STEG

Strömmen av människor med krämpor och plågor genom sjukhusentrén har upphört, också de lyckligt lottade med spädbarn i famnen. Några få sitter strödda i sofforna och väntar på färdtjänst eller på ingenting alls. Pressbyrån har fortfarande öppet och där kan man köpa en oväntat god kaffe latte och sätta sig en stund med den bok man i hast för säkerhets skull tog med sig.

Läsa böcker kan man inte borta i det lilla sjukrummet och man vill inte heller. Livets dimmer tonar långsamt ner och alla andra lampors sken blir brutala. Ljuset i springan under dörren räcker och i mobilen, gömd i handflatan, lyser deltagande sms.


Marken klingar av mina steg.

Klangen ekar mot husen.

Nyss låg jorden som ältad deg.

Nu är den hård och frusen.

 

Foten trampar och hälen slår.

Marken hård mot dem svarar.

Men ett infruset flickfotspår

Frosten ännu bevarar.

 

Flicksteg, flicksteg som köld frös in,

Hur jag förhärdas och fryser,

Står du ändå i marken min,

rimfrostkantad och lyser.

 

Detta, kortfattat nog att kunna vara ett sms, är en dikt av Sten Hagliden ( 1905 – 79 ). Hans landskap är ofta kargt med hagtornshäckar och snår, men har man poeten vid sin sida ser man dess skönhet och finner hans ömma blick på allt som växer och härdas empatisk. Varför läsa sådant nu ? Vore det inte bättre med optimistiska tillrop ? Nej, när man måste förlika sig med att det obevekliga händer den som absolut inte borde drabbas tröstar detta bättre än hurtiga självhjälpsboksfloskler. Inte heller välmenande bilder på sommarängar står man ut med. Det är för sent för sådant.

Men det finns en gräns även för sakligheten. Hagliden har i en annan dikt mejslat ut en bild av hur livet, som ett tåg, rusar förbi en liten station där stinsen står utrustad med lykta och semafor, men utan makt att hejda framfarten. Hagliden menar att alla vi, som inte vill foga oss i att livet passerar, är fulla av högfärd och diktens titel är Stinshögfärd. Man letar efter tecken på att det rör sig om bitter ironi, men det är inte skrivet så. Och Hagliden var nog lika oförsonlig mot sig själv. Någonstans har det berättats att han i sin andra livsgärning, som folkskollärare, tog orimligt illa vid sig om han råkade lära ut fel under en lektion. Man vill ropa: Du stackars människa, döm dig inte så hårt ! Inte kan det väl vara att förhäva sig att hoppas på något mer än att se livet passera.

Människor slutar kanske aldrig att gå tillrätta med sig själva. Vad har jag gjort för att drabbas? Har jag varit högfärdig och ska straffas för det ? Och varför just jag ? Bodil Malmsten frågade i stället: Varför inte just jag ? En resignerad hållning men också ett sätt att befria sig från ett för stort ansvar.

Så slår man igen boken och går tillbaka genom de långa korridorerna. Man tänker: Här går jag och stegen är tunga, men jag trampar i alla fall på. Just jag får gå vidare, ännu skonad. Men varför just jag ?

 

Ljuden långt borta.

Till min tidningsbudstrakt hör ett serviceboende för äldre. Här är det välgörande tyst, ingen bråkar på helgnätter. Jag möter ibland grönklädd personal som tassar fram på mockasiner, ser kanske en vilsegången och förvirrad gentleman som vill ta sig in i fel lägenhet och på andra våningen spatserar en vacker vit katt omkring. Jag tar mig uppåt våning för våning, slår inte som vanligt rappt in tidningarna i inkasten utan sticker försiktigt ner dem, rullar min vagn genom en lång korridor och åker ner med hissen i byggnadens andra ände. Där har något fel uppstått, ett missljud. Hissen låter precis som ett tåg, signalerande under sin framfart genom det svenska landskapet. Min väg ner genom servicehuset och ut på Hornsgatan blir en resa tillbaka till barndomen. Mitt i min triviala vardagsnatt förunnas mig en akustisk Madeleinekaka.

