Drottninggatan.

Den som råkat för ut för inbrott i sin lägenhet brukar tycka att hemmet blivit besudlat och måste i värsta fall flytta därifrån. De som hade oturen att befinna sig på Drottninggatan för precis ett år sedan kanske känner så. Men inte ska en usel terrorist ta vår drottninggata ifrån oss ! Bäst att bege sig dit just idag och säkra sitt revir.

Lämpligast är att börja högst uppe på krönet vid Tegnérlunden. Där har man överblicken, kan se hur gatan skär sig fram spikrakt mellan husfasaderna ända ner till Gamla Stan och idag, som är en lördag nästan som alla andra lördagar, är det fullt av folk och allra mest i mitten nere vid Åhlens. Behöver man ha kraft för att bege sig dit kan man försöka hämta den hos Strindberg, som man helt enkelt inte kommer undan här. Han sitter staty, hans sista bostad Blå Tornet kan man besöka, antikvariatet bredvid bär hans namn och en vandringsutställning, bestående av citat ur hans verk inpräglade i själva gatan, kan man följa nerför backen. Det första lyder: ” Skurkar dölja sig ofta under en godmodig, bullrande stortalighet. ” Jaså ? Det kan gälla de som ger sken av att vara glada dryckesbröder, men skurkarna man tänker på numera döljer inte sina onda avsikter bakom godmodighet. ” Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör ! ” fräser nästa citat och så skulle även en fundamentalist kunna säga. Tänk att man har förlorat sin oskuldsfullhet så fullständigt att man inte längre kan läsa Strindberg i hans eget sammanhang ! Lite bättre går det när man fortsätter ner längs gatan och begrundar hans saftiga formuleringar om privatlivet, om svärmödrar som lämnar en stank efter sig som av ihjältrampade ormar, om barn som är bäst av allt men rysligt dyra och om Strindberg själv som är djevla karl som kan många konster. Kanske är det med honom som med Bergman att han är bäst när han håller sig till privatlivet.

Så planar backen ut, Strindberg har sagt sitt och man är framme i vår tid och där det hände. De bekransade betonglejonen möter upp. Godmodiga klätterbara djur som rymt från någon lekpark. De skrämmer eller avskräcker ingen. När man ändå ansträngde sig att förstärka dem kunde man hellre bytt ut dem mot rytande vidunder i gjutjärn.

På en tvärgata rusar någon sin bilmotor så att det hörs brutalt över folkmassans stilla sorl. En dam blir så upprörd över det att hon hugger tag i närmsta person, som råkar vara jag, och säger: ” Fy, att bete sig så okänsligt. Just idag och just här. Det var väl precis på den gatan som den hemska karln tog sats och sen svängde han in här och mejade ner oskyldiga människor ! ”

Nej, man kommer inte undan minnet även om det just nu inte märks så mycket mer av det än lite blommor på lejonen och på de ställen där människor drabbades. Jag kommer att tänka på att utanför Åhlens förälskade jag mig för nästan fyrtio år sedan i Drottninggatan. Jag flyttade hit när det årets valrörelse pågick och då var här fullt av valstugor och man kunde stå i folksamlingar och lyssna på politikerna som om det vore gatuteater. Inga livvakter syntes till någonstans och ingen var rädd att någon galning skulle ställa till ett attentat.

April, april !

Varje år anstränger jag mig att hitta på ett aprilskämt att plåga mina arbetskamrater med. Enda gången det blev något som gick att begripa var när jag i vårnatten stod utanför vår lilla filial på Pålsundsgatan och hälsade alla bud, som outsövda kom vacklande, med beskedet att det varit strömavbrott på tryckeriet och tidningarna därför skulle bli två timmar försenade. Inför utsikten att behöva sitta sysslolösa och halvsovande och vänta så länge sjönk de ihop ytterligare, men blev desto gladare när det visade sig inte vara sant.

I natt var Dagens Nyheter verkligen försenad, så vi fick gott om tid att bläddra igenom Svenskan och spekulera i vad som skulle kunna vara skämtet den här gången. Någon gissade på nyheten att moderaterna vill att ambulanspersonal ska bära skottsäkra västar. Men inte vågar de väl välja ett så laddat ämne och framförallt är finanslandstingsrådet Irene Svenonius just nu inte i en sådan situation att hon kan kosta på sig att skoja till det. Och jag misstänker att man är försiktigare numera för att inte riskera att stöta sig med alla lättkränkta.

