Tinder som hinder.

Vi väljer och väljer bort hela tiden, men frågan är på vilka grunder. Går vi gatan fram kan vi, om vi är på det humöret, tänka att henne skulle man gärna hoppa på och den där kunde man man nog ta en öl med, men inte den där… Och då gör vi det mer eller mindre medvetet utifrån en första uppfattning om personens sätt att vara, se ut, hela utstrålningen, innan hon hunnit förställa sig för att ge ett gott intryck. Men på Tinder sorterar man snabbt till vänster eller höger efter deras tillrättalagda versioner, bilder där de presenteras så fördelaktigt som möjligt.

Om jag förstått det rätt. Jag har aldrig dejtat på nätet och tror inte jag kommer att göra det heller. Fast vem vet. Även jag har nu gett vika och anslutit mig till Facebook. Den dag jag åldrad sitter ensam och längtar efter daglig kontakt med något mer än en stressad hemsamarit får jag hoppas att dejtingsajterna blivit mer sofistikerade än de tydligen är nu.

I Isabelle Ståhls augustprisnominerade ” Just nu är jag här ” möter vi den knappt trettioåriga Elise som läser på universitet och håller mobilen ständigt öppen för tillfälliga jobb som erbjudes på sms. Och så nätdejtar hon killar som aldrig ser ut som sina selfies och som hon inte verkar kunna prata om annat än om sina ex med.

Victor, däremot, väljer hon efter att länge ha betraktat och bedömt honom. Men ändå beter hon sig som om han var någon hon hittat på Tinder. Hon stannar kvar i det första intrycket och blir besviken när han visar sig vara något mer. Innan de blir ihop har hon kollat upp honom på Facebook och vet hur han bor. Hon vet hur hans förra flickvän såg ut och kan jämföra hennes kroppsspråk med sitt eget. Hon vet så mycket från början och det blockerar hennes möjlighet att se honom som något att upptäcka. Hon frågar honom varifrån han kommer, för hon har lärt sig att människor vill att man intresserar sig för dem, men hans historia bryr hon sig inte om och varför skulle hon träffa hans föräldrar och han hennes? När hon, ogärna, berättar om sin egen bakgrund anpassar hon den så att den tilltalar honom. Och framtiden är ingen mening att planera för det kan alltid dyka upp något som förändrar allting. Det refereras följaktligen här och var till Mindfullnes, detta tankesnömos om nuets absoluta företräde. Jag ser framför mig träd med tomma stammar, förtvinade rötter och grenar som sträcker sig efter varandra.

Hon har förstås fog för sitt missnöje för visst blir Victor allt tråkigare. Han är en snäll man som kan gråta och ger pengar till tiggare, men i längden präktig och klängig. Man förstår att Elise längtar efter motstånd, efter någon som tar ordentligt i henne och riktar henne åt något bestämt håll.

Bokens viktiga relationer är och förblir analoga och traditionella, så det är inte Tinderkulturen i sig Isabelle Ståhl skriver om. Men hon visar tydligt hur den präglar vårt sätt att leva tillsammans. Som generationsroman påminner den en del om en föregångare: Gun-Britt Sundströms Maken. Elise och Victor sliter med samma samlevnadsproblem som Martina och Gustav på sjuttiotalet. Gustav går igen i Victor, de har samma strävan att leva upp till de rådande normerna och verkar lyckas. Martina, som inte bara rakt av kunde nöja sig med tvåsamheten, hade med sina höga krav längre till lyckan. Och Elise har säkert ännu längre dit. Det finns så mycket som distraherar henne på vägen.

 

Rovdjurets långa blick.

Den legendariske doktor Alling i Höganäs höll sig med en tam puma som vandrade omkring fritt i hemmet och läkarmottagningen. En dag fick han besök av en gumma som led av förstoppning. ” Då visade jag min puma ” sammanfattade han enkelt och elegant den lyckade behandlingen.

Julian Barnes återger i sin roman, ” Tidens larm ” hur det gick till när Stalin kallade till sig kompositören Chrennikov och uppnådde samma effekt som puman. Han låtsades först strängt upptagen en god stund, såg sedan upp från sina papper och gav den livrädde, nervöst väntande mannen ” en lång blick “. Det räckte mer än väl. Medkänslan med Chrennikov avtar när man får veta att han var en av det sovjetiska kulturlivets värsta medlöpare, den som höll sig vid liv längst av alla genom att ställa sig in hos makten. Att han förtjust själv återberättade den här pinsamheten gör honom inte mer sympatisk.

