är det ett år sedan attentatet på Charlie Hebdo och morgontidningarna innehåller artiklar om det. En annan fransk författare, Emmanuel Todd ( dessutom historiker och antropolog ) menar att det finns en islamofobi som har sina rötter i katolicismen. Efterhand som tron utslätas ska medelklassens katoliker, likt zoombies och med sitt auktoritära tänkande intakt, ha orienterat sig vänsterut till socialistpartiet och lockat fransmännen att underkasta sig EU. Todd ser inte bara president Hollande som en del av denna rörelse utan också satirikerna på Charlie Hebdo.

Man kan stilla undra om inte vi här i landet också hade dömt ut Charlie Hebdo som islamofobisk om tidningen fått verka hos oss utan att drabbas av attentat. När det begav sig förmådde ju inte den svenska opinionen att utan indignerade övertoner hantera ens Lars Hillersbergs jämförelsevis harmlösa hädelser.