Det påstås att man ska kunna skämta om vad som helst, men säkert finns en yttersta gräns även där. Jag skulle inte förmå mig till att göra mig lustig över plötslig spädbarnsdöd. Men lyteskomik ger jag mig gärna hän åt, och fick en gång ihop en svit pappersklippta gubbar med träben och krokar istället för händer, alltså klassiska sjörövarschabloner. De gick inte att placera på någon svensk tidning. Jag fick då infallet att skicka dem till en dansk, en norsk, en finsk och en isländsk tidning. Den enda som nappade var Arbetarbladet i Helsingfors. Av denna lilla marknadsundersökning drog jag slutsatsen att finländarna har lättast att ta till sig den här sortens humor eftersom i Norden är det de som har påtagligast erfarenheter av krigsinvalider. Längre ner i Europa är sådana skämtteckningar inte ovanliga, t.ex. fransmannen Sinés alla stympade figurer som tar sig fram med hjälp av strykjärn.

Tänk om det är precis tvärtom? Kanske de man är mån om att skydda är just de som uppskattar skämten mest ? Saken vore värd att undersöka, tänkte jag och tog med mig mina bilder till Handikappförbundet. Och mycket riktigt, där tyckte man att det snarast var befriande. De visade mig långt värre groteskerier av en tecknare som själv var mycket svårt handikappad.

Samma erfarenhet gjorde jag med en stripserie om en så kallad disfunktionell relation mellan en blind man och hans ledarhund. Läsekretsen är inte mogen för sådant här, påstod en redaktör. Men tidningen SRF-perspektiv, som riktar sig till synskadade, ville publicera serien. På ett villkor: att jag gjorde en parallellversion i enbart text åt deras taltidning. En omöjlig uppgift. Ett grafiskt skämt blir ju platt och meningslöst om man återberättar det i ord. Men har man fått vittring på ett arvode måste uppgiften lösas och jag gjorde det genom att arbeta om Tjechovs “Damen med hunden” till en följetong i korta avsnitt. Ledarhunden fanns ju redan och så fick alla personerna bli blinda. Detta uppskattades mer än den tecknade serien, särskilt avsnittet där alla kastade sina vita käppar på golvet och spelade plockepinn med dem. I en uppföljning fick Sherlock Holmes ha dr. Watson som ledarhund.

Ytterligare bevis för att mitt antagande stämmer fick jag med några teckningar där gubbar lyfte bort hjässorna, plockade ut hjärnorna och använde dem till diverse saker. Debatt kallades det när de kastade dem på varandra och mest nöjd var jag med en figur som lagt upp sin hjärna på en tallrik så att det såg ut som ett fat spagetti. Självhushållning fick den teckningen heta. Fånerierna accepterades av tidningen Revansch! som Riksförbundet för social och mental hälsa gav ut.

Morgontidningarna kan alltså våga vara mindre försiktiga, mindre aktsamma om läsarna under första april. Men publicerade de några skämt idag ? Jag kunde inte upptäcka dem. Eller kanske var alla nyheterna ett enda stort skämt alltihop.

Att söka källan.

Walter Ljungquist var en av de största svenska författarna under nittonhundratalet. Hans produktion har samma bredd och djup som exempelvis generationskamraterna Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnsson, men han hade inte proletär bakgrund som de och ägnade inget intresse åt politiska eller sociala frågor. Det gjorde inte hans romankaraktärer heller. De var ofta arbetsskygga bohemer och opraktiska drömmare eller original som levde sina liv på landsbygden i en evig sommar bland örter och snår under trädens lövmassor. De kunde vara avlägset släkt eller förbundna på andra sätt och de besökte varandra som man gjorde på landet förr och ibland än idag. Som jag minns kunde folk ännu under min barndom oväntat dyka upp i avsikt att stanna så länge tågbiljetten var giltig. Man kommer också att tänka på hur människor umgicks i den stora ryska litteraturen som inspirerade Ljungquist. Och hans figurer påminner om Hjalmar Bergmans.

