Underkastelser.

Michel Houellebecqs roman ” Underkastelse ” inleds med ett kvidande av J.K. Huysmans ( 1848 – 1907 ), vars författarskap huvudpersonen Francois ägnat sitt liv åt att utforska: ” Och fastän… fastän… jag är uppskakad i kyrkorna, blir jag likgiltig och förtorkad så snart jag lämnar dem. ” Alltså en känslomässig upplevelse som omedelbart förnekas och det kan väl gälla som en beskrivning av den sekulariserade västerlänningens kluvenhet.

Francois är en typ vi mött så ofta att han blivit en schablon. En desillusionerad medelålders universitetslärare som äter och dricker gott och ligger med studentskor. Det är 2022, muslimska brödraskapet har kommit till makten i Frankrike på demokratisk väg och satsar massor av pengar på utbildningssystemet och den ideologiska omskolningen av fransk ungdom. Studentskorna beslöjas och om Francois ska få behålla sin tjänst måste han, liksom alla sina kollegor, bli muslim.

Det står snart klart att han kommer att foga sig och romanen skildrar hans strävan att hitta en anständig motivering till denna underkastelse. En sådan behövs eftersom hans omvändelse inte har ett skvatt med tro att göra. Den handlar enbart om hans längtan efter att få fortsätta sin bekväma tillvaro. Han avslutar utan att känna saknad studiet av husguden Huysmans och kan till och med intala sig att han genomgår samma utveckling som denne. ” Den misantropiske och ensamme esteten övervann sin motvilja och äntligen lät sig hänföras av den enkla tron hos pilgrimernas skara.”

Underkastelse är höjden av mänsklig lycka, anser universitetets rektor som redan övergått till islam, skaffat sig en ny ung hustru vid sidan av den gamla och snart blir han utrikesminister. Människan är underkastad Gud som kvinnan är underkastad mannen ( då förstår man hur omvälvande det vore om kvinnorna nekade bära slöjor ). Underkastelse är grunden i läran och även i dess politiska strategi.

Som jag tolkar det anser Houellebecq att roten till det onda är ” den högmodiga och arroganta ateistiska humanismen “, en insikt som han låter den ovan nämnda rektorn förmedla. Denne hävdar att Europa har begått ett slags kulturellt självmord och skapat ett tomrum som islam inbjudes att fylla. Tomhet råder också inom Francois, en människa utan vänner, familjeband och tydliga grundvärderingar. Likgiltigheten och ensamheten sliter på honom och lättad kan han vila ut i islams ” accepterande av världen sådan den är “. Till sist sluter sig de mjuka bokpärmarna runt den nyblivne muslimen Francois som, iförd toga, högtidligt installeras i sin nya akademiska värdighet och kan se fram emot minst tre fruar.

Men Houellebecq får inte sista ordet. Just idag är det ett år sedan attentatet på Charlie Hebdo och morgontidningarna innehåller artiklar om det. En annan fransk författare, Emmanuel Todd ( dessutom historiker och antropolog ) menar att det finns en islamofobi som har sina rötter i katolicismen. Efterhand som tron utslätas ska medelklassens katoliker, likt zoombies och med sitt auktoritära tänkande intakt, ha orienterat sig vänsterut till socialistpartiet och lockat fransmännen att underkasta sig EU. Todd ser inte bara president Hollande som en del av denna rörelse utan också satirikerna på Charlie Hebdo.

Man kan stilla undra om inte vi här i landet också hade dömt ut Charlie Hebdo som islamofobisk om tidningen fått verka hos oss utan att drabbas av attentat. När det begav sig förmådde ju inte den svenska opinionen att utan indignerade övertoner hantera ens Lars Hillersbergs jämförelsevis harmlösa hädelser.

 

När knogarna vitnar.

 

Ilja Ehrenburg återgav i ” Tjechov läst på nytt ” ett skrivråd av denne novellkonstens mästare. Det bästa språkliga föredömet fann han i en skoluppsats. ” Havet är stort ” hade ett barn skrivit och så enkelt borde man alltså uttrycka sig. Men man bör nog inte ta det rådet på för stort allvar och tack och lov att Tjechov själv inte brydde sig om sina förståndigheter.

I dikten ” Syner i lövsprickningen” av Nils Ferlin förekommer en ” pojke, konfirmerad jämnt och rätt, han går i bror sins byxor nu och sträcker cigarrett. ” Sträcker cigarrett ! Det enda ordet “sträcker” fångar kroppshållningen och rörelsen när gossen i en elegant gest visar hela världen vad han håller mellan två fingrar efter att ha dragit ett djupt manligt halsbloss. Stora karln minsann! Visst kan man nöja sig med att enligt modellen ovan torrt konstatera att han börjat röka. Men ack så torftig poesi det skulle bli av det.

När man ändå trevar runt på tangentbordet kan man lika gärna anstränga sig att leta upp andra ord än de mest urtvättade. Unna sig glädjen att hitta sådana som är nya i sammanhanget. Jag skulle en gång skriva om en äldre människa som var odiskutabelt snäll och fann till min glädje ordet saktmodig. Det gav snällheten ytterligare dimensioner, fick det att innehålla gammeltestamentlig fromhet, ödmjukhet och ett mått av fördagssamhet, foglighet, följsamhet gränsande till enfald.

