På cirkus.

Förr i tiden, närmare bestämt på det radikala sjuttiotalet, vågade man knappt besöka en teater på grund av risken att bli indragen i spelet. Man skulle inte slå sig till ro som en passiv betraktare. Så när nu en medlem i Cirkus Cirkörs trupp ber oss alla i publiken att resa oss upp, placera fötterna tätt ihop, stå stilla och blunda är det med en smula ängslan jag lyder. Men det finns ingen anledning till oro, allt som krävs är att vi en liten stund ska observera vad som händer med oss. Och vi märker att ambitionen att stå stilla medför att det är omöjligt att just stå stilla. Hela tiden är kroppen i rörelse för att hitta jämvikten. Det är allt. Vi sätter oss och fortsätter att följa föreställningen.

Finns den totala jämvikten överhuvudtaget, undrar jag ? Ja, om man är en sten, men för den som har ett medvetande existerar alltså inte orörlighet, ständig balans. Det är en intressant tanke att inte heller den som försöker finna ett status quo i sitt liv eller i det sociala och politiska livet runt sig kan göra det utan ansträngning. Det räcker inte att slå sig till ro och stänga av. Man måste hela tiden kämpa för att återvinna balansen. Irriteras man av obekväma sanningar och ifrågasättande tankar måste man, alltmer desperat, rensa bort dem eller integrera dem för att återfinna balansen, den orörlighet man såg som sin utgångspunkt. Det bekväma tillstånd som man trodde sig leva i och så gärna ville stanna kvar i. Frågan är om det någonsin funnits en sådan balans.

Så kretsar tankarna runt min mittpunkt medan jag hänförs av artisternas osannolika akrobatik. De utför saker som jag aldrig trodde var möjliga, kanske just för att de har en så högt uppdriven förmåga att om och om igen finna balansen i sig själva, och utifrån den vågar de sig på i stort sett vad som helst. Föreställningen kallar de Limits, gränser, och det handlar förstås om flyktingar som försöker ta sig förbi Europas stängda gränser. Men också om de gränser kroppar har eller antas ha. Jag vågar knappt titta när en av akrobaterna, på en gång skör och bastant, klänger omkring i ett gallerverk uppe i taket utan vare sig livlina eller skyddsnät. Ett litet misstag och hon rasar i golvet mot en säker död. Det är som en bild av flyktingarnas utsatthet. Min kamrat, som lockat dit mig, upplyser att skyddsnätet i sådana här sammanhang är de andra artisterna. Bara för att de för tillfället inte är i centrum kopplar de inte av eller går åt sidan för att öva på sitt eget nummer utan de fördelar sig på alldeles bestämda positioner för att kunna fånga upp henne om det värsta skulle hända. Och även det kräver sin teknik, föreställer jag mig. Att fånga upp en kropp som plötsligt kommer nerstörtande mot en. Hur bär man sig åt för att genomföra det, och dessutom göra det utan att själv skadas ? För att inte tala om den tillit som måste finnas hos den som ska fångas upp.

Det trygga samspelet inom truppen märks tydligt när ett par av dem studsar omkring på ett gungbräde. Hur är det möjligt för henne att skicka upp honom, som är dubbelt så stor, till samma nivå där hon själv ögonblicket innan befann sig ? Han verkar avspänd och säker medan hennes anspänning tydligt lyser igenom, och man får intrycket att han leder och stödjer henne genom numret. En liten knuff och ett uppmuntrande leende skymtar förbi.

Det skulle blivit för bra och vi skulle alla förstummats och förpassats till rollen av passiva iakttagande åskådare om inte en av akrobaterna ett tag slår av på takten och framträder med en klase käglor som han låtsas att han knappt förmår jonglera med. Det visar sig naturligtvis genast att den konsten behärskar han alldeles utmärkt. Men vi går med på leken och cirkusartisterna känns inte så övermänskliga längre.


Så jag går därifrån och förstår att en människa kan åstadkomma fantastiska saker med sin kropp om hon är beredd att ständigt träna den. Gränserna för ens förmåga ligger längre bort än jag trodde och även jag kanske kan förflytta mina egna ett stycke. Rentav åstadkomma en kullerbytta.

Vända på stenar.

Gående från butik till butik, letande efter böcker, grafik och teckningar vill jag gärna se mig som ett slags naturvetare. Jag botaniserar på mitt sätt, som den som letar efter sällsynta örter i snåren, vänder på stenar. Kanske vill jag bara legitimera min girighet, mitt samlarbegär.

