Ordning och reda i språket.

“Lingvister har alltid sagt att språket förändras. Ändå sitter stora delar av folket, inklusive intellektuella som Kallifatides, och hävdar att det är tvärtom: att språket varit bäst på just deras tid ”

Detta citat, hämtat från en intervju med språkvetarna Lars Melin och Mikael Parkvall i torsdagens SvD, riktar sig alltså mot författaren Theodor Kallifatides som hävdat att svenska språket försämras när allt fler gör avsteg från grundläggande regler. Jag vill inte vara en petig språkpolis, det vill ju ingen, men tycker att deras resonemang innehåller minst två egendomligheter.

För det första har Kallifatides inte hävdat att språket inte förändras. Om han gjort det hade han ju inte kunnat fullfölja sin tankegång som går ut på att det kvalitetsmässigt försämrats. För det andra tvivlar jag på att någon intellektuell anser att just hans eller hennes generation står för den historiskt sett språkliga höjdpunkten. Det vore verkligen förmätet av en författare att hävda att hans språk är bättre än det Shakespeare skrev sina sonetter och skådespel på.

Däremot har Kallifatides på annat ställe, i ett blogginlägg, nyanserat diskussionen genom att fråga om vi har något att vinna på att till exempel rubba betydelsen av tre små ord: knappt, nästan, drygt. De står för små, fina språkliga skiftningar. Blandar vi ihop sådana ord eller om de försvinner förlorar vi förmågan att uttrycka de subtila skillnader de beskriver (och kanske till slut också förmågan att känna dem ). För att inte detta ska ske måste man vara noga med den språkliga logiken.

Denna strävan efter att följa regler i språket tycks vara något som åtminstone den ena språkvetaren ser som en desperat vilja att tvinga fram en ordning där den inte kan finnas. Så tolkar i alla fall jag detta: ” Men kanske är människan programmerad att söka efter mönster, och när vi möter en krånglig verklighet ger det upphov till försök att hitta ordning i tillvaron. Min egen erfarenhet är att det är svårt ta ur folk den tanken.” Förhoppningsvis är det hans sätt att beskriva hur han tycker det är och inte en önskan om att programmera om folk till att tänka andra tankar.

Som representant för en äldre generation kan jag inte låta bli att reta mig på de avslutande orden i första citatet: “… deras tid. ” Vems är tiden ? Tillhör den nuvarande tiden bara en begränsad grupp av alla de människor som just nu lever? Kan man verkligen avfärda en knappt ( ja, knappt eller nästan, men absolut inte drygt ) åttioårig författare med att han hör till en annan tid, som tydligen anses förgången eftersom den går att sammanfatta ? Just vår tid skulle alltså inte vara hans trots att han fortfarande är så vital och verksam att han bland mycket annat initierat denna debatt. Inte kan det väl vara bara ens yrkesverksamma tid som anger var man hör hemma. En elvaåring borde lika gärna kunna säga att en medelålders lingvist är förbrukad, tiden tillhör elvaåringarna som i högsta grad lever i det nya. Den här frågan kanske inte hör hemma i språkdiskussionen men säger i alla fall något om hur man klassificerar de som yttrar sig i den.

 

 

 

 

 

Om Kaurismäki

Den norske psykologen Frode Strømnes växte upp med att varje tisdag se finska TV-teaterföreställningar och han tyckte de var tråkiga, obegripliga och förvirrande. En uppfattning han inte var ensam om. När man i Norge vill säga att något är tråkigt kallar man det ” finsk fjernsynsteater”.

Strømnes undrade varför han haft så svårt att ta till sig pjäserna trots att de var textade på norska och tänkte sig att orsaken låg i att finskan står utanför den indoeuropeiska språkstammen. Det visade sig vara avgörande att de tre skandinaviska språken markerar förhållandet mellan två bildelement med en preposition. Man säger att en boll ligger på, faller ner från eller rullar under ett bord. Världen gestaltas med rörelsen som utgångspunkt. Men det finska bildtänkandet bygger på förhållandet mellan skarpt avgränsade föremål där rörelsen inte är central. En rörelse är inte mer än en kortvarig förändring i relationen mellan figurerna. (Man ska förstås inte tolka in en kvalitetsskillnad mellan de de båda rumsuppfattningarna. Som om det finska språket skulle vara begränsande. Så är det ju inte vilket vi snart ska se.)

