Rovdjurets långa blick.

Den legendariske doktor Alling i Höganäs höll sig med en tam puma som vandrade omkring fritt i hemmet och läkarmottagningen. En dag fick han besök av en gumma som led av förstoppning. ” Då visade jag min puma ” sammanfattade han enkelt och elegant den lyckade behandlingen.

Julian Barnes återger i sin roman, ” Tidens larm ” hur det gick till när Stalin kallade till sig kompositören Chrennikov och uppnådde samma effekt som puman. Han låtsades först strängt upptagen en god stund, såg sedan upp från sina papper och gav den livrädde, nervöst väntande mannen ” en lång blick “. Det räckte mer än väl. Medkänslan med Chrennikov avtar när man får veta att han var en av det sovjetiska kulturlivets värsta medlöpare, den som höll sig vid liv längst av alla genom att ställa sig in hos makten. Att han förtjust själv återberättade den här pinsamheten gör honom inte mer sympatisk.

Ingen hade väl maktposition som räckte till att skrämma igång tarmarna på diktatorn själv. En liten detalj i S. S. Montefiores digra biografi över Stalin visar hur skyddad han var mot den skräck sovjetmedborgarna måste leva med. Mitt under kriget skulle han besöka fronten och gav sig iväg ditåt i sin amerikanska lyxbil av märket Packard. Han inkvarterades med sitt följe i en liten stuga hos en gammal dam, en utvald representant för det enkla folket, som såg till att han kunde inta ” en uppsluppen middag ” . Ordentligt påstruken ville Stalin sedan visa sig generös mot sitt folk genom att betala henne för gästfriheten. Men eftersom han inte handskats med pengar sedan oktoberrevolutionen hade han ingen aning om hur stor summa det borde bli och inte heller de medföljande generalerna hade några kontanter på sig, bara medaljer och ordnar.

Dagen därpå skulle de högsta militärerna möta upp för att lämna lägesrapport. De fick traska några kilometer från krigsskådeplatsen till den lilla byn där Stalin väntade utanför stugan vid några träbänkar som i hast snickrats ihop. En fälttelefon hade riggats upp åt honom. Att alltsammans var primitivt såg han inte som någon nackdel, det bara förstärkte illusionen att han var mitt uppe i det heroiska kriget.

Han tog emot rapporten, gav några order, skickade tillbaka generalerna och uttalade en önskan om att få besöka fronten. Chefen för säkerhetstjänsten Beria, som var med, avrådde bestämt. Denna avgrundsfigur, som själv personligen utdelat många nackskott, månade alltså helt plötsligt om att Stalin inte skulle behöva se de allra värsta hemskheterna. Det fick räcka med ett besök på ett fältsjukhus. Där blev Stalin så illa berörd av alla amputerade armar och ben som kastades i slaskhinkar att han började må dåligt och fick ett anfall av ledvärk. Han kördes mot Moskva, hopkurad i sin skottsäkra Packard.

Snart stannade bilen, Stalin klev ur och undrade om det fanns risk att buskarna utmed vägkanten var minerade. Men det kunde ju ingen veta något om. Då drog Stalin, högste överbefälhavaren, ner byxorna och uträttade sina behov mitt på vägen. Jag vill gärna tänka mig att han hellre mött en puma än att behöva sitta där på huk inför alla sina generaler. Men kanske var han, som Lenin betänksam påpekat, skamlös.

Nu vilar Josef Stalin i Kremlmuren, efter avstaliniseringen inte längre i mausoleum vid Lenins sida. Och doktor Allings puma förevisas, uppstoppad, på Höganäs museum.

 

Sista bussen.

Raskt och spänstigt, nästan som i unga dar, springer han ifatt bussen. Han hälsar vänligt, bara lite andfådd, på chauffören och vacklar till en aning när bussen rycker igång men hinner hugga tag i en hängstropp. Balansen är ju inte längre som den varit så den där kritiska sekunden har han lärt sig vara vaksam på. Annars är det inga större problem.

Han ser sig omkring, det vill säga undersöker om några trevliga damer finns med på resan. Den vanan har han alltid haft och tänker absolut inte skämmas för det. Och minsann, alldeles nära sitter en kvinna och ser åt just hans håll, faktiskt rakt på honom. Han tittar tillbaka och hon viker inte undan med blicken, han anar till och med något undrande i hennes ögon. En liten flirt bara, som livar upp dagen, tänker han. Naturligtvis inbillar han sig inte att det leder till något mer, men den värme och glädje som genast sprider sig i honom har ett värde i sig. Det får honom att fortfarande känna sig som en man.

