Sorgebarnen.

Journalisten Åke Lundqvist har just kastat fram sin ” Krigets sorgebarn, om 1920-talets europeiska idéromaner ” på bokhandelsdiskarna. Om det någonsin behövs exempel på hur man litterärt bearbetar ett för mänskligheten gemensamt trauma är det nu. Den diktargeneration Lundqvist presenterar hade något drygt decennium på sig att uttrycka sina reaktioner på första världskrigets fasor innan nästa vansinne bröt fram. Vi, däremot, måste reagera innan katastrofen är ett faktum, åtminstone konstnärligt om man inte har något annat att bidraga med.

Lundqvist inriktar sig främst på tyska och franska författare och med sorgebarn menar han de som inte deltog i krigshändelserna eller ens skrev om dem utan på sitt avstånd uttryckte sin sorg, sin förtvivlan.

Efter första världskriget märktes bland de intellektuella en misstro mot det västerländska samhället där krigets destruktivitet och industrialismens utarmande av människorna förutsätter varandra. Ingen Gud fanns att tro på och vad var moral. Man ville nu lära av österlandet och tidigare civilisationer, därifrån skulle fredstanken hämta näring.

Herman Hesse konstaterade att bitterhet och frustration ( Tyskland förödmjukat genom ett obetalbart krigsskadestånd ) gjorde människor redo att kasta sig in i vilka vansinnigheter som helst. Han vädjade till sina landsmän att acceptera sin roll som förlorare och ta lärdom av det, bygga fred och mellanfolkligt samarbete. André Gide närmade sig från sitt franska håll, med ett inslag av tyskhat, och menade att Frankrike borde vara moget att axla segrarens ansvar för förloraren. Thomas Mann, som vaknat upp ur sin gamla chauvinism, välsignade dessa tankar och hoppades på ett gemensamt europeiskt fredsarbete. Så förde de intellektuella debatten på tjugotalet, på ett humanistiskt välvilligt plan över vardagligheterna. Ännu ingenting som kunde ge konkreta resultat.

Samtidigt påpekade Sigmund Freud att kriget var en massrörelse och att massans rörelse sätts igång av samma gemensamhetslängtan som uttrycks i kärleken. Masspsykosen slår blint och även pacifister kunde dras med i krigsyran 1914. De totalitära rörelserna kom snart att utnyttja detta.

Den tvivlande katoliken André Gide klev ner från visionerna för att gestalta den lilla människans hemlöshet i en efterkrigsvärld där det var svårt att tro på Gud. Själv var han lika kluven och villrådig och försökte parallellt med sina religiösa kriser leva som homosexuell utan att stöta sig med den konventionella moralen. Och kriget förstärkte kaoset. I romanen “Falskmyntarna “skildrade han det, men på intellektuellt avstånd. Huvudpersonen Edouard, författare som Gide själv, såg tingens yta utan inlevelse, iakttog sig själv som om det varit någon annan han såg. Han hade ju frihet att manipulera sin egna diktade gestalter, men snart började han manipulera också sin omgivning. Slutsatsen blev pessimistisk: konsten är ingen räddning, den kan förfalskas och faller samman precis som alla andra värden.

Den förlorarens underkastelse som Herman Hesse förväntade sig av tyska folket krävde han också av sig själv. Han var länge en ständigt självrannsakande människa som sökte försoning , men de politiska realiteterna trängde sig på och snart handlade hans texter bara om tillståndet i den bankrutta Weimarrepubliken. Personligen tappade han fotfästet lika fullständigt som André Gidés fiktive författarfigur och gav sig hän åt det dekadenta nattlivet, en god research inför “Stäppvargen “. Denna romans huvudperson Harry Haller ser sig som kluven i två, varg och människa , men helandet han söker under sin infernovandring genom nattklubbarna inträffar aldrig. I stället dödar han sin hälft, sin anima. De kulturvärden Haller, och Hesse, hållit högt har svikits. Men det kan göra detsamma, jazzmusik och marijuana duger lika bra. Människan går ju ändå sönder och under.

