Att bära ett namn.

Det blir alltmer vanligt att folk byter efternamn och en datacentral har inrättats för att ge råd råd om lämpliga kombinationer så att inte resultaten blir ologiska, otympliga eller i värsta fall fåniga.

För min del ångrar jag att jag inte för länge sedan föreslog att min ursprungsfamilj skulle ta namnet Wästergård efter släktgården på fars sida. Men mina föräldrar nog skulle tyckt att det vore förmätet att inte nöja sig med det namn man ärvt. Sådana invändningar är inte aktuella länge. Anledningen till att man numera byter är att man vill heta något alldeles eget, individuellt, något som är gångbart som varumärke på facebook och i karriären. Och då faller också den historiska anknytningen bort. Tar man sig ett efternamn som markerar ens släktrötter motverkar man ju ambitionen att framställa sig som en som skapat sig själv och sin identitet.

Med förnamnet kan man göra lite mer som man vill. Den kosmopolitiske författaren och konstnären Adolf Hallman ( 1893 – 1968 ) till och med avskaffade sitt och det var för att Hitler hade besudlat det. Så i praktupplagan av Baudelaires ” Les fleur du mal ” står bara att Hallman gjort illustrationerna, vilket dessutom gjorde hans konstnärliga varumärke ännu distinktare.

I kretsarna där Hallman umgicks fick han en oväntad gynnare i den mer kände målaren Nils Dardel, vilket förvånade eftersom de inte kände varandra särskilt väl. Hallman frågade Dardel varför han var så välvillig och fick svaret: För att du är den ende som inte kallar mig Nisse. Den reaktionen kan jag mycket väl förstå eftersom jag från början hade samma tilltalsnamn, och aldrig kände mig bekväm med det, särskilt inte i kombination med mitt efternamn. Tack och lov hade jag ännu ett dopnamn som passade mig bättre och bytte därför till detta i mogen ålder. Nu har jag efter alla år tröttnat även på det. Hur orkar folk släpa omkring på samma förnamn hela livet ? De har ju ändå inte valt dem själva utan slumpvis tilldelats dem, kanske av föräldrar som velat hedra sina egna idoler. Egentligen borde man vänta med att döpa barnen tills de själva bestämt vad de vill heta. Odysseus klarade sig ju bra som Ingen. Det verkar motsäga mitt resonemang, men som jag ser det ska förnamnet säga något om personen själv och efternamnet gärna ange från vilken släkt eller ort denne kommer.

Nyligen förvärvade jag ett underbart gammalt träsnitt föreställande jätten som enligt legenden bar pilgrimer över vattendrag. En dag skulle han bära Jesusbarnet som visade sig vara tyngre än någon annan han hjälpt, antagligen för att det i sin tur bar riksäpplet som är en symbol för världen. Den reslige mannen pressades ner under vattnet. På så vis blev han döpt och fick namnet Kristusbäraren eller Kristoffer, den som bär Kristus i sitt hjärta. Han blev vägfararnas skyddshelgon och alla som betraktade hans bild på kyrkomålningar ansågs slippa råka ut för ond bråd död. Därför är det mycket lämpligt att han också blivit bilisternas beskyddare.

Bilden har fått en paradplats på väggen härhemma och när jag nu varje dag räddar mitt liv genom att se hur min namne strävar fram med sin börda och sin vandringsstav känner jag mig försonad med att heta som jag gör. Det är inte bara ett släktnamn sedan generationer utan en del av en hel kristen kultur. Ett sammanhang, inte bara ett varumärke åt mig själv.

 

 

Som man vill bli sedd.

Det är inte roligt att bli fotograferad och värst av allt är passfoton som man ju måste ha för att komma någonstans. På dem brukar jag se ut som någon man fiskat upp från havsbotten, rest mot en vägg och bränt av en blixt på. Så det var med onda aningar jag gick att än en gång förnya passet. Fotografen var gräsjuk intill oförskämdhetens gräns. Jag tröttnade och väste att han skulle hålla tyst och göra sitt jobb och just i det ögonblicket tryckte han av. Det blev inte vackert nu heller men för en gångs skull uttryckte bilden något personligt. Ilskan gav liv åt porträttet.

En gång mellan de två världskrigen som han var så delaktig i, skulle Winston Churchill fotograferas av mästaren Edward Steichen. Cigarren han envisades med att röka störde Steichen såpass att han till slut helt enkelt ryckte bort den. Churchill rörde inte en min, förmodligen av häpnad över fotografens fräckhet. På fotot ser han ut att grubbla över vilken storpolitisk uppgift han ska kasta sig över, för varför skulle han förbli sittande om han inte hade en cigarr att njuta av.