Plötsligt stiger hon upp och visar med en gest mot sätet att hon erbjuder honom sin plats. Det var alltså det hennes uppmärksamhet och den frågande blicken gällde: om han var en sådan som hon borde resa sig upp för. Han är ju ännu inte så gammal att det vore oförskämt att låta honom stå kvar. Han befinner sig i ett gränsland där han fortfarande ser sig som sent medelålders, yngre än hur andra alltså uppfattar honom.

-Tack för vänligheten, säger han, men jag ska strax gå av.

Det är inte sant. Han skulle åka med till ändhållplatsen, men känner sig inte mogen att anta erbjudandet och sätta sig. Då bekräftar han ju att han bara är en äldre herre, inte en man att söka ögonkontakt med. Men har han sagt att han ska stiga av får han väl också göra det. Det gör inte så mycket, bussarna går ju så tätt.

Så står han på gatan igen och ser bussen köra vidare utan honom. Det är inte första gången han misstagit sig på var någonstans på ålderstrappan han befinner sig. I ungdomen tyckte han att äldre män, gubbar, som såg åt yngre kvinnor, var pinsamma och nu har han alltså själv blivit en sådan. Men att sluta se sig som en man med drifter, en som åter kommer att leva i en kärleksrelation, vore ju att ge upp, att slutgiltigt träda in bland skuggorna. Han spanar inte efter flickor, för vad skulle han ha gemensamt med dem ? Men nu slår det honom att även äldre mogna kvinnor skulle kunna vara hans döttrar. Han inser nu att i deras ögon är han en patetisk gubbe. Då är det bättre att vara en äldre värdig herre och han bestämmer sig för att kliva på nästa buss som en sådan. Men var är den ? Den borde kommit för längesedan.

Han vet inte att sista bussen redan gått, att det var den han just åkte med. Om han inte varit så upptagen av sitt grubblande hade han av stora plakat fått veta att just den här dagen är hela staden upptagen av ett stort evenemang, ett maratonlopp. Trafiken har dirigerats om och flera busslinjer ställts in så att inte den väldiga armén av tiotusentals medborgare, i likadana rosa tröjor med siffror på, hindras i sin framfart. För dem alla har ålderstrappan planats ut denna sensommarkväll. Alla deltar efter sin förmåga, lugnt framlunkande eller grimaserande och stänkande svett omkring sig. De duktigaste har redan kommit i mål och vandrar eller kanske småspringer hemåt, förvissade om att ha förlängt sin ungdom med ytterligare några minuter.

De passerar en för dagen öde hållplats där en äldre man väntar på bussen..

 

 

Obehagliga bilder.

Grafikern Franco Leidi ( 1933 – 2008 ) berättade i en bok, där hans kopparstick presenterades, att i början flöt det ur hans penna teckningar som berörde honom så illa att han smög undan dem i en skrivbordslåda. Så småningom förstod han att obehaget, skammen och förvirringen de väckte vitaliserade hans arbete och att det var deras väg han borde gå. Därefter skildrade de centrala bilderna i hans livsverk ett rum där han stämt möte med sig själv och sitt innersta. Ett trångt rum där människor utsätter varandra för märkliga, hemmagjorda, pinoredskap.

Leidi kom att leva halva sitt liv i Sverige, men växte upp i Italien under krigsåren. När flyglarmen gick uppstod kaos i familjen. Modern grabbade tag i väskan, färdigpackad med värdesaker, och ville att de alla skulle sätta sig i säkerhet. Fadern, däremot, ställde sig utmanande och oskyddad vid fönstret och hånade alla försök att fly. Och sonen Franco vacklade mellan rädslan att dödas av bomberna och en vilja att visa sig som en lika dödsföraktande man som sin far. Denna patriarkala, fascistoida makt och dess förakt för svaghet och modersomsorg var obehaget som först gömdes i skrivbordslådan och sedan sipprade in i det slutna rummet.

” Fångst” , bilden ovan, visar tydligt detta grundtema. Leidis första tanke var att korrigera kvinnans blick, ” utplåna hennes ögon med sin slöja av fuktig matthet “, men den pedantiske mannen, som tvingar på henne de mystiska föremålen, höll honom tillbaka. Naturen förstummas då den sätts på sträckbänken, menade han. En dyster slutsats som Ledi kom att upprepa gång på gång. Kopparstickets exakta, graverade linje som aldrig sväller ut förstärker kylan och sakligheten, men gör också figurerna tunna och sköra och möjliga att känna ömhet för.

