Quo vadis

En programserie i radio som heter “Människan och maskinen”. tog häromdagen upp motstånd mot och rädsla inför den digitala utvecklingen. All form av skeptisism bagatelliserades och man gjorde de vanliga jämförelserna med hur tidigare innovationer mottagits. Folk blev betänksamma när bilarna och televisionen kom också.

Platon fick även han en släng av sleven. Han oroade sig för att skrivkonstens utveckling skulle leda till att folk slutade prata med varandra. Det är lätt att göra sig lustig över det när man vet hur det gick. Men var det så fel att han i första hand tänkte på hur det skulle bli med de mänskliga relationerna? Är inte det en sant humanistisk inställning?

Nu tror jag inte att datoriseringen, internet, facebook, instagram med mera leder till att människor slutar mötas öga mot öga. Vi kommer precis som förut att vara aktsamma om våra nära och kära och alla vi känner.

Däremot kan man fundera över hur vi förhåller oss till de vi INTE känner. Hur vi behandlar alla de omkring oss som vi inte valt. För det är tydligt att ju starkare nätverk man bygger digitalt, och ju mer bekräftelse man får där, desto mindre beroende blir man av allt som ligger utanför detta. Och blir i många sammanhang mindre sårbar. Gnäller grannen om något behöver man inte svara utan stänger dörren om sig, slår på datorn och hittar genast stöd och tröst i sin egen digitala värld. Många har påtalat faran i att vara bekväm och bara hålla sig till det som bekräftar vad man redan känner till och tycker om. I förlängningen kan det leda till ofördragsamhet mot sådant man inte känner igen hos sig själv och ännu värre gräsligheter.

Den som gick genom byn utan att hälsa på folk, utan att ens se på dem, väckte aggressivitet. I dag är ett sådant beteende accepterat, särskilt i Stockholms innerstad. Där måste man ständigt vara beredd på att väja undan för människor som går gatan fram utan att titta upp från sina mobiler.

Jag klev på tunnelbanan och så långt jag kunde överblicka var alla passagerare sysselsatta med någon form av digital kommunikation: bläddrande i smartphones, talande i mobiler, med slutna ögon lyssnande på det som lät i deras hörlurar. Precis alla utom en flicka i fyraårsåldern som storögt såg sig omkring. Hon intresserade sig för plåstret jag hade på fingret och sen pratade hon och jag om plåster från Slussen till Fridhemsplan. Inte en enda gång tittade hennes mamma upp från sin lilla apparat. Det förvånade mig eftersom folk vanligtvis blir smickrade om någon uppmärksammar deras barn. Kanske hade hon inte ens märkt om jag vandrat i väg med flickan.

Även min mobil hade kunnat ringa, så jag är naturligtvis också en del av allt det där. Och den lilla flickan blir så småningom ännu mer en del av det, eller det en del av henne. Vi kan i dag inte ens ana hur den teknik ser ut som kommer att berika hennes liv. Men vad det än är, och vad det än kommer att heta, hoppas jag att hon ibland stänger av det och byter några ord med gubben som slår sig ner på sätet mittemot. Det kan ju visa sig vara Platon.

 

Natt till annan dag.

Tidningen glider ur mitt knä och ner på golvet. Jag sätter mig upp med ett ryck och tittar på klockan. Halv tolv bara och redan sömnig. Bäst att röra sig.

Hon sover lugnt. Jag tassar omkring och studerar rummet. Lägger mig på knä och beundrar sängen som går att höja och sänka och vrida åt alla håll. Man kan fälla ut hjul från den som på ett flygplan som landar. Från väggen skjuter en vridbar arm ut, med larmklocka, nattlampa och knappar till radion, till och med en kudde med inbyggd högtalare. Jag kikar ut bakom gardinen. En naken gren skrapar mot en gatlykta. Mellan snövallarna kör en ambulans fram till stora entrén och över entrén sitter en klocka. Fem i tolv. Inte mer!

Jag gläntar på dörren. Ute i korridoren stänger en sköterska försiktigt en dörr efter sig. Två läkare passerar, stiger lågt samtalande in i en hiss. Dörren till ett personalrum står öppen och en elektrisk ljusstake glöder på ett bord därinne. Det är natten till annandag jul, fem över halv ett år nittonhundrasextionio.