I sin krönika i dagens DN berättar Matilda Gustavsson om hur Churchill ett par decennier senare skulle hyllas vid sin åttioårsdag genom att porträtteras av målaren Graham Sutherland. Ingen, allra minst modellen själv, uppskattade resultatet: en slapp, butter gubbe med ett ansikte som en bedagad padda. Till krönikan vill jag foga upplysningen att Sutherland på regeringens uppdrag under kriget tecknade av förödelsen som tyskarnas bombanfall åstadkom i England, alla ruiner. Och nu återgav han med samma saklighet den store brittiske ledaren som en ruin.

Gustavsson har prisbelönats för sin förmåga att i ord porträttera människor och litteraturhistorikern och författaren Nina Burton behärskar också den konsten. I ” Gutenberggalaxens Nova ” låter hon oss möta Erasmus av Rotterdam, femtonhundratalets mest produktive och läste författare, som, ständigt läsande och skrivande, flyttade runt mellan Europas bästa tryckerier och tänkbara mecenater. Fri, utan fast bostad. Man kan se honom som sin tids motsvarighet till dagens nätverkande kulturpersoner, med samma blick för den nya teknikens möjligheter. Den gången var det boktryckarkonsten. Det är lätt att tycka om honom, han verkar ha varit en godmodig person med finurlig humor och stor förmåga att utveckla vänskaper.

Naturligtvis skulle han porträtteras av tidens stora konstnärer Albrecht Dürer och Hans Holbein d.y., också de hans vänner. Man har svårt att tänka sig den rastlöse Erasmus bekvämt nersjunken i en fåtölj, så helst skulle han avbildas stående vid en skrivpulpet. Dürer framställde honom på det viset iklädd sin kära barett, han sågs aldrig barhuvad, och så långt var det bra men porträttlikt blev det inte. Det tyckte inte Erasmus heller. För mig ser det mer ut som Martin Luther, som blev så besvärlig för Erasmus eftersom han alltid måste klargöra för alla om han var för eller emot honom.

Då lyckades Holbein bättre. Han målade det mest bekanta porträttet med Erasmus i profil koncentrerat skrivande, med en min som om han gladdes åt ännu en välformulerad sats. Men allra bäst är karaktärsstudien i rund ram som Holbein gjorde några få år innan Erasmus död. Den stämmer mest överens med hur jag tänker mig honom efter att ha tagit del av Burtons levnadsteckning. Hon skriver att Holbein förfärades över att möta sin vän som en vid det laget fysiskt nedbruten och gnällig åldring. Men som jag ser det visar Holbein fram en visserligen trött och sliten man, men med vänliga ögon. Han verkar vara nöjd med sin livsgärning och kanske rentav glad åt att bli avporträtterad så. Konstnären i Holbein såg något mer under ytan, rakt emot sina förnuftsmässiga iakttagelser, och fick det att lysa fram.

Sutherland, å andra sidan, slog sönder fasaden hos legenden Churchill och blottade förfallet.

Men ruinen efter sig själv vill man inte se.

 

Ordning och reda i språket.

“Lingvister har alltid sagt att språket förändras. Ändå sitter stora delar av folket, inklusive intellektuella som Kallifatides, och hävdar att det är tvärtom: att språket varit bäst på just deras tid ”

Detta citat, hämtat från en intervju med språkvetarna Lars Melin och Mikael Parkvall i torsdagens SvD, riktar sig alltså mot författaren Theodor Kallifatides som hävdat att svenska språket försämras när allt fler gör avsteg från grundläggande regler. Jag vill inte vara en petig språkpolis, det vill ju ingen, men tycker att deras resonemang innehåller minst två egendomligheter.

För det första har Kallifatides inte hävdat att språket inte förändras. Om han gjort det hade han ju inte kunnat fullfölja sin tankegång som går ut på att det kvalitetsmässigt försämrats. För det andra tvivlar jag på att någon intellektuell anser att just hans eller hennes generation står för den historiskt sett språkliga höjdpunkten. Det vore verkligen förmätet av en författare att hävda att hans språk är bättre än det Shakespeare skrev sina sonetter och skådespel på.

Däremot har Kallifatides på annat ställe, i ett blogginlägg, nyanserat diskussionen genom att fråga om vi har något att vinna på att till exempel rubba betydelsen av tre små ord: knappt, nästan, drygt. De står för små, fina språkliga skiftningar. Blandar vi ihop sådana ord eller om de försvinner förlorar vi förmågan att uttrycka de subtila skillnader de beskriver (och kanske till slut också förmågan att känna dem ). För att inte detta ska ske måste man vara noga med den språkliga logiken.

