Den andra hustruns andra män

På bröllopsnatten tog August Strindberg struptag på Frida Uhl och försökte sen förklara det med att han i förvirring trodde att hon var hans första hustru. Något som säkert gjorde Frida betänksam och äktenskapet blev ju inte långvarigt. Hon hann med många andra män i sitt liv, ändå har hon gått till historien bara som Strindbergs andra hustru. Nu när det är jämnt 140 år sedan hon föddes kunde det väl passa att hedra henne med att reducera Strindberg till Frida Uhls första man.

Hennes andre man, eller älskare för de gifte sig aldrig, var den tyske dramatikern Frank Wedekind och med honom fick hon sonen Max. En dotter, Kerstin, hade hon redan, med Strindberg. När Wedekind övergav henne stod hon alltså ensam med två barn.

De två herrarna var helt olika, åtminstone vad synen på kvinnor beträffar. Strindberg var gammeldags, borgerligt konventionell. Hans hustru skulle föda barn och sköta hemmet samt bistå honom i i hans författarskap. Frida översatte en del av hans pjäser och var som en agent åt honom, ändå sade han att ” hon är mycket elak. Hon stjäl mina tankar och hon skriver böcker. “

Wedekind, som var yngre, hade en modernare syn, i alla fall med den tidens mått. Han ansåg att en kvinna som förtjänar sitt levebröd på kärlek, det vill säga prostituerar sig, står långt högre än en som sänker sig till att skriva följetonger eller böcker. Och det var just detta senare som Frida egentligen ville göra. Under dessa slitiga år hade hon hela tiden ett romanprojekt liggande och hon skrev flitigt recensioner i olika tidningar.

Frida Uhl kom från Wiens kulturella överklass och fick en gedigen klassisk bildning bland annat i franskt kloster. Hennes far var en mycket inflytelserik redaktör och teaterkritiker. Han hjälpte henne in på den banan, antagligen med baktanken att det skulle vara lättare att hålla ögonen på den vackra och självsvåldiga dottern om hon höll sig inom hans egna tidningskretsar. Det blev inte riktigt så, snart flyttade hon på eget bevåg till Berlin och gav sig in i bohemlivet.

Fadern ansåg sig säkert ha fått rätt i sina farhågor nu när Frida var tvungen att ta enkla jobb för att försörja sig och barnen. Hon återkom så småningom till Wien och anslöt sig till sin generations begåvade österrikiska författare. Där gjorde hon sig nyttig genom att backa upp bland annat Wedekind som hon lät hämta dit. Han var ständigt förföljd av myndigheterna för sina provocerande osedliga pjäser. Frida sade sig nu vara likgiltig för honom, men inte för hans verk. Med tiden fick hon ett tvivelaktigt anseende, hon provocerade både genom sitt frigjorda sätt att leva och sina litterära ambitioner.

På tiotalet befann hon sig i England och förälskade sig i den framgångsrike målaren och kvinnokarlen Augustus John. Det sades att när han gick på promenad klappade han för säkerhets skull alla små barn på huvudet, de kunde ju vara hans egna. Han fann henne besvärlig och efterhängsen, kallade henne den österrikiska skräcken och bestämde sig för att resa till kontinenten för att komma undan henne. Då brast något inom Frida och hon uppenbarade sig på kajen med en laddad revolver i handen…

 

Mannen som längtade bort

Här kommer Snoddas! En liten vit turnebuss svängde in framför sjukhuskyrkan. Aulan därinne var redan fullsatt. Det lät som ett orkesterdike där röster stämdes. En del gled vilt över hela skalan, andra filade på samma ton hela tiden. Inte heller dirigenten saknades, det var en herre som knackade med sin käpp på en stolsrygg. Ingen brydde sig om denna maning till tystnad och samling, och han brydde sig inte om att ingen tystnade. Nedanför scenen gick en ovårdad man fram och tillbaka, mumlande och fräsande.

