Självbetraktelser.

Under en av sina promenader fick Sören Kirkegaard infallet att hoppa rakt upp i luften och slå ihop klackarna. Men redan innan han landat på marken igen var han en man som såg sig själv slå ihop klackarna.

Teologen Göran Sahlberg återberättar anekdoten i en antologi där han och nio andra författare förmedlar sina intryck av Dag Hammarskjöld och dennes postumt utgivna dagbok “Vägmärken ” . Och han gör det för att betona att den kylige, intellektuelle och sensible ämbetsmannen Hammarskjöld liksom Kirkegaard ständigt iakttog sig själv. Man kan ju tycka att det är svårt att undvika det just i en dagbok.

Jag hittade antologin på Antikvariat Augusts vårrea där man varje vecka sänker priserna med 10 % i taget. Ett årligt evenemang lika dåraktigt att avstå från som Världens Längsta Bokbord i augusti, även det på Drottninggatan.

Hos August råkade jag också, helt oväntat, fastna för portugisen Fernando Pessoas ” Orons bok ” . Ren slump finns nog inte och redan av bokens baksidestext stod det klart att Pessoa kommit i min väg för att ge ett annat perspektiv på människans fångenskap i sig själv. Eller rättare sagt söker han som författare befria sig från det besvärande jaget genom att splittra upp det på en massa alternativa karaktärer, heteronymer. Han kallar dem så eftersom han inte ser dem som sina pseudonymer.

I Orons bok är det bokhållaren Bernardo Soares , en ” halvheteronym “, som berättar om sitt utåt sett händelsefattiga liv i Lissabon i början av förra seklet. Drömmar och dagdrömmar flyter samman. Han säger att han kan föreställa sig allt därför att han ingenting är, kan drömma sig vara kejsaren av Rom, vilket kungen av England inte kan eftersom han i sina drömmar inte kan vara någon annan kung än den han är. Hans verklighet hindrar honom att känna.

Soares säger sig vara omgivningarna till en liten stad som inte finns. Men hur mycket han än förnekar existensen av en kärna, ett centrum, kan man som läsare inte undgå att tänka sig ett jag därinne, en bestämd person som skriver denna dagbok. Och det kunde ju lika gärna vara Pessoa själv. Men för honom var det antagligen litterärt befriande att låta en fritt flytande gestalt bli berättare.

Dag Hammarskjöld var motsatsen. Han strävade inte efter att upplösa sitt jag. Sakligt betraktade han sig själv, sina ambitioner och inte minst sina brister samt analyserade målmedvetet sina möjligheter att göra gott för världen. Han får sista ordet genom en skygg reflektion i ” Vägmärken”:

Narkissos böjde sig över källan – bunden vid den enda människa i vars blick han vågat eller fått försjunka.

Om en kärleksfull film.

Lady Bird längtar bort. Bort från Sacramento, den armhåla i Kalifornien där hon som tonåring bor i fel stadsdel med en bitter mamma, snäll strax arbetslös pappa och en bror och går i katolsk skola. Hon är äntligen på väg därifrån till college i New York när rektorn säger till henne att hon måtte älska Sacramento, som hon har berättat så bra om i sina uppsatser. Lady Bird förstår ingenting, hon avskyr ju stan. Men medger att hon i alla fall ägnat den uppmärksamhet. Det är väl samma sak, menar rektorn.

Det är ett förståndigt påpekande. För visst är det så att kärlek såväl som vänskap förutsätter uppmärksamhet. Att man bryr sig om och vill veta något om den man säger sig bry sig om. Filmen anses främst handla om relationen mellan Lady Bird och hennes mamma. Är det verkligen kärlek mamman känner när hon aldrig formulerar den utan bara ägnar sin dotter en kvävande uppmärksamhet ? Hon är för vagt tecknad och hennes bevekelsegrunder presenteras så sent att hon, åtminstone för mig, inte blir intressant.

Det är uppenbarligen så att regissören Greta Gerwig berättar om sin egen utveckling via Lady Bird. Man känner igen karaktären från den tidigare “Frances Ha” där hon själv spelade titelrollen och den filmen kan ses som en fortsättning. Där försöker den nerviga unga damen etablera sig som dansare i New York och temat är även då den röra som ibland är kärlek, ibland vänskap. Visst förälskar sig både Lady Bird och Frances Ha i pojkar, med det är tydligt att väninnorna betyder mest. Hennes uppmärksamhet och nyfikenhet på dem är så intensiv att det snarare är här kärleken finns.

Filmen får mig att fundera över gränserna mellan vänskap och kärlek och jag förstår att jag inte vet något alls om hur det ser ut när den senare stilla och varsamt växer fram ur den förra. Helt enkelt därför att det stadiet har saknats i mina viktigaste relationer. Jag kan i alla tre fallen exakt bestämma tid och plats då kärleken utan förvarning tog sin utgångspunkt. Entrén till universitetsbiblioteket i Lund där den som är på väg in till låneexpeditionen möter den som är på väg upp från tidskriftsarkivet. Matsalen på Skurups folkhögskola framför kassan där två lunchbrickor kolliderar. Mittrefugen på ett av övergångsställena i korsningen Hornsgatan- Torkel Knutssonsgatan. Inte heller vet jag hur man går den andra vägen, från kärlek till vänskap. Efter den första relationen verkar den ömsesidiga viljan till det saknas. När det gäller de två andra, som var djupare och längre, hann döden skilja oss åt.

