Hjälp att förstå.

Likt en trålare, ett spökskepp med släckta lyktor i mörkret, forsar sorgen obevekligt fram över vår inre ocean. Allt svepes med av näten och ända till havsbotten når de. De river upp och drar med sig också det som en gång fått sjunka, begravts och glömts där nere. Man måste sortera hela fångsten, ingenting får kastas tillbaka ner i djupet utan att ha granskats noga. Men detta får man sköta om någon annanstans, senare. Inte hos den som står inför ett mycket tyngre arbete, det allra sista.

Den rumänske poeten Marin Sorescu ( 1936 – 96 ) som vid dödsbädden dikterade sina sista dikter för sin hustru konstaterade att han ” förlorar en massa tid med att trösta dem som kommer för att hälsa på.”

” Varför just du “, skriker de åt mig.

Gud, var är Du, finns Du ?

Jag försöker pigga upp dem.

Jag tröstar alla, så gott jag kan.

Bara till mig själv vet jag inte vad jag ska säga

när jag blir ensam. “

Man kan undra varifrån Sorescu fick kraften att formulera sextioåtta dikter ända till dagen före sin död då han ville ta månen som sömnpiller, så stor var hans “icke-vila”. Jag menar inte att hylla prestationen för i hans, och nu i min älskade hustrus, belägenhet är man bortom allt sådant. Det är så ansträngande, så krävande att avsluta sig att det inte längre finns utrymme åt alla de sysselsättningar som vi räknar till livets mening och värde. Och jag kan bara befinna mig bredvid, i vanmakt iakttaga utslocknandet, den gradvisa grymma avpersonifieringen, kan bara återigen ta hjälp av det Sorescu hade att berätta. Jag vet ju inte hur det egentligen är, känner bara till min egen inre bottentrål.

Han, Sorescu, stirrade utmattad upp i taket och såg en spindels tråd hänga precis över sängen. För varje dag hade den kommit allt lägre. Den var en stege till himlen som man skickat honom. Men hur mycket han än magrat tyckte han att hans kropp var för tung för denna bräckliga stege. Så han sade:

“- Själ, gå före du. Sakta! Sakta! “

 

Hunger

Det är svårt för en man att skildra kvinnors inre. Endast de känsligaste författarna förmår återge kvinnans längtan och smärta så att hennes upplevelse blir huvudsaken, inte mannens uppfattning om den. Kring detta kretsade mina tankar när jag försökte skingra dem genom att under ett par timmar planlöst vandra omkring på stan. Irrandet ledde, naturligtvis, till ett antikvariat och där fann jag Gustaf Rune Eriks (1918-1999 ) novellsamling “Din ömhet är hunger !” På titelbladet hade författaren skrivit en dedikation: “… denna dystra bok med lyktsken och 30-tal från vännen Gustaf Rune Eriks. “. Man kan undra varför han valde att kalla sitt vemod för dysterhet.

Kanske var detta förringande av de egna insatserna ett karaktärsdrag. I varje fall gav han det intrycket när jag fick förmånen att en gång byta några ord med honom på antikvariat Bokslussen. Det låg vid ingången till Slussens T-bana och hade en vänlig österrikare som innehavare, men numera är även det förnätligat. Eriks var stamkund där liksom på stans alla boklådor. Det blev en halv minuts möte då jag prisade hans novellkonst och han svarade att han i all anspråkslöshet följde Tjechovs tradition. Han kunde lika gärna ha nämnt Hjalmar Söderberg som han stilistiskt stod nära i sin sökande, resonerande prosa. Liksom denne skrev han om Stockholm, men om arbetarklassens Södermalm på 30- och 40-talen.

För mig är han dock framförallt just kärleksförsökens skildrare. I ovan nämnda samlings titelnovell har en kvinna nått dithän i sitt liv att hon resignerat, inte längre döljer sitt drickande och nöjer sig med det hon får av männen som bara ser henne som någon de fördriver tiden med i väntan på någon mindre bedagad. En av dem säger att hennes ömhet är hunger och menar då att hon alltid haft en baktanke. Om hon gav skulle hon också få. Han har ju rätt men gäller inte det nästan alla? Vem ger utan krav? Och nu har hon alltså sänkt kraven, fogat sig i att hon bara får detta lilla, inte det hon en gång längtat, hungrat efter.