Strømnes forskarteam jämförde uppsättningar av Ibsens Vildanden gjorda i de nordiska länderna och fann att i de norska, svenska och danska versionerna följde kameran med i skådespelarnas rörelser i rummet. Men i den finska dominerade närbilder av deras ansikten eller också såg man bara överkroppen. Rummet, och även tidsdimensionen, hade underordnad betydelse. Tonvikten låg helt på de känslomässiga relationerna mellan karaktärerna.

Med hjälp av dessa intressanta forskarrön finner man kanske nyckeln till särarten hos Aki Kaurismäki, tänkte jag och skaffade hem boxen med fem av hans filmer som jag lånat ut. ” Flickan från tändsticksfamiljen ” hade gått förlorad och det var väl en mening med det. Berättelsen om den ensamma Iris som, med råttgift, tar kål på både sina föräldrar och en hemsk karl var den jag minst längtade efter att se om. Det fick gärna räcka med ” Skuggor i paradiset”, “Ariel”, “Moln på drift “, och “Mannen utan minne”.

Det går naturligtvis inte att rakt av pressa in Kaurismäki i en teori. Miljön är underordnad karaktärerna men inte så att man uppfattar det som en konstnärlig brist. Tvärtom, ingen kan så snabbt och träffsäkert fånga både en sjabbig sylta och en snobbig restaurang i Helsingfors. Men inför de personer som förekommer där stannar berättelsen till som om den förundrat anstränger sig att hitta något att beskriva hos dem där de med nollställda ansikten sitter stilla, ständigt röker och dricker automatkaffe och bara säger något enstavigt. Man får ge sig till tåls och vänta och belönas till slut med en skiftning i blicken eller ett försiktigt litet leende som väl korresponderar med det man haft god tid på sig att räkna ut borde ske inom dem. När spårvagnsföraren Lauri i ” Moln på drift ” äntligen berättar för sin älskade Ilona att han fått sparken sker det i en lugn ton men som åskådare vet man redan att det brustit inom honom. Hon mister snart också sitt arbete som hovmästare. Men det ordnar sig till slut för paret och då gläds man åt hur lyckan stilla flyter upp i deras ansikten. Att följa deras reaktioner är som när man i verkliga livet blir utvald att få ett förtroende av en sluten vän.

Med risk att avfärdas som otidsenligt spekulerande i nationalkaraktärer tycker jag att Kaurismäki på sitt egensinniga sätt ger en sann och kärleksfull bild av hur de flesta av oss är i våra frusna nordiska länder.

 

 

Laget i mitt hjärta.

Det skär i hjärtat att Hälsingborg åkte ur allsvenskan. Jag tröstar mig med att läsa om Sigge Lindbergs och Malte Mårtenssons och andra gamla hjältars framgångar i ” Boken om HIF “, som kom ut vid klubbens 50-årsjubileum 1957. Åren närmast därefter höll man också till på tabellens nedre halva men det räckte för att få alla tidens storheter till Olympia. Agne Simonsson och Gunnar Gren kom dit med Örgryte och en gång gästspelade valda delar av brasilianska VM-laget.

Hemmaspelarna kunde inte mäta sig med sådana giganter men de var i alla fall personligheter. Den långe centerhalven Gerhard Andersson hade specialiserat sig på glidtacklingar. Bredvid honom Butti Espling, liten och massiv. Den taggige Lars-Erik Ahlberg, klart underskattad, var användbar både på mittfältet och som anfallare. Salomonsson längst fram verkade för vek för sin centerposition men gjorde, som ytter i sin enda landskamp, 3-1 mot engelsmännen på deras eget Wembley. Och så förstås Kalle Svensson, stadens stolthet, som stadig sprang in anförande laget med läderkulan under ena armen och den andra höjd som hälsning till flocken av grabbar bakom målet han skulle vakta.