Ingen hade väl maktposition som räckte till att skrämma igång tarmarna på diktatorn själv. En liten detalj i S. S. Montefiores digra biografi över Stalin visar hur skyddad han var mot den skräck sovjetmedborgarna måste leva med. Mitt under kriget skulle han besöka fronten och gav sig iväg ditåt i sin amerikanska lyxbil av märket Packard. Han inkvarterades med sitt följe i en liten stuga hos en gammal dam, en utvald representant för det enkla folket, som såg till att han kunde inta ” en uppsluppen middag ” . Ordentligt påstruken ville Stalin sedan visa sig generös mot sitt folk genom att betala henne för gästfriheten. Men eftersom han inte handskats med pengar sedan oktoberrevolutionen hade han ingen aning om hur stor summa det borde bli och inte heller de medföljande generalerna hade några kontanter på sig, bara medaljer och ordnar.

Dagen därpå skulle de högsta militärerna möta upp för att lämna lägesrapport. De fick traska några kilometer från krigsskådeplatsen till den lilla byn där Stalin väntade utanför stugan vid några träbänkar som i hast snickrats ihop. En fälttelefon hade riggats upp åt honom. Att alltsammans var primitivt såg han inte som någon nackdel, det bara förstärkte illusionen att han var mitt uppe i det heroiska kriget.

Han tog emot rapporten, gav några order, skickade tillbaka generalerna och uttalade en önskan om att få besöka fronten. Chefen för säkerhetstjänsten Beria, som var med, avrådde bestämt. Denna avgrundsfigur, som själv personligen utdelat många nackskott, månade alltså helt plötsligt om att Stalin inte skulle behöva se de allra värsta hemskheterna. Det fick räcka med ett besök på ett fältsjukhus. Där blev Stalin så illa berörd av alla amputerade armar och ben som kastades i slaskhinkar att han började må dåligt och fick ett anfall av ledvärk. Han kördes mot Moskva, hopkurad i sin skottsäkra Packard.

Snart stannade bilen, Stalin klev ur och undrade om det fanns risk att buskarna utmed vägkanten var minerade. Men det kunde ju ingen veta något om. Då drog Stalin, högste överbefälhavaren, ner byxorna och uträttade sina behov mitt på vägen. Jag vill gärna tänka mig att han hellre mött en puma än att behöva sitta där på huk inför alla sina generaler. Men kanske var han, som Lenin betänksam påpekat, skamlös.

Nu vilar Josef Stalin i Kremlmuren, efter avstaliniseringen inte längre i mausoleum vid Lenins sida. Och doktor Allings puma förevisas, uppstoppad, på Höganäs museum.

 

Sista bussen.

Raskt och spänstigt, nästan som i unga dar, springer han ifatt bussen. Han hälsar vänligt, bara lite andfådd, på chauffören och vacklar till en aning när bussen rycker igång men hinner hugga tag i en hängstropp. Balansen är ju inte längre som den varit så den där kritiska sekunden har han lärt sig vara vaksam på. Annars är det inga större problem.

Han ser sig omkring, det vill säga undersöker om några trevliga damer finns med på resan. Den vanan har han alltid haft och tänker absolut inte skämmas för det. Och minsann, alldeles nära sitter en kvinna och ser åt just hans håll, faktiskt rakt på honom. Han tittar tillbaka och hon viker inte undan med blicken, han anar till och med något undrande i hennes ögon. En liten flirt bara, som livar upp dagen, tänker han. Naturligtvis inbillar han sig inte att det leder till något mer, men den värme och glädje som genast sprider sig i honom har ett värde i sig. Det får honom att fortfarande känna sig som en man.

Plötsligt stiger hon upp och visar med en gest mot sätet att hon erbjuder honom sin plats. Det var alltså det hennes uppmärksamhet och den frågande blicken gällde: om han var en sådan som hon borde resa sig upp för. Han är ju ännu inte så gammal att det vore oförskämt att låta honom stå kvar. Han befinner sig i ett gränsland där han fortfarande ser sig som sent medelålders, yngre än hur andra alltså uppfattar honom.

-Tack för vänligheten, säger han, men jag ska strax gå av.

Det är inte sant. Han skulle åka med till ändhållplatsen, men känner sig inte mogen att anta erbjudandet och sätta sig. Då bekräftar han ju att han bara är en äldre herre, inte en man att söka ögonkontakt med. Men har han sagt att han ska stiga av får han väl också göra det. Det gör inte så mycket, bussarna går ju så tätt.