En gång var en bondgård i skånska Kullabygden min världs mitt och bortom åkrarna hördes ljud avlägsna och ändå så nära. Det var alltså tågets ödsliga signal, åskan och så mistluren ute i sundet. De var för mig vänliga ljud. Mistluren hörde samman med dis och dimma och stilla regn och det fick mig att trivas bättre i sådant väder än i krävande solljus. Men andra uppfattade det inte så. Birger Sjöberg satt på sin tid på Helsingborgspostens redaktion och led av grådasket och trodde först att det var en råmande ko han hörde.

Hesa Fredrik, den påträngande krisvarningssignal som testas klockan tre den första måndagen i varje månad, kom när jag blev stadsbo att ha samma verkan. Häromnatten råkade den gå igång av misstag och det blev för många stockholmare en traumatisk upplevelse. Men jag störs inte, ser den snarare som en trygg ritual, en välmenande väktare.

Något hos Allan Petterssons musik skänker mig samma tröst och ro och därför får ett porträtt jag gjort av honom illustrera denna lilla betraktelse. Det var ämnat till en dikt vars författare ansåg att den som vistats länge på ett fabriksgolv bäst förstår storheten i symfoni nummer sju. Jag stegrade mig genast inför tanken att en speciell grupp skulle kunna lägga beslag på ett musikstycke, all musik tillhör oss alla. Men Allan Pettersson, själv av proletärt ursprung, hade nog uppskattat att hans verk kan besjäla en industrilokal lika väl som ett konserthus eller en kyrka.

Just i dag handlar Svenska Dagbladets understreckare om vad författaren och kritikern Erik Wallrup, utifrån större musikalisk sakkunskap, ser som den klassiska musikens förmåga att skapa stämningar inom oss. Hans exempel är Anton Bruckners åttonde symfoni som ” stämmer lyssnaren genom en expanderande rumslighet, en elastisk tidslighet och den exceptionella klimax som sker i slutet av den första satsen. Ett extatiskt ögonblick som bryter sig loss ur tiden och som, mitt i flödet, stämmer om oss som lyssnare… Ingen tonsättare har kommit längre med att förstå förhållandet mellan det rumsliga och det tidsliga – och driva det till dess yttersta gräns. ” Och för Sibelius föddes musiken då det yttre landskapet och det inre sinnestillståndet strålade samman. Han öppnade fönstret och kom i stämning och musiken kom till honom.

Så det ligger väl något i att koppla samman tåget, mistluren, åskan och kanske också Hesa Fredrik med musik. Det är avståndet, det rumsliga, det handlar om. Återkommande toner som når oss fjärran ifrån eller nära och laddar hela rymden med stämningar. Kanske är detta musikens hemlighet.

 

Den ställföreträdande godheten.

Vi är alla instängda i en fullsatt teater, oförmögna till perspektiv och sans i vår digitala tid, menar en amerikansk journalist i dagens DN. Så fullsatt är det inte under söndagens eftermiddagsföreställning på Dramaten där dramatikern och regissören Mattias Anderssons nytolkar Dostojevskijs Idioten. Han stiger själv framför ridån och ber om överseende med att en av skådespelarna måst ersättas med en kollega som kommer att läsa sina repliker från en Ipad. Det visar sig inte störa alls, hela ensemblen kunde fått göra så. Furst Mysjkin bär stora hörlurar och under andra akten fylles scenen av barn lika upptagna av sina smartphones som om de hängt i en skolkorridor. Och framför oss på andra radens fond har vi en publik som lydigt stängt av sina mobiler men skickar sms till varandra om vad de ser eller om något annat. Kanske läser man recensioner eller jämför med ursprungstexten i romanen.

Det finns inte mycket kvar av den tunga religiösa mystiken i den här versionen där allt förflyttats till nutid. Familjen Jepantjin, som fursten tyr sig till därför att det är de enda släktingar han har, blir en ordinär medelklassfamilj där döttrarna drömmer om karriärer i media. Den avskalade scenografins enda soffa rymmer även hans värdfamilj längre ner på samhällstegen. Nastasja Filipovna, som alla åtrår, är en bitsk tjej och Rogozin vill köpa henne med en plastkasse fylld med pengar. Deras kärlek mals genast ner i ett repetitivt sadomasokistiskt gräl som suger musten ur både publik och aktörer. Det blir ingen kraft över till svartsjukemordet som var kulmen hos Dostojevskij. Kniven lägges stilla på golvet mellan de båda älskande och lika bra är det för här handlar det mera om vart godheten tar vägen bland klassmotsättningar och flyktingkriser.