Jag förstod aldrig varför pojkskocken valde ett så begränsat perspektiv när man fick mycket bättre överblick från ståplatsläktaren. Där flöt man in bland alla de vuxna karlarna, samtliga klädda i hatt och rock och rökande pipa eller cigarett. Fredliga människor sjungande harmlösa hejaramsor. Rasistiska otäckheter skreks inte, främst för att det aldrig fanns någon att rikta dem mot. En enda gång såg jag faktiskt två färgade och de var klädda som alla de andra och åt även de korv i pausen.

Men en gång skulle två herrar slåss. Filthattarna och de lätta sommarrockarna lämnade de till sekundanter, raskt utvalda bland åskådarna. De kavlade upp skjortärmarna ända till ärmhållarna och ville kasta sig över varandra när folkmassan särade på dem och klädde på dem. Förvirrade, med hattarna nerkörda över näsan och kragarna slarvigt pekande upp, kom de sen inte ihåg vad de bråkat om. Det allvarligaste tillbudet var annars när publiken ville ge sig på en domare. ” gå ut bredvid mig ” sade Kalle Svensson och då vågade ingen röra domaren.

Klubbtröjorna var inte som nu klarröda utan sobert rostfärgade och med bara siffran på ryggen, ingen reklam. De kontrasterade väl mot gräsplanen som ansågs vara allsvenskans mest välskötta. Under andra halvlek lyste kvällsolen så milt och försonande över den. Nog är väl det en bra metafor för livet. Jag känner att jag nu kommit långt in i andra halvlek eller rentav lever på övertid i någon av förlängningens två kvarter. Förhoppningsvis räcker det så. För inte vill man avsluta med en kuslig straffläggning.

Nu finns en smäcker staty föreställande Henrik Larsson längst bort på Strandvägen, vid Pålsjö. Han behöver alltså inte vänta in döden för att få ett äreminne rest över sig, det räcker med att spelarkärriären är över. Och nog är han värd ett monument, trots det snöpliga slutet. Risken är bara att besvikna huliganer kommer att angripa statyn. Men man kan förslagsvis rädda den genom att sälja den till Celtic, där han nog fortfarande är älskad. Och så får man pengar till klubbkassan för den kommande magra tiden i superettan.

Men tills vidare står statyn kvar och ser ut som om Henke helst vill sparka ut bollen till vågorna som slår in från sundet.

 

Kålsupare.

När incidenten med den pinsamme skämtaren på moderaternas kansli debatterades i radio framfördes åsikten att sådant förekommer lite varstans, vi är nog alla lika goda kålsupare. Företrädaren för Socialdemokraterna verkade inte hålla med, hade svårt att tänka sig att någon i hans parti skulle uttrycka sig på det sättet. Moderaten förhöll sig mera ödmjuk. Det gjorde han rätt i för hans kamrater var ju för tillfället i skottgluggen.

En viktig orsak till den hårdare tonen i samhället är den nya tekniken, varför skulle det annars bli ett så stort problem just nu. Skriver man för hand är det uppenbart att handstilen är ens egen och lika unik som ett fingeravtryck. Man kan inte distansera det skrivna från sig själv och bara man själv har ansvar för det. Men det man ser framför sig på skärmen, i ett typsnitt som man kanske inte själv valt, uppfattas mycket lättare som något opersonligt, officiellt, något som är skilt från en själv och den egna kroppen, och man kan genom ett snabbt klick sända det vidare vartsomhelst. Det sista ledet, vandringen till brevlådan då man har tid att ifrågasätta vad man skrivit, är eliminerat.

En god vän som är lärare gav en elev en smärre anmärkning. Genast fick hon ett långt mail från barnets förälder och det innehöll formuleringar som var så otrevliga att hon inte trodde sig om att klara av att gå till arbetet igen. Till slut lyckades hon hålla det ifrån sig genom att sakligt konstatera att arg vit man har talat. Vad denne man tänkte vet vi inte. Kanske förlamades han av ånger över vad han klickat iväg. Eller också kände han sig som en stolt, ansvarstagande förälder. En som vågade säga ifrån, en som äntligen satte ner foten i tangentbordet.

