Om Lena, själen och allt det andra.

Fenomenet Lena Andersson står jag hopplöst kluven inför. Eftersom hon, liksom GW Persson, anses som en odiskutabel auktoritet inom alla områden hon ger sig in på är hon omöjlig att komma undan. Det är i och för sig inte konstigare än att ledarskribenter uttalar sig om allt mellan himmel och jord, men få av dem får ett sådant inflytande.

För den som ser det själsliga som ett slags infrastruktur betjänande kontakten med levande, döda och sig själv är det svårsmält att hon slår fast att själen överhuvudtaget inte finns eftersom den inte går att vetenskapligt bevisa. Men det hindrar inte att hon är en av de skarpsinnigaste tänkarna i vår lilla del av världen och att hon kan prata förnuftigt i radio om kärlek och andra saker som också är svåra att fastnagla.

I dagens DN påpekar hon att Svenska Akademin är utsatt för ett offentligt drev anfört av personer som skadeglatt avhånar allt de uppfattar som intellektuellt snobberi utan att fatta vilka konsekvenser det får för vår dyrbara yttrandefrihet. Och vi är nog många som självgott sett oss som fyndigt ironiska när vi uttalat oss om Horace och de andra. ” Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen” är hans erfarenhet. Självrannsakande måste man konstatera att det försmädliga småleendet också kan ha förödande verkan.

Lena Andersson försvarar klassens primus, den som vill något mer och för detta föraktas och kallas bildningssnobb. Det vill jag också göra och därför passar jag på att citera mig själv från ett annat sammanhang på nätet. Frågan gäller vem som står för det värsta snobberiet.

” Är det den som i vördnad underkastar sig någonting större, en idé, en konstnärlig eller intellektuell disciplin (förhoppningsvis utan att på vägen förlora sin ödmjukhet ) ? Eller är det den som vill riva ner det han inte tycker om eller begriper därför att det absolut inte får finnas något som är större, finare eller mer komplicerat än än han själv ?”

Så roligt att hänvisa till sig själv, ge sig hän i en egocentrisk rundgång ! Lena Andersson gör sig inte skyldig till det. Hon håller sig till saken, sorterar bort det som stör den centrala tankegången. Därför nämner hon inte det som orsakat Akademins kris: vänskapskorruptionen, de ekonomiska tvivelaktigheterna. Men om man anser att sådant är ovidkommande ger man inte en sann bild av klassens primus. Han kommer att framstå som någon som står över allt som formar resten av klassen.

Inte bara om hundar och katter.

När jag rastade min Ragnar i parken berättande en man, mycket äldre än jag och baxande på en rollator, att han haft precis en sådan hund. När den fyllde två år köpte han ett nytt fint halsband åt den och körde sedan hem och parkerade bilen. Hunden satt, som det verkade, glad över presenten och tittade på. Plötsligt föll den tunga garageporten ner av misstag och klöv den mitt itu. Han hade aldrig lyckats komma över det, sade han och stora tårar rullade nerför hans kinder. Han samlade ihop sig och strävade vidare.

Detta uppskakande möte fick mig att tänka på att jag under min barndom och uppväxt aldrig såg någon vuxen man gråta, vilka svåra saker som än hände dem. Inte heller min far, som absolut inte var någon hårding utan en varm och empatisk människa. En gång blev en av våra katter angripen av en hund, som råkat komma in på gården, och svårt skadad släpade den sig undan. Far hittade katten i stallet och förkortade lidandet genom ett hugg med en skyffel. Med samma skyffel och fortfarande utan att visa vad han kände bar han bort den och kastade den bakom gödselstacken. Jag har blivit som han. Mina barn har aldrig sett mig gråta, men jag tror inte att de därför uppfattar mig som känslomässigt avtrubbad.

Kvinnor som lever med sådana män sörjer att de inte fullt ut kan förenas med dem i stunder av förtvivlan, som med väninnorna, och drar slutsatsen att män inte alls förmår gråta. Inget kan vara mer felaktigt. Vi tror inte heller att katter viftar på svansen eftersom vi inte ser dem göra det. De låter den vaja lugnt och värdigt men släpper aldrig, som hundar, loss den ordentligt i ett komiskt flaxande. Men vem vet, kanske smyger katten sig också undan till en egen vrå för att lätta på trycket, ge efter för sin längtan efter att vifta fritt, borta från till och med den mest nitiske djurbeteendeforskares blick. Fri från att betraktas. Jag tror naturligtvis inte på allvar att djur är fångna i samma sociala rollspel som vi människor som är rädda att bryta mot föreställningar om hur just vår sort ska vara. Människan som är jag hejdas alltid av att perspektivet kastas om så att jag ser mig utifrån, med andras ögon. De ögonen har jag alltid känt mig betraktad och bevakad av, de kontrollerar att jag är som en man förväntas vara.

I DNs lördagsmagasin behandlar Katrine Marcal samma ämne, men då gäller det hur kvinnor ska handskas med sina känslouttryck för att inte bli förminskade i yrkeslivet. Hon kommer fram till att det bästa är att inför ögonen på chefer och arbetskamrater gråta som en tvååring, hysteriskt i tio sekunder, för att sedan återgå till det man gjorde innan. Så härligt det vore om man, av egen fri vilja, kunde göra så !