Dessa gestalter befolkar, ibland som huvudkaraktärer och ibland som bipersoner, elva romaner som har Ljungquists alter ego, författaren Jerk Dandelin, som sammanbindande länk. För länge sedan läste jag och samlade på mig hela sviten, men trodde att jag måste göra mig av med den vid en flytt till något trängre och upptäckte då att den var svårsåld. Ingen läser Ljungquist längre, menade man på antikvariaten, vilket överraskade mig. Och inte trycks hans verk upp på nytt. Så småningom insåg jag att något viktigt saknades i mina hyllor så det var bara att ge sig ut och jaga ihop böckerna en gång till och nu är samlingen äntligen komplett igen.

Romanseriens centrum och hjärta är för mig ” Paula” och ” I stormen”. I den första boken hamnar Jerks vän, den sköra Paula, i en själskris. Han knäpper igen locket över sin gröna reseskrivmaskin, utan att veta att det kommer att gå nära fem månader innan han ser den igen, och cyklar byvägen bort för att bistå henne. Och så börjar kampen för att, vaksam på hennes behov, skydda henne mot alla som okänsligt vill tvinga på henne just sina lösningar. I ” I stormen ” är rollerna omkastade. Det är under beredskapsåren och Jerk har brutit samman under militärtjänst. Nu har Paula tillfrisknat och öppnat ett vilohem där han kan återhämta sig.

Konstnären och landsortslärarinnan Berta Hansson, Ljungquists nära vän, stod som förebild för Paula. Hon och Walter var tvillingsjälar som kände igen sig i varandras vilsenhet. I ett brev till honom skrev hon att hon återfått sin jämvikt, ” men ännu har jag en känsla av att källvattnet inte kan ledas upp till ytan “. Att nå den inre källan var viktigt för båda. Och denna metafor följs upp i nästa roman, ” Källan ” , där några barn ger sig ut i skogen för att söka den magiska källan. Jag har låtit Bertas porträtt av Walter bli illustration härovan. ( Tack Christian Åkerlund för att du delat med dig av dina kunskaper om Berta Hansson ).

Berättarstilen som fulländades i Dandelinsviten växte fram under två decennier med början i debuten ” Ombyte av tåg ” 1933. Redan i novellsamlingen ” En dörr står på glänt ” några år senare känner man igen hans sätt att låta personernas undermedvetna i inre monologer lugnt och långsamt treva sig mot ett mål, ofta formulerat som ett hot. Det är vad de upptäcker på vägen dit som är det viktiga. De söker som barnen källan.

1974 somnade Walter Ljungquist in, just när han lämnat ifrån sig manuskriptet till ” Sörj dina träd “, sista delen i det stora romanbygget. Hans livsverk var fullbordat.

Mina drakar.

Jag har två drakar att tampas med. Stora Draken är Dagens Nyheter och Lilla Draken är Svenska Dagbladet. Stora Draken är i kvantitet den utan tvekan största, åtminstone på Södermalm där jag bor och arbetar. Lilla Draken nöjer sig med mittfacket i min budvagn, medan Stora Draken svämmar över i de två andra och dessutom inväntar mig med ett par rejäla portbuntar ute på trakten. Är jag på hugget får också de följa med från start och då är det oftast rågat mått på vagnen. Ändå är det Lilla Draken som ställer till det värst på helgerna.

Och det den jäklas med är de två bilagorna som ska ut på fredagar och lördagar. Perfect Guide heter den blänkande eleganta trycksak som är tänkt att vara russinet i helganrättningen. Livsstilsmagasin kallas den och den glädjer prenumeranterna med reportage om hur de som har råd till det njuter av gott vin, smakfull design och inredning och vackra kläder. Den är tänkt att följa med lördagstidningen men många av oss bud väljer att blada in den redan på fredagen eftersom risken är att Lilla Lördagsdraken blir extra tjock och svår att få ner i brevinkasten om Guiden ingår. Den är retfull redan genom att det glättade papperet gör att den gärna glider ur. Jag står där och bladar och funderar över hur meningsfullt det är att denna skrift, som så tydligt riktar sig bara till den unga medelklassen, delas ut på äldreboendet på min trakt. Där bor de som av tradition läser Lilla Draken eftersom de uppskattar understreckarna och allt det andra läsvärda som den har att erbjuda. Därför var det en överraskning att kamraten, som på sin trakt har det hem för välbärgade äldre som heter Borgerskapets Änkehus, fick skarp tillrättavisning för sitt sätt att handskas med Perfect Guide. Han har överlägset flest Smådrakar av alla just på grund av Änkehuset och det var mest praktiskt för honom att ta med Perfect Guide på fredagar. Varför reagerade de gamla mot den ordningen ? Inte brydde väl de sig om när den delades ut. Men det visade sig att på lördagarna kom släktingar på besök och de ville gärna fördriva den enformiga besökstiden med att drömma sig bort i reportage om det goda livet. Och så hade alltså den begärliga läsningen kommit dagen innan och redan försvunnit ut i pappersinsamlingen ! Det kunde de förstås inte tolerera.