Blodtrycksmanschetten jag virar runt hennes överarm har kardborreband, så när jag tar av den låter det som om jagrev sönder lakanet. Hon vaknar.

– Måste du hålla på med det där hela tiden?! Skriker hon. Låt mig vara.

Hon ber om vattten men dricker för hastigt och får ett hostanfall. Vattnet rinner nerför hakan och bildar en pöl i halsgropen. Hon kastar muggen långt ut på golvet.

– jag vill inte sitta i rullstol resten av livet. Varför skulle det här hända just mig?

– Du ska se att det blir bra igen, är det enda jag kommer på att svara.

Sedan sitter jag i fåtöljen och låter tankarna glida omkring. Dörren står på glänt, fotsteg och dämpade röster hörs från korridoren. Jag lyfter på gardinen igen. Snön faller tjockt. Inga människor eller bilar syns längre. Klockan över stora entrén vickar en visare till kvart över tre. Jag provar om kaktusen på fönsterkarmen har vassa taggar. Det har den. Jag stegar upp rummet. Det mäter sex gånger sex meter. Två gånger till tar jag puls och blodtryck utan att hon vaknar, kryssar sen noggrant i siffrorna med röd och blå kulspetspenna i hennes journal. Jag torkar svettdroppar från hennes ansikte.

När jag går genom sjukhusgrindarna ut på stora vägen kommer två plogbilar forsande långt borta. Varningslamporna på deras tak slungar ljus över husgavlar och träd, från allén i vägens mitt flaxar skuggorna ut över snön. Det slår gnistor om plogbilarnas skovlar när de stöter i asfalten på någon bar fläck.

Plötsligt dyker en hare upp och skuttar bredvid mig ett stycke, så nära att jag tydligt kan se spåren efter den. Den ger sig ut på vägen, irrar fram och tillbaka en stund och räddar sig sen in mellan träden i allén. Sekunden efter dånar den första plogbilen förbi och kastar upp en snömassa. Spåren försvinner som om haren aldrig funnits.

 

Sjuttiotalsprofeterna och deras barn.

En film såg jag åtta gånger. Inte ens Kalle Anka på julafton kommer i närheten av det rekordet och ingen roman har lockat till lika många omläsningar. Det gäller Alain Tanners “Jonas som blir 25 år 2000 ” från 1976, mitt i den schweiziska filmens korta guldålder. Tanner var dess främste regissör jämte Claude Goretta ( båda födda 1929 ).

I filmen möter vi åtta “små profeter”. Författaren och kulturteoretikern John Berger som skrev manuset tillsammans med Tanner kallade dem så. Marie, kassörska på en varumarknad, tar inte betalt av kunder som verkar ha ont om pengar. Hennes älskare Marco är en entusiasmerande och fantasifull historielärare. Den desillusionerade radikale journalisten Max bildar ett omaka par med Madeleine som ägnar sig åt New age. Dessa fyra besöker bonden Marcels gård. Dennes hustru Marguerite har sin egen filantropiska verksamhet: regelbundet går hon till gästarbetare som bor i en barack i närheten och lyckliggör dem. Paret Mathieu och Matilde arbetar på gården och det är de som blir föräldrar till Jonas.

Alltså en grupp särpräglade individer som samlas runt middagarna i bondköket. Inte bara berättelsen utan också den varma, fria stämningen där tilltalade mig så mycket att jag inom loppet av ett år övertalade den ene efter den andre av mina vänner att avnjuta filmen tillsammans med mig. Sen har jag aldrig sett om den men kan emellanåt påminnas om den i sällskap där det opretentiöst får bli som det blir, där man inte pratar om bostadsrätter och karriärer utan om existentiella frågor. När umgänget liknar det i filmen.

Nu förblev inte himlen molnfri, det är den sällan över den karga landsbygd där Tanners filmer oftast utspelar sig. Maries Karl Bertil Jonsson-variant avslöjas förstås och hon hamnar i fängelse. Marcos undervisning passar inte i någon läroplan, så han börjar arbeta på ålderdomshem i stället och gör något bra av det också. Den största konflikten i gruppen uppkommer när Mathieu får för sig att starta en alternativ skola på gården i stället för att sköta sitt lantarbete. Det slutar med att han sitter på sin moped, på väg till ett monotont jobb någon annanstans och filosoferar över hur vi ändå alltid tvingas underkasta oss det kapitalistiska systemet. ” och med våra återstående krafter bekämpar vi det” , konstaterar han.

