Spärrar.

I den söndagsglesa tunnelbanevagnen skådar jag djupt in i en medmänniskas innersta. Och då menar jag den avgrund som plötsligt öppnar sig mitt i ansiktet. Aldrig har väl några käkmuskler tänjts ut så till det yttersta. Han stänger sedan långsamt och belåtet munnen. Varken han eller någon annan döljer längre sina gäspningar, och det gör knappt jag heller. Jag vill göra det, min uppfostran vill det, men handen hinner inte dit. Den inlärda reflexen fungerar inte längre. Den har blivit överflödig, sorterats bort i evolutionen.

Just idag intervjuas i DN Thorsten Flinck, som blivit nästan folkkär därför att han gör det vi inte vågar och tycks sätta sig över alla hämmande spärrar. Vi behöver honom som ställföreträdande blottare, han renar oss. Han säger sig ha fått kännedom om världen genom ” Sedernas bok ” där man till exempel får veta vilket årtal folk slutade snyta sig i bordsduken. Sådana kunskaper om mänskligt hyfs och beteende hjälper honom när han på scenen vill nå in till den nakna och demaskerade människan.

Den tyska koreografen Pina Bausch (1940-2009) visste hur man skulle komma dit. I ” Pina – dansa, dansa annars är vi förlorade “, Wim Wenders film om henne och hennes fasta danstrupp i Wuppertal , säger hon sig vilja nå dit orden inte räcker, då vi blir mållösa och bara kan antyda. Det är där dansen kommer in, menar hon.

En av dansarna berättar att hon såg rakt igenom honom. Allt han ville gestalta försvann inför hennes blick och hon fick honom att i stället möta något inom sig som var främmande och skrämmande. En annan säger: hon var en radikal utforskare av våra själar, såg vår längtan och frågade hela tiden varifrån denna längtan kom.

I ett dansnummer uppvaktar en man den ena kvinnan efter den andra enligt en egen ritual, men inte med gammeldags sirliga gester. Han fäktar med armarna, omfamnar i luften, kastar slängkyssar, poserar inbjudande med byxorna nere. Som om han ville säga att här har du mig, detta är jag, allt detta förmår min kropp. Han uttrycker fysiskt och ordlöst vad mannen, i varje fall denne man, innerst inne vill och det gör ett både komiskt och rörande intryck.

Jag blev betagen av den här filmen och har sett den många gånger, som om den är så viktig att den måste in i blodomloppet. Och omgivningen börjar bli uttråkad av mitt ständiga prat om den.

Min söndagsutflykt slutar på Moderna Muséet där en utställning av en annan tysk konstnär, skulptören Thomas Schütte, just öppnats. Här gäspar ingen. Besökarna ser förundrade upp mot hans massiva men ändå hjälplösa figurer, kallade United enemies. Fiender eller inte, hårt sammanfjättrade är de av rep starka som de konventioner som begränsar oss. På gott och ont.

 

 

Balans.

I sin kolumn i dagens DN kritiserar Lena Andersson föreställningen att vår oförmåga att finnas till hands för den som drabbats av en stor sorg skulle bero på att vi känner förakt för svaghet. I stället handlar det om att balansen i förhållandet mellan den sörjande och omgivningen rubbats, menar hon. Koncentrationen av olycka har samlats hos den ena parten. ” Den drabbades liv är slaget i spillror, men i relationsdynamiken blir hon i stället alltför stark genom att sitta på de andliga rättigheterna. Hon behöver inte längre följa spelreglerna för umgänge, …” . Utifrån mina livserfarenheter håller jag med om det.

För tjugo år sedan drabbades jag av en stor sorg och nätverket ställde upp på ett fint sätt. Mitt liv gick vidare och jag fick efterhand ett nytt umgänge, det gamla fanns kvar men mera i bakgrunden. Så slog, nyligen, ödet till ännu en gång och de nya vännerna fanns där, stödde och tröstade, men de gamla hördes, med få undantag, inte av. Det sårade och förbryllade mig, men i ljuset av Lena Anderssons resonemang blir det logiskt och förståeligt. När jag så småningom mötte de gamla vännerna, en efter en, kastade de sig inte över mig med beklaganden och gripande ord. Efter att ha konverserat en stund om vardagliga ting, nämnde de som i förbigående att de hört vad som hänt mig och ville veta hur jag mådde. Det sättet att handskas med saken kändes bra och jag tvivlade inte längre på deras medkänsla. Genom att bära två sorger hade jag helt enkelt blivit för tung för dem som inte drabbats alls och de måste avdramatisera det hela för att kunna möta mig.