Dessa två små teckningar, inte större än mitt pekfinger, råkade jag för många år sedan hitta i en av alla stadens återbruksbutiker. Utförda i bläck, som blekts med åren, på dåligt papper som nästan föll sönder i min hand. Utan tvekan var konstnären en skicklig tecknare, så driven att jag först trodde mig ha kommit över något av den legendariske Birger Lundqvist på DN. Men de var daterade till 1951 och då var han döende, utsliten efter ett livs maniskt tecknande, och han skulle inte nöjt sig med obeständigt bläck, det ska till tusch för att hålla för publicering. Dessutom pekade namnteckningen åt ett helt annat håll. Ett J som begynnelsebokstav och sen kunde man skönja ett ü. Jag fick inte klarhet i någonting, men behöll dem skyddade mot ytterligare tärande dagsljus i ett kuvert. Särskilt den vänstra iakktagelsen av en resenär som läser tidning tilltalade mig.


Så, häromdagen, besökte jag den exklusiva Stadsmissionsbutiken i Gamla Stan och fann där teckningen till vänster härovan, torftigt inramad. Ett spänstigt återgivet buskage, men inte märkvärdigare än att jag förbisett det om inte botanikern i mig fick för sig att vända på stenen, alltså se på baksidan. Och även den var inglasad, på samma sätt som framsidan. Texten, till höger ovan, var så vacker att någon bestämt att även den borde behandlas som ett konstverk. Kära Lillan! står det och skönskrivaren har skänkt henne teckningen, utförd av den tidigt döde Harald Jürissaar och det står genast klart att han är densamme som gjort de små skisserna. 

Harald Jürissaar ( 1930 – 52 ) växte upp i Estland och kom som flykting till Gävle under andra världskriget. Han tillhörde en artistiskt begåvad familj, systern blev keramiker och hans äldre bror musiker. Också Harald visade tidigt konstnärliga anlag, men skaffade sig aldrig någon formell utbildning. Myten sade att han helt fräckt vandrat förbi kön av sökande till Konstakademin och försäkrat sig om ett muntligt löfte att utan vidare få börja där, men nöjt sig med det. Ett foto finns som visar en självmedveten, välklädd ung man. Tidigt drog han sig fram som reportagetecknare och publicerades i lokalpressen. Nationalmuseum köpte tre verk av honom.

En sommarnatt promenerar han längs kajen på Södra Skeppsbron i Gävle, snubblar plötsligt och faller i vattnet. Folk rusar till men man kan inte rädda hans liv. Ingenting tyder på att han skulle varit berusad eller velat ta sitt liv. Detta hände 1952, så de två små skisserna jag nu äger gjordes året innan. Man ingenting av detta hade jag fått veta om jag inte råkat vända på stenen. 

Svart och vitt.

Man kan naturligtvis inte annat än glädjas åt advokaten Elisabeth Massi Fritz insatser. I lördagens DN intervjuas hon och säger då att hon tänker i svart och vitt och betonar att ondska visst finns. Nyttigt att påminnas om det åtminstone för mig som, om jag så vill, i min skyddade tillvaro kan kosta på mig en mera uppmjukad syn på saken.

Hon företräder bland annat kvinnan som gruppvåldtogs i Fittja. Hon som på ett otroligt fegt sätt utnyttjades för att hon var nerdrogad och försvarslös. Det är här Massi Fritz ser ondskan. Förövarna är inte psykiskt sjuka, de strävar helt enkelt efter makt och kontroll.

Varje människa måste stå för sina handlingar. Män som våldtar ska straffas och de som påstår att de först nu börjat inse var kvinnornas gränser går ska hållas kort. Varje vuxen man, som inte är fullständigt bakom flötet, vet var gränserna går. Till och med Kulturprofilen vet, men han och de andra knölarna har helt enkelt struntat i det och pumpat på efter mottot ” går det så går det ” Ända tills de stoppats.

Massi Fritz omger sig med en stab av enbart kvinnliga jurister och det råder ingen tvekan om att det är de som stödjer de utsatta kvinnorna bäst. Män kan ju reta sig på att bli åsidosatta, men intressanta saker brukar hända när kvinnor sluter sig samman på det här sättet.

