Vi som hade det så bra i rondellen.

Att ta rygg på någon innebär i gängse språkbruk till exempel att man i ett maratonlopp hakar på en löpare framför sig eller som aktiespekulant följer en framgångsrik köpare. Lämpliga synonymer blir i så fall draghjälp eller snålskjuts.

Det är då oklart vad DN-journalisten Niklas Orrenius i sin reportagebok “Skotten i Köpenhamn” menar med att han vill ta rygg på Lars Vilks. Han försöker förstå denne egensinnige konceptkonstnär, för det är väl vad Vilks är när han inte bara snickrar ihop sitt Nimis på Kullabergs naturreservat eller tecknar profeten Mohammed som rondellhund utan integrerar alla upprörda reaktioner i verken. Därmed blir alltsammans ett enda stort konstprojekt, en jätte som växer till sig av att sluka nitiska byråkrater, rasande muslimer, islamofober, ängsliga konsthallschefer och väl också livvakterna han måste omge sig med. Logiskt sett finns det ingen ände på det. Hans eget frånfälle kommer att räknas dit, antingen det sker naturligt eller om dödshotet blir verklighet, och sen ingår förstås också eftermälet i konstverket.

Vilks är undflyende, som på bokens omslag där man bara ser ryggtavlan när han målmedvetet och oförfärat trampar på. Orrenius har bara att klamra sig fast på den ryggen och se vart det bär hän. Det blir många stationer på vägen, runt om i riket. I Örebro, där de flesta IS-soldaterna rekryteras, var lokalpressen djärv nog att publicera rondellhunden. I Stockholm vågar man inte ta emot Vilks på Kulturhuset och Moderna Museets chef argumenterar för att slippa det med tiden oundvikliga inköpet av den besvärliga vovven. Tack och lov, för vem vill se MM bli en penningslukande fästning. Dan Park, en obehagligare konstnärslillebror till Vilks, härjar i Malmö. Så beger sig Orrenius över bron och talar med danskar som naturligtvis häcklar oss för vår politiska korrekthet. Och det var alltså i Köpenhamn en extremist ville skjuta Vilks, men i stället dödade en oskyldig.

Man nosar inte ostraffat runt i så många obskyra hörn så Orrenius och hans familj blir utsatta för hot och trakasserier. Bland annat råkar han ut för en före detta kollega som numera trollar sig på nätet under namnet Julia Caesar. Det är märkligt att läsa om hur han, medtagen, får höra Vilks prisa denna rabiata kvinna för hennes engagemang och medryckande prosa. Att i det läget inte förlora fattningen utan behålla den sakliga distansen visar på journalistisk professionalitet.

Lars Vilks faller inte heller ur rollen. Vad som än händer låter han sig inte rubbas utan behåller sin munterhet och sin analytiska skärpa. Konsten står över Politiken och att han nyfiket antar inbjudanden till islamofobiska möten gör honom alltså inte till en part i den sistnämnda. Många fler än han själv anser att han inte rår för att sverigedemokrater vill omfamna honom. Men hur många sådana sammanhang får han synas i innan han ses som en av dem?

Tankarna går, när det gäller denna kniviga fråga, till Lars Hillersberg (1937-2004) som på sin tid hade liknande funktion i samhällsdebatten. Han hävdade också, i varje fall för egen del, rätten att slippa ta ansvar för om hans satir råkade uppskattas av mindre trevliga personer. De antisemitiska inslagen i några av hans teckningar betydde inte att han hatade just judar, sade han, för han hatade alla människor. Liksom Vilks svarar myndigheter med humor bemötte han en gång Jan Myrdal när denne påstod sig inte ha någon koppling till sina epigoner eftersom han inte var medlem i deras parti. Med en säkert omedveten udd mot sin egen attityd svarade Hillersberg: ” Och Gud är inte medlem i statskyrkan. ”

 

Tumult i korridoren.

Det har skämtats på nätet. Före detta pugilisten Paolo Roberto sade, om jag förstått hans kryptiska formulering rätt, att män visst har simultankapicitet. De förmår ju koncentrera sig på två tuttar på en gång. Detta ledde till upprörda kommentarer, till exempel påstods att Robertos attityd i förlängningen leder till våldtäkt. Om man tar det yttrandet på allvar och förlänger det ända in i dess egen idioti innebär det att alla som uppskattar vackra kvinnokroppar är potentiella våldtäktsmän. Och det är ju en förfärlig slutsats.