Furst Mysjkin representerar en ställföreträdande godhet. Så länge han finns behöver omgivningen inte på allvar reflektera över sina handlingar mer än som sällskapslek. Hans välvilja mottages med misstro och när han inte kan leva upp till förväntningarna vänder man sig bort från honom. Kvar blir barnen som upphör med sitt dataspelande och samlas runt honom där han sitter utmattad och fånigt leende. ” Kan vi inte bara vara snälla mot varandra ? ” undrar han. En antiklimax jämfört med hur Dostojevskijs furste mentalt bröt samman när han insåg att människorna inte kunde stå emot sin drift mot ondskan. Visst, barnen kan man alltid hoppas på, men är inte deras oskuld bara omedvetenhet om att de snart blir vuxna som är i stånd till vad som helst ?

Vem kan i dag tänkas vara så god som Idioten? Kanske Lars Lerin, som i vår tids utsålda teater är den som mest liknar furst Mysjkin. Det är väl därför som han med sin avväpnande finurliga naivitet välkomnas i alla mediala sammanhang. Han är god för oss alla.

 

 

 

 

Själar på rymmen.

Man bör nog akta sig för att säga till en medmänniska att hon inte har någon själ. Även den som inte tror att en sådan finns skulle kunna ta det som en förolämpning, som en antydan om att hon saknar ett finare skikt i sin personlighet. Egentligen är det onödigt att bråka om huruvida själen finns eller inte och var den befinner sig. Vi kan ju inte heller peka ut var i kroppen lycka eller olust finns. Hela vårt jag kan känna olust utan att vi vet exakt var. Och att säga att ett hem utan böcker är som en kropp utan själ är också att påstå att själen bara finns om den tar fysisk gestalt. Den som föredrar e-böckerna i det ogripbara digitala molnet är inte ytligare än den som har ett stort privat bibliotek. Man behöver inte ens vara läskunnig för att ha en själ.

I trängseln bland läskunniga och förhoppningsvis själfulla stockholmare hittar jag hos Myrorna på Hornsgatan en roman om just det här ämnet , ” Den förrymda själen ” av Bo Bergman (1869 – 1967 ). Den handlar om det gamla hovrättsrådet som konstaterar att han förlorat sin själ. Så länge han var ung och förälskad och mådde bra bekymrade han sig inte om den men nu undrar han vart den tog vägen.

Kanske rymde själen när hans hustru lämnade honom och för att ta reda på om det var så söker han många år efter skilsmässan upp henne. Som läsare tycker man att berättelsen lyfter när denna vänliga kvinna för in en välgörande ton av vardagsglädje och tillförsikt som kontrast till hovrättsrådets tungsinthet, men för honom förändras ingenting. Det förflutna väcker inte mycket i honom, av framtiden har han ingenting att vänta och inte heller gläds han åt nuet. Han har ingen lidelse för det yrke han snart ska lämna, njuter inte ens av sin goda position i samhället. Han säger själv att ” Jag hålls ihop av själva atmosfären omkring mig, som en del djurformer i oceanens djup av vattentrycket. Utanför sitt rätta element faller de samman till en livlös massa. Utanför samhällsinstitutionerna skulle det gå likadant med mig…” Vad mer skulle kunna hålla ihop honom. Själen ?

Detta dystra livsöde, inte så unikt, ger oss en möjlig och ganska rimlig bild av vad själen borde vara. Som ljuset inne i en snölykta. Så länge lågan brinner skimrar höljet så vackert och milt men slocknar den återstår bara en frusen, kompakt massa. Det är så jag tänker mig själens funktion.

Frånvaron av själ tycks vara detsamma som depression. Bo Bergman, som litterärt sett hörde till förra sekelskiftets pessimistiska flanörer, kallade det melankoli. Melos betyder svart och cholé galla. Svart galla alltså och sådant är inte roligt att dras med. Enda boten blir att gå sig bort från det, flanera som hovrättsrådet på Västerlånggatan och Djurgården, ensam i folkmassorna. Ju fler han har omkring sig desto ensammare är han. Något lindrar det väl att överseende iaktta människorna och följa årstidernas växlingar. Har själen ändå inte rymt är den obotligt ensam, för att än en gång citera sönder Bergmans jämnårige kamrat, själsfrände och författarkollega Hjalmar Söderberg.