DN presenterade en provkarta på sådant som politiska tyckare, och tyckare i största allmänhet, häver ur sig på nätet. Det var en beklämmande läsning. Brunråttor och analfabeter är det mildaste av vad de anser om varandra. Och allt legitimeras med det motståndaren sagt. ” When they go low, we kick them in the balls. “

“… En parasitär geting som skjuter in sina ägg i en fjäril, så att larven sedan kan sluka sitt värddjur levande… Det odjur som intagit Amerikas politiska kropp, och nu väntar att kläckas och inleda sin måltid.”

Detta sätt att likna en människa vid äckligaste tänkbara djur är dock inte hämtat därifrån. Det är inledningen till en artikel om Donald Trump, skriven av Ian McEwan som är en högt respekterad brittisk författare. En av de många som, utan att egentligen ha något nytt att tillägga, känner sig manad att representera de intellektuella i dessa svåra tider. Naturligtvis blir man förfärad av det amerikanska valresultatet, men om det nu är debattnivån man vill syna : På vad sätt står en sådan formulering över det värsta näthatet ? Men den kommer säkert att prisas som vass satir och skarp analys och anses berättigad därför att dom där andra redan sagt värre saker.

Förmodligen resonerar dom andra precis likadant.

 

Spärrar.

I den söndagsglesa tunnelbanevagnen skådar jag djupt in i en medmänniskas innersta. Och då menar jag den avgrund som plötsligt öppnar sig mitt i ansiktet. Aldrig har väl några käkmuskler tänjts ut så till det yttersta. Han stänger sedan långsamt och belåtet munnen. Varken han eller någon annan döljer längre sina gäspningar, och det gör knappt jag heller. Jag vill göra det, min uppfostran vill det, men handen hinner inte dit. Den inlärda reflexen fungerar inte längre. Den har blivit överflödig, sorterats bort i evolutionen.

Just idag intervjuas i DN Thorsten Flinck, som blivit nästan folkkär därför att han gör det vi inte vågar och tycks sätta sig över alla hämmande spärrar. Vi behöver honom som ställföreträdande blottare, han renar oss. Han säger sig ha fått kännedom om världen genom ” Sedernas bok ” där man till exempel får veta vilket årtal folk slutade snyta sig i bordsduken. Sådana kunskaper om mänskligt hyfs och beteende hjälper honom när han på scenen vill nå in till den nakna och demaskerade människan.

Den tyska koreografen Pina Bausch (1940-2009) visste hur man skulle komma dit. I ” Pina – dansa, dansa annars är vi förlorade “, Wim Wenders film om henne och hennes fasta danstrupp i Wuppertal , säger hon sig vilja nå dit orden inte räcker, då vi blir mållösa och bara kan antyda. Det är där dansen kommer in, menar hon.

En av dansarna berättar att hon såg rakt igenom honom. Allt han ville gestalta försvann inför hennes blick och hon fick honom att i stället möta något inom sig som var främmande och skrämmande. En annan säger: hon var en radikal utforskare av våra själar, såg vår längtan och frågade hela tiden varifrån denna längtan kom.

I ett dansnummer uppvaktar en man den ena kvinnan efter den andra enligt en egen ritual, men inte med gammeldags sirliga gester. Han fäktar med armarna, omfamnar i luften, kastar slängkyssar, poserar inbjudande med byxorna nere. Som om han ville säga att här har du mig, detta är jag, allt detta förmår min kropp. Han uttrycker fysiskt och ordlöst vad mannen, i varje fall denne man, innerst inne vill och det gör ett både komiskt och rörande intryck.

Jag blev betagen av den här filmen och har sett den många gånger, som om den är så viktig att den måste in i blodomloppet. Och omgivningen börjar bli uttråkad av mitt ständiga prat om den.

Min söndagsutflykt slutar på Moderna Muséet där en utställning av en annan tysk konstnär, skulptören Thomas Schütte, just öppnats. Här gäspar ingen. Besökarna ser förundrade upp mot hans massiva men ändå hjälplösa figurer, kallade United enemies. Fiender eller inte, hårt sammanfjättrade är de av rep starka som de konventioner som begränsar oss. På gott och ont.