Jag kan inte tycka annat än att Robertos skämt är roligt, och varje man med en gnutta självironi borde rodnande och självrannsakande kunna ta till sig det. En feministisk ståuppkomiker hade kunnat göra lycka med det. Men nu råkade det komma från fel håll, från en person som sedan länge i massmedia definierats som macho, även om han säkert är mer mångfacetterad än så. Han lever gott på att man angriper honom och struntar säkert i vad folk med vackrare varumärken tycker.

En bagatell kanske, men den säger en hel del om den åsiktskorridor som faktiskt existerar. Man brukar definiera en sådan som att den sätter gränserna för vad som får sägas offentligt, men det är inte det som är problemet med den. Man får nog yttra VAD man vill, frågan är VEM som får yttra sig och om vad. Tydligt blev det häromåret när författaren Knausgård undrade vad vi ska ha litteraturen till, om den ska leverera goda, präktiga förebilder eller skildra människor som de är. Den frågan kom genast bort i debatten som följde. Istället handlade den om huruvida han som kulturman var den rätte att yttra sig. Och flyktingpolitiken kunde ju länge bara sverigedemokraterna lägga sig i, alla andra som ville resonera om den ansågs sympatisera med dem. Allt detta hopfösande av människor i olika kategorier, där alla antages ha samma åsikter, är ett otyg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Knut

Kommer min uppväxt i det nordvästskånska Hittarp på tal följer alltid samma replik: ” Fint ska det vara”. Denna försmädliga kommentar antyder att det rör sig om en fahionabel villaförort där Hälsingborgs övre medelklass gärna vill bo. Och det är väl så det är nu.

Men åtminstone ett stycke in på sextiotalet var detta gamla fiskeläge ett autonomt samhälle med liten hamn, två livsmedelsbutiker, ett pensionat för sommargäster där också gemensamma angelägenher som kommunal information och poliovaccinering ägde rum, en restaurang, ett par kiosker, postkontor, taxistation, missionshus, bibliotek, tennisbana, två kaféer och ett litet sjöfartsmuseum. Albert Abbes stämningsbild härovan är hämtad från sundskusten längre söderut, men kunde lika väl gälla det vardagsliv jag minns i Hittarp. Yrkesfiskare och hantverkare bodde mest nere runt hamnen och därifrån ledde två branta backar upp till landsvägen. Den norra kallades Kruareliden eftersom det en gång låg en krog där. Vid dess krön väntade man på att bussen till stan skulle dyka upp och svänga ner från allén borta vid Kulla Gunnarstorps slott, bakom möllan som hembygdsföreningen ännu inte rustat upp. Mitt i den backen flyttade vi in i nybyggd villa och fick som närmsta grannar den gamle agronomen och hans familj nedanför och Hilda och Knut ovanför.

Hilda och Knut var ett i alla tänkbara avseenden omaka par. Bred och stadig började hon varje dag med att från en låda i backen hämta lokaltidningarna att dela ut, städade sen åt folk i byn samt styrde på sitt barska sätt det egna hemmet och de nästan vuxna barnen. Och, förmodar jag, mannen. Det låg nära till hands att uppfatta honom som disträ och världsfrånvänd och de flesta dömde nog ut honom som sådan. Men när han lång och rak cyklade genom byn föreföll han snarare självmedveten och stolt och han tilltalade alltid människor på ett högtidligt och respektfullt sätt, även ett barn som jag. Framförallt var han en läsekarl och verkade som sådan vara malplacerad i den omgivning han levde. I huset bakom den vildvuxna trädgården där katter och höns sprang omkring, där barnens alla kamrater rände ut och in och där det var fullt av bilvrak eftersom sonen var raggare.

