I Arendorffs anda.

En och annan undrar kanske om Victor Arendorff verkligen existerade. Jo, han fanns inte bara i Ferlins kuplett. Det framgår, om inte annat, av litteraturvetaren Jenny Westerströms “Klara var inte Paris. Bohemliv under två sekler. ” I personregistet till detta sjuhundrasidiga forskningsarbete är han en av de som tar mest plats. Detta på grund av hans kopplingar till så många i den författarkrets som brukar kallas klarabohemerna, alltså de som drog sig fram på att leverera dikter, noveller och andra småskriverier till redaktionerna i Klarakvarteren. Westerström räknar dit en hel del stora namn, från Dan Andersson till Birger Vikström, och hon menar att Victor Arendorff ( 1878-1958 ) kan ses som urtypen för dessa levnadskonstnärer.

Anekdoterna om honom har fått större uppmärksamhet än hans litteratur. Han måtte ha haft extremt god fysik för att kunna klara av bohemlivets påfrestningar under så lång tid, under hela denna epok. Enligt myten bodde han under buske nr 5 i Hagaparken. Men när Ferlin tillägnade honom sin visa angav han Högalid som adress, vilket gläder mig som bor där. Arendorff skrev i alla fall några böcker, bland annat om sin vistelse på Svartsjöanstalten där han satt ett tag för lösdriveri. Jag lyckades komma över ” Begär. En bohems upplevelser”, som är rappt berättad men tröttsamt banal i persongestaltningen. Han var nog mer ämnad till journalist än författare.

Under de sista decennierna innan millennieskiftet var det fortfarande möjligt att, som klarabohemerna, hjälpligt försörja sig på att skriva och teckna åt tidningar, men nu handlade det om fackförbundspressen runt Norra Bantorget. Någon gång under dessa år, en råkall dag nära jul, satt jag på Kulturhusets läsesalong som då låg på bottenvåningen med ingång från Plattan. En person klädd i sliten rock, som hämtad ur ” Begär “, klev in från kylan och kastade sig ner i fåtöljen bredvid min. Jag fick utan omsvep veta att han deltagit i intensivkurs i spanska i en turistort utanför Barcelona, och supit ner sig där. Nu var han pank men måste ta sig hem till Skellefteå. Jag lånade honom pengar som han lovade återställa per post, vilket han inte gjorde.

Två år senare, också vid jul, befann jag mig på Stockholms Central när en herre kom fram till mig. Han hade tappat sin plånbok och bad att få låna pengar för att kunna resa hem till Norrland. Jag stirrade på honom, mållös. Kunde det vara samma människa som förra gången ? Jag minns inte hur den förste såg ut, kom bara ihåg hans rock. Den här mannen var bättre klädd och uppträdde mer hyfsat. Jag kunde ju inte bevisa något utan fick nöja mig med att säga att jag för exakt två år sedan lånat ut pengar som jag aldrig fick tillbaka och ville inte riskera att göra om samma misstag igen. Han sade att han förstod och drog sig tillbaka ursäktande att ha besvärat, men verkade ändå känna sig anklagad. Plötsligt hejdade han sig, vände sig om och ropade: ” Sade ni att det hände för två år sen, vid jul ? Då kan det i alla fall inte ha varit jag. Då bodde jag i Spanien, utanför Barcelona ! ” Han försvann i folkvimlet innan jag återfick fattningen.

Denna historia broderade jag ut (kanske för mycket ) till en novell som, under namnet ” Konsten att resa till Skellefteå”, publicerades först i fackorganet Skogsindustriarbetaren med bild på rocken och sedan som julläsning i Helsingborgs Dagblad med två nya färgglada illustrationer. Så kunde man utan risk göra eftersom det rörde sig om tidningar från skilda landsändar och med olika läsekretsar. Det blev flerdubbla arvoden.

Vad har detta med Victor Arendorff att göra ? Jo, även han lyckades en gång få ett missöde att bli lönsamt. Han sålde en egenhändigt skriven notis om vad man kan kalla det slutgiltiga missödet: sitt eget dramatiska frånfälle som han påstod sig själv ha ställt till genom ett skott i huvudet. Kanske gjorde han sig en liten slant på att sedan skriva dementin också.