Ordspråk eller ordstäv?

Inne på Söderhallens café befinner sig bara det fåtal som smugit undan vårsolen för att tala förtroligt eller ägna sig koncentrerat åt någonting. Det senare gör två män som sitter lutade över papper och anteckningsböcker ett par bord från mitt. Den ene talar tydlig och välformulerad svenska och undervisar den andre, som kommer från någon annan världsdel. Svensken är säkert en erfaren pedagog för han lägger fram allting lugnt och vänligt. Hans elev lyssnar noga och antecknar flitigt. Någonting får mig att vara säker på att det rör sig om en pensionerad lärare som tagit sig an uppgiften att lära ut svenska språket helt ideellt och av ren glädje över att få undervisa. Och man blir glad av att höra på.

Ämnet för dagen verkar vara våra ordspråk och talesätt. Pedagogen förklarar inte bara deras språkliga uppbyggnad utan också innebörden. Att kasta pärlor för svinen säger något om hur vi ser på husdjur. Var i landet finns björnarna som man inte bör väcka och varför ska man hålla truten tills man tagit sig över bäcken ? Den unge eleven lyssnar förundrat och tar gradvis in både vårt sätt att tänka och den bondekultur vi alla har i ryggen och refererar till utan att tänka så mycket omkring det.

Men vad är skillnaden mellan ordspråk och ordstäv ? Det har jag funderat över ända sedan jag erbjöd Dagens Nyheters Namnochnyttsida mina parodier på våra vanligaste ordspråk. De publicerades under den sammanhängande rubriken ” Nilssons ordstäv”, vilket överraskade mig.

Folkbildaren Fredrik Ström ( 1880 – 1948 ) visste besked om den här frågan. Vid sidan av sin verksamhet som skönlitterär författare och socialdemokratisk politiker med tydlig vänstersocialistisk inriktning samlade han på sig både ordspråk och ordstäv och presenterade dem i stora bokverk. I ” Svenska ordstäv”, ursprungligen utgiven 1929, finns närmare 5.000 ordstäv och i dess inledande essä reder han ut begreppen. Ordspråk är nedärvd folklig visdom i kortfattade och kärnfulla sentenser ( min sammanfattning, inte Ströms ). Vi har tagit till oss ordspråk från hela Europa, men när det gäller inhemska sådana betonar Ström, med nationell stolthet, att de vid sidan av fransk spiritualitet, italiensk satir och tysk grovkornighet, utmärker sig genom varm mänsklig humor.

Ordstäven däremot karaktäriseras av att deras drastiska kommentarer om missöden eller dråpligheter alltid tillskrives bestämda personer och yrkesgrupper, tunnbindare, snickare eller också bara han eller hon eller rentav fan själv. Skål bror, sa fan, söp med länsman. Jämt skägg, sa bonden, skar öronen av sig. I ordstäven kan man se gyckel med överheten och bitterhet över att ha tilldelats en sämre lott.

Jag kan alltså triumferande konstatera att DN satte fel etikett på mina små lustigheter, de var ordspråk och ingenting annat. Säkert framgår här att mina folkbildarambitioner lite väl snabbt skjutit fart. Men det är långt kvar till nivån hos både Fredrik Ström och pedagogen på caféet.

Giftigheter.

Man kan väl råka ut för värre saker, men en envis rethosta har fått mig ur balans. Rethostan är krypskytten bland åkommor. På bussen och i biomörkret, överallt där man vill vara obemärkt, slår den till och allra gladast är den när den kan hålla en vaken en hel natt ( eller förmiddag i mitt fall ). Sur stiger jag upp och längtar efter något att avreagera mig på. Säkert har någon hävt ur sig dumheter som morgontidningarna slösat en spalt på. Tänk om man ändå varit en recensent som i skydd av sin position kan ta sig rätten att vara riktigt elak !

I dagens DN ger Greta Thurfjell ger många exempel på det. Värst var Linda Skugge som förlöjligade Björn Ranelids utseende trots att det inte hade ett dugg att göra med det han skrivit. Andra vågade sig på att ifrågasätta Rolling Stones som borde kunna tåla det. Olustigare var de som utan fördragsamhet fullständigt sablade ner debutanter.

Ingmar Bergman glömde aldrig hur han fick skribenter som Olof Lagercrantz emot sig redan från början, men mest illa tyckte han om poeten och teateranmälaren Bengt Jahnsson. När den store ansåg sig ha blivit kittlad i halsen en gång för mycket av denna retsticka knuffade han omkull honom i ett beryktat handgemäng. Det blev inte mer än så för ” när jag förstod att han tyckte om det tröttnade jag,” skrev Bergman efteråt. Han har också berättat om hur Jahnsson mot slutet av sitt liv blev en ensam patetisk figur. Summan av deras offentliga bråk är att Bergman fick sista giftigaste ordet.