Jag blev aldrig riktigt klar över vad Knut arbetade med, någon sade att han skötte försöksdjuren på läkemedelsfabriken Leo i stan. Kanske gjorde han det, men det var inte det viktiga med honom. Han levde med böckerna och det utåt mest märkbara av hans läsande var de citat på olika språk han strödde omkring sig. När Knut och Hilda konverserade mina föräldrar vid grinden, som goda grannar gör, bidrog han med franska fraser ända tills Hilda tröttnade och röt: ” Tyst me de möget ! “

När sedan möllan restaurerades, med ambitionen att göra den till turistattraktion, fick Knut uppgiften att förevisa den och det gick han in för med stort allvar. Möllans tre loft fylldes med textade beskrivningar på engelska, franska och tyska av alla dess funktioner ( den som vill veta mer om dem kan gå till blogginlägget ” Om en kvarn ” 2012/08/10 ). På sitt vänliga och värdiga sätt höll han föredrag för folk var de än kom från, förstås inte alltid med korrekt uttal och grammatik. Detta imponerade till och med på den strame, konservative agronomen: ” Tänk att en man utan ordentlig skolunderbyggnad kan presentera möllan på tre främmande språk ! Inte illa “

Nej, inte alls illa. Och jag tycker att det var något fint med detta lilla samhälle där man, fjärran från segregering och gentrifiering, kunde vara udda och bryta mot förutbestämda klassmönster. Så fint ska det vara.

 

Vi och vår oro.

I förra veckans “Vetenskapens värld ” uppmanades en grupp äldre människor att sätta sig ner och resa sig upp igen, utan att någon gång ta hjälp av händerna. De som lyckades med det applåderades och sades få ett långt liv. De andra lovade under tillkämpad munterhet att genast börja träna för att rädda vad de kunde av sig själva. Jag försökte genomföra testet framför TV:n men rasade i golvet och slog mig ordentligt i ändan. Sittande på en skonsam kudde hörde jag sedan Louise Epstein i sin radiopratshow märkbart lättad berätta hur hon på ett fiffigt sätt räddat sig från att bli dömd till en snar död. Hon byggde en stapel av tidningar som dämpade stöten och ökade sin förmåga att resa sig igen genom att succesivt minska stapeln. Så borde jag naturligtvis gjort. Dock verkar ingen ifrågasätta rimligheten i att benmuskelstyrkan skulle avgöra livslängden. Och i morgon kommer väl nya forskningsrön som vi desperata anpassar oss efter. Hela tiden skapas oro och stress genom att delsanningar perspektivlöst presenteras som livsavgörande.

Vi kommer aldrig att få veta om den polskfödde sociologen Zygmunt Bauman hade klarat övningen för han dog nyligen. Denne lille hedersman såg klen ut, var full av krämpor och levde inne i ett kompakt moln av tobaksrök. Men tvärtemot all hälsologik publicerade han ända till nittio års ålder en bok om året. 2006 års essäsamling heter “Flytande rädsla” och är en genomgång av den oro som styr oss människor i det moderna samhället.

När det gäller dödsskräcken delar Bauman in våra försök att komma tillrätta med den i tre kategorier. Den första är att hoppas på ett liv efter detta. Den andra är att “vända uppmärksamheten och oron från döden själv, som en universell och ofrånkomlig händelse, till de specifika orsakerna till död, vilka ska neutraliseras eller bekämpas ” och dit får man väl räkna den ovan beskrivna gymnastiken. Den tredje kategorin är att träna sig att stå ut med döden genom ständiga “små” dödar som skilsmässor och andra avslut som inte behöver vara definitiva och därmed mildras den hemska insikten att döden är slutgiltig.

Långt innan det moderna samhället antogs alla katastrofer ha samma orsak: Guds vrede. Nu har människan förmåga att själv framkalla omfattande katastrofer och gör det efter mottot: vi kan göra det, alltså skall vi göra det. Mer än två miljarder dollar ( mångdubbelt i dagens penningvärde ) satsades på att framställa atombomber. För att inte detta skulle vara meningslöst måste de fällas över Hiroshima och Nagasaki trots att mycket talade för att det inte var nödvändigt. Vi kan bomba, alltså skall vi bomba. Vi fylls av kosmisk skräck på grund av att vi vet att människan genom vetenskapen kan åstadkomma lika stor förödelse som någonsin naturen. Det flytande, diffusa, i denna rädsla har sin grund i att vi inte vet hur vi ska hantera situationen och inte litar på att de som har kunskaper och makt kan eller vill hantera den.

