Anslag.

Edward Hopper är ett säkert kort, det har flera bokförlag upptäckt. Hellre än att anlita en illustratör som kanske inte träffar rätt ton för den roman de tänker ge ut väljer de någon av Hoppers många målningar som omslag. Då förstår läsaren direkt vad boken handlar om. Nämligen det som antydes i baksidestexten till en novellsamling av norrmannen Frode Grytten ( f. 1960 ): ” Edward Hopper, konstnär som levde i New York 1882 – 1967, känd för sina samtidsskildringar av ensamhet och stumma relationer”. Att han nämnes där beror på att Grytten låter sina tio noveller utgå från lika många av Hoppers bilder.

Det är ett alltid lika verkningsfullt pedagogiskt grepp att låta nybörjare på skrivarkurser associera utifrån en bild. Och då är Hopper ett tryggt val eftersom han redan lagt ut lämpliga handlingstrådar. Det är bara att räta ut dem eller trassla till dem.

Grytten drar oftast inte på det förväntade sättet i trådarna. Paret i ” Rum i New York ” är ensamma i sig själva, som vi alla, men deras relation inte stummare än att ett häftigt gräl direkt utbryter när hon stör mannens tidningsläsning med sitt pianoklinkande. Men det finns i alla fall en en kärlek mellan dem som håller trots alla slitningar. Kvinnorumpan som i en annan novell skymtar genom ett ” Nattfönster” bredvid en fladdrande gardin är inte främmande för betraktaren. Det är hans fru. Varför står han då i ett hus mittemot och ser på henne? Och när Grytten tar sig an en av Hoppers mest kända bilder, ” En kvinna i solen “, har han hur fria händer som helst, för det den rökande nakna kvinnan ser finns inte i rummet.

Gryttens bok är formgiven som en pappbox där novellerna är lösa häften. Därmed får den originellt nog tio olika titlar och man väljer själv vilken Hopperbild som ska ligga främst och titta ut ur boxen. När jag idag råkade hitta samlingen, på Antikvariat Augusts vårrea, visste jag genast med vilka ord jag ville inleda den här betraktelsen och sedan föll resten på plats av sig självt. Ett anslag blir, för att tala militärt, en riktkarl som hela truppen av iakttagelser och funderingar måste gruppera sig efter. Rättning i ledet mot temat anslag ! Jag anser att den första meningen ska vara ett påstående, gärna tvärsäkert, och så får frågorna och tveksamheterna komma senare. Men det gäller väl bara dessa kortare texter som jag helst håller mig till. Är det en roman får man tänka på ett annat sätt.

Man bör i alla fall inte börja med att lova mer än man kan hålla. Geväret som hänger på väggen i första akten av en pjäs måste användas i den sista, brukar man ju säga. Jag tror inte att skjutvapen förekommer någonstans i Hoppers sobra interiörer. Det skulle vara helt otänkbart, vilket säger något om det som på gott och ont är hans begränsning. Orörligheten är hans främsta kännetecken. Han skulle nog kunna integrera offret på ett snyggt sätt i sina kompositioner men när gevärsskottet avlossas är han inte där. Jag undrar om en lust att ställa till oordning i den kontrollerade och förförande elegansen fanns med när Frode Grytten bestämde sig för sitt novellprojekt.

En ljum sommarkväll i New York sitter alltså en kvinna och en man i ett rum, var och en upptagen av sitt. Med sitt pekfinger slår hon an en ton på en av pianots tangenter, spröd så att den inte stör eller med ett hamrande som får karln att tappa tidningen i förskräckelse. Den tonen bestämmer vad som sedan ska ske.

 

Sagan om Det Stora Torget.

Det var en gång Ett Stort Torg där Dom Snälla brukade samlas för att byta böcker. God sämja rådde. Dom Snälla bytte böcker i lugn och ro ända tills Dom Elaka kom dit och ville vara med.

- Vi vill inte ha er här, sade Dom Snälla. Era böcker är elaka och fula. Dom kan ni byta nån annanstans, på nåt litet fult torg långt borta.

- Varför det ? Tror ni att ni och er böcker också blir elaka om vi är här ? frågade Dom Elaka.

- Nej, svarade Dom Snälla. Vi är Dom Snälla och kommer att så förbli. Om ni envisas med att stanna kvar går vi härifrån allesammans.