Råa tuschteckningar tjänade som förstudier till Leidis grafik, men det finns också mängder av sådana som inte har något annat syfte än sitt eget. Den här nedan kallas ” Tråden ” och där läser jag in ett självporträtt ( för det var ungefär så han såg ut ) i mannen som så foglig, förstummad, verkar finna sig i att få sina armar paketerade och bli placerad på ett oangenämt sätt. De konstiga pinalerna är en hinderbana, en labyrint att ta sig igenom. ” Problemet är för mig inte så mycket att ta mig ur labyrinten som att ta mig in i den så djupt som möjligt “, sade Leidi. Han ville framkalla dess outhärdlighet och därigenom få medmänniskan att ta upp kampen mot den och mot sig själv.

Jag har hållit mig till vad Leidi själv skrivit och han har skrivit mycket mer, invecklade och kryptiska analyser som jag inte begriper och som man nog inte heller behöver begripa för att kunna ta till sig bilderna. Från början, under sin italienska tid, tänkte han bli sociologisk forskare men valde i stället att som konstnär ” kunna sänka sig ner i sig själv, under förutsättning att han komprometterade sig,” undersökte sina dunkla drifter. Men vetenskapsmannens vilja att teoretisera och krav på kontroll och förnuftig distans fanns kvar.

Impulsen att censurera sig har nog varje seriöst arbetande konstnär att förhålla sig till. Har man lyckats få någon att intressera sig för det man gör vill man inte genast stöta bort den genom att presentera pinsamheter eller osorterade scener ur sitt undermedvetna. Då rubbar man den offentliga bild av sig själv som man vill visa upp för att bli omtyckt och respekterad. Men det är just det man bör göra.

 

Ministrar.

I mitt barndomshems bokhylla fanns juristen och överståthållaren Torsten Nothins ” Från Branting till Erlander”, utgiven 1955, en tjock volym med det första namnet i titeln klarrött och det andra becksvart. Jag begrep aldrig varför dessa memoarer hamnat hos mina föräldrar som alltid röstade borgerligt, min mor var till och med kommunalt aktiv högerpolitiker. Nu har jag läst den, för första gången ordentligt, i hopp om att få en förklaring.

Nothin satt med i alla socialdemokratiska regeringar fram till andra världskriget med början alltså hos Hjalmar Branting. Denne hade högborgerlig bakgrund med ämbetsmän i släkten och var en studerad karl. Sin finansminister hämtade han så långt ner i folkdjupet man kan komma: Fredrik Vilhelm Thorsson, en skomakare och agitator som tidigt blivit föräldralös och “sockenbarn”, alltså såld på barnauktion. Nothin menade att Branting (bortsett från detta val av medarbetare) kunde bedöma människor, men inte den enskilda människan. Hans omgivning måste skydda honom mot de som ville tränga sig på och utnyttja honom. Thorsson, däremot, hade en mera praktisk människokunskap. De dog båda 1925.

1932 övertog ett nytt radarpar de tyngsta regeringsposterna. Statsministern Per Albin Hansson var son till en murare och en tjänsteflicka. Finansministern Ernst Wigforss kom från ett frireligiöst hantverkarhem och blev docent i nordiska språk vid Lunds universitet. När Hansson hastigt avled var Gustav Möller tänkt att efterträda. Han kom från arbetarklassen och hade som socialminister blivit den som främst förknippas med bygget av den solidariska välfärdsstaten. Nothin skrev att Möller ville göra det bättre för dem som hade det sämre medan Wigforss ville göra det sämre för dem som hade det bättre. I den tillspetsade formuleringen finns förklaringen till att Nothin blev besviken på socialdemokratins utveckling under tiden närmast efter kriget och lämnade partiet. Boken avslutas med en bister kritik av politiken under Erlander, som hade Wigforss och sedan den skånske bondsonen Per Edvin Sköld som finansministrar fyrtiotalet ut. Nothin menade att de övergav folkhemsbyggarnas grundsyn som utgår från de sämst ställdas behov och det var framförallt skattefrågorna han sköt in sig på. Därigenom får jag också svaret på min privata fråga. Kritiken mot socialdemokratin välkomnades av mina föräldrar, som också månade om de svaga även om de hade andra tankar om hur det skulle gå till.