 

Godmorgon Narcissus.

Ragnar vet inte hur han ser ut och struntar i det. Framför en spegel beter han sig som alla hundar, tycker inte att det han ser i den har inte ett skvatt med honom att göra. Om han överhuvudtaget ser något. Spegelbilden luktar tydligen ingenting och hur saker luktar är det enda som intresserar honom. Lyckliga han.

Människan som är jag avverkar under den nattliga gärningen fyrtionio moduler, som man på tidningsbudsspråk benämner det stadigt minskande antalet prenumeranter som har gemensam trappuppgång. Tack och lov finns det hissar överallt på min trakt. För att skona knäna ytterligare åker jag först hela vägen upp och sen våning för våning ner. Om man håller sig till ett rimligt medeltal av fem våningar per modul kliver jag, under ett arbetspass, alltså ungefär tvåhundrafemtio gånger in i trånga hisslådor och möter varje gång mitt eget överbekanta ansikte i en stor spegel som upptar en av väggarna. Jag kommer inte undan mig själv.

Aksel Sandemose ( 1899-1965 ) skrev i ” En flykting korsar sitt spår ” om hur hans far varje morgon stod framför spegeln och begrundade sitt ansikte en stund innan fabriksvisslan kallade på honom och alla de andra arbetarna i det danska samhället Nykøbing. Som om han ville befästa, definiera vem han var. Det kan inte ha skett stora förändringar i vad han såg från den ena dagen till den andra. En stadig man, lika lojal med sin statiska självbild som med sitt monotona liv och arbete. Jantelagen, som Sandemose formulerade utifrån det han iakttog under sin barndom, påbjöd att man skulle vara sådan.

En så odynamisk syn på sig själv känns med dagens värderingar främmande och dessutom förminskande. Om vi nu har redskap till att konstnärligt manipulera allt vi ser, varför skulle då gränsen för denna keativitet gå just vid bilden av oss själva? Och är jaget verkligen bara något vi själva bestämmer ?

Nu har vi levt så länge med facebooksuppdateringar och selfiepinnar att vi gott kan sluta raljera över dem. Varför måste vi gå så hårt åt oss ? Kan vi vara annat än narcissister med alla de möjligheter som finns att presentera oss på fördelaktigaste sätt ? Vi är dömda att leva med det.

Poeten Göran Palm ( 1931 – 2016 ) gestaltade en gång i en dikt denna fångenskap. En dubbelexponering av den och av dess befriande motsats: det självupptagna jaget som löses upp i den stora medmänskligheten. Jag borde kanske anstränga mig med att i hans ymniga produktion leta upp den exakta formuleringen, men litar på mitt minne och det intryck den träffsäkra enkelheten gjorde på mig.

Som ung man på väg med buss till ett möte ville han veta om han tog sig tillräckligt bra ut. Nu passerar bussen snart ett skyltfönster och då kan jag spegla mig i det, tänkte han. Men i fönstret såg han inte bara sig själv. Han såg en buss full av människor.

 

Beslutet.

En glad, helt nykter, ung man steg på vid Slussen. Väldig, klädd i reflexväst och med verktyg hängande utanpå overallen såg han ut att komma direkt från ett bygge. Han hade uppåtvridna vaxade kaiserwilhelmmustascher som en som älskar öl och gamla seder. Det gjorde han uppenbarligen för redan när tåget rullade ut ur tunneln mot Gamla Stan pekade han med ett valkigt finger bortåt Storkyrkan och berättade för mig att där någonstans, vid Västerlånggatan, finns en pub som har ett fullt genomfört vikingaconcept med hjälmar på väggen och mjöd i stora sejdlar och han ville helhjärtat rekommendera ett besök där. Sedan steg han av vid T-centralen och kvar efter hans frejdiga gestalt dröjde en känsla av att människor är godhjärtade och gemenskapssökande och att allt behöver inte vara så komplicerat som vi försöker göra det.

