Bröderna Karamazov och maffian.

Även jag läser en stor, tjock deckare i sommar: Bröderna Karamazov. Dostojevskij byggde detta familjedrama om en fader och fyra söner på ett verkligt kriminalfall han läst någonstans. Mordoffret är Fjodor Karamazov, en hållningslös, opålitlig, girig vällusting. Hans äldste son, den hetsige Dmitrij, häktas för dråpet. Inte så konstigt eftersom han, inför vittnen, hotat att slå ihjäl gubben. Dmitrij är lika erotiskt liderlig som sin far, de är till och med rivaler om samma kvinna. Och han anser sig ha blivit lurad på sitt arv.

Yngste brodern, Aljosja, har ett rakt motsatt lynne. Han är mild och fördragsam, tillitsfullt gudstroende. Tjänstvillig springer han fram och tillbaka mellan berättelsens alla rivaliserande, älskande och intrigerande, lidelsefylla ryssar och försöker medla, ställa tillrätta, förstå och förlåta.

Mellanbrodern, Ivan, är den intellektuelle. Han för fram tanken som är den axel romanen vrider sig kring: Gud finns inte och därför är det upp till den enskilda människan att själv bestämma vad som är gott och ont. Därmed legitimerar han faderns sätt att leva, men även rätten att döda honom. Ivans ideer påverkar inte bara Dmitrij utan också den fjärde brodern, Smerdjakov. Denne som också misstänks, är oäkta son och lever, bitter och hämndlysten, som betjänt hos fadern. Om Smerdjakov åtförde dådet ser sig Ivan som medskyldig eftersom det är hans tankar som styrt mördaren. Det uppstår en spricka mellan Ivans kärleksfulla väsen och hans kyliga förstånd och han går sönder invärtes.

En välbekant, vemodig melodislinga stör semesterläsningen. Det är Gudfadern som återigen visas på TV. Boken får vila en stund och det gör inget. Filmmästerverket har samma episka kraft som Dostojevskijs roman och det kan vara intressant att jämföra dem. Likheterna mellan familjerna Karamazov och Corleone säger lika mycket som olikheterna.

Fäderna är ju helt olika karaktärer, men har gemensamt att de fyller tomrummet efter Gud med sig själva. Don Corleone blir dock betydligt mer förödande än Fjodor Karamasov. Alla som misshagar Gudfadern, alla som inte visar honom respekt, anser han sig ha rätt att ta livet av. Även här finns en oregerlig äldste son, arvtagaren Sonny, sexuellt driftig som Dmitrij och lika våldsam, men hans vrede riktas inte mot fadern. När familjens fiender skjutit Sonny sönder och samman blir Michael den som ärver gudfadersuppgiften. Han är den intelligente brodern, men ägnar sig inte åt religiösa spörsmål, utan åt strategier för hur man ska tillskansa sig den totala makten. Den katolska mässan har blivit en tom ritual, i en dramatisk kulmen används ett barndop till att skaffa honom alibi medan de rivaliserande maffialedarna likvideras.

Någon god broder finns inte här, bara en svag och oförarglig. Aljosja motsvaras av Fredo, som inte är aktivt god utan bara vill slippa vara ond. Oäktingen är Tom Hagen, liksom Smerdjakov i sin faders tjänst. Men han hyser ingen bitterhet, är i stället en lojal juridisk rådgivare.

Michael förvandlas till ett monster som, övermannad av sin misstänksamhet, offrar det ena efter det andra. Han låter mörda sin egen bror, Fredo, som kanske inte var någon Aljosja men i alla fall den som inte ville göra någon illa. Det är ingen vacker bild av var man hamnar när människorna, var och en utifrån sina egna behov och begär, själva bestämmer vad som är gott och ont, rätt och fel.

 

Härifrån till Kluk

Kalhyggena gapar på hylla Hce, runt Mankells och Liza Marklunds svällande grönska. Bröderna Mann har åter tvingats i exil. Mandelstam gallrad, sorterad till ett lager, eller ett läger. Majakovskij och Katherine Mansfield, har de alls funnits? Med en tunn volym spjärnar Harry Martinson mot en bestseller.