Thomas Mann ville inte släppa de tyskorienterade kulturvärdena, “en 1800-talskultur av högsta humana bildning , sprungen ur en nationell anda av romantik och pessimism, själsdjup, myt och religion, musik mer än litteratur, känsla, begär och drifter mer än förnuft. ” Så sammanfattar Lundqvist det. Motsatsen var för Mann den förnuftiga franska ” civilisationen ” och demokratin. Enligt honom handlade kriget om att försvara de gamla tyska värdena mot denna politiska korrekthet. Första världskriget förvandlade dessa värden till ett vaxkabinett men Mann såg dem som en fristad för hans egen irrationalitet, dödslängtan och hemliga böjelser, det som fick hans litteratur att växa.

Men när kriget var slut tvingades han tänka om, modifiera sina åsikter och erkänna att demokratin är det enda man har att hålla sig till när nazismen anas. Och då förändrades också ” Bergtagen”, den stora idéromanen han länge arbetat på. Huvudpersonen Hans Castorp kom, före kriget, på besök till sanatoriet i Davos utan att vara lungsjuk, men stannade och uppslukades av bildade medpatienters diskussioner som i grunden handlade om vad en människa och mänsklig värdighet är. Han nådde fram till insikten att människan “för kärlekens och godhetens skull inte får låta döden få makt över hennes tankar ” och det är ju motsatsen till Manns egen undergångslängtan ( som väl också är krigets grunddrift ? ) . Men det var en tanke som genast försvann i bokens oändliga ordmassor. Så vad är en människa ? Antagligen någon som inte kan hålla kvar denna enkla insikt utan fortsätter att virvla runt bland moderna förlustelser som en Harry Haller, styrd av sin dödsdrift. Och Hans Castorp återvände till livet bortom sanatoriet , lagom att bli kanonmat.

Andre Malraux vände upp och ner på begreppen. Enligt honom är Guds död en befrielse, människan hämmas inte längre av vanföreställningar och kan träda fram handlingskraftig. Han var för ung för att känna sig ansvarig, medskyldig till kriget, medan Mann, Gide och Hesse hade drabbats av det när de redan formats som människor och författare. Malraux sysselsatte sig också med frågan om människans värdighet, men nu handlade det om en sekulariserad varelse som ska kompenseras för att hon inte längre är Guds avbild. Han sökte svaret i sin verksamhet som fransk intellektuell ständigt utforskande världen, särskilt Asien. Och det han, själv politisk aktivist, tyckte sig se var att känslan av utvaldhet som kristendomen erbjöd ersatts av revolutionär hängivenhet. I första världskriget förlorade människan sin värdighet och livet sin mening. Nu kunde hon återfå båda genom att delta i revolutioner och heroiskt möta nederlaget och döden. I romanen ” Människans lott ” som handlar om ett kommunistiskt uppror i Shanghai 1925, ska revoltledaren Kyo avrättas men förekommer bödlarna genom att bita av en cyankaliumtablett. Han tar själv makten över sin död och återfår värdigheten, trots Guds frånvaro.

Virginia Wolff hade slagfälten på tryggt avstånd från den brittiska ön, men ändå kände hon halvvägs in på tjugotalet att kriget dröjde sig kvar som en olustkänsla. Den mörka skuggan faller också över hennes ” Mrs Dalloway ” en överklassdam som en solig sommardag ägnar sig åt att förbereda kvällens fest. Samtidigt tar den före detta soldaten Septimus Ward, svårt traumatiserad av kriget, livet av sig. Självmordet blir ett samtalsämne på Mrs Dalloways fest. Hon berörs djupt av tragedin, känner kroppsligt påtagligt att det likaväl kunde varit hon som dött. Varpå hon fylls av en intensiv livskänsla. Så präglade efterverkningarna av kriget även de som stått längst ifrån det.