Men Bengt Jahnsson ( 1928 – 91 ) var trots allt en kunnig teaterkritiker. Därför upprördes han av musikalen ” Oh , Calcutta ! ” 1971. Han insåg genast att det inte var något annat än en oblyg flört med tidsandan, som föreskrev att nu ska vi alla vara öppna och frimodiga och helst visa upp oss på scen fullständigt nakna. Han tog följaktligen spektaklet för vad det var och skrev en recension där han enbart bedömde skådespelarnas kroppar, snopparnas längd och bröstens fasthet eller slapphet. Inte ett ord om pjäsen för det var ju inte den som var intressant för någon. Han tog sin uppgift på allvar.

Hur giftig han kunde vara framgår av en annan anmälan som jag råkade se och inte kunnat glömma. Han prisade en uppsättning som mycket lyckad, ” till och med Hans Strååt var bra.” Försåtligare kan man inte vara ! Jag ryser inför tanken på hur det kan ha känts för en gammal aktör att få hela sin gärning nedvärderad genom något som utges för att vara ett beröm.

En del var nog rädda för Bengt Jahnsson, men inte min brevbärarkollega som i början av åttiotalet råkade ha honom på sitt utdelningsdistrikt på Östermalm, eller på sin bit för att tala postisars språk. Jahnsson irriterades av att få sina viktiga brev sent och det berodde antagligen på att han bodde i slutet av biten. Han fick svar på tal. Då gick han genast hem och ringde upp sin vän Ove Rainer, då generaldirektör för Postverket. Rainer fortsatte telefonkedjan neråt i hierarkin och när den obstinate brevbäraren kom tillbaka till kontoret stod våran postmästare och väntade på honom, med bister min.

Makt och kontakter är inte dumt att ha om man ska komma någonvart. Om man vill sprida sitt gift och även i alla andra sammanhang, inte minst kulturella.

Drottninggatan.

Den som råkat för ut för inbrott i sin lägenhet brukar tycka att hemmet blivit besudlat och måste i värsta fall flytta därifrån. De som hade oturen att befinna sig på Drottninggatan för precis ett år sedan kanske känner så. Men inte ska en usel terrorist ta vår drottninggata ifrån oss ! Bäst att bege sig dit just idag och säkra sitt revir.

Lämpligast är att börja högst uppe på krönet vid Tegnérlunden. Där har man överblicken, kan se hur gatan skär sig fram spikrakt mellan husfasaderna ända ner till Gamla Stan och idag, som är en lördag nästan som alla andra lördagar, är det fullt av folk och allra mest i mitten nere vid Åhlens. Behöver man ha kraft för att bege sig dit kan man försöka hämta den hos Strindberg, som man helt enkelt inte kommer undan här. Han sitter staty, hans sista bostad Blå Tornet kan man besöka, antikvariatet bredvid bär hans namn och en vandringsutställning, bestående av citat ur hans verk inpräglade i själva gatan, kan man följa nerför backen. Det första lyder: ” Skurkar dölja sig ofta under en godmodig, bullrande stortalighet. ” Jaså ? Det kan gälla de som ger sken av att vara glada dryckesbröder, men skurkarna man tänker på numera döljer inte sina onda avsikter bakom godmodighet. ” Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör ! ” fräser nästa citat och så skulle även en fundamentalist kunna säga. Tänk att man har förlorat sin oskuldsfullhet så fullständigt att man inte längre kan läsa Strindberg i hans eget sammanhang ! Lite bättre går det när man fortsätter ner längs gatan och begrundar hans saftiga formuleringar om privatlivet, om svärmödrar som lämnar en stank efter sig som av ihjältrampade ormar, om barn som är bäst av allt men rysligt dyra och om Strindberg själv som är djevla karl som kan många konster. Kanske är det med honom som med Bergman att han är bäst när han håller sig till privatlivet.

Så planar backen ut, Strindberg har sagt sitt och man är framme i vår tid och där det hände. De bekransade betonglejonen möter upp. Godmodiga klätterbara djur som rymt från någon lekpark. De skrämmer eller avskräcker ingen. När man ändå ansträngde sig att förstärka dem kunde man hellre bytt ut dem mot rytande vidunder i gjutjärn.

På en tvärgata rusar någon sin bilmotor så att det hörs brutalt över folkmassans stilla sorl. En dam blir så upprörd över det att hon hugger tag i närmsta person, som råkar vara jag, och säger: ” Fy, att bete sig så okänsligt. Just idag och just här. Det var väl precis på den gatan som den hemska karln tog sats och sen svängde han in här och mejade ner oskyldiga människor ! ”

Nej, man kommer inte undan minnet även om det just nu inte märks så mycket mer av det än lite blommor på lejonen och på de ställen där människor drabbades. Jag kommer att tänka på att utanför Åhlens förälskade jag mig för nästan fyrtio år sedan i Drottninggatan. Jag flyttade hit när det årets valrörelse pågick och då var här fullt av valstugor och man kunde stå i folksamlingar och lyssna på politikerna som om det vore gatuteater. Inga livvakter syntes till någonstans och ingen var rädd att någon galning skulle ställa till ett attentat.