Man måste bege sig långt från detta söndersparade bibliotek för att finna något av den ursprungliga folkbildningstanken. Jag följer den grå landsvägen som niger fram genom jämtlandsskogarna. Kör förbi Nälden och Valne, tar till höger mot Kluk och där ligger ett annat bibliotek, mittemot handelsboden. Till lånedisken ringlar en hundraårig kö att rätta in sig i. Riktkarlen håller en lie i ena handen och en bok i den andra.

Nitton volymer för sextiofem kronor och trettiofem öre: Kapten Grants barn. Strindbergs Svenska öden och äfventyr. Jack London. Berta von Suttners Ned med vapnen. Fröding och Hagar Olsson. Det var sådant nykterhetsrörelsen köpte in när den startade biblioteket nittonhundrasju. Här i denna bygd, långt från hufvudstaden slukade man romaner, dikter lästes högt på raster i arbetet vid sågverk och ugnar.

“Är romanläsning skadlig eller kan den i viss mån verka bildande ?” Den frågan ställdes och besvarades i nykterhetslogen.

” Hvad skola vi göra för att i sanning fylla vår höga uppgift att vara människa ? ” var en annan fråga. Den bordlades till nästa möte och infördes som paragraf sju. Det krävdes tid och allvarlig begrundan att reda ut den saken. Idag skulle en sådan fråga inte tas till protokollet någonstans. Frågeställaren kastades ut och spärrades in. In eller ut, man vet varken ut eller in längre.

Man vet ingenting, vet inte vart det bär hän, men en sak vet man. Att det är raksträckor som gäller framöver, inga irrvägar och stickspår. Autostrador får man inte vända på, men av kan man ta. På avtagsvägen får jag en bågnande, knäande, överlastad buss framför mig. Siluetter syns genom bakrutans plattskärm. Skuggspelare som hänger i stroppar, kränger i farten, trängs fult, slängs hit, dit och av.

I yardens rike, ett hamnområdes tundra, tömmes de alla ut. Författare och allsköns kulturfolk. Så glest belönade, förstrött avlönade hos leasingfirmor. Förhoppningsfullt rusar de mot blanka fordon och likt övertrötta barn i små radiobilar kör de sedan runt, runt, runt. Samlas på rasterna kring brinnande tunnor och värmer händerna. Reciterar dikter. Någon gör en piruett, slår en volt. Och mitt i volten en alldeles tydlig dröm om en herrgårdsvagn.

Som om den lättat tarmarna kör bussen vidare, tom och belåten. Jag mig upp jämsides och ser därinne en man som glömts kvar. Så tar bussen av, långsamt glider vi isär. Den siste passageraren höjer handen till en vänlig hälsning och ler. Ja, visst är det Harry. Bussen, ett Aniara, lyfter och försvinner ut i rymden.

Jag kör vidare och söker sorgset en ny avtagsväg.

 

Den andra hustruns andra män

På bröllopsnatten tog August Strindberg struptag på Frida Uhl och försökte sen förklara det med att han i förvirring trodde att hon var hans första hustru. Något som säkert gjorde Frida betänksam och äktenskapet blev ju inte långvarigt. Hon hann med många andra män i sitt liv, ändå har hon gått till historien bara som Strindbergs andra hustru. Nu när det är jämnt 140 år sedan hon föddes kunde det väl passa att hedra henne med att reducera Strindberg till Frida Uhls första man.

Hennes andre man, eller älskare för de gifte sig aldrig, var den tyske dramatikern Frank Wedekind och med honom fick hon sonen Max. En dotter, Kerstin, hade hon redan, med Strindberg. När Wedekind övergav henne stod hon alltså ensam med två barn.