Det faller sig naturligt att jämföra med Lukas Moodyssons “Tillsammans” , från året då Jonas fyller 25. Den behandlar exakt samma skede men utifrån ett facit fullmatat med några decenniers omvärderingar av den tid som nu anses ha varit så dogmatisk och förtryckande. Kollektivet i denna film känns mera homogent och medelklassigt och skildras med mera löje. De små jonasarna är här gamla nog att manipulera med. Värst utsatt blir en gosse som heter Têt efter têtoffensiven i Vietnamkriget. Samtidigt som han alltså döpts efter en krigisk handling kläds han i flickskor och hans föräldrar fladdrar runt bland partners av varierande kön, sorglöst som om de provade glassmaker. Den pojken fick nog ägna några års terapi åt att reda ut all förvirring.

Skulle man göra en uppföljare till Tanners film borde Jonas ha passerat fyrtioårskrisen och säkert också ha en del att bearbeta, som vi alla. Men han kan i alla fall inte ha farit illa av att se föräldrarna och deras vänner försöka leva efter sina värderingar även om de inte lyckades förändra världen.

 

 

 

August från andra sidan.

En midnatt för ungefär ett decennium sedan samlades vi, ett tiotal personer, i Kungsträdgården för att delta i en vandring genom Stockholm i August Strindbergs fotspår.

Det lilla sällskapet traskade via Hamngatan inåt centrum. Strindberg hade bott på många olika ställen, fick vi veta, och ciceronen uppehöll sig också vid hur han förhöll sig till djur. Han avskydde hundar, försökte skrämma bort dem genom att själv morra och visa tänderna. Om kråkor hade han en brevväxling med Carl Larsson, som ju bodde i Sundborn. De var för tillfället sams och ägnade sig åt att utforska om inte kråkorna, precis som människor, uttryckte sig på olika dialekter i Dalarna och Stockholm.

En del filmatiseringar av Strindbergs verk gjordes ute på stan. Han hade gett regissören Anna Hoffman-Uddgren fria händer. “Varsågod att kinematografera så mycket ni vill af min dramatik.” Filmkonsten hann inte utvecklas så långt under hans livstid, men i alla fall växte några biopalats fram längs Drottninggatan, promenadvägen de sista åren och den gata vi nu korsade. Redan 1906 visades film i Centralbadets trädgård. Bland de projekt hans generositet ledde till fanns en version av Fröken Julie som visades någon vecka utan att möta entusiasm hos kritikerna och sedan tyvärr gått förlorad, berättade vår kunniga ledsagarinna.

Promenadens slutmål var Intima Teatern vid Norra Bantorget där vi skulle få möta Strindberg själv, andligen. På scenen i den lilla salongen satt en dam vid ett par tända stearinljus. Hon var det medium som skulle sätta oss i förbindelse med honom. Efter att ha samlat sig en stund sade hon att nu var Strindberg beredd att svara på våra frågor. Naturligtvis blev det lite blygt och trevande till en början. Hur var det på andra sidan, fann han sig tillrätta? Jotack, han verkade trivas. Fanns några andra från hans krets där, kanske Edvard Munch? Jo, och honom uppskattade han. Så långt verkade det stämma, för de kom ju väl överens i jordelivet. Elvis Presley då? Nej, men däremot Jimi Hendricks som han tyckte var en trevlig person.

Nu ville jag veta vart de där filmrullarna med Fröken Julie tagit vägen. Strindberg funderade länge och sedan sade han något vagt om att de skulle finnas i ett brunt hus i Köpenhamn. Inte mycket att gå efter. Man kan väl inte utesluta mer än de färgglada byggnaderna i Nyhavn.

Nå, hur såg han på dagens kultur? Datoriseringen var han, som väntat, nyfiken på. Ja, tanken svindlar när man tänker sig in i vad han skulle gjort av en simpel hemsida. Någon favorit bland dagens författare? Mediet såg osäker ut och sen kom efter någon tvekan namnet Per Wästberg. Det var så långt från den bråkige motsägaren Strindberg som man kunde komma och jag stärktes i misstanken att hon hittade på svaren utifrån sina egna litterära kunskaper.