Det här var min personliga tolkning av Lundqvists bok, och han skulle kanske ha en del att invända mot den. Men jag vill komplettera med en skildring av en som såg masslakten på nära håll. Ernest Hemingway var inte soldat men blev som ambulansförare inblandad i stridigheter vid italienska fronten och splitterskadades i båda benen. Han myntade begreppet ” den förlorade generationen ” och till den hörde han själv i högsta grad. I hans novell ” Soldat kommer hem ” återvänder den unge Krebs till Oklahoma några år efter krigets slut. Det var längesedan de första soldaterna kom tillbaka och hyllades som hjältar och nu orkar ingen längre höra på historier om kriget. Krebs fördriver tiden månad efter månad med att titta på de söta flickorna som går förbi i flockar på småstadens gator och han vet att han borde uppvakta någon av dom, men vill inte för det blir bara komplicerat och en massa prat. Han vill inte någonsin mer vara med om någonting som är komplicerat. Hans föräldrar vill att han ska söka arbete, men han gör det inte. Under kriget bad han till Gud att han skulle klara sig levande igenom det men nu kan han inte be när hans mamma vill be med honom, för honom. Han vill ingenting överhuvudtaget. En dag kanske han inordnar sig, utan glädje.

Edouard, Harry Haller, Hans Castorp, Kyo, Septimus Ward, Krebs. En förlorad generation.

Sist i kön.

Hitchcock goes opera ! Bergmans filmer spelas på Dramaten och succén” Shakespeare in love ” har omarbetats för Stadsteaterns scen. Lena Anderssons romaner kan vi se överallt. Och så förstås bokar vi in Karl Bertil Jonssons jul så kan vi gå hem och se den på TV och jämföra…

Det är vad teater alltmer kommit att handla om: dramatiseringar av uppskattade filmer och romaner. Visst blir det bra men, i varje fall för mitt vidkommande, en andrahandsupplevelse där jag klockar av scener jag redan sett och läst. Vem spelar Gunn Wållgren ikväll i Fanny och Alexander ? Är hon lika bra ? Liknar hon henne ? Om inte finns risken att jag kommer att störa mig på det under hela föreställningen. Visst är Henrik Dorsin rolig men den riktiga versionen av Karl Bertil Jonsson ser man ju på TV på julafton. Inte bar sig väl Hugo Rask åt på det viset, det konstaterar den som sitter bland publiken med ” Otillbörligt närmande” i knät.

Man kan förstås invända att en film eller en roman är ett dugligt pjäsmaterial lika väl som en författares fantasi eller drömmar eller den obearbetade verkligheten själv, men jag tror ändå att teatern förlorar på att alltmer användas till att reproducera andra konstarter, att ställa sig sist i matkön och nöja sig med det som andra konstarter redan tuggat.

Jag anar fantasilöshet och lathet bakom den här sortens val av repertoar, men det allvarligaste är nog konsekvenserna för den inhemska dramatiken. Finns det verkligen författare som vill skriva direkt för scenen när teatrarna hellre väljer den här lätta vägen och det är både ekonomiskt och konstnärligt lönsammare att skriva TVserier som ju är en favoriserad genre ? TV-teatern som en gång gav arbetstillfällen åt dramatiker som Bengt Bratt är nedlagd sedan länge och häromdagen skrev dramaturgen Henrietta Hultén på Facebook att radioteatern också försvinner och ersättes med produktion av underhållande och spännande serier därför att publiken älskar sådant. Vart ska den som vill skriva scendramatik ta vägen ? Jag är inte så orienterad om de yngre författarna att jag kan slå larm men undrar i alla fall om vi är på väg att förlora en dramatikergeneration.

Gläd mig gärna genom att bevisa att mina fårhågor är överdrivna.

Kakelugnsmordet !