De två herrarna var helt olika, åtminstone vad synen på kvinnor beträffar. Strindberg var gammeldags, borgerligt konventionell. Hans hustru skulle föda barn och sköta hemmet samt bistå honom i i hans författarskap. Frida översatte en del av hans pjäser och var som en agent åt honom, ändå sade han att ” hon är mycket elak. Hon stjäl mina tankar och hon skriver böcker. “

Wedekind, som var yngre, hade en modernare syn, i alla fall med den tidens mått. Han ansåg att en kvinna som förtjänar sitt levebröd på kärlek, det vill säga prostituerar sig, står långt högre än en som sänker sig till att skriva följetonger eller böcker. Och det var just detta senare som Frida egentligen ville göra. Under dessa slitiga år hade hon hela tiden ett romanprojekt liggande och hon skrev flitigt recensioner i olika tidningar.

Frida Uhl kom från Wiens kulturella överklass och fick en gedigen klassisk bildning bland annat i franskt kloster. Hennes far var en mycket inflytelserik redaktör och teaterkritiker. Han hjälpte henne in på den banan, antagligen med baktanken att det skulle vara lättare att hålla ögonen på den vackra och självsvåldiga dottern om hon höll sig inom hans egna tidningskretsar. Det blev inte riktigt så, snart flyttade hon på eget bevåg till Berlin och gav sig in i bohemlivet.

Fadern ansåg sig säkert ha fått rätt i sina farhågor nu när Frida var tvungen att ta enkla jobb för att försörja sig och barnen. Hon återkom så småningom till Wien och anslöt sig till sin generations begåvade österrikiska författare. Där gjorde hon sig nyttig genom att backa upp bland annat Wedekind som hon lät hämta dit. Han var ständigt förföljd av myndigheterna för sina provocerande osedliga pjäser. Frida sade sig nu vara likgiltig för honom, men inte för hans verk. Med tiden fick hon ett tvivelaktigt anseende, hon provocerade både genom sitt frigjorda sätt att leva och sina litterära ambitioner.

På tiotalet befann hon sig i England och förälskade sig i den framgångsrike målaren och kvinnokarlen Augustus John. Det sades att när han gick på promenad klappade han för säkerhets skull alla små barn på huvudet, de kunde ju vara hans egna. Han fann henne besvärlig och efterhängsen, kallade henne den österrikiska skräcken och bestämde sig för att resa till kontinenten för att komma undan henne. Då brast något inom Frida och hon uppenbarade sig på kajen med en laddad revolver i handen…

 

Mannen som längtade bort

Här kommer Snoddas! En liten vit turnebuss svängde in framför sjukhuskyrkan. Aulan därinne var redan fullsatt. Det lät som ett orkesterdike där röster stämdes. En del gled vilt över hela skalan, andra filade på samma ton hela tiden. Inte heller dirigenten saknades, det var en herre som knackade med sin käpp på en stolsrygg. Ingen brydde sig om denna maning till tystnad och samling, och han brydde sig inte om att ingen tystnade. Nedanför scenen gick en ovårdad man fram och tillbaka, mumlande och fräsande.

Äntligen stod Snoddas på scenen, med en gitarrist och en dragspelare. Dirigenten bragtes med milt våld att sluta sitt knackande och den vandrande mannen rycktes ner på en stol. Snoddas inledde sitt program med Skogsflanören. För den skull tystnade inte den stora röstorkestern. Flera nya dirigenter tillkom och de använde knogar och skor som taktpinnar. Det hade krävts en skicklig, målmedveten artist för att binda uppmärksamheten. Men han nöjde sig med att svänga armarna i takt med musiken och det liknade mest åkarbrasor. Uppgivet såg han ner på mannen som redan återupptagit sin vandring.

En gumma på första raden började en intensiv uppvaktning. Hon sprang fram och skänkte Snoddas presenter och ingen lyckades hindra henne. En yngling i vit rock gjorde några tafatta försök men gav snart upp. Hon tog av sig en sko och kastade upp den på scenen, därpå ett hårspänne. Ett paket cigarretter, som tillhörde någon annan, fick följa efter. Så fick hon tag i en kvällstidning och sträckte fram den till honom och han tog mekaniskt emot den. Det råkade ske just när han gjorde en paus i sjungandet så att musikanterna skulle få framföra något på egen hand. Han fann sig stående med en tidning i handen, vecklade upp den, började läsa. Försjönk i någon artikel som verkade intressera honom.