Så långt Torsten Nothin. Hans minnen leder mig in på en annan tankegång. Det finns nämligen ett mönster i ministerväxlingarna. Den ena av de två posterna innehas alltid av en akademiskt skolad politiker och den andra av en mera typisk representant för arbetarklassen. Så har det konsekvent växlat och antingen är det en medveten strategi eller också en naturlig följd av partimedlemmarnas klassmässiga fördelning. Se bara hur det fortsatt. Ny statsminister efter Per Albin Hansson blev inte Möller, utan Tage Erlander, lundaakademiker liksom Wigforss. Den finansminister som längst biträdde Erlander under hans många regeringsår var Gunnar Sträng, statarbarn och lantarbetare. Olof Palme, som kom från överklassen och hade gått på internatskola, fick vid sin sida Kjell Olof Feldt, välutbildad men dock med arbetarklassbakgrund och lämpad att påminna visionären Palme om en vardagsverklighet som denne inte hade en aaaning om ( enligt Hasse Alfredsson ).

Under decennierna därefter har mönstret inte varit lika tydligt men nu verkar socialdemokraterna återgå till den hedervärda gamla traditionen. Statsministern Stefan Löfven är klockren arbetare och fackförbundskämpe och finansministern Magdalena Andersson kommer från en akademikerfamilj och är utbildad ekonom. Kanske finns i en sådan kombination fortfarande nycklarna till ett bra samarbete. Precis som när man kompletterar varandra i ett äktenskap.

 

Viskningar och vrål.

Den vrålande mannen är tillbaka. Ungefär en gång i månaden hör jag honom någonstans på trakten. De andra nätterna kanske han stör medborgarnas sömn i en annan stadsdel. Nu dyker han upp på sin cykel redan när jag kommer med min fullastade vagn till första porten. Han kretsar runt en stund och är sen plötsligt borta.

En gång vräkte han omkull vagnen medan jag var upptagen en längre stund ett stycke därifrån. När jag kom tillbaka stod han på andra sidan gatan och skrek åt mig, eller åt något som bara existerade inne i hans huvud. Av någon anledning tror jag att han är ofarlig, men man kan ju inte veta något säkert om det. Så jag svarade honom inte eller frågade vad fan det där skulle vara bra för, som jag skulle gjort om några ungdomar jäklats med mig. När det gäller dem brukar jag avreagera mig med att tänka elaka tankar om att de hämnas på tidningarna för att de inte förmår läsa en hel artikel och begripa den.

Jag betraktade förödelsen. Han hade gjort sig besvär med att sprida ut allt över trottoaren. Själva vagnen var lätt, en låda av tunna masonitskivor bara. Det som vägde något var den sammantagna mängden morgontidningar, nu i en enda röra med Hemmets Journal och andra trycksaker som färgklickar här och var. Vagnen låg upp och ner, som ett dött djur med magen i vädret, det sista livstecknet var att hjulen fortfarande snurrade. Nu såg jag alla tidningarna i en annan massverkan än när de låg sammanknutna i buntar eller prydligt staplade var för sig i vagnens tre fack. Hekatomber av rubriker, välformulerade artiklar, rappa åsikter, skitprat, förnöjsamma ord och på framsidorna en person som hade sina förståndiga saker att säga. Och en människa stod alltså vid sidan av och råskällde obegripligheter hämtade från ett ordförråd som bara var en bråkdel av det man använde sig av i tidningarna. Det tog en bra stund för mig att lasta om vagnen.

Den här natten ställer han inte till något. Klockan passerar fem och inte heller de vanliga nattvandrarna syns längre. Jag når i tystnaden äntligen den sista porten och observerar att på marken ligger ett pappersark med något dussin snyggt tryckta rader.

Det är en dikt, skriven så att det lika gärna kan kallas ett prosastycke. Eftersom papperet rivits ur ett spiralblock har det inte passerat en skrivare utan författaren är gammalmodig nog att använda skrivmaskin.

” Jag hatar förfrysningen av fingrarna när man

tänder första cigaretten en vintermorgon. En sån

där endast lättnaden i kroppen existerar

och den tystnad, som bara finns i städer

när allt fallit i dvala bland snöflingorna “

Jag föreställer mig att den som skrivit detta har lånat skrivmaskinen på ett bibliotek och inte intagit sin frukost hemma i värmen utan stelfrusen stapplat ut ur en port efter att ha tillbringat natten där. Som de jag ibland kliver över och ger en tidning för att det är det enda jag kan göra för dem. Om de vill ha den. Han, eller hon, vrålar inte utan viskar, eller kanske väser, mellan hackande tänder. Men det är i alla fall någon som har ett språk, ett eget språk, för på baksidan finns ännu en känslig dikt, om barn som ” trotsigt vägrar acceptera den verklighet de föddes till… de sitter fast i sin väntan på något, som gått dem förbi “. Jag avlägsnar mig med min tomma vagn.