Vad han inte kunde veta var att han råkade möta mig just då jag bestämt mig för att bli som han. Ett par dagar tidigare deltog jag i den nationella tysta minuten bredvid ett par för mig okända damer som såg sympatiska ut och jag gick därifrån funderande över varför vi inte sedan pratade med varandra när minuten var över och det var fritt fram för samtal. Då om någonsin hade vi ju något att tala om, att enas kring. Det sägs att det hemska som hände på Drottninggatan ledde till att isarna bröts mellan människor och det ville jag gärna vara med om. Jag fattade nu beslutet att varje dag byta några ord med någon obekant människa. Och med det menas inte att fråga en servitris på ett kafé var toaletten finns eller att bara för sakens skull, utan fingertoppskänsla, kasta sig över de som egentligen vill vara ifred. Nej, det ska falla sig naturligt annars får det vara. Det kommer säkert att kännas konstigt i början men efter ett tag lossnar det, tänkte jag.

Men ett beteende, rejält befäst under ett långt liv, ändras inte utan vidare bara för att man gärna vill det så jag fortsatte att vistas bland mina medmänniskor som den reserverade nordbo jag alltid varit. En sak förändrades dock: främmande personer började tala till mig, såg på mig på ett vänligare sätt än förut. Vikingen på tåget var en av dem. Av det drog jag slutsatsen att min vilja att mötas måtte ha lyst igenom, fått mig att förefalla mera tillgänglig än förut. Så länge det nu varar.

Tåget rullar på och de flesta av oss sitter där trubbiga och tysta. Inte har väl digitaliseringen gjort oss värre. Eller kanske ändå. Om man framhärdar i en sådan föresats som jag nu fått på hjärnan är man inte hjälpt av att kliva in en vagn där så gott som alla pratar i en mobil eller med slutna ögon lyssnar på något i lurarna. Det ska till mycket mod, eller hänsynslöshet, att bryta in i denna frivilliga avskärmning.

Utan att på något sätt vara en misantropisk enstöring händer det att jag provoceras av att se frimodiga människor ge sig hän åt uppsluppen gemenskap, som om deras glädje vore en kritik av mitt sätt att vara. Och jag försöker intala mig själv att deras skratt inte är äkta för jag kan ju inte skratta så. Därifrån är det inte långt till att se dem som ett hot och så vill man ju inte att det ska bli. Så det är nog klokast att ta ett nytt tag i den stolta föresatsen.

 

Vi som hade det så bra i rondellen.

Att ta rygg på någon innebär i gängse språkbruk till exempel att man i ett maratonlopp hakar på en löpare framför sig eller som aktiespekulant följer en framgångsrik köpare. Lämpliga synonymer blir i så fall draghjälp eller snålskjuts.

Det är då oklart vad DN-journalisten Niklas Orrenius i sin reportagebok “Skotten i Köpenhamn” menar med att han vill ta rygg på Lars Vilks. Han försöker förstå denne egensinnige konceptkonstnär, för det är väl vad Vilks är när han inte bara snickrar ihop sitt Nimis på Kullabergs naturreservat eller tecknar profeten Mohammed som rondellhund utan integrerar alla upprörda reaktioner i verken. Därmed blir alltsammans ett enda stort konstprojekt, en jätte som växer till sig av att sluka nitiska byråkrater, rasande muslimer, islamofober, ängsliga konsthallschefer och väl också livvakterna han måste omge sig med. Logiskt sett finns det ingen ände på det. Hans eget frånfälle kommer att räknas dit, antingen det sker naturligt eller om dödshotet blir verklighet, och sen ingår förstås också eftermälet i konstverket.

Vilks är undflyende, som på bokens omslag där man bara ser ryggtavlan när han målmedvetet och oförfärat trampar på. Orrenius har bara att klamra sig fast på den ryggen och se vart det bär hän. Det blir många stationer på vägen, runt om i riket. I Örebro, där de flesta IS-soldaterna rekryteras, var lokalpressen djärv nog att publicera rondellhunden. I Stockholm vågar man inte ta emot Vilks på Kulturhuset och Moderna Museets chef argumenterar för att slippa det med tiden oundvikliga inköpet av den besvärliga vovven. Tack och lov, för vem vill se MM bli en penningslukande fästning. Dan Park, en obehagligare konstnärslillebror till Vilks, härjar i Malmö. Så beger sig Orrenius över bron och talar med danskar som naturligtvis häcklar oss för vår politiska korrekthet. Och det var alltså i Köpenhamn en extremist ville skjuta Vilks, men i stället dödade en oskyldig.