Denna strävan efter att följa regler i språket tycks vara något som åtminstone den ena språkvetaren ser som en desperat vilja att tvinga fram en ordning där den inte kan finnas. Så tolkar i alla fall jag detta: ” Men kanske är människan programmerad att söka efter mönster, och när vi möter en krånglig verklighet ger det upphov till försök att hitta ordning i tillvaron. Min egen erfarenhet är att det är svårt ta ur folk den tanken.” Förhoppningsvis är det hans sätt att beskriva hur han tycker det är och inte en önskan om att programmera om folk till att tänka andra tankar.

Som representant för en äldre generation kan jag inte låta bli att reta mig på de avslutande orden i första citatet: “… deras tid. ” Vems är tiden ? Tillhör den nuvarande tiden bara en begränsad grupp av alla de människor som just nu lever? Kan man verkligen avfärda en knappt ( ja, knappt eller nästan, men absolut inte drygt ) åttioårig författare med att han hör till en annan tid, som tydligen anses förgången eftersom den går att sammanfatta ? Just vår tid skulle alltså inte vara hans trots att han fortfarande är så vital och verksam att han bland mycket annat initierat denna debatt. Inte kan det väl vara bara ens yrkesverksamma tid som anger var man hör hemma. En elvaåring borde lika gärna kunna säga att en medelålders lingvist är förbrukad, tiden tillhör elvaåringarna som i högsta grad lever i det nya. Den här frågan kanske inte hör hemma i språkdiskussionen men säger i alla fall något om hur man klassificerar de som yttrar sig i den.

 

 

 

 

 

Om Kaurismäki

Den norske psykologen Frode Strømnes växte upp med att varje tisdag se finska TV-teaterföreställningar och han tyckte de var tråkiga, obegripliga och förvirrande. En uppfattning han inte var ensam om. När man i Norge vill säga att något är tråkigt kallar man det ” finsk fjernsynsteater”.

Strømnes undrade varför han haft så svårt att ta till sig pjäserna trots att de var textade på norska och tänkte sig att orsaken låg i att finskan står utanför den indoeuropeiska språkstammen. Det visade sig vara avgörande att de tre skandinaviska språken markerar förhållandet mellan två bildelement med en preposition. Man säger att en boll ligger på, faller ner från eller rullar under ett bord. Världen gestaltas med rörelsen som utgångspunkt. Men det finska bildtänkandet bygger på förhållandet mellan skarpt avgränsade föremål där rörelsen inte är central. En rörelse är inte mer än en kortvarig förändring i relationen mellan figurerna. (Man ska förstås inte tolka in en kvalitetsskillnad mellan de de båda rumsuppfattningarna. Som om det finska språket skulle vara begränsande. Så är det ju inte vilket vi snart ska se.)

Strømnes forskarteam jämförde uppsättningar av Ibsens Vildanden gjorda i de nordiska länderna och fann att i de norska, svenska och danska versionerna följde kameran med i skådespelarnas rörelser i rummet. Men i den finska dominerade närbilder av deras ansikten eller också såg man bara överkroppen. Rummet, och även tidsdimensionen, hade underordnad betydelse. Tonvikten låg helt på de känslomässiga relationerna mellan karaktärerna.

Med hjälp av dessa intressanta forskarrön finner man kanske nyckeln till särarten hos Aki Kaurismäki, tänkte jag och skaffade hem boxen med fem av hans filmer som jag lånat ut. ” Flickan från tändsticksfamiljen ” hade gått förlorad och det var väl en mening med det. Berättelsen om den ensamma Iris som, med råttgift, tar kål på både sina föräldrar och en hemsk karl var den jag minst längtade efter att se om. Det fick gärna räcka med ” Skuggor i paradiset”, “Ariel”, “Moln på drift “, och “Mannen utan minne”.