Efter denna underhållande seans begav vi oss uppför Drottninggatan mot nattbussen vid Odenplan, och avslutade strindbergsåret med att läsa citaten som inpräglats i asfalten. ” Älska mig alltid, eller biter jag dig i strupen så att du dör !”

 

Om träsnitt.

2012 har varit träsnittets år. Kanske inte generellt, men för min del. Jag har ägnat en stor del av året åt att hugga mig fram genom olika sorters stockar. Den polske författaren Stanislaw Przybyszewskis texter ska av förlaget Malört för första gången ges ut i omfattande urval på svenska och jag har fått i uppdrag att illustrera med cirka 40 träsnitt. En stor elegant volym beräknas föreligga framåt sommaren. Mannen med det hopplösa namnet levde mellan 1868 och 1927 och tillhörde, liksom Strindberg och Munch, den bohemkrets som på artonhundranittiotalet brukade samlas på krogen Zum Schwarzen Ferkel i Berlin. Han var satanist och texterna är hallucinatoriska och dekadenta, en mycket underlig läsning. Det känns helt följdriktigt att illustrera med träsnitt, den grafiska teknik som fick en renässans i Europa på hans tid. Konstnärer som Edvard Munch införde då sättet att skära i längdträ och låta träets struktur synas i bilden, något helt annat än de petiga och stela trägravyrer som dominerat alltför länge.

Grundtekniken är den enklaste tänkbara. Man tillverkar en stämpel i trä och trycker med den på papper. Har man inte valt ett helt olämpligt träslag kan den räcka till hur många tryck som helst. Det äldsta bevarade träsnittet gjordes i Kina på åttahundratalet, vilket inte är så omöjligt som det låter eftersom kineserna kunde konsten att tillverka papper långt innan vi i västerlandet. I vårt land spreds kistebrev, enkla tryck med ofta bibliska motiv, på sjutton- och artonhundratalet. Det ännu knappt läskunniga folket kunde köpa dem billigt och fästa dem på locket till kistorna där de förvarade sina ägodelar, därav namnet.

Tänk att använda en konstart med sådana anor till att berätta om tillståndet i dagens Sverige! Det är lika roligt som det motsatta: att i bloggen, ett av de modernaste kommunikationsmedlen, påminna om det förgångna samhället. Och det är just det senare jag ämnar göra nu.

Grafikern och målaren Aksel Jörgensen (1883 – 1957 ) rörde sig i sin ungdom bland proletariatet och de prostituerade på gatorna och kaféerna i Köpenhamns förstäder. En svit stora träsnitt, som skildrar denna miljö, tillkom åren 1908 -10. Jag har valt två av dem.

På gatan, regnväder ” föreställer ett par gatflickor promenerande med sin hallick. Att det är så kan man man sluta sig till av alfonsens pråliga klädsel, som återkommer på andra bilder. Jörgensen har med djärva snitt fått fram tre skilda karaktärer och ett regn som slår mot gatan. Den andra bilden heter ” Två människor ” och här handlar det verkligen om antydandets konst. Det är inte helt klart vem den jovialiske herrn tagit i sitt knä. Man får själv fullborda bilden och för min del ser jag att en kvinna, vänd mot mannen, gläds åt att hon fått en parfymflaska. Man kan ana en berättelse från förra sekelskiftet om en vivör som köper sig kärlek.

Jörgensen började som plankstrykare, lärde själv till konstnär och blev till slut professor vid konstakademin. En uppskattad lärare åt flera generationer danska grafiker, till exempel Palle Nielsen som i sin tur inspirerade oss på andra sidan sundet.

En dag ska jag åter resa till Köpenhamn och se om man fortfarande kan gå ner i källaren på Statens Museum før Kunst och beställa fram Aksel Jörgensens grafik. Sätta sig bekvämt tillrätta vid ett stort bord och vänta på att en vänlig vaktmästare ska rulla fram en vagn med ett par mappar. Och diskret håller han sig sen i närheten och ser till att man är väldigt varsam när man, ett efter ett, lyfter fram de vackra träsnitten.