Man kan anlägga balansperspektivet på allt som gäller mänskliga relationer. Arthur Schnitzlers ” Drömberättelse ” från tjugotalets Wien (som Stanley Kubricks film Eyes wide shut bygger på ) går att läsa på det sättet. Huvudpersonen, en läkare, är lyckligt gift och verkar vara trogen sin hustru. Men hon berättar för honom att hon en gång under deras äktenskap blev betagen i en man, en som hon bara fick en glimt av och aldrig återsåg. Ändå visste hon att om denne bara givit henne ett tecken skulle hon genast lämnat allt, sin äkta man och sitt barn, och följt honom.

Det hjälper inte läkaren att hon betonar att han, hennes make, vid det tillfället trots allt var henne kärare än någonsin och att hon aldrig begick någon otrohet i handling. Hon har “satt sig på de andliga rättigheterna ” genom att ändå vara trogen, ärlig och kärleksfull och det blir för mycket för honom. Balansen är rubbad och han måste återställa den. Distraherad av svartsjuketankar ger han sig iväg på sjukbesök och finner att han genom sitt yrke och sin samhällsstatus får många tillfällen att revanschera sig mot sin fru. Han dras in i farliga sammanhang och av ren tur, och för att han bara halvhjärtat ger sig hän åt möjligheterna, lyckas han välbehållen ta sig hem sent på natten. Han väcker hustrun ur vad han tror är en mardröm och får henne att erkänna att hon drömt sig ha sex inte bara med mannen hon förut berättat om utan även med många andra. Och utan att veta vad maken haft för sig drömde hon också en sorts parallellversion av hans nattliga eskapader, välvilligt tolkade som en lidandeshistoria där han plågades och offrades. Hon blir ännu starkare i förhållande till honom.

Hon somnar tryggt om medan han ligger vaken och bestämmer sig för att återvända och genomleva sina upplevelser ända till slutet för att sedan som en vedergällning berätta allt för sin hustru. Det blir så, balansen återställes och de har lärt sig något om relationen och varandra. ” En natt är inte hela livet ” säger hon försonande. ” Och ingen dröm är helt och hållet dröm”, suckar han, tafatt som vi alla i såväl sorg som kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Unna sig.

Välj maxbud. Bekräfta budet genom att trycka på gröna skylten på skärmen. Ditt bud leder auktionen! Sekunderna fladdrar förbi. Auktionen avslutas. Ditt köp!

Så lätt är det att bjuda på nätet. Och lätt är det att ryckas med. Sedan ägnar man timmar åt ruelse. Vad har jag gjort? Ändå var det inga svindlande summor. Två små signerade grafiska blad av Palle Nielsen. Lite skadade, det angavs, men gulnaden hade inte ätit sig in på bildytan. Ett par perfekta ur hans svit om Orfeus och Eurydike hade säkert kostat det tredubbla trots Nielsens ambition att vara tillgänglig för alla. Var det då så farligt? Jag har alltid unnat mig det jag vill ha, men enligt min självbild är jag och skall alltid vara en person med små behov.

För att kompensera vidlyftigheten återgår jag till att rota i hyllan för gratisböcker på biblioteket. Just idag lyser en liten röd bok bland skräpet: “Klass – är du fin nog ? “, fyra intervjuer om klassresor som Anneli Jordahl gjort, däribland en med Ragnar Thoursie som intresserar mig av flera skäl. Inte minst för att han på sin resa uppåt genom det svenska klassamhället passerade min gamla skola, som kallades Strix och låg nära Ramlösa Brunn i utkanten av Hälsingborg. Enligt en gammal reklamskrift för denna privatskola hörde han och tre bröder Sjöström från norrländska Burträsk till dem som snabbast tog studenten och sedan utmärkte sig i samhället. Den av bröderna som blev en känd advokat var också elitidrottsman och tränade spjutkastning på den långa gräsmattan framför den pampiga skolbyggnaden. Uppoffrande föräldrar eller rika mecenater bekostade studierna och förväntade sig säkert att de skulle resultera i en nyttig samhällsinsats.

Ragnar Thoursie ( 1919 – 2010 ) gjorde en uppskattad debut som poet med ” Emaljögat ” 1945. Mest känd är han för ” Sundbybergsprologen ” vars rader “en öppen stad,/ ej en befästad, bygger vi gemensamt ” Olof Palme brukade citera. En fanfar för det socialdemokratiska folkhemsbygget.