Det går naturligtvis inte att rakt av pressa in Kaurismäki i en teori. Miljön är underordnad karaktärerna men inte så att man uppfattar det som en konstnärlig brist. Tvärtom, ingen kan så snabbt och träffsäkert fånga både en sjabbig sylta och en snobbig restaurang i Helsingfors. Men inför de personer som förekommer där stannar berättelsen till som om den förundrat anstränger sig att hitta något att beskriva hos dem där de med nollställda ansikten sitter stilla, ständigt röker och dricker automatkaffe och bara säger något enstavigt. Man får ge sig till tåls och vänta och belönas till slut med en skiftning i blicken eller ett försiktigt litet leende som väl korresponderar med det man haft god tid på sig att räkna ut borde ske inom dem. När spårvagnsföraren Lauri i ” Moln på drift ” äntligen berättar för sin älskade Ilona att han fått sparken sker det i en lugn ton men som åskådare vet man redan att det brustit inom honom. Hon mister snart också sitt arbete som hovmästare. Men det ordnar sig till slut för paret och då gläds man åt hur lyckan stilla flyter upp i deras ansikten. Att följa deras reaktioner är som när man i verkliga livet blir utvald att få ett förtroende av en sluten vän.

Med risk att avfärdas som otidsenligt spekulerande i nationalkaraktärer tycker jag att Kaurismäki på sitt egensinniga sätt ger en sann och kärleksfull bild av hur de flesta av oss är i våra frusna nordiska länder.

 

 

Laget i mitt hjärta.

Det skär i hjärtat att Hälsingborg åkte ur allsvenskan. Jag tröstar mig med att läsa om Sigge Lindbergs och Malte Mårtenssons och andra gamla hjältars framgångar i ” Boken om HIF “, som kom ut vid klubbens 50-årsjubileum 1957. Åren närmast därefter höll man också till på tabellens nedre halva men det räckte för att få alla tidens storheter till Olympia. Agne Simonsson och Gunnar Gren kom dit med Örgryte och en gång gästspelade valda delar av brasilianska VM-laget.

Hemmaspelarna kunde inte mäta sig med sådana giganter men de var i alla fall personligheter. Den långe centerhalven Gerhard Andersson hade specialiserat sig på glidtacklingar. Bredvid honom Butti Espling, liten och massiv. Den taggige Lars-Erik Ahlberg, klart underskattad, var användbar både på mittfältet och som anfallare. Salomonsson längst fram verkade för vek för sin centerposition men gjorde, som ytter i sin enda landskamp, 3-1 mot engelsmännen på deras eget Wembley. Och så förstås Kalle Svensson, stadens stolthet, som stadig sprang in anförande laget med läderkulan under ena armen och den andra höjd som hälsning till flocken av grabbar bakom målet han skulle vakta.

Jag förstod aldrig varför pojkskocken valde ett så begränsat perspektiv när man fick mycket bättre överblick från ståplatsläktaren. Där flöt man in bland alla de vuxna karlarna, samtliga klädda i hatt och rock och rökande pipa eller cigarett. Fredliga människor sjungande harmlösa hejaramsor. Rasistiska otäckheter skreks inte, främst för att det aldrig fanns någon att rikta dem mot. En enda gång såg jag faktiskt två färgade och de var klädda som alla de andra och åt även de korv i pausen.

Men en gång skulle två herrar slåss. Filthattarna och de lätta sommarrockarna lämnade de till sekundanter, raskt utvalda bland åskådarna. De kavlade upp skjortärmarna ända till ärmhållarna och ville kasta sig över varandra när folkmassan särade på dem och klädde på dem. Förvirrade, med hattarna nerkörda över näsan och kragarna slarvigt pekande upp, kom de sen inte ihåg vad de bråkat om. Det allvarligaste tillbudet var annars när publiken ville ge sig på en domare. ” gå ut bredvid mig ” sade Kalle Svensson och då vågade ingen röra domaren.

Klubbtröjorna var inte som nu klarröda utan sobert rostfärgade och med bara siffran på ryggen, ingen reklam. De kontrasterade väl mot gräsplanen som ansågs vara allsvenskans mest välskötta. Under andra halvlek lyste kvällsolen så milt och försonande över den. Nog är väl det en bra metafor för livet. Jag känner att jag nu kommit långt in i andra halvlek eller rentav lever på övertid i någon av förlängningens två kvarter. Förhoppningsvis räcker det så. För inte vill man avsluta med en kuslig straffläggning.

Nu finns en smäcker staty föreställande Henrik Larsson längst bort på Strandvägen, vid Pålsjö. Han behöver alltså inte vänta in döden för att få ett äreminne rest över sig, det räcker med att spelarkärriären är över. Och nog är han värd ett monument, trots det snöpliga slutet. Risken är bara att besvikna huliganer kommer att angripa statyn. Men man kan förslagsvis rädda den genom att sälja den till Celtic, där han nog fortfarande är älskad. Och så får man pengar till klubbkassan för den kommande magra tiden i superettan.

Men tills vidare står statyn kvar och ser ut som om Henke helst vill sparka ut bollen till vågorna som slår in från sundet.