Ett tydligt exempel på sådant var hur det gick till när mansgruppen , som jag ingick i under ett par år på sjuttiotalet, uppstod. En grupp människor från olika sammanhang samlades på en folkhögskola för att se hur förbindelser knöts och hur man skulle lösa konflikterna som uppstod. Sådana tillställningar var inte ovanliga på den tiden. Den här gången blev det så att kvinnorna fann att de ville dra sig undan och diskutera sådant som rörde bara dem och då var männen i vägen. Så satt vi karlar där och hade inga andra att prata med än varandra. Tanken föddes att bilda en grupp där speciellt manliga angelägenheter ventilerades. Jag gick därifrån och samlade ihop de närmsta manliga vännerna och snart blev vi fler. Det hade nog inte blivit av om inte kvinnorna gått före. Och precis som då bildas nu mansgrupper i kölvattnet efter metoorörelsen. Inga förändringar sker när det handlar om könsroller om inte kvinnorna driver på för det är främst de som har något att vinna på det.

En obekväm fråga smyger sig på: Är det verkligen bra att sära på könen på det viset, annat än för att i ett inledningsskede sparka igång processerna ? I alla andra sammanhang verkar man vara överens om att det inte är konstruktivt att sluta sig samman i grupper där alla tänker ungefär likadant, särskilt inte på nätet. Åsiktsbubblor brukar man kalla det. Naturligtvis är det den här gången i ett gott syfte, men det hävdar ju alla om hur de handskas med sina åsikter. I decenniet jag nämnde var vi, ärligt talat, många som glatt och obekymrat levde i politiska åsiktsbubblor år efter år, särskilt på universitet och högskolor där man med tanke på sin bildning borde vetat bättre. Men har vi inte lärt oss mer av historien ?

Den som hävdar att alla kvinnor är offer och alla män förövare har gått till ytterligheter i svartvitt tänkande och så resonerar inte så många. Men om män i allmänhet ses som olämpliga att delta i metooarbetet har man ändå i praktiken placerat dem alla i övergreppsgrabbarnas ringhörna. Så, med tanke på våra kunskaper om hur det är att vara man, vore det väl bäst om vi hade en funktion åtminstone i utkanten. Nog är män trögstartade i känslomässiga sammanhang men i alla fall inte dummare än att de fattar att de också har glädje av att revolutionen fullföljs. Vi vill ses som vuxna människor med gott omdöme.

 

Julpost

De stora högtiderna klockas av i ett allt raskare tempo. Knappt har man hunnit smälta mårtensgåsen innan det är dags att kasta sig över julbordet. Man kan lika väl önska God Jul redan nu, så är det gjort. Och dela med sig av sina julminnen. Här kommer ett sådant.

Under hela åttiotalet, när det fortfarande var ett roligt jobb, arbetade jag på Sthlm 27, ett nu sedan länge nedlagt postkontor vid Valhallavägen. Veckan inför jul var rusningstid och en armé av karlbertiljonssöner mobiliserades att sortera julkort. Till varje port blev det en bunt, omknuten med gummiband,

Min bit, som utdelningsdistriktet kallades, låg bredvid Karlaplan och dess mittpunkt var Tysta Gatan som levde upp till sitt namn. Hovsångaren Erik Saeden, han bodde där, hade en morgon bråttom och ville ha en värdeförsändelse ute på gatan, men hade glömt sin legitimation. Ett röstprov dög lika bra, tyckte jag och så sjöng han genast en stump a capella för mig. Folk var glada att få sin post så länge det skedde på förmiddagarna. Den allmänna generositeten kulminerade vid jul. En gång fick jag ett helt äpple som tack för insatsen under året. I träsnittet ovan delas efterräkningarna efter all givmildhet ut.

Inför många jular deltog jag i försorteringen inne på postkontoret. Mer än manshöga behållare, fulla med brev, julkort och paket, rullades in från lastkajen. Vi skulle just hugga in på en när den började låta. Någonstans i dess innanmäte gömde sig ett sådant där kort som man kunde trycka på så att den spelade en uttjatad melodi, den här gången tror jag det var Bjällerklang. Det hade satts igång av sig själv. Kunde man stå ut med att höra sådant i vartenda varuhus borde man väl klara det här också. Med inte gärna så länge. Det tog lång tid att jobba sig igenom hela behållaren och kortet hade listigt stuckit sig undan nere i bottensatsen. Man nöjde sig först med skämtsamma kommentarer men efter ett tag gick det några på nerverna. Känsliga personer jobbade hos oss. Konstfack låg alldeles bredvid och därifrån kom artister som drygade ut studiekassan kvällar och helger. Irritationen spred sig och alla sorterade raskare för att ta sig in till olåten. Vi tävlade om att bli den som hittade kortet.

Jag gjorde det och sträckte triumferande upp kortet. Men eftersom jag var så uppvarvad nöjde jag mig inte med en segergest utan lockades att fullfölja. Jag kastade kortet på golvet och stampade sönder det.