Äntligen stod Snoddas på scenen, med en gitarrist och en dragspelare. Dirigenten bragtes med milt våld att sluta sitt knackande och den vandrande mannen rycktes ner på en stol. Snoddas inledde sitt program med Skogsflanören. För den skull tystnade inte den stora röstorkestern. Flera nya dirigenter tillkom och de använde knogar och skor som taktpinnar. Det hade krävts en skicklig, målmedveten artist för att binda uppmärksamheten. Men han nöjde sig med att svänga armarna i takt med musiken och det liknade mest åkarbrasor. Uppgivet såg han ner på mannen som redan återupptagit sin vandring.

En gumma på första raden började en intensiv uppvaktning. Hon sprang fram och skänkte Snoddas presenter och ingen lyckades hindra henne. En yngling i vit rock gjorde några tafatta försök men gav snart upp. Hon tog av sig en sko och kastade upp den på scenen, därpå ett hårspänne. Ett paket cigarretter, som tillhörde någon annan, fick följa efter. Så fick hon tag i en kvällstidning och sträckte fram den till honom och han tog mekaniskt emot den. Det råkade ske just när han gjorde en paus i sjungandet så att musikanterna skulle få framföra något på egen hand. Han fann sig stående med en tidning i handen, vecklade upp den, började läsa. Försjönk i någon artikel som verkade intressera honom.

Han hade tydligen totalt glömt bort att han befann sig på scen under ett av sina framträdanden på sin egen turne runt landets sjukhus och folkparker. Inför ett hundratal åhörare, många av dem förväntansfulla, läste han noggrant tidningen. Det såg ut som om han fördrev tiden vid en hållplats i väntan på bussen till Bollnäs. Musikerna skrattade överseende sinsemellan och klämde i med ännu en låt. De hade nog varit med om liknande intermezzon förut.

Snoddas blev uppknuffad på karusellen i början av femtiotalet och sen lyckades han aldrig kliva av. Genom åren var det många som plockade poäng på hans bekostnad. Det är ju fritt fram att driva med den som anses representera dålig smak. Nu var han sliten och trött och hade bara några år kvar att leva, men karusellen snurrade vidare och han klamrade sig fast för att inte ramla av. Till tonerna av Hammarforsens brus på gitarr och handklaver flydde han in i sig själv.

 

Begränsningens frihet

Ex libris är ett märke, som klistras på pärmens insida och berättar något om bokens ägare. Jag har äntligen gjort mitt eget och motivet blev tidningar. Ett naturligt val eftersom jag försörjer mig dels på att teckna och skriva i dem, dels på att dela ut dem. Man får tänka sig att det är tidig morgon och ett par övergivna aviser blåses genom gatorna. Allt är förgängligt. Det som skrives ena dagen är borta nästa och snart är kanske papperstidningens tid förbi. Högalidskyrkans torn i bakgrunden markerar att det är på Södermalm i Stockholm jag bor och arbetar. Konsekvent nog är bilden utförd som pappersklipp.

Den första skissen var en mycket mer invecklad komposition där natt snarare än morgon rådde. I förgrunden ett upplyst fönster innanför vilket jag arbetade vid ritbordet. Tidningar blåstes omkring bland höstlöven nere på gatan. Jag tror till och med att en katt var inblandad någonstans. Det blev en mörk, svåröverskådlig bild med fönstret som enda ljuskälla. Naturligtvis kan man inte överlasta ett exlibris så att det blir en rebus eller en minibiografi över ägaren. Men man hamnar lätt där när man får breda ut sig om sig själv. Jag vann säkert på att koncentrera mig på färre detaljer och låta den morgonljusa himlen förstärka kontrasterna.

Det finns alltså bestämda formmässiga krav på ett ex libris. Samma gäller för andra minimalistiska konstarter. Haikudikten har regler för både antalet stavelser och innehållet. I en seriestrip ska man ta sig fram till poängen på tre eller fyra rutor, inte fler. Eller för den delen ett blogginlägg som exakt fyller upp iPadens skärm.