Men Thoursie övergav skönlitteraturen under många år för en ekonomiskt tryggare karriär inom den offentliga sektorn och blev till slut byråchef vid AMS. Att som byråkrat ( han var en beryktat krävande sådan ) delta i uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället såg han som sin livsgärning, inte poesin. Tomas Tranströmer, som såg Thoursie som sin lyriske läromästare, hade också ett yrkesliv inom samma område men tänkte tvärtom.

När Jordahl träffar Thoursie är han pensionär och besviken över att det moderna Sverige, som han varit med om att skapa, fallit samman. Han bor i en lägenhet som är elegantare än han, trots sin höga ämbetsmannapension, tycker sig behöva och gläds åt att frun sytt muddar till ärmarna på den slitna favorittröjan. Om hon köpt en ny åt honom hade han förmodligen blivit arg. Genom hela intervjun återkommer exempel på hur djupt han präglats av sin uppväxt i en enkel frireligiös miljö. Som han betonar var arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen krafterna ur folkdjupet som skapade det nya samhället.

Hans hustru tänkte ge honom Nationalencyklopedin, men eftersom den kostade niohundra kronor skulle han aldrig använda den. I stället fick han oinskränkt nyttjanderätt av den i julklapp ( kanske köpte hon den i stället åt sig själv med denna avsikt ). Nu slår han i den varje dag, säger hon. Ett listigt sätt att ta sig förbi en onödig spärr, tänker jag och beslutar att utan självförebråelser njuta av konstverken som nu i alla fall oåterkalleligen är inköpta. De får ingå bland alla de andra i min grafiska familj som livet ut berikar väggarna i mitt hem och är mitt pålitligaste dagliga umgänge.

 

Vid finska gränsen.

År 2000 tilldelades jag andra pris i klassen “stripserier ” vid den nordiska seriefestivalen i staden Kemi uppe vid finska gränsen. Jag fick det för ” Nilssons bror “, så kallad därför att jag kände mig besläktad med denna series huvudperson. Festivaljuryn ansåg att serien anslöt sig väl till en gammal tradition inom skämtteckning, ett omdöme som gladde mig. Jag brukade gå hårt åt min seriefigur, ibland blev han stympad och det fungerar ju i stripparnas värld eftersom han kunde återuppstå välbehållen i nästa ruta. En sådan person som min fiktive broder skulle aldrig kunna resa till Kemi, eller någon annanstans, utan att råka ut för en hel serie missöden.

Jag flyger sällan och råkade därför glömma att det inte, som vid tågresor, räcker att infinna sig en liten stund innan avgångstiden. Ändå lyckades jag hinna med och sjönk utmattad ner bredvid den andre svenske deltagaren, Jan Romare, min och många andra serietecknares överman. Han hade med sig sin hustru Ebba, numera tyvärr avliden. “Skål och välkommen. Roligt att du hann med” sade de och höjde sina glas med det som just serverats. Planet krängde till och Ebbas drink hamnade i mitt knä.

Efter att att ha intagit hotellrummet i Kemi och bytt om gick jag ner till festivalens utställningar på entrévåningen där en herre genast närmade sig mig med försiktiga steg. Till det yttre påminde han om min seriefigur, men hade en beskedligare utstrålning. Han skulle kunnat ha en biroll i en Kaurismäkifilm, som en lite påstruken en gäst i en enkel bar, som en atmosfärskapande detalj bara. Han sträckte fram ett block och en penna och bad mig rita en kvinna på morgonen och en gris. Jag fick ingen förklaring till det märkliga motivvalet men det visade sig att han bad inte bara tecknare utan också kända personer att rita detta. Sedan sammanställde han sina samlingar till utställningar. Även gamle president Kekkonen hade en gång ritat en kvinna på morgonen och en gris.

Finska serietecknare verkade i allmänhet ha en råare framtoning än sina svenska kollegor. Några hade bildat ett hårdrockband som underhöll oss första kvällen. Särskilt imponerade sångerskan som öppnade ett svart väldigt gap och sjöng med pregnans och stor kraft. De kastade ut T-shirts med gruppens namn på och hon var lika duktig på det. Från scenen lyckades hon med en hoprullad tröja ramma min nyfyllda ölsejdel och därmed var aftonen slut för min del.

Så blev det prisutdelning. Till min besvikelse tilldelades vi en summa finska mark kontant. Jag hade hellre tagit emot ett vackert diplom att hänga på väggen eftersom jag inte hade något sådant förut.