Kanske är det så att kvinnor, liksom Lady Bird och Frances Ha, rör sig ledigare, inte är så uppmärksamma på var någonstans mellan känslopolerna de befinner sig. Vi män anses ju vara benägna att spalta upp tillvaron.

Bäst reda i begreppen får jag när jag kommer hem till Ragnar. Han är inte stum och motsträvig som Lady Birds mamma. Han utrycker klart och tydligt på en gång både trogen vänskap och villkorslös kärlek. Med svansen.

Plågas eller njuta.

Det bor en livsnjutare på Hornsgatan. Vid tvåtiden varje natt står han utanför sin lägenhet, iklädd överrock så här års, röker en cigarr och smuttar på kanske whisky ur ett stort kupat glas. Han vaggar i takt med musiken som strömmar genom hörlurar stora som gammeldags öronlappar. Ögonen är slutna och han ser ut att njuta alldeles kolossalt.

Jag vet att han har denna vana eftersom jag, som alla andra nätter, just hoppat ur hissen, ryckt upp dörren och nu i förbifarten noterar honom när jag rusar förbi med en tidning färdigvikt i handen och siktet inställt på brevlådan vid dörren längst bort på loftgången, den ende prenumeranten på denna våning.

Oftast observerar han mig inte men ibland , när mitt slammer bryter in bland välljudet i hans lurar, betraktar han mig ointresserat under halvslutna ögonlock utan att ens nicka som hälsning. När jag återvänder efter att snabbt ha levererat hos hans ende morgonläsande granne, har han slutit ögonen igen och höjer sitt glas förnöjt småleende. Cigarren ligger glödande i en askkopp på ett nätt litet bord bredvid. Det är allt jag hinner se och vill ge mig tid att se. Jag är upptagen att av förbereda mig för nästa våning, nästa port. Full fart.

Nog är detta ett, visserligen kontaktlöst men dock, möte mellan två ytterligheter: Livsnjutaren och den i sin samhälleliga tvångströja inneslutne pliktmänniskan. Jag får finna mig i att representera den senare.

I veckan offentliggjordes Ungdomsbarometern och tydligt är att ungefär en tredjedel av de intervjuade vill se sig som just livsnjutare. Allra helst beskriver flickorna sig som feminister och pojkarna som gamers, vilket innebär att ägna sig åt spel digitalt eller på någon form av bräde. Men på andra plats för båda könen kommer en vilja att leva förnöjsamt som nattugglan på min trakt.

Om man frågade dem vad begreppet livsnjutande innebär skulle de förmodligen svara att det också handlar om att sköta sin kropp, sin hälsa, så att njutningen kan förlängas långt in i ålderdomen. Alltså motionera vettigt, inte så att man plågar sig. Och många vittnar ju också om hur de njuter av att sträcka ut ordentligt på gymmet eller i motionsspåret, att känna hur de tänjer musklerna till det yttersta. Egentligen är väl det inte så annorlunda än vad jag upplever när jag, i den hastighet som känns bäst för mig, löper vidare i natten och samtidigt gläds åt tystnaden omkring mig som ger utrymme åt tankar. Så kanske är vi lika mycket livsnjutare båda två, jag och mannen som står kvar där borta på sin loftgång och vaggande i takt med sin musik tar ännu en klunk whisky och ett bloss på cigarren. Och månen lyser på oss båda.

Om skevhet, mest i sinnet.

Den fina radiointervjuaren Katarina Hahr samtalar med författaren och podcastaren Sigge Eklund om avund och han har en del att säga utifrån sin erfarenhet som tyst lyssnande barn till framgångsrika släktingar han ville likna. Fortfarande kan han störas av att se andra få stora uppdrag som han länge drömt om för egen del, uppleva det som en ” skevhet i världen ” att han förbigås. Jag känner igen det där, trodde mig länge om att kunna hantera min avundsjuka eftersom jag hade som vana att skicka vykort med gratulationer och uppmuntran till konstnärliga vänner när de gjort bra ifrån sig. Ända tills jag upptäckte att jag aldrig sände några sådana till de som var verksamma på mina egna revir, inom de genrer som jag betraktade som mina. Ändå kommer jag inte, som Eklund, från en miljö där man konkurrerade på konstnärliga områden.