I ” Det främmande rummet ” är det någon som är mycket yngre och flyttar från sitt trånga barndomshem på Söder till ett inackorderingsrum i Gamla Stan. Under taxifärden dit ser hon ungdomsgängen samlas i gathörnen, men är nu på väg bort från dem, ut i stora världen. Så sitter hon i det torftigt möblerade rummet, lyssnar till värdfolkets vardagsprat genom väggen och undrar om hon en dag kommer att ha det som de. Hon känner ett främmande rum inom sig själv, ett som väntar på att fyllas med ett innehåll, en framtid, kärlek.

Och något blir det väl fyllt med. I “Konflikt utan ord ” lever en annan kvinna ett till synes lyckligt liv med en snäll man. Hur omtänksam han än är förstår han henne inte. Hon ser ut genom fönstret, in till andra familjer som tycks trivas men själv längtar hon bort. Hon kan bara inte uttrycka det. Det kan tyckas vara en historia som skrivits många gånger, men i en novell i en annan samling,” Det nära och det fjärran ” fördjupar Eriks temat genom att i stället låta mannen längta bort. Ett ungt par sitter på en krog och han pratar om att lämna vardagslitet, resa till Sydamerika. Men det är ju inte det hennes längtan gäller, att fly bort. Hon vill att de ska nå varandra i det de redan har, vara nära i det nära.

Skörast av Gustaf Rune Eriks noveller är ” Höstlig fågel”, en stämningsbild från hans ungdom. Ett par tonåringar, i en tid då de ännu inte kallas så, söker sig en kväll till en parkbänk. Med sin keps torkar han av vätan från bänken. Sen sitter de där tätt tillsammans och han håller handen försiktigt om hennes ena bröst. Plötsligt skriker en fågel till, ” av ångest, som av länge återhållen saknad ” och flaxar bort.

 

 

De gränslöst sakkunniga.

Lena Andersson är en intressant kulturföreteelse. Någon gång har hon fått statusen som auktoritet i varje sammanhang hon ger sig in på och efter det har få vågat eller velat ifrågasätta hennes åsikter. Denna okristiska underkastelse är inte bra för det offentliga debattklimatet så det är hög att undersöka hur hon resonerar.

I en stort uppslagen artikel ( tidskriften Filter ) hävdade hon att religiösa föreställningar bör likställas med sjukdom, smitta, och botas med vaccination i form av fakta. För att understryka allvaret klädde hon sig i vita sköterskekläder och hotade med en gigantisk spruta. Första tanken är ju att hon gett sig på något för henne så ovanligt som att skämta, men det är inte troligt att hon skulle sabotera allt hon åstadkommit i sin hjärtefråga på ett så löjligt sätt. Hon menar alltså på allvar att de som inte delar hennes åsikter är sjuka. Sinnessjuka till och med eftersom det rör sig om påstådda vanföreställningar. Och boten är att de fås att tro på det hon anser är objektiva fakta. Med andra ord en hjärntvätt som alltså bör pågå tills den sjuka tänker det Lena Andersson anser vara rätt. Att påstå att meningsmotståndare är sjuka är så lågt man kan sänka sig och jag förstår inte hur hon kommit undan med det.

Hon har skrivit en roman ( Egenmäktigt förfarande ) där grundtanken är att om en man ligger en eller ett par gånger med en kvinna är han förpliktigad att leva med henne i fortsättningen ( eller kanske tills hon tröttnar och befriar honom från ansvaret ). Har han alltså inte rätten att, såsom alltid varit det vanligaste, pröva sig fram ? Får han inte heller konstatera att kvinnan inte var den han inbillade sig att hon var och därför dra sig tillbaka? Får han inte avsluta en förbindelse som han fruktar kan bli skadlig för båda parter ? Han har alltså kort och gott tagit på sig ett ansvar för en annan människa och kränker henne om han inte fullföljer det. Lena Andersson har inte tydligt vänt på perspektivet vilket hon väl borde göra om hon vill undersöka hur en jämlik sexuell förbindelse borde se ut. Har kvinnan samma förpliktelse eller har hon rätt att avfärda mannen om han som sanslöst förälskat sig i henne råkar vara en brutal mansgris? Anser man att kvinnan också ska rätt att ta för sig i kärlek har hon väl då ha motsvarande ansvar gentemot mannen, alltså inte ha rätt att dra sig ur. Skulle någon våga ge sig hän i kärlek om det blev allvar av detta?