Anton Tjechov har setts som ett geni men efter att Moa Gammel i sin bok definierat en rad kända begåvade kvinnor som just genier vet man inte vad han, eller någon annan, är. Kanske är vi alla genier bara vi är duktiga och sanna mot oss själva. Varför utnyttjade hon inte tillfället att uppfinna ett nytt slagkraftigt begrepp? Säga vad man vill om “kulturman” men Ebba Witt-Brattström utvidgade i alla fall språket, bidrog inte till ytterligare förvirring i det.

I början av nittiotalet satt jag i en dammgrå studieförbundslokal för att lära novellskrivningens konst av den nu avlidna författarinnan Eva Mattson. Hon var barsk, krävande,oemottaglig för smicker och kanhända också trött på oss som inte precis höll någon tjechovsk nivå. När en kursdeltagare (det var inte jag, jag lovar) skrev att någon tog i så att knogarna vitnade tappade hon tålamodet.

” Ha. Knogar vitnar inte ! Nu ska jag ta i så mycket jag kan och säg till när knogarna vitnar! ” och så grabbade hon tag i bordsskivan så att påstéet skvalpade i våra raspiga kvällskursdrejade muggar. ” Nå, vitnar knogarna ? ” Hon kunde bara väsa eftersom ansträngningen tog all kraft. Vi skyndade oss att försäkra ingen förändring inträffat. ” Jag tänkte väl det. Dom vitnar inte, varken i verkligheten eller i litteraturen.”

Ansikten blir gröna av avund, nackhår reser sig i skräck, hakor faller till marken, det är nära ögat och intet öga är torrt, hjärtan blöder och vaginor är fuktiga grottor. Förutom dessa besynnerliga kroppsyttringar motas ollar i grind, matsar tas ur skolor och fan tas i båtar och skrattar bäst som skrattar sist. Allt är till för att förstärka det man har att säga men i stället försvagas det. Lättflytande och substanslösa glider standardfraserna genom oss som sönderkokt lutfisk och oomskakade läser vi vidare.

Varje gång jag i tanklös rutin skriver sådant otyg hoppas jag att Eva Mattsson i sin himmel harklar sig så tydligt att jag hör det. Gamle Anton hade nog en poäng ändå när han uppskattade barnets friska, enkla språk, ännu inte invaderat av slöhet och slentrian.

.

 

 

Har Richard Dawkins humor?

För andra gången har jag nu sett Skavlanprogrammet där gästerna Linn Ullman, författare, och Richard Dawkins, forskare och ateist, diskuterade religion. Innan de drabbade samman pratades det en del om kontrollbehov med anledning av karaktären Ove som ville ha styra sin omgivning i filmen ” En man som heter Ove ” . Det är svårt att låta bli att koppla samman de två ämnena. Hur mycket av våra skilda världsbilder bygger på en önskan om kontroll? Dawkins har arkiverat sin arvsmassa i en cd-skiva så att han om 150 år ska kunna klonas och fortsätta påverka vårt tänkande. Om inte det är ett uttryck för kontrollbehov så vet jag inte vad det begreppet överhuvudtaget innebär. Vi kommer aldrig att bli av med honom.

Ullman och Dawkins hade precis den skillnad i uppfattning som man förväntar sig mellan en konstnär, som arbetar utifrån huvudsakligen intuitiva erfarenheter, och en forskare som måste hålla sig till fakta för att inte avvisas som ovetenskaplig. Ullman menade att religionen måste ha en stor betydelse eftersom tilll exempel Bach skapade sin musik till Guds ära. Dawkins svarade att Bach,om han levt tvåhundra år senare, i stället varit darwinist och han avvisade, med rätta, tanken att ateister inte kan uppskatta konst.

Dawkins vände sig också mot åsikten att han skulle vara fundamentalist och menade att det är religiösa människor som är det eftersom de söker sanningen i en bok och då tänker han väl på Bibeln eller Koranen. Som kristen människa i vår tid reagerar jag. Bland de som överhuvudtaget dagligen ägnar sig åt bibelstudier finns det nog inte längre många som tror sig finna alternativa vetenskapliga fakta där. Jag vill gärna jämföra med läsningen av skönlitteratur. Man kan genom romaner av Dostojevski, dikter av Tranströmer eller lättillgängligare böcker av Tove Jansson tillägna sig livsvisdom och människokännedom eftersom kloka människor skrivit böckerna. Men finns det någon som hävdar att denna kunskap inte är något värd för att den inte grundar sig på fakta, för att Mumintrollet och Raskolnikov bara är figurer som hittats på? Och den som så vill borde väl rent logiskt på samma sätt kunna söka visdom och etiska riktlinjer i heliga skrifter.