Vrede behöver inte ses som något negativt, såvida man inte är våldsam. Tvärtom blir den som slår näven i bordet och rensar luften en hjälte. Lättja är ju riktigt charmigt, den late är en bohem, en levnadskonstnär som genomskådat prestationssamhället. Att vara girig är inte så vackert, men man kan åtminstone urskulda det med att man är förnuftig och hushållar med sina resurser och sparar åt sina efterlevande. Den liderlige, av kättja besatte, är i alla fall inte så njugg och kontrollerad i sina känslor som vi andra träbockar utan ger sig hän i kärlek. En lika frimodig person är väl också den högmodige för nog önskar de flesta att, som en Zlatan, sätta sig över kraven på att vara blygsam och skenheligt ödmjuk, det gäller bara att våga. Och går högmod verkligen före fall ? Jag ser sällan någon högmodig falla. Ordet frosseri kan vi stryka, för längst in bland fetknopparnas valkar döljer sig en njutningsmänniska, och en sådan vill alla framstå som. Man kan säkert äta ihjäl sig på gåslever, så en gourmand kan samtidigt vara gourmet.

Men vad gör vi med avundsjukan, den sjunde dödssynden ? Finns det något gott att säga om missunnsamheten ? Inte har jag någon glädje av att bland de andra lasterna vara helt befriad från åtminstone lathet för just den ständiga strävsamheten, den höga ambitionsnivån, fungerar som ett slags jäst som får harmen över andras framgång att svälla. Som lat hade jag kunnat tänka att det bekymrar mig inte vad andra gör för en dag tar jag mig samman och då jävlar… Paradoxalt nog är jag ändå inte någon inte någon tävlingsmänniska som ständigt mäter mig med andra, utan jämför mig bara med döda mästare som står över all avund. Så varför denna mentala skevhet, dessa svarta korpar som är så svåra att bli kvitt ? Kanske hade de varit lättare att komma tillrätta med, hålla ifrån sig, om fler människor, som nu Eklund, erkänt denna pinsamma svaghet hos sig själva. Att man är utsatt för andras avundsjuka talar man däremot mer än gärna om.

August och Ingvar.

När nu den där närige, klurige och faktiskt sympatiske gamle smålänningen till slut tagit ner IKEAskylten hyllas han som en statsman eller som den värsta kulturpersonlighet, en Strindberg. Kanske får han en lika värdig begravning som denne såvida han inte själv avböjt det, han ville ju vara en enkel man av folket. Minns hur han i radio berättade att han inte åt mer än vad sparvarna pickade i sig från fågelbordet.

Jag är nog inte den ende som tänkt att IKEA följer i spåren av Karin Larsson, född Bergöö. I uppror mot det överbelastade oscarianska skapade hon i Sundborn den lätta nordiska stilen i ljusa träslag. Man kan väl säga att den marknadsfördes bra av maken Carl, utan att förringa honom.

För många, kanske de flesta, av oss svenskar har Kamprads skapelse påverkat vårt boende, hur exklusiva vi än vill vara när vi inreder våra hem. Så är det i alla fall för mig. IKEA har varit en följeslagare ända sedan jag flyttade från föräldrahemmet. Min första studentbostad inreddes med möbler därifrån och från Mobilia. De konkurrerade som Elvis och Tommy eller som Volvo och SAAB. Alltid går en segrande ur sådana tvekamper och här vet vi ju vem.

Det var härligt att slippa de stora tunga schabraken som sett ungefär likadana ut sedan fyrtiotalet och i stället sjunka ner i en snurrfåtölj av lättmetall, beklätt med något slags pösig plastväv som var så lätt att torka bort vinfläckar från. Sedan följdes förstås entusiasmen av förnekelse och jag levde under mitten av sjuttiotalet bland möbler hoprafsade från loppmarknader och bokhyllor byggda av plank och tegelstenar.

Men Ingvar lurade i vassen med sin armé av Billybokhyllor, soffbord som kanske hette Greta och soppslevar av plast. Vid slutet av decenniet slog han till med full kraft. Råsi som jag levde med var en duktig inredningsarkitekt och nu handplockades hon av IKEA till att bygga interiörer ute i Kungens Kurva. Jag ställdes inför ett viktigt val och eftersom jag ville leva resten av mitt liv med henne bestämde jag mig mig genast för att flytta med. IKEA gick i borgen för en bostadsrätt som vi snart kunde köpa över till oss och därmed hade vi blivit hjälpta in på den hopplösa bostadsmarknaden och blev med tiden riktiga stockholmare. Det låg förstås nära till hands att låta produkter från IKEA bli stommen när vi byggde upp vårt hem. Ingvar Kamprad har alltså genom sitt företag haft en helt avgörande betydelse för mitt liv.

Fortfarande, när jag behöver köpa möbler eller köksredskap, är den första impulsen att åka ut till Kungens Kurva. Ofta kommer jag hem därifrån med den stora blå plastkassen ( så lämplig att bära smutstvätt i ) fylld av skärbrädor i olika storlekar. Och därmed är vi framme vid den lösa anknytningen till Strindberg. Träsnittsporträttet ovan är hugget i en under åratal ordentligt bearbetad skärbräda. Jag köpte den på IKEA.