Bauman såg, i varje fall 2006, globaliseringen som ett negativt fenomen: globalt är vi alla sammanvävda och objektivt ansvariga, men vi vet inte för vad. Det etiska ansvaret ökar så snabbt och är så oöverblickbart att vår etiska föreställningsförmåga inte hinner med. Detta gör historiens kunskapsmässigt bäst rustade generation till den hjälplösaste och otryggaste hittills. Det vi önskar oss för att förjaga osäkerheten är snabba omedelbara lösningar som genast ger resultat. Hälsoivraren hittar en träningsmetod som lovar långt lyckligt liv och trossökaren hittar en enkel frälsningslära som ger svar på allt.

Bortsett från det trassliga språket står sig Baumans analys bra efter tio år, men det handlingsprogram han utlovar på bokens sista sidor blir mest en allmän uppmaning om att genomskåda rädslan ända ned till rötterna, vilket han ju själv just gjort. Vi lämnas fortfararande lika rådlösa med våra kuddar, antingen vi sitter på dem eller kramar dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roy Cohn.

TV-serien “Angels in America” (2003) handlar om aidsepidemin vid mitten av nittonhundraåttiotalet. Särskilt illa drabbad av farsoten blir en advokat vid namn Roy Cohn, vars karaktär framställs som så osympatisk att man inte missunnar honom en enda minut av de kval han genomlider på dödsbädden.

De som under kalla kriget i början på femtiotalet anklagades för kommunistsympatier blev varse att Roy Cohn inte bara var en fiktiv person. Han bistod energiskt senatorn Joseph McCarthy under de häxprocessliknande rättegångarna. Dessförinnan hade han varit en drivande kraft när det gällde att få makarna Ethel och Julius Rosenberg dömda till döden för spioneri. Förmodligen var de skyldiga, men mycket av bevisningen byggde på falska uppgifter. Som biträdande åklagare pressade Cohn Ethels bror till att i det avgörande vittnesmålet ange sin syster.

Cohn hade ingenting emot att massmedia uppmärksammade hans hårdföra metoder och de fick gärna skriva om skandalerna omkring honom. All publicitet, god så väl som dålig, gagnade honom. Han hade skaffat sig så många mäktiga vänner att ingen kunde skada honom, men drog sig inte själv för att skada andra och förstod att använda skandalskribenter till att sprida rykten om fiender. Jag minns en artikel om honom i Det Bästa, Readers Digest, på sextiotalet. Redan då, under hans verksammaste år, beskrevs han som en skurk till och med i denna inte särskilt samhällskritiska tidskrift. Men sådant bekymrade honom alltså inte.

Intressant för eftervärlden är att när Donald Trump tillsammans med sin far 1973 stämdes för diskriminering av färgade i sina fastigheter anlitade de Roy Cohn. Samarbetet fortsatte och Trump har sedan sagt att han fascinerades av Cohn, även om han insåg att denne “inte precis var någon boyscout “. Och mycket tyder på att han av just honom lärde sig hur långt man kan gå för att skaffa sig den publicitet man har nytta av och att man kan strunta i vad andra tycker om det.

I ” Angels in America ” hemsöks Cohn under sina sista dygn av Ethel Rosenbergs vålnad. Hon vakar vid hans säng och väntar tyst ut honom medan han vrider sig i plågor och ger sig hän i rasande utfall mot allt och alla. Till sist kan hon i triumf meddela honom att man på högsta ort dragit in hans legitimation. Han är fälld för något slags korruption och har alltså inte längre rätt att verka som advokat. ( jag har inte kunnat få klarhet i om detta skedde i verkligheten. Troligen lyckades man aldrig sätta dit honom ). Naturligtvis kommer den domen försent men den träffar honom på hans ömma punkt. Hur avskydd han än blivit har han ändå intalat sig att han är och förblir den bästa, framgångsrikaste och mäktigaste Advokaten. Det skulle bli vad man minns av honom i världen och det är vad han skulle vara när han träder in i det förmodade helvetet. Men nu blir han alltså Ingen på båda ställena, bara samma nolla som han anser alla andra vara. Hans svarta änglavingar skrumpnar ihop.

Man får hoppas att Donald Trump är lika mån om sitt eftermäle som TV-versionen av hans mentor. Kanske var Trumps brutala politiska retorik bara ett sätt att komma dit han strävade och till slut vill han ändå bli ihågkommen som en värdig statsman. Hoppas kan man ju alltid.