I vindfånget till Hornstulls förträffliga bibliotek finns ett skåp där man kan lämna ifrån sig sånt man läst ut och tycker att medmänniskor bör ta del av. Idag är större delen av det upptaget av flera decenniers inbundna årgångar av Nordisk Kriminalkrönika och jag överväger att bära hem dem och försäkra mig om mustig, spännande läsning livet ut. Säkert finns det bland alla krönikorna någon om kakelugnsmordet i Stockholm 1962.

Tidningarna skrev det året mycket om hur polisen försökte lösa gåtan med en rik excentrisk enstöring som spårlöst försvunnit. Hans efterlämnade dagboksanteckningar pekade mot bankjuristen som var hans ekonomiske rådgivare. Denne hade slösat bort sina pengar på ett omfattande renoveringsojekt, en herrgård utanför stan, och började förskingra sin klients förmögenhet. Han togs till förhör och erkände att han lurat hem den arme mannen till sin bostad, slagit ihjäl och styckat honom samt eldat upp honom i lägenhetens tre stora kakelugnar. Inälvorna spolade han ner i toaletterna och askan fördelades på soptunnor. Huset revs kort efter mordet vilket han visste skulle ske. Om han inte fått misstankarna om bedrägeri mot sig hade han alltså mycket väl lyckats genomföra det perfekta brottet.

Kriminalteknikerna hade svårt att tro att han ensam kunnat genomföra att först stycka kroppen, bara det ett dagsverke för en styckmästare eller kirurgiskt kunnig, och sedan springa fram och tillbaka mellan kakugnarna och elda upp alla bitarna. Han borde haft en medhjälpare. Man tänkte att han gjort på något annat sätt och åkte därför ut till hans herrgård och grävde efter kroppen men hittade inget. Under rekonstruktionen av brottet lyckades man finna en likadan kakelugn och styckade en lagom stor gris att elda upp i den. Slutsatsen blev att han faktiskt kunnat genomföra dådet ensam och man dömde honom till livstidsfängelse. Han skötte sig bra på anstalten, var till och med verksam där som bankman, och blev frigiven efter knappt ett decennium. Men nu är han död så de av oss som besitter både förmögenhet och kakelugn har inte längre honom att frukta.

Med dagens metoder hade man kanske kunnat säkra bevis genom Dna och all möjlig datateknik. Det är överhuvudtaget intressant att följa hur kriminaltekniken utvecklats genom historien. Fram till slutet av artonhundratalet byggde all rättskipning på vittnesbevisning. Redan identifieringen var problematisk. Innan fotografin måste man hålla sig till att fångvaktarna mindes en återfallsförbrytares utseende, vilket var svårt om det inte fanns något speciellt lyte att hänga upp sig på.

Fingeravtryck var en pålitlig metod och det upprättades väldiga register över dem. Polisen i Lyon i Frankrike ställdes dock på fyrtiotalet inför en serie stölder då de inte räckte till. Tjuven hade tagit sig in genom fönster flera våningar upp och lämnat efter sig avtryck där mönstret bestod av enbart vertikala linjer. Till slut förstod man att det måste vara en apa som lämnat dem efter sig. Alla regionens kringresande figurer hämtades till polisstationen där deras apor avtvingades fingeravtryck. Positivhalaren som ägde det skyldiga djuret hade kanske inspirerats av Edgar Alan Poes novell ” Morden på Rue Morgue” . Överhuvudtaget kan man notera en växelverkan mellan verklighet och litteratur. En hel del av Sherlock Holmes metoder kom med tiden att ingå i praktiskt polisarbete.

Man kan få ut mycket av att undersöka blodfläckar. Droppar som faller rakt ner från någon som står stilla bildar runda fläckar med små stänk fördelade runtomkring. Från en person i rörelse kastas de snett mot golvet och får en utdragen form. Faller de femtio centimeter blir de runda och skarpt avgränsade, men från högre höjd får de taggiga kanter som, om höjden ökas, blir finare och tätare. Faller de ännu längre ifrån bildas solstråleliknande stänk.