- Vi envisas, sade Dom Elaka. Vi har också rätt att vara här.

I husen runt Det Stora Torget tittade människor ut ur sina lägenheter för att se vad som pågick där nere. Inte för att de egentligen brydde sig, men eftersom inte så mycket annat råkade hända för tillfället kunde det vara roligt att se om det här möjligen kunde utvecklas till ett rejält råkurr.

Och det skulle kunnat bli så om inte Dom Snälla råkat vända sig till en liten grupp som stod i ett hörn av Torget och såg avvaktande ut. Det var Dom Halvsnälla.

- Varför står ni där utan att säga nåt ? Ställer ni inte upp för oss? Och för böckerna, frågade Dom Snälla.

- Vi tycker inte heller om Dom Elaka, svarade Dom Halvsnälla. Men eftersom Torget är till för oss alla får dom väl också vara här även om deras böcker är elaka.

Så Dom Halvsnälla stod kvar i hörnet medan Dom Snälla tågade iväg. Det blev så tyst och konstigt på Torget. Människorna i husen tittade ner från sina balkonger och tänkte att nu är det kanske äntligen slut med det där tröttsamma boktjatet på Torget. Inne hos dom själva var det glest i bokhyllorna om några sådana alls fanns.

Dom Elaka blev överraskade över att plötsligt få ha torget nästan helt för sig själva och visste först inte vad de skulle göra. Men så plockade de upp några böcker som dom Snälla lämnat efter sig och rev sönder dem och kastade dem omkring sig och hade riktigt hjärtligt roligt en stund. Sina egna böcker kastade de upp på balkongerna och skrek att nu får ni äntligen nåt vettigt att läsa. Folk drog sig skrämda tillbaka in lägenheterna för inte ville de bli indragna i något konstigt och elakt. Dom Halvsnälla hade redan gett sig därifrån, det var ju ingen mening med att stanna kvar på det här bråkiga torget. Kvar blev alltså Dom Elaka som återigen inte visste vad de skulle göra när det inte fanns någon att bråka med. Ända tills de fick veta att på ett annat torg någonannanstans bytte Dom Snälla någonting annat. Inte visste Dom Elaka vad som byttes men det kunde ju vara kul att dra dit. Var det så lätt att ta över det här torget borde det väl gå bra där också.

Solen gick ner och det blev kallt och rått. En ensam trasig liten diktsamling blåstes tveksamt fram över Det Stora Torget som blivit så ödsligt och ledset.

 

I Arendorffs anda.

En och annan undrar kanske om Victor Arendorff verkligen existerade. Jo, han fanns inte bara i Ferlins kuplett. Det framgår, om inte annat, av litteraturvetaren Jenny Westerströms “Klara var inte Paris. Bohemliv under två sekler. ” I personregistet till detta sjuhundrasidiga forskningsarbete är han en av de som tar mest plats. Detta på grund av hans kopplingar till så många i den författarkrets som brukar kallas klarabohemerna, alltså de som drog sig fram på att leverera dikter, noveller och andra småskriverier till redaktionerna i Klarakvarteren. Westerström räknar dit en hel del stora namn, från Dan Andersson till Birger Vikström, och hon menar att Victor Arendorff ( 1878-1958 ) kan ses som urtypen för dessa levnadskonstnärer.

Anekdoterna om honom har fått större uppmärksamhet än hans litteratur. Han måtte ha haft extremt god fysik för att kunna klara av bohemlivets påfrestningar under så lång tid, under hela denna epok. Enligt myten bodde han under buske nr 5 i Hagaparken. Men när Ferlin tillägnade honom sin visa angav han Högalid som adress, vilket gläder mig som bor där. Arendorff skrev i alla fall några böcker, bland annat om sin vistelse på Svartsjöanstalten där han satt ett tag för lösdriveri. Jag lyckades komma över ” Begär. En bohems upplevelser”, som är rappt berättad men tröttsamt banal i persongestaltningen. Han var nog mer ämnad till journalist än författare.