Enligt konventionell uppfattning ska konstnären begränsas så lite som möjligt. Man ger honom eller henne duk och färg och gärna en flaska rödvin och sen ställer man sig på en skyddad plats och gläds åt den kreativa explosionen. Det stämmer ibland men absolut inte alltid. Många fungerar bäst om de får spänna sig mot givna ramar, mot begränsningar.

Ingmar Bergman beskrev bra hur detta fungerar i sin sjävbiografiska bok Laterna Magica. Som ung regissör satt han i salongen på Göteborgs Stadsteater och såg när Teaterchefen Hammare'n repeterade en pjäs av Kaj Munk. Uppgiften var att hålla samman en stor grupp skådespelare som skulle föreställa gäster på ett chokladkalas. Hammare'n gav exakta förhållningsorder för hur var en skulle röra sig i rummet, när de skulle lyfta koppen. Det verkade ju vara ett stelbent sätt att regissera men när de sen spelade upp levde hela föreställningen. Varje skådespelare hade fått sitt bestämda utrymme att röra sig fritt inom. Alla gjorde insatser på sin högsta nivå utan att sabotera helheten.

Någon har kallat ex libris grafikens kammarspel och det är en bra beskrivning. Det hade sin storhetstid under första halvan av nittonhundratalet. Man kan hoppas på en renässans nu när så många nya förlag förstått att enda sättet att konkurrera med e-böcker och massproducerade bestsellers är att ge ut vackra böcker. Sådana förtjänar att prydas med snygga ex libris.

 

Kvinnor som vandrar om natten.

En kvinna går raskt gatan fram med en kasse tryckt mot bröstet. Vid varje övergångsställe stannar hon en stund. Det finns ingen trafik att tala om så dags. De röda och gröna gubbarna sover. Lika fridfullt som alla andra. Ändå står hon lydigt där. Med plastpåsen i famnen. Går sedan vidare. Lika fort som förut. Som på flykt. Kanske från vargarna. Det är ju vargtimmen. Kanske svårt att sova ändå. Kan inte ligga kvar i sängen. Lika bra att gå. Natten igenom. Gata upp och gata ner. Nu är hon här. Passerar mig, tidningsbudet. Två stora, blanka ögon. Vidare, vidare. Nytt övergångsställe. Väntar otåligt. Hastar vidare runt hörnet.

Man kan också vara ute och gå utan att ha tröttnat på att ligga vaken i sin säng. Så är det för henne som nu lunkar fram på andra sidan av gatan. Hon har ingen säng att stiga upp från, ingen dörr att låsa efter sig, inget hem överhuvudtaget. Därför fördriver hon tiden med att gå brandvakt ända till fem på morgonen då tunnelbanestationen öppnar så hon kan ta sig in där och sova. Nu går hon längs Högalidsparken och stannar till vid en bänk och en papperskorg. Hon bryr sig inte om att titta efter burkar att panta. Torkar noggrant bort daggen från bänken, och sitter en stund och väntar på att tiden ska gå.

En natt observerade jag en annan kvinna som hade en stor väska i handen. Hon kretsade omkring mig och min vagn och stannade sedan ett stycke därifrån. Jag frågade om hon ville mig något, men fick inget svar. Ville hon ha en tidning? Hon sade ingenting nu heller, drog sig i stället lite undan. Nå, jag fick låta det vara och arbetade vidare. Det här var säkert inte en sådan person som skulle ta vagnen och springa iväg med den. När jag gick in i nästa port stod hon kvar ett par meter bort.

Några våningar upp kunde jag titta ut på gatan och såg att hon gått fram till vagnen. Ur väskan tog hon fram en stor nallebjörn och lade mycket varsamt ner den bland tidningarna. Bredde sedan ut ett par tidningar över nallen, tog ett steg tillbaka och stod stilla där. När jag kom ner igen höll hon på med att ta upp nallen ur vagnen och stoppa den tillbaka ner i väskan. Som svar på min förundrade blick log hon brett och sade: nu är det bra! Hon var som förvandlad, det var inte den otillgängliga människa jag sett nyss utan en som såg glad och nöjd ut. Vad var det som var bra? kom jag mig för att fråga och återigen sade hon: nu är det bra! Och så vände hon sig om och gick sin väg. Jag har aldrig sett henne igen.