1938 rånmördades innehavaren av en express- och vedaffär på Sibyllegatan i Stockholm. Man fann honom hopsjunken över sin arbetsbänk och på golvet hade han en blodig yxa stående mellan benen samt en brynsten i en blodpöl. Genast fastställdes att yxan inte varit mordvapnet eftersom skaftet saknade blodstänk riktade från själva yxan. I stället hade det droppat rakt ner på den. Alltså var offret sysselsatt med att sitta där och bryna yxan när han anfölls bakifrån. Blod hade stänkt omkring överallt, men inte på ett begränsat område snett bakom hans plats. Där hade mördaren stått och fått det mesta på sig. När man nu konstaterat att vedhandlaren inte rest sig upp utan lugnt suttit kvar och arbetat kunde man också konstatera att mördaren var någon han varit bekant med ( om han helt enkelt var döv framgår inte. )

Ännu läskigare är historien om syramördaren John George Haigh som med muntert sinne löste upp sina offer i svavelsyra sedan han druckit ett glas av deras blod. De noggranna teknikerna lyckades fälla honom genom att lokalisera äggviteämnen från människor i geggan han lämnat efter sig.

Sådana saker kan man läsa om men kanske inte stå ut med att möta i sin dagliga yrkesverksamhet så jag vill nog inte bli kriminaltekniker i mitt nästa liv. Hoppas bara att det nuvarande inte avslutas genom en insats från personer som yxmördaren på Sibyllegatan, syraentusiasten Haig eller kakelugnsmördaren.

Absint

Min svärmor Barbro reste till Prag. Det överraskade i varje fall mig att hon bokade in sig på en sällskapsresa dit. Inte för att jag trodde hon skulle dra sig för att ta ett sådant språng, hon var en vital och oförvägen äldre kvinna. Men jag hade aldrig tänkt mig henne utanför Jämtland. Med rosiga kinder kastade hon sig på sparkstötting utför backarna i sitt Nälden eller körde skickligt sin bil till Krokom eller Östersund. Hon var praktisk och egensinnig för att inte säga envis, kunde handskas med siffror och räkenskaper och av henne har jag lärt att det mesta går att hyfsa till med häftmassa.

Nu befann hon sig alltså i Prag och envisades med att vilja ge sig ut på stan på alldeles egen hand. Det oroade reseledaren som kanske trodde att en så liten, nätt dam lättare skulle gå förlorad i de mörka gotiska kvarteren. Men hon klarade sig välbehållen hem. Några ting hade hon köpt med sig, däribland överraskande nog en flaska absint till oss.

Nu är hon och även hennes dotter Chris, min hustru, borta sedan några år och absinten blev stående oöppnad i ett skåp. Jag hade glömt bort den ända tills häromdagen då ett praktfullt bokverk jag är delaktig i äntligen fullbordades. Dess ämne är den dekadenta epoken i slutet av artonhundratalet då absint var drycken på modet i bohemiska kretsar. Lämpligaste sättet att fira boken vore ett glas absint, tänkte jag och hämtade fram den vackert gröna drycken och ett snapsglas. Den borde förstås drickas på samma sätt som sin svenska tvilling bäsk, båda är ju gjorda på malört.

Så var alltså allt tillrättalagt för den första klunken. Men dit kom jag aldrig. Något mer än ett försiktigt litet smuttande var inte möjligt. En klunk skulle förmodligen spränga sönder mina inre organ, trodde jag och började spekulera i om den kanske borde spädas ut. Det är inte tanken menade experten på Systembolaget som konsulterades dagen därpå. Jag fick också veta att drycken var sextiofemprocentig och inte längre såldes hos dem.