Under de sista decennierna innan millennieskiftet var det fortfarande möjligt att, som klarabohemerna, hjälpligt försörja sig på att skriva och teckna åt tidningar, men nu handlade det om fackförbundspressen runt Norra Bantorget. Någon gång under dessa år, en råkall dag nära jul, satt jag på Kulturhusets läsesalong som då låg på bottenvåningen med ingång från Plattan. En person klädd i sliten rock, som hämtad ur ” Begär “, klev in från kylan och kastade sig ner i fåtöljen bredvid min. Jag fick utan omsvep veta att han deltagit i intensivkurs i spanska i en turistort utanför Barcelona, och supit ner sig där. Nu var han pank men måste ta sig hem till Skellefteå. Jag lånade honom pengar som han lovade återställa per post, vilket han inte gjorde.

Två år senare, också vid jul, befann jag mig på Stockholms Central när en herre kom fram till mig. Han hade tappat sin plånbok och bad att få låna pengar för att kunna resa hem till Norrland. Jag stirrade på honom, mållös. Kunde det vara samma människa som förra gången ? Jag minns inte hur den förste såg ut, kom bara ihåg hans rock. Den här mannen var bättre klädd och uppträdde mer hyfsat. Jag kunde ju inte bevisa något utan fick nöja mig med att säga att jag för exakt två år sedan lånat ut pengar som jag aldrig fick tillbaka och ville inte riskera att göra om samma misstag igen. Han sade att han förstod och drog sig tillbaka ursäktande att ha besvärat, men verkade ändå känna sig anklagad. Plötsligt hejdade han sig, vände sig om och ropade: ” Sade ni att det hände för två år sen, vid jul ? Då kan det i alla fall inte ha varit jag. Då bodde jag i Spanien, utanför Barcelona ! ” Han försvann i folkvimlet innan jag återfick fattningen.

Denna historia broderade jag ut (kanske för mycket ) till en novell som, under namnet ” Konsten att resa till Skellefteå”, publicerades först i fackorganet Skogsindustriarbetaren med bild på rocken och sedan som julläsning i Helsingborgs Dagblad med två nya färgglada illustrationer. Så kunde man utan risk göra eftersom det rörde sig om tidningar från skilda landsändar och med olika läsekretsar. Det blev flerdubbla arvoden.

Vad har detta med Victor Arendorff att göra ? Jo, även han lyckades en gång få ett missöde att bli lönsamt. Han sålde en egenhändigt skriven notis om vad man kan kalla det slutgiltiga missödet: sitt eget dramatiska frånfälle som han påstod sig själv ha ställt till genom ett skott i huvudet. Kanske gjorde han sig en liten slant på att sedan skriva dementin också.

 

Godmorgon Narcissus.

Ragnar vet inte hur han ser ut och struntar i det. Framför en spegel beter han sig som alla hundar, tycker inte att det han ser i den har inte ett skvatt med honom att göra. Om han överhuvudtaget ser något. Spegelbilden luktar tydligen ingenting och hur saker luktar är det enda som intresserar honom. Lyckliga han.

Människan som är jag avverkar under den nattliga gärningen fyrtionio moduler, som man på tidningsbudsspråk benämner det stadigt minskande antalet prenumeranter som har gemensam trappuppgång. Tack och lov finns det hissar överallt på min trakt. För att skona knäna ytterligare åker jag först hela vägen upp och sen våning för våning ner. Om man håller sig till ett rimligt medeltal av fem våningar per modul kliver jag, under ett arbetspass, alltså ungefär tvåhundrafemtio gånger in i trånga hisslådor och möter varje gång mitt eget överbekanta ansikte i en stor spegel som upptar en av väggarna. Jag kommer inte undan mig själv.

Aksel Sandemose ( 1899-1965 ) skrev i ” En flykting korsar sitt spår ” om hur hans far varje morgon stod framför spegeln och begrundade sitt ansikte en stund innan fabriksvisslan kallade på honom och alla de andra arbetarna i det danska samhället Nykøbing. Som om han ville befästa, definiera vem han var. Det kan inte ha skett stora förändringar i vad han såg från den ena dagen till den andra. En stadig man, lika lojal med sin statiska självbild som med sitt monotona liv och arbete. Jantelagen, som Sandemose formulerade utifrån det han iakttog under sin barndom, påbjöd att man skulle vara sådan.

En så odynamisk syn på sig själv känns med dagens värderingar främmande och dessutom förminskande. Om vi nu har redskap till att konstnärligt manipulera allt vi ser, varför skulle då gränsen för denna keativitet gå just vid bilden av oss själva? Och är jaget verkligen bara något vi själva bestämmer ?