Men de båda andra går där natt efter natt, och det gör jag också. Man har sina rutiner: en paus med smörgås och några klunkar vatten på översta loftgången i det stora bostadskomplexet Plankan. Jag lutar mig mot räcket och ser ut över hustaken. Högalidskyrkans klocka visar inte på mer än halv fem. Den obarmhärtiga månen lyser benvit och kall. Och molnen glider rastlösa omkring den. De slites sönder, repas upp och får en annan form. Ibland blir det bara något trasigt kvar av dem. Molnen får aldrig vila, måste alltid vandra vidare över himlen.

Om Börje Sandelin

Människor på bussar sägs stå i kontakt med yttervärlden via elektroniska apparater. Det ska man inte tro på. Närmare efterforskningar har visat att det de håller inneslutna i händerna och trycker mot öronen är små stenar. Alla högljudda, skenbara dialoger som förs med stenarna om kärleksmöten, om vem som ska laga kvällens middag och vilka ingredienser den bör innehålla, är i själva verket budskap till oss, medpassagerarna. Ödsliga rop. Böner om uppmärksamhet.

 

Vi kliver av, omtumlade och förvirrade av alla dessa förtroenden och berättelser. Omöjligt att få någon reda i allt vi fått höra. Orden glider isär och försvinner. Det enda vi minns från resan är någon som satt för sig själv och tittade ut genom fönstret. Så vemodig blick och vilken märklig hatt den människan hade.

 

Tankarna går till grafikern Börje Sandelin (1926 – 1970) som skapade en alldeles egen värld av milda introverta drömmare. Cirkusfolk som kliver in på scenen, gör en nätt gest med armarna som om de ville säga: här är jag nu, och sen gör de inget mer. Utför inga djärva konster, slår inga volter, försvinner i stället in bakom ridån. De kan ha en hatt på sig, vara små och docklika. De utstrålar ensamhet även församlade i grupper.

 

Sandelin hade en atelje i Gamla stan och en annan i ett ensligt liggande hus i Tiveden. Parallellt med avskildheten borta i den mörka skogen var han en framgångsrik och respekterad konstnär med ett stort nätverk av kolleger. Det intrycket får man i alla fall av konsttidskrifter från hans tid. Grafiken bestod mest av torrnålsgravyrer, alltså ristat med en nål direkt i kopparplåten. Bilderna spreds genom Konstfrämjandet och han gav också ut böcker där de kombinerades med dikter och egna och andras texter. Man kan fortfarande hitta böckerna på antikvariat och de grafiska bladen är inte heller svåra att få tag i till rimligt pris. Hustrur och barn fanns också i hans historia. (Snygg var han på ett demoniskt sätt, det tyckte i alla fall min fru när hon såg ett foto som tagits på honom vid hans stora koppartryckspress). Men han upplevde sig i alla fall som en utanförstående människa. En dag ville han gå med i De Ensammas Förening, med där var fullsatt så han kom inte in.

 

Göran Tunström skrev en text om honom som jag här kortfattat ska återberätta. Sandelin och den säregne målaren Inge Schiöler hade länge velat träffa varandra och nu skulle det äntligen bli av. Sandelin kom från sin skog klädd helt i svart, trots sommarvärmen, i gummistövlar och med slidkniv i bältet. Tunström fraktade honom med båt till Schiöler och de två konstnärerna lämnades ensamma med varandra några timmar. När Sandelin sedan hämtades var han upprymd av mötet och utbrast:

– Den mannen hade värdighet.

 

Och sedan återgav han deras samtal. ” om konstens moraliska uppgift, om den hårda disciplinen, om dess religiösa uppgift och nutidens förflackning. Om nödvändigheten av harmoni och äkthet ” .Tunström lyssnade alltmer förbryllad. Han kände inte igen Schiöler i all ordrikedomen och till slut frågade han om denne verkligen sagt allt det där.Börje Sandelin såg sårad ut då han svarade:

– Nej, men han menade det !