Oväntat intressant blev det ( tycker åtminstone jag ) när Dawkins påmindes om ett meningsutbyte han i ett tidigare program haft med en rockmusiker som dessutom råkade vara mormon. Mormonen hade efteråt sagt att om Dawkins var ett gammalt citronträd var han själv en persika. Dawkins kommenterade detta med att den som inte har några argument att komma med i stället brukar hänga upp sig på motståndarens ålder. Men var verkligen mormonens beskrivning så nedlåtande ? Man kan lika väl se den som att han visade vördnad för en äldre vis man som har modet att leverera citronbeska sanningar och att han själv tyvärr ännu var för lös i köttet. Det finns säkert många sätt att tolka uttalandet och det vore roligt att få veta vad den musicerande mormonen menat. Men Dawkins ville inte resonera på det sättet. Vildsint associerande, oprecisa tankebanor verkar han inte ha någon lust att ge sig in på och hans kunskaper skulle säkert inte komma till sin rätt där. Frågan är: Har karln humor ?

Och då handlar det inte om att bära lustiga slipsar eller raljera över meningsmotståndares dumhet. Jag syftar på förmågan att skratta åt sig själv och sina strävanden, till exempel se det komiska i att man som liten dödlig människa får för sig att ens tankar är så unika och betydelsefulla att de bör lyckliggöra mänskligheten om 150 år eller kanske i all evighet. Som Frans G. Bengtsson formulerade det: ” Ingen vet hur djupt lärdom kan nå när det inte finns någon humor som tar emot “.

 

 

Den underskattade Evander.

På sextio- och det tidiga sjuttiotalet gav vi varandra årets Evander i julklapp. Författaren Per Gunnar Evander ( född 1933 ) hade hos den bildade borgerligheten en ställning liknande Olle Hedbergs generationen innan, även om hans motiv i regel hämtades från lägre samhällsskikt. Nu händer det sällan att någon refererar till den ene eller den andre. Man får rentav känslan att Evander hamnat i något slags litterär onåd.

En episod ur hans roman ” Det sista äventyret ” ( 1973 ) har stannat i mitt minne. Den unge huvudpersonen gör värnplikten och lyssnar på radio på logementet. Trött på den banala skvalmusiken säger han högt så alla hör det att om man spelar Konvaljens avsked kommer han att kasta ut radion genom fönstret. Och så spelas förstås just Konvaljens avsked. Han ser ingen möjlighet att prata sig bort från löftet. Han måste kasta ut radion.

Jag följde en gång en skrivarkurs där Per Gunnar Evander bjöds in som gäst och då berättade han en rolig historia. I unga år var han folkhögskolelärare på landsbygden och reste till Stockholm med sina elever. När de ankom till T-Centralen kände han igen en god vän i en av två poliser som patrullerade på perrongen. Nu ska jag visa ungdomarna hur man knyter upp svansen på stadsborna, tänkte han, och gick fram och sparkade kamraten i ändan. Det visade sig att han tagit miste, polisen var en fullständigt främmande människa. De två poliserna brottade ner Evander och skulle antagligen satt handfängsel på honom om inte deras kommunikationsradio anropat. Ett stort bråk hade utbrutit någon annanstans och de måste bege sig dit. Nu kom poliserna i beråd, men det löste de genom att ryta till honom: Ligg kvar !

Naturligtvis låg han inte kvar och det vore ju absurt om han skulle vara så lydig att han inte passade på att genast ta sig därifrån. Men min tanke om Evanders författarskap är att han har ett speciellt intresse för den sortens människor som inte kommer sig för att rädda sig ur sådana situationer. Sådana, som likt ynglingen med radion, målar in sig i ett hörn. Så sitter de där och väntar medan både färgen och livet torkar omkring dem. Kanske stämmer sådana personer inte in i en tid som vår då man vill läsa om de starka, framgångsrika, de som kan ta för sig, de som är lämpliga som förebilder.

Till skrivarkursen tog jag med den av Evanders böcker som jag sätter högst: “Tegelmästare Lundin och stora världen” (1970 ). Han sade sig också vara nöjd med den och signerade med glädje mitt exemplar. Nu vid skiftet till ett nytt år, då säkert möjligheterna för var och en att digitalt tillrättalägga allt man ser kommer att ytterligare öka intill det ofattbara, läser jag åter denna ” minor classic ” ( den borde i alla fall räknas som en sådan ) vars tema är just bildens bedräglighet. Utifrån en samling taffliga amatörfotografier berättar Evander om människorna i ett sådant mellansvenskt brukssamhälle som han själv växte upp i. Det är inga heltäckande biografier man får, bara anekdoter och glimtar av märkliga beteenden som gör personerna än mera gåtfulla och rörande. Utan en känslig vägledare skulle alla dessa fotografier inte säga oss mycket. Man kan också som bokens starkaste karaktär, tegelmästaren, i fantasin bygga en hel värld utifrån bilder som visar saker som man egentligen inte vet något om.

Påverkad av detta ifrågasättande av bildens tillförlitlighet letar jag länge i mitt bildarkiv etfer lämplig illustration. Det får bli en social hatthylla där man inte kan dra några säkra slutsatser utifrån det som kastats upp där. Under den enklaste hatten döljer sig kanske den intressantaste människan.

 

Namnlös