Så står han på gatan igen och ser bussen köra vidare utan honom. Det är inte första gången han misstagit sig på var någonstans på ålderstrappan han befinner sig. I ungdomen tyckte han att äldre män, gubbar, som såg åt yngre kvinnor, var pinsamma och nu har han alltså själv blivit en sådan. Men att sluta se sig som en man med drifter, en som åter kommer att leva i en kärleksrelation, vore ju att ge upp, att slutgiltigt träda in bland skuggorna. Han spanar inte efter flickor, för vad skulle han ha gemensamt med dem ? Men nu slår det honom att även äldre mogna kvinnor skulle kunna vara hans döttrar. Han inser nu att i deras ögon är han en patetisk gubbe. Då är det bättre att vara en äldre värdig herre och han bestämmer sig för att kliva på nästa buss som en sådan. Men var är den ? Den borde kommit för längesedan.

Han vet inte att sista bussen redan gått, att det var den han just åkte med. Om han inte varit så upptagen av sitt grubblande hade han av stora plakat fått veta att just den här dagen är hela staden upptagen av ett stort evenemang, ett maratonlopp. Trafiken har dirigerats om och flera busslinjer ställts in så att inte den väldiga armén av tiotusentals medborgare, i likadana rosa tröjor med siffror på, hindras i sin framfart. För dem alla har ålderstrappan planats ut denna sensommarkväll. Alla deltar efter sin förmåga, lugnt framlunkande eller grimaserande och stänkande svett omkring sig. De duktigaste har redan kommit i mål och vandrar eller kanske småspringer hemåt, förvissade om att ha förlängt sin ungdom med ytterligare några minuter.

De passerar en för dagen öde hållplats där en äldre man väntar på bussen..

 

 

Obehagliga bilder.

Grafikern Franco Leidi ( 1933 – 2008 ) berättade i en bok, där hans kopparstick presenterades, att i början flöt det ur hans penna teckningar som berörde honom så illa att han smög undan dem i en skrivbordslåda. Så småningom förstod han att obehaget, skammen och förvirringen de väckte vitaliserade hans arbete och att det var deras väg han borde gå. Därefter skildrade de centrala bilderna i hans livsverk ett rum där han stämt möte med sig själv och sitt innersta. Ett trångt rum där människor utsätter varandra för märkliga, hemmagjorda, pinoredskap.

Leidi kom att leva halva sitt liv i Sverige, men växte upp i Italien under krigsåren. När flyglarmen gick uppstod kaos i familjen. Modern grabbade tag i väskan, färdigpackad med värdesaker, och ville att de alla skulle sätta sig i säkerhet. Fadern, däremot, ställde sig utmanande och oskyddad vid fönstret och hånade alla försök att fly. Och sonen Franco vacklade mellan rädslan att dödas av bomberna och en vilja att visa sig som en lika dödsföraktande man som sin far. Denna patriarkala, fascistoida makt och dess förakt för svaghet och modersomsorg var obehaget som först gömdes i skrivbordslådan och sedan sipprade in i det slutna rummet.

” Fångst” , bilden ovan, visar tydligt detta grundtema. Leidis första tanke var att korrigera kvinnans blick, ” utplåna hennes ögon med sin slöja av fuktig matthet “, men den pedantiske mannen, som tvingar på henne de mystiska föremålen, höll honom tillbaka. Naturen förstummas då den sätts på sträckbänken, menade han. En dyster slutsats som Ledi kom att upprepa gång på gång. Kopparstickets exakta, graverade linje som aldrig sväller ut förstärker kylan och sakligheten, men gör också figurerna tunna och sköra och möjliga att känna ömhet för.

Råa tuschteckningar tjänade som förstudier till Leidis grafik, men det finns också mängder av sådana som inte har något annat syfte än sitt eget. Den här nedan kallas ” Tråden ” och där läser jag in ett självporträtt ( för det var ungefär så han såg ut ) i mannen som så foglig, förstummad, verkar finna sig i att få sina armar paketerade och bli placerad på ett oangenämt sätt. De konstiga pinalerna är en hinderbana, en labyrint att ta sig igenom. ” Problemet är för mig inte så mycket att ta mig ur labyrinten som att ta mig in i den så djupt som möjligt “, sade Leidi. Han ville framkalla dess outhärdlighet och därigenom få medmänniskan att ta upp kampen mot den och mot sig själv.

Jag har hållit mig till vad Leidi själv skrivit och han har skrivit mycket mer, invecklade och kryptiska analyser som jag inte begriper och som man nog inte heller behöver begripa för att kunna ta till sig bilderna. Från början, under sin italienska tid, tänkte han bli sociologisk forskare men valde i stället att som konstnär ” kunna sänka sig ner i sig själv, under förutsättning att han komprometterade sig,” undersökte sina dunkla drifter. Men vetenskapsmannens vilja att teoretisera och krav på kontroll och förnuftig distans fanns kvar.