Själavandring då ? Hovrättsrådet oroar sig för hur man ska kunna tämja de vilda själar man eventuellt kan ha ärvt. Vad är det för andlig röra vi alla då har inom oss, där vi flanerar på perronger och i gallerior ? Och bland boktravarna i Myrornas källare. Mig bekymrar det inte, jag skulle gärna vara en flyktingförläggning för förrymda och övergivna själar.

 

 

Ordentligt på fötterna.


Tidningen Statsanställd var mitt fackförbundsorgan som brevbärare. Därför blev det dit jag gick med mina första skämtteckningar. Redaktören Ingvar Ygeman granskade dem noga utan att röra en min. Jag hade inte förväntat mig okontrollerade skrattanfall, men åtminstone någon liten försiktig ryckning i mungipan. Han föste bunten åt sidan, fortfarande lika behärskad, och sade: “Det här är inte roligt.” Jag gick hem, tittade igenom kollektionen och insåg att han hade fullkomligt rätt.

Men så lätt blir man inte av med mig. Mer än trettio år senare förekommer jag fortfarande ibland i tidningsspalterna med just skämtteckningar och ofta i trapporna, nu som tidningbud. I arbetsuppgifterna ingår att dela ut lite av varje. Kolorerade veckotidningar som Hemmets Journal och Hänt i veckan, diverse branschtidningar, reklambilagor insmugna i morgontidningarna samt adresserade brev. Desperata satsningar som att erbjuda frukostpaket verkar inte ha blivit någon framgång. En gång i månaden får en handfull hushåll Transportarbetaren, mitt nuvarande fackförbunds tidning, där jag medverkar med en tecknad serie om mitt arbete. ” Nattens hjältar ” heter den och det finns en smula ironisk distans i en sådan titel. Det som avhandlas är inte särskilt heroiskt, snarare vardagligt. Min förhoppning är att serien ska uppfattas som rolig och att mina tidningsbudskollegor ska känna igen sig.

Ymnigt snöiga och kalla nätter som dessa erbjudes vi bud broddar att klämma fast utanpå skorna. Men sådana kan man ju inte ha. De är tunga och klumpiga och slamrar i trapporna. Ingen har väl tålamod att ta dem av och på i en trakts ungefär fyrtio portar. Nej, man vänjer sig i stället vid att trippa fram med små frökensteg för att inte halka om plötsligt en bar isfläck dyker upp mellan snödrivorna. Ett tag försökte jag arbeta i läderkängor som var täta och varma, men så tunga att jag slet av hälsenan. Så det får bli gympaskor året om. Och då gäller det att komma ihåg att stampa av snön ordentligt i varje entré, annars smälter den snabbt i inomhusvärmen, letar sig genom skornas textilhölje och förvandlar de dubbla strumporna till klafsiga blötdjur som blir varken roliga eller hälsosamma att hasa omkring med en hel arbetsnatt.

Omtänksamma fastighetsskötare ställer i vissa entréer fram kvastar att besopa sig med, men det är sällsynt. I en port finns märkligt nog i stället en skoputsarapparat, en sån som man stoppar slantar i. Jag har tänkt prova den men har aldrig enkronor på mig. Och vem har väl det numera.

Nu är redaktör Ygemans son Anders inrikesminister. Man ser honom ofta i medierna, även han behärskad och tålmodig. Anders Ygeman är ju den som får bära bördan att i massmedia förklara och försvara en nyckfull, för många impopulär politik och han gör det med statsmannamässig värdighet. Man får intrycket att det är han som är landets egentliga statsminister och mitt stalltips är att han snart kommer att bli det också officiellt. Den inte så karismatiske Löfvén måste ju till slut ta konsekvenserna av det låga förtroendet bland väljarna och dra sig tillbaka till de fackliga förhandlingarnas värld. Det är där han hör hemma. Ygeman junior kan säkert ta över, han har skaffat sig ordentligt på fötterna och det måste man ju ha, i alla sammanhang. Han framhärdar i sin lugna framtoning men jag väntar mig hela tiden att han precis som fadern ska säga: ” Det här är inte roligt. “