En större förtretlighet är dock den andra bilagan, Magasinet. Där finns alla bostadsannonserna som ju har stort allmänintresse. Därför har man bestämt att även de som inte prenumererar på Lilla Draken ska få ta del av den. Folk anlitas till att dela ut alla dessa magasin på dagtid, men understiger de ett visst antal på en trakt blir det nattbudets uppgift. Jag hör till de som drabbats och måste nu ett antal helger sköta om det parallellt med det ordinarie jobbet. Allt ska ut inom den vanliga överenskomna tiden, alltså före sex på fredagar och före sju på lördagar. Jag har bestämt mig för att, enligt tidens sätt att uttrycka sig, se det som en utmaning, inte ett problem, och hittills har det gått bra.

Alla ska ha detta magasin om de inte personligen hört av sig och protesterat. Ejreklamlapparna blir allt större och ilsknare och någon som har en brevlåda utanför dörren klär varje helg in denna i en frottéhandduk, förseglar rejält med tejpremsor och snören och toppar det hela med en stor skylt om att Magasinet vill man fanimej slippa se. Men åtminstone en person blir ordentligt gramse om det skulle råka utebli. Jag tänker mig att det är denna person jag jobbar för.

Självbetraktelser.

Under en av sina promenader fick Sören Kirkegaard infallet att hoppa rakt upp i luften och slå ihop klackarna. Men redan innan han landat på marken igen var han en man som såg sig själv slå ihop klackarna.

Teologen Göran Sahlberg återberättar anekdoten i en antologi där han och nio andra författare förmedlar sina intryck av Dag Hammarskjöld och dennes postumt utgivna dagbok “Vägmärken ” . Och han gör det för att betona att den kylige, intellektuelle och sensible ämbetsmannen Hammarskjöld liksom Kirkegaard ständigt iakttog sig själv. Man kan ju tycka att det är svårt att undvika det just i en dagbok.

Jag hittade antologin på Antikvariat Augusts vårrea där man varje vecka sänker priserna med 10 % i taget. Ett årligt evenemang lika dåraktigt att avstå från som Världens Längsta Bokbord i augusti, även det på Drottninggatan.

Hos August råkade jag också, helt oväntat, fastna för portugisen Fernando Pessoas ” Orons bok ” . Ren slump finns nog inte och redan av bokens baksidestext stod det klart att Pessoa kommit i min väg för att ge ett annat perspektiv på människans fångenskap i sig själv. Eller rättare sagt söker han som författare befria sig från det besvärande jaget genom att splittra upp det på en massa alternativa karaktärer, heteronymer. Han kallar dem så eftersom han inte ser dem som sina pseudonymer.

I Orons bok är det bokhållaren Bernardo Soares , en ” halvheteronym “, som berättar om sitt utåt sett händelsefattiga liv i Lissabon i början av förra seklet. Drömmar och dagdrömmar flyter samman. Han säger att han kan föreställa sig allt därför att han ingenting är, kan drömma sig vara kejsaren av Rom, vilket kungen av England inte kan eftersom han i sina drömmar inte kan vara någon annan kung än den han är. Hans verklighet hindrar honom att känna.

Soares säger sig vara omgivningarna till en liten stad som inte finns. Men hur mycket han än förnekar existensen av en kärna, ett centrum, kan man som läsare inte undgå att tänka sig ett jag därinne, en bestämd person som skriver denna dagbok. Och det kunde ju lika gärna vara Pessoa själv. Men för honom var det antagligen litterärt befriande att låta en fritt flytande gestalt bli berättare.

Dag Hammarskjöld var motsatsen. Han strävade inte efter att upplösa sitt jag. Sakligt betraktade han sig själv, sina ambitioner och inte minst sina brister samt analyserade målmedvetet sina möjligheter att göra gott för världen. Han får sista ordet genom en skygg reflektion i ” Vägmärken”:

Narkissos böjde sig över källan – bunden vid den enda människa i vars blick han vågat eller fått försjunka.