Han hade tydligen totalt glömt bort att han befann sig på scen under ett av sina framträdanden på sin egen turne runt landets sjukhus och folkparker. Inför ett hundratal åhörare, många av dem förväntansfulla, läste han noggrant tidningen. Det såg ut som om han fördrev tiden vid en hållplats i väntan på bussen till Bollnäs. Musikerna skrattade överseende sinsemellan och klämde i med ännu en låt. De hade nog varit med om liknande intermezzon förut.

Snoddas blev uppknuffad på karusellen i början av femtiotalet och sen lyckades han aldrig kliva av. Genom åren var det många som plockade poäng på hans bekostnad. Det är ju fritt fram att driva med den som anses representera dålig smak. Nu var han sliten och trött och hade bara några år kvar att leva, men karusellen snurrade vidare och han klamrade sig fast för att inte ramla av. Till tonerna av Hammarforsens brus på gitarr och handklaver flydde han in i sig själv.

 

Begränsningens frihet

Ex libris är ett märke, som klistras på pärmens insida och berättar något om bokens ägare. Jag har äntligen gjort mitt eget och motivet blev tidningar. Ett naturligt val eftersom jag försörjer mig dels på att teckna och skriva i dem, dels på att dela ut dem. Man får tänka sig att det är tidig morgon och ett par övergivna aviser blåses genom gatorna. Allt är förgängligt. Det som skrives ena dagen är borta nästa och snart är kanske papperstidningens tid förbi. Högalidskyrkans torn i bakgrunden markerar att det är på Södermalm i Stockholm jag bor och arbetar. Konsekvent nog är bilden utförd som pappersklipp.

Den första skissen var en mycket mer invecklad komposition där natt snarare än morgon rådde. I förgrunden ett upplyst fönster innanför vilket jag arbetade vid ritbordet. Tidningar blåstes omkring bland höstlöven nere på gatan. Jag tror till och med att en katt var inblandad någonstans. Det blev en mörk, svåröverskådlig bild med fönstret som enda ljuskälla. Naturligtvis kan man inte överlasta ett exlibris så att det blir en rebus eller en minibiografi över ägaren. Men man hamnar lätt där när man får breda ut sig om sig själv. Jag vann säkert på att koncentrera mig på färre detaljer och låta den morgonljusa himlen förstärka kontrasterna.

Det finns alltså bestämda formmässiga krav på ett ex libris. Samma gäller för andra minimalistiska konstarter. Haikudikten har regler för både antalet stavelser och innehållet. I en seriestrip ska man ta sig fram till poängen på tre eller fyra rutor, inte fler. Eller för den delen ett blogginlägg som exakt fyller upp iPadens skärm.

Enligt konventionell uppfattning ska konstnären begränsas så lite som möjligt. Man ger honom eller henne duk och färg och gärna en flaska rödvin och sen ställer man sig på en skyddad plats och gläds åt den kreativa explosionen. Det stämmer ibland men absolut inte alltid. Många fungerar bäst om de får spänna sig mot givna ramar, mot begränsningar.

Ingmar Bergman beskrev bra hur detta fungerar i sin sjävbiografiska bok Laterna Magica. Som ung regissör satt han i salongen på Göteborgs Stadsteater och såg när Teaterchefen Hammare'n repeterade en pjäs av Kaj Munk. Uppgiften var att hålla samman en stor grupp skådespelare som skulle föreställa gäster på ett chokladkalas. Hammare'n gav exakta förhållningsorder för hur var en skulle röra sig i rummet, när de skulle lyfta koppen. Det verkade ju vara ett stelbent sätt att regissera men när de sen spelade upp levde hela föreställningen. Varje skådespelare hade fått sitt bestämda utrymme att röra sig fritt inom. Alla gjorde insatser på sin högsta nivå utan att sabotera helheten.

Någon har kallat ex libris grafikens kammarspel och det är en bra beskrivning. Det hade sin storhetstid under första halvan av nittonhundratalet. Man kan hoppas på en renässans nu när så många nya förlag förstått att enda sättet att konkurrera med e-böcker och massproducerade bestsellers är att ge ut vackra böcker. Sådana förtjänar att prydas med snygga ex libris.