Dessa exempel är inte kontentan av Lena Anderssons insatser och hon är i stort sett en skicklig och kunnig skribent. Men det är inte rimligt att hon ses som sakkunnig på allting. Som nyss när det gällde Palmemordet. Där är hon ju bara, som många andra, mycket intresserad av ämnet. Hur kan det bli så att om en människa anses vara värd att ta på allvar anses också allt hon säger värt att ta på allvar ? Det finns ju ingen som sitter inne med hela odelbara sanningar om allting. Inte heller den mest framstånde forskare kan allt om sitt eget område. Han eller hon bidrar, liksom sina kollegor, bara med ytterligare en pusselbit och vi får hoppas att de tillsammans närmar sig sanningen i den mån det finns en sådan.

Man ska inte paralyseras av de streck massmedia behagar dra upp åt oss. Av slöhet och fantasilöshet låter de ett fåtal uttala sig som auktoriteter i den ena frågan efter den andra. Det finns faktiskt de som har vettigare saker att säga.

 

ETT MATVRAKS BEKÄNNELSER.

1956 invigdes i Hälsingborg landets första hamburgerbar, Burger-Grill, av den sportige prins Bertil. Han satte tänderna i det första exemplaret av nymodigheten som då kostade 75 öre och jag följde med glädje hans goda exempel.

Burger-Grill var beläget vid grindarna till Gröningen, området där den berömda H55-utställningen ägt rum. Alldeles bredvid fanns en våffelservering till vilken min mor ryckte in som extrapersonal när så behövdes. Hon växlade mellan detta och att vara nattportier på Hotell Högvakten vid Stortorget och expedit i en liten butik som sålde orientaliska prydnadssaker. Under tiden var min far upptagen med att i det nedlagda Sockerbruket borta i hamnkvarteren, bland övergivna spannmålsmagasin och nersupna, hemlösa sjåare, etablera en liten firma som tillverkade presenningar och lastbilskapell. Från orientbutiken fick jag ibland sådant som inte gick att sälja, bland annat en hel parad av svarta elefanter i kanske elfenben, lite skavda och med här och var avslagna betar och snablar. Med dem lekte jag, lyckligt omedveten om hur mina föräldrar slet med att få ihop en ny tillvaro sedan de lämnat lantbruket.

Något kvarter från Gröningen låg S:t Jörgens folkskola. Dess värsta avigsida var att matbespisningen hänvisats till en annan skola som jag inte vill minnas namnet på. Där måste man i en kasernliknande byggnad stå i kö tillsammans med kriminella slynglar ur högre årskullar och vänta på att bli insläppt till en larmande matsal. Denna regerades av barska tanter som hade en pervers böjelse för att koka ihop kladdiga stuvningar av allt som kunde misstänkas vara aptitligt. Naturligtvis gjorde jag mig aldrig någon brådska dit, såg i stället till att möta de som återvände efter att ha klarat sig igenom lunchen. Rapporterades att dagens rätt var blodkorv, vit spenat eller tapetklister, det vill säga stuvade makaroner, vände jag om och sprang ner till Gröningen där mor smög åt mig ett, eller rentav två, fat våfflor.

H55 hade gett staden självförtroende och under åren efter var det livlig aktivitet inne på Gröningen. Hundutställningar och mässor om alla tänkbara verksamheter avlöste varandra. Att de förra intresserade mig förvånar ju inte och min kärlek till rasen Berner Sennen väcktes då. Mer överraskande var att man på husmorsmässorna kunde se mig, allt trindare, glida runt mellan montrarna, mumsande risotto ur en plastkopp. Jag höll mig framme varhelst det bjöds på provsmakning av nya läckerheter ända tills man körde bort mig.