Äntligen blev det tyst. Inte bara den påfrestande melodin förstummades, det hände alla. Man samlades i en ring runt det illa tilltygade spelverket, teg och stirrade på det.. En, som inte deltagit i uppståndelsen, förebrådde mig.

– Nu sitter en stackars ensam människa någonstans och längtar efter just en sådan enkel välmenad hälsning, påstod han. Skulle du själv tycka om att få en försändelse i det här skicket ?

Naturligtvis inte. Jag plockade skamsen upp kortet och läste adressatens namn: Ulla Sallert. Hon var operettsångerska, av samma kapacitet som Erik Saeden, men mera allmänt känd eftersom hon spelat den läraktiga blomsterflickan Eliza i My fair lady. Hon bodde någonstans på Östermalm eller Gärdet, vårt upptagningsområde, och gör kanske så fortfarande. Nu är hon 94 år, informerar wikipedia, och förhppningvis så alert att hon kan ta emot min ursäkt. Förlåt Ulla. Förlåt att jag en gång förstörde din jul.

 

Gilla mig!

Jag kunde inte stå emot trycket längre. Kamraten som bearbetat mig i två år lyckades till slut få mig att ansluta mitt liv och min själ till Facebook. Sådana vänner ska man ha. Och fler kan man få där ute på nätet, det är väl själva meningen med alltsammans. Jag har till och med fått invitationer till vänskaper. Samtliga från unga damer med fantastiska läppar och stora vackra ögon, underdånigt fotograferade snett uppifrån och utlovandes romantik och sensuell samvaro. Generad raderar jag dem alla, så artigt jag förmår.

Men det mest förföriska är gillamarkeringarna. ” Vänta dig inte för mycket ” rådde min mer erfarne kamrat. Men kan man göra annat ? Jag som alltid sett sökandet efter bekräftelse som en pinsam, och lätt övervunnen, mänsklig svaghet blev nu varse att också jag girigt räknar in alla dessa små tecken på uppskattning. Som om jag klistrar in stjärnor i en poesibok. Vi är väl alla små ensamma varelser som sitter våra köksbord och granskar de enstaka stjärnor och skärvor av uppskattning som fallit ner till oss. Kunde vi inte fått fler ? Vissa hinner ju med tusentals hektiskt gillande vänner. Hur bär de sig åt ? Och så gör vi det mesta av det vi får, dansar bland stjärnorna.

Några ogillaknappar finns inte på Facebook, men i parallellvärlden bredvid kan man ibland tycka att bara sådana tas i bruk. När jag frågat mina redaktörer efter kommentarer om sådant jag lyckats publicera har de suckat och svarat att folk hör sällan av sig om någonting överhuvudtaget. Det sker bara när de vill klaga. En kommentar till en artikel, om än gnällig, ses som en framgång. Blir det två kallas det läsarstorm. Inte underligt att journalister skriver tillspetsat och spektakulärt för att pressa fram reaktioner.

Fackförbundorganet Handelsnytt höll sig länge med Cecilia Torudds stripserie ” Ensamma mamman “. Redaktörerna var tryggt förvissade om att den var populär eftersom ingen klagade. Men en dag dök ordet “knulla ” upp i en pratbubbla. Då ringde en dam från Vetlanda och hotade att säga upp sitt medlemsskap i förbundet om sådant snusk upprepades.

Så slutade Torudd teckna och då beslöt man att satsa på något nytt, det vill säga på mig. Jag fick i uppgift att hitta på en ny serie och uppfann då ” Eremiten “, en figur som trött på världen dragit sig undan till en ö, egentligen bara en sten, för att ostörd meditera. Men han fick inte vara i fred. Ständigt dök saker som krävde hans uppmärksamhet upp ur vattnet. Det var ett enkelt koncept som man kunde variera i all oändlighet. Regelbundet kom jag till redaktionen med strippar för några månader framåt och i allra första bunten fanns den här.

– Nja, den där var väl lite vågad. Vi väntar med den tills läsarna vant sig vid figuren, tyckte man. Och så blev det. Jag ritade vidare några år utan att någonting någonsin hördes från läsarna. Varje gång jag kom med en ny klase serier sade damerna på redaktionen ( för det var mest damer som jobbade där ) med en skälmsk glimt i ögat att ” snart kastar vi in snoppen ” . Och till slut gjorde de det.

Redan samma dag som tidningen nådde läsarna fick redaktionen ett, som det kanske fortfarande heter, rikssamtal. Från Vetlanda.