Den avslutande middagen intogs på en utomhusservering och något slags älggryta serverades. Den smakade beklämmande men det mesta går ju ner med ett gott vin. Vinet var verkligen gott och min bordsdam charmerande. Det var Kristina Kolemainen, chef för seriebiblioteket i Stockholm, numera tyvärr även hon avliden. Hon var pratsam och livligt gestikulerande.

Jag har någon gång sett en reklamfilm för tvättmedel. Där frigjorde sig i ultrarapid det klarröda vinet i en vacker vågrörelse ur det vältande glaset. Just så gick det till nu. Det förvånade mig att jag inte hann kasta mig undan, men eftersom också jag var med i filmen rörde jag mig lika långsamt som vinet.

Sedan reste jag hem och spenderade mina prispengar på kemtvätt.

 

Vi och våra djur.

När jag gjorde den här skämtteckningen tyckte jag det var lustigt att de två personerna tillskrev ankan en så hög grad av mänskligt medvetande. De trodde uppenbarligen att den visste att det var jul och att den led av att inte få vara med inne i värmen och se Karl Bertil Jonsson. Det finns nog fler som tänker som de.

Man frågar mig om jag märkt av om Ragnar sörjer sin matte. Hur skulle han kunna göra det? Han kan ju inte veta att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det kan tänkas att han ibland sätter sig vid dörren och väntar på henne precis som han väntar på mig när jag gått till butiken för att handla mat. Men det innebär inte att han sörjer för han vet inte att hon är död. Han vet inte att vi alla, djur som människor, till slut försvinner för gott. Hur skulle han kunna veta det ? Jag har talat om det för honom och då har han lagt huvudet på sned och sett deltagande ut. Men så beter han sig ju vad jag än säger med vänlig röst. Han kanske har sett en död fågel ligga på marken men det är inte alls säkert att han förbinder den med de levande sparvarna som han så gärna vill fånga eftersom han som en Cavaljer King Charles antagligen har kvar lite av fågelhund i generna. En naturvetare skulle kanske invända att han visst, av ren instinkt, vet att han själv kan dö. Så kan det vara men nu tror i alla fall inte jag att han kan reflektera över döden och konstatera att den är tragisk vilket är en förutsättning för att han ska kunna sörja. Är husse eller matte i närheten är han glad och viftar på svansen. Är de inte där viftar han inte och det är inte mer med det. Hjärnan är nog inte mer komplicerad än svansen och väl är det för annars skulle det vara ett rent helvete att vara hund. Om han hade en människas insikt om förgängligheten skulle han ju drabbas av dödsångest varje gång jag går hemifrån utan honom. Då måste han ju alltid tro att jag aldrig kommer tillbaka. Nu kan han i stället rulla ihop sig på hallgolvet och vänja sig, glömma bort mig en stund och somna.

När jag för elva år sedan hämtade Ragnar hos uppfödaren behövde jag inte slita honom från hans mamma. Han följde lydigt och obekymrat med mig, nosade sig fram och pinkade ihärdigt ut sitt revir som till hans förundran och glädje blev allt större. Han trodde kanske att jag skulle gå tillbaka med honom igen men när det inte blev så glömde han både mamman och de andra valparna och vande sig vid sitt nya liv. Precis som han nu vänjer sig vid att vara ensam med mig.

Hjalmar Söderberg skrev den lilla novellen “En herrelös hund ” Många tyckte att historien om det stackars djuret som längtar efter sin döde herre var gripande. Söderberg konstaterade torrt att det tycker de för de tror att den handlar om en hund. I själva verket var alltså denna hund en metafor för en människa. Och novellen var ju också en rövarhistoria där hunden genomgår en mognad och utveckling som mer liknar en människas. Vi vill gärna förmänskliga djuren, vill tro att de liknar oss.

En förändring har jag i alla fall märkt hos min hund och det är att han blivit lugnare. Han springer inte längre rastlöst från rum till rum. Inte bara för att han är äldre, och i hundår räknat precis passerat mig, utan också för att flocken som han anser sig ansvara för blivit mindre och lättare att hålla reda på . Nu är det bara han och jag och han följer mig vart jag går och har börjat lägga sig i vägen så att jag ständigt måste kliva över honom. Men det gör inget, han är trevlig att ha omkring sig. Jag tror ändå inte att han sörjer och han struntar säkert i om jag gör det. Men han lär mig att man med tiden kan vänja sig vid allting.