Man nosar inte ostraffat runt i så många obskyra hörn så Orrenius och hans familj blir utsatta för hot och trakasserier. Bland annat råkar han ut för en före detta kollega som numera trollar sig på nätet under namnet Julia Caesar. Det är märkligt att läsa om hur han, medtagen, får höra Vilks prisa denna rabiata kvinna för hennes engagemang och medryckande prosa. Att i det läget inte förlora fattningen utan behålla den sakliga distansen visar på journalistisk professionalitet.

Lars Vilks faller inte heller ur rollen. Vad som än händer låter han sig inte rubbas utan behåller sin munterhet och sin analytiska skärpa. Konsten står över Politiken och att han nyfiket antar inbjudanden till islamofobiska möten gör honom alltså inte till en part i den sistnämnda. Många fler än han själv anser att han inte rår för att sverigedemokrater vill omfamna honom. Men hur många sådana sammanhang får han synas i innan han ses som en av dem?

Tankarna går, när det gäller denna kniviga fråga, till Lars Hillersberg (1937-2004) som på sin tid hade liknande funktion i samhällsdebatten. Han hävdade också, i varje fall för egen del, rätten att slippa ta ansvar för om hans satir råkade uppskattas av mindre trevliga personer. De antisemitiska inslagen i några av hans teckningar betydde inte att han hatade just judar, sade han, för han hatade alla människor. Liksom Vilks svarar myndigheter med humor bemötte han en gång Jan Myrdal när denne påstod sig inte ha någon koppling till sina epigoner eftersom han inte var medlem i deras parti. Med en säkert omedveten udd mot sin egen attityd svarade Hillersberg: ” Och Gud är inte medlem i statskyrkan. ”

 

Tumult i korridoren.

Det har skämtats på nätet. Före detta pugilisten Paolo Roberto sade, om jag förstått hans kryptiska formulering rätt, att män visst har simultankapicitet. De förmår ju koncentrera sig på två tuttar på en gång. Detta ledde till upprörda kommentarer, till exempel påstods att Robertos attityd i förlängningen leder till våldtäkt. Om man tar det yttrandet på allvar och förlänger det ända in i dess egen idioti innebär det att alla som uppskattar vackra kvinnokroppar är potentiella våldtäktsmän. Och det är ju en förfärlig slutsats.

Jag kan inte tycka annat än att Robertos skämt är roligt, och varje man med en gnutta självironi borde rodnande och självrannsakande kunna ta till sig det. En feministisk ståuppkomiker hade kunnat göra lycka med det. Men nu råkade det komma från fel håll, från en person som sedan länge i massmedia definierats som macho, även om han säkert är mer mångfacetterad än så. Han lever gott på att man angriper honom och struntar säkert i vad folk med vackrare varumärken tycker.

En bagatell kanske, men den säger en hel del om den åsiktskorridor som faktiskt existerar. Man brukar definiera en sådan som att den sätter gränserna för vad som får sägas offentligt, men det är inte det som är problemet med den. Man får nog yttra VAD man vill, frågan är VEM som får yttra sig och om vad. Tydligt blev det häromåret när författaren Knausgård undrade vad vi ska ha litteraturen till, om den ska leverera goda, präktiga förebilder eller skildra människor som de är. Den frågan kom genast bort i debatten som följde. Istället handlade den om huruvida han som kulturman var den rätte att yttra sig. Och flyktingpolitiken kunde ju länge bara sverigedemokraterna lägga sig i, alla andra som ville resonera om den ansågs sympatisera med dem. Allt detta hopfösande av människor i olika kategorier, där alla antages ha samma åsikter, är ett otyg.

Därmed är den här betraktelsen avslutad och den blev kortare än vanligt. Men allt som behöver sägas har väl redan sagts, även av andra än mig.