Detta ökade ytterligare min beundran för Strindberg, Munch och de andra som söp absint på krogen Zum Schwartzen Ferkel i Berlin på artonhundranittiotalet. Jäkla karlar som inte bara smuttade utan drack detta eldvatten, och det gjorde tydligen även deras kvinnor ! Och mest aktning åt Alfred Jarry, patafysikens anfader och skapare av den absurdistiska pjäsen Kung Ubu, ett original som levde i en ostädad lägenhet där han med revolver sköt spindlarna men sparade näten. Revolvern hade han med sig när han rände runt på Paris krogar och drack absint, outspädd eftersom han menade att absinten var ren men vatten smutsigt.

Lite vatten har ändå fått förorena absinten emellanåt eftersom ett klassiskt sätt att anrätta den är att lägga en sockerbit i en speciellt utformad tesked och och sen låta vattnet droppa genom sockret ner i drycken.

Det är alltså med mycket kulturhistoria i ryggen som jag nu sitter framför min lilla flaska och samlar mig till ett nytt angrepp. Och jag minns min kära svärmor. Vi kom alltid väl överens, men ville hon ändå förgifta mig ?


Tankar om tro.

I torsdagens Svenska Dagbladet menar Håkan Lindgren i en Understreckare att religionerna har återkommit, men att diskussioner om andlighet eller livet efter detta saknas. I stället är man upptagen av religionernas möjligheter till makt över människors liv i form av till exempel slöjförbud och abortmotstånd. Perspektivet Lindgren efterlyser intresserar mig.

Jag ser mig själv som kristen med en tilltro till de kristna dygderna och buden om hur man bör leva. Svenska kyrkan som jag lämnade i början av sjuttiotalet återinträdde jag i vid millenieskiftet men nyttjar den mest som konserthus. Ritualerna tråkar ut mig och jag kan inte ens med bestämdhet säga att jag tror på Gud, däremot på sonens goda exempel. Inte heller tror jag på ett liv efter detta vad gäller människans fysiska representation. Men Själens odödlighet tror jag på och det är väl det närmaste en gudomlig överhet jag kan komma.

Fröet till denna tro fanns hos min mor, som var kristen utan att göra något större väsen av det. Hon sade att hon skyddades av avlidna släktingars goda tankar och det gjorde intryck på mig. Kroppen dör och förmultnar, en människa kan man döda och till och med stycka, men hur kan allt vad denna människa tänkt och den kärlek hon känt totalt försvinna som ett förbrukat ting? Det är väl i Själen som dessa tankar och denna kärlek vistas.

En gång levde jag i en kärlek som jag trodde skulle räcka mitt liv ut, men det blev inte så eftersom hon dog bort från mig och våra barn. Sen inträffade undret att jag fick en ny livskamrat, men det slutade likadant. Jag uthärdar eftersom jag tänker mig att de inte försvunnit helt, deras själar vakar över mig och det gör också själarna efter mina föräldrar och alla andra döda som ville mig väl.

Jag känner många kloka ateister som har annan och väl genomtänkt syn på saken och jag varken vill eller kan argumentera mot deras uppfattning. Däremot skrämmer mig humorlösa och intoleranta förespråkare för ateismen, sådana som Richard Dawkin. Hans rationalitet fungerar utmärkt i naturvetenskapliga sammanhang men räcker knappast till spekulationer i andliga frågor. Tro och vetande är olika saker och det går utmärkt att ha båda tankarna i huvudet på en gång bara man har förstånd att sära på dem. Vidskepelse finns, men en modern kristen människa i dagens sekulariserade Sverige har knappast svårt att acceptera fakta som att jorden är rund.

Denna dubbelhet blir tydlig för mig varje natt när jag i min gärning som tidningsbud når loftgången på översta våningen i bostadskomplexet som utgör mittpunkten i min trakt. Där överväldigas jag av himlens mäktiga scenografi i form av majestätiska tunga regnmoln eller lätta, av den uppgående solen rosafärgade, skyar. Jag låter mig alltid hänföras en stund både av naturens sinnrikhet och dess oförklarlighet, och tänker att däruppe någonstans bor mina Skyddande Själar.