De ljumma sommarkvällarna var bäst. Då framträdde tidens populäraste artister på stora scenen. Zarah Leander och Max Hansen var där och Alice Babs sjöng om att det fanns mycket socker i USA. Papa Bues Viking Jazzband kom utstyrda i vikingahjälmar och rövade som gimmick med en ung dam tillbaka till Danmark. När så aftonen mörknade förvandlades våffelserveringen till en trottoarrestaurang där vuxna och halvvuxna beställde Gröna Hissen och andra drinkar i sköra glas med oliver trädda som smultron på pinnar. Min storasyster sommarjobbade där men jag var för liten för det. Far hämtade mig, ofta efter att ha sett till att en otålig åkare fått sitt trasiga kapell klart för tullbesiktning vid färjeläget. På vägen till vårt nya hem strax norr om stan somnade jag och drömde att jag drack Gröna Hissen som om det vore Pommac.

Allt det här är roligt att minnas dessa pressade dagar och nätter när jag åter lever på en diet av hamburgare, nu för att jag av oändligt sorgliga skäl inte hinner annat. De smakar lika bra som för sextio sedan, men i framtiden lär jag inte vilja se dem. Våfflor bör förekomma bara en gång om året så man inte riskerar att föräta sig.

 

STEG

Strömmen av människor med krämpor och plågor genom sjukhusentrén har upphört, också de lyckligt lottade med spädbarn i famnen. Några få sitter strödda i sofforna och väntar på färdtjänst eller på ingenting alls. Pressbyrån har fortfarande öppet och där kan man köpa en oväntat god kaffe latte och sätta sig en stund med den bok man i hast för säkerhets skull tog med sig.

Läsa böcker kan man inte borta i det lilla sjukrummet och man vill inte heller. Livets dimmer tonar långsamt ner och alla andra lampors sken blir brutala. Ljuset i springan under dörren räcker och i mobilen, gömd i handflatan, lyser deltagande sms.


Marken klingar av mina steg.

Klangen ekar mot husen.

Nyss låg jorden som ältad deg.

Nu är den hård och frusen.

 

Foten trampar och hälen slår.

Marken hård mot dem svarar.

Men ett infruset flickfotspår

Frosten ännu bevarar.

 

Flicksteg, flicksteg som köld frös in,

Hur jag förhärdas och fryser,

Står du ändå i marken min,

rimfrostkantad och lyser.

 

Detta, kortfattat nog att kunna vara ett sms, är en dikt av Sten Hagliden ( 1905 – 79 ). Hans landskap är ofta kargt med hagtornshäckar och snår, men har man poeten vid sin sida ser man dess skönhet och finner hans ömma blick på allt som växer och härdas empatisk. Varför läsa sådant nu ? Vore det inte bättre med optimistiska tillrop ? Nej, när man måste förlika sig med att det obevekliga händer den som absolut inte borde drabbas tröstar detta bättre än hurtiga självhjälpsboksfloskler. Inte heller välmenande bilder på sommarängar står man ut med. Det är för sent för sådant.

Men det finns en gräns även för sakligheten. Hagliden har i en annan dikt mejslat ut en bild av hur livet, som ett tåg, rusar förbi en liten station där stinsen står utrustad med lykta och semafor, men utan makt att hejda framfarten. Hagliden menar att alla vi, som inte vill foga oss i att livet passerar, är fulla av högfärd och diktens titel är Stinshögfärd. Man letar efter tecken på att det rör sig om bitter ironi, men det är inte skrivet så. Och Hagliden var nog lika oförsonlig mot sig själv. Någonstans har det berättats att han i sin andra livsgärning, som folkskollärare, tog orimligt illa vid sig om han råkade lära ut fel under en lektion. Man vill ropa: Du stackars människa, döm dig inte så hårt ! Inte kan det väl vara att förhäva sig att hoppas på något mer än att se livet passera.

Människor slutar kanske aldrig att gå tillrätta med sig själva. Vad har jag gjort för att drabbas? Har jag varit högfärdig och ska straffas för det ? Och varför just jag ? Bodil Malmsten frågade i stället: Varför inte just jag ? En resignerad hållning men också ett sätt att befria sig från ett för stort ansvar.

Så slår man igen boken och går tillbaka genom de långa korridorerna. Man tänker: Här går jag och stegen är tunga, men jag trampar i alla fall på. Just jag får gå vidare, ännu skonad. Men varför just jag ?