Nu har vi levt så länge med facebooksuppdateringar och selfiepinnar att vi gott kan sluta raljera över dem. Varför måste vi gå så hårt åt oss ? Kan vi vara annat än narcissister med alla de möjligheter som finns att presentera oss på fördelaktigaste sätt ? Vi är dömda att leva med det.

Poeten Göran Palm ( 1931 – 2016 ) gestaltade en gång i en dikt denna fångenskap. Jag borde kanske anstränga mig med att i hans ymniga produktion leta upp den exakta formuleringen, men litar på mitt minne och det intryck den träffsäkra enkelheten gjorde på mig.

Som ung man på väg med buss till ett möte ville han veta om han tog sig tillräckligt bra ut. Nu passerar bussen snart ett skyltfönster och då kan jag spegla mig i det, tänkte han. Men i fönstret såg han inte bara sig själv. Han såg en buss full med människor.

 

Beslutet.

En glad, helt nykter, ung man steg på vid Slussen. Väldig, klädd i reflexväst och med verktyg hängande utanpå overallen såg han ut att komma direkt från ett bygge. Han hade uppåtvridna vaxade kaiserwilhelmmustascher som en som älskar öl och gamla seder. Det gjorde han uppenbarligen för redan när tåget rullade ut ur tunneln mot Gamla Stan pekade han med ett valkigt finger bortåt Storkyrkan och berättade för mig att där någonstans, vid Västerlånggatan, finns en pub som har ett fullt genomfört vikingaconcept med hjälmar på väggen och mjöd i stora sejdlar och han ville helhjärtat rekommendera ett besök där. Sedan steg han av vid T-centralen och kvar efter hans frejdiga gestalt dröjde en känsla av att människor är godhjärtade och gemenskapssökande och att allt behöver inte vara så komplicerat som vi försöker göra det.

Vad han inte kunde veta var att han råkade möta mig just då jag bestämt mig för att bli som han. Ett par dagar tidigare deltog jag i den nationella tysta minuten bredvid ett par för mig okända damer som såg sympatiska ut och jag gick därifrån funderande över varför vi inte sedan pratade med varandra när minuten var över och det var fritt fram för samtal. Då om någonsin hade vi ju något att tala om, att enas kring. Det sägs att det hemska som hände på Drottninggatan ledde till att isarna bröts mellan människor och det ville jag gärna vara med om. Jag fattade nu beslutet att varje dag byta några ord med någon obekant människa. Och med det menas inte att fråga en servitris på ett kafé var toaletten finns eller att bara för sakens skull, utan fingertoppskänsla, kasta sig över de som egentligen vill vara ifred. Nej, det ska falla sig naturligt annars får det vara. Det kommer säkert att kännas konstigt i början men efter ett tag lossnar det, tänkte jag.

Men ett beteende, rejält befäst under ett långt liv, ändras inte utan vidare bara för att man gärna vill det så jag fortsatte att vistas bland mina medmänniskor som den reserverade nordbo jag alltid varit. En sak förändrades dock: främmande personer började tala till mig, såg på mig på ett vänligare sätt än förut. Vikingen på tåget var en av dem. Av det drog jag slutsatsen att min vilja att mötas måtte ha lyst igenom, fått mig att förefalla mera tillgänglig än förut. Så länge det nu varar.

Tåget rullar på och de flesta av oss sitter där trubbiga och tysta. Inte har väl digitaliseringen gjort oss värre. Eller kanske ändå. Om man framhärdar i en sådan föresats som jag nu fått på hjärnan är man inte hjälpt av att kliva in en vagn där så gott som alla pratar i en mobil eller med slutna ögon lyssnar på något i lurarna. Det ska till mycket mod, eller hänsynslöshet, att bryta in i denna frivilliga avskärmning.

Utan att på något sätt vara en misantropisk enstöring händer det att jag provoceras av att se frimodiga människor ge sig hän åt uppsluppen gemenskap, som om deras glädje vore en kritik av mitt sätt att vara. Och jag försöker intala mig själv att deras skratt inte är äkta för jag kan ju inte skratta så. Därifrån är det inte långt till att se dem som ett hot och så vill man ju inte att det ska bli. Så det är nog klokast att ta ett nytt tag i den stolta föresatsen.