Impulsen att censurera sig har nog varje seriöst arbetande konstnär att förhålla sig till. Har man lyckats få någon att intressera sig för det man gör vill man inte genast stöta bort den genom att presentera pinsamheter eller osorterade scener ur sitt undermedvetna. Då rubbar man den offentliga bild av sig själv som man vill visa upp för att bli omtyckt och respekterad. Men det är just det man bör göra.

 

Ministrar.

I vår bokhylla fanns juristen och överståthållaren Torsten Nothins ” Från Branting till Erlander”, utgiven 1955, en tjock volym med det första namnet i titeln klarrött och det andra becksvart. Jag begrep aldrig varför dessa memoarer hamnat hos mina föräldrar som alltid röstade borgerligt, min mor var till och med aktiv högerpolitiker. Nu har jag läst den, för första gången ordentligt, i hopp om att få en förklaring.

Nothin satt med i alla socialdemokratiska regeringar fram till andra världskriget med början alltså hos Hjalmar Branting. Denne hade högborgerlig bakgrund med ämbetsmän i släkten och var en studerad karl. Sin finansminister hämtade han så långt ner i folkdjupet man kan komma: Fredrik Vilhelm Thorsson, en skomakare och agitator som tidigt blivit föräldralös och “sockenbarn”, alltså såld på barnauktion. Nothin menade att Branting (bortsett från detta val av medarbetare) kunde bedöma människor, men inte den enskilda människan. Hans omgivning måste skydda honom mot de som ville tränga sig på och utnyttja honom. Thorsson, däremot, hade en mera praktisk människokunskap. De dog båda 1925.

1932 övertog ett nytt radarpar de tyngsta regeringsposterna. Statsministern Per Albin Hansson var son till en murare och en tjänsteflicka. Finansministern Ernst Wigforss kom från ett frireligiöst hantverkarhem och blev docent i nordiska språk vid Lunds universitet. När Hansson hastigt avled var Gustav Möller tänkt att efterträda. Han kom från arbetarklassen och hade som socialminister blivit den som främst förknippas med bygget av den solidariska välfärdsstaten. Nothin skrev att Möller ville göra det bättre för dem som hade det sämre medan Wigforss ville göra det sämre för dem som hade det bättre. I den tillspetsade formuleringen finns förklaringen till att Nothin blev besviken på socialdemokratins utveckling under tiden närmast efter kriget och lämnade partiet. Boken avslutas med en bister kritik av politiken under Erlander, med Wigforss och sedan den skånske bondsonen Per Edvin Sköld som finansministrar det första decenniet. Nothin menade att de övergav folkhemsbyggarnas grundsyn som utgår från de sämst ställdas behov och det var framförallt skattefrågorna han sköt in sig på. Därigenom får jag också svaret på min privata fråga. Kritiken mot socialdemokratin välkomnades av mina föräldrar, som också månade om de svaga även om de hade andra tankar om hur det skulle gå till.

Så långt Torsten Nothin. Hans minnen leder mig in på en annan tankegång. Det finns nämligen ett mönster i ministerväxlingarna. Den ena av de två posterna innehas alltid av en akademiskt skolad politiker och den andra av en mera typisk representant för arbetarklassen. Så har det konsekvent växlat och antingen är det en medveten strategi eller också en naturlig följd av partimedlemmarnas klassmässiga fördelning. Se bara hur det fortsatt. Ny statsminister efter Per Albin Hansson blev inte Möller, utan Tage Erlander, lundaakademiker liksom Wigforss. Den finansminister som längst biträdde Erlander under hans många regeringsår var Gunnar Sträng, statarbarn och lantarbetare. Olof Palme, som kom från överklassen och hade gått på internatskola, fick vid sin sida Kjell Olof Feldt, välutbildad men dock med arbetarklassbakgrund och lämpad att påminna visionären Palme om en vardagsverklighet som denne inte hade en aaaning om ( enligt Hasse Alfredsson ).

Under decennierna därefter har mönstret inte varit lika tydligt men nu verkar socialdemokraterna återgå till den hedervärda gamla traditionen. Statsministern Stefan Löfven är klockren arbetare och fackförbundskämpe och finansministern Magdalena Andersson kommer från en akademikerfamilj och är utbildad ekonom. Kanske finns i en sådan kombination fortfarande nycklarna till ett bra samarbete. Precis som när man kompletterar varandra i ett äktenskap.