Hemligheter

Boken är liten, tunn, svart och så hemlig att den inte kunde köpas i bokhandeln utan bara delades ut vid jultid av Bonniers till förlagets vänner och medarbetare häromåret. Den är skriven av Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria. I elva betraktelser, akter som hon kallar dem, belyses begreppet hemligheter ur lika många aspekter. Eftersom boken är en julgåva handlar det förstås om förväntan kring julklappar. Men också hemligheter som viskas, ges i förtroende. Samhälleliga hemligheter, hur säkerhetspolisen kan samla obekväma data och hur vi måste skydda vår integritet gentemot staten. Vi har familjehemligheter, alla liken i våra garderober. Drömmar, såväl de nattliga som dagdrömmarna är ett slags hemligheter som vi lever och för det mesta inte yppar för andra.

Vi vill inte att staten och myndigheterna ska ha hemligheter för oss, de ska vara genomskinliga, transparenta. Men bevare oss om också medborgarna blir transparenta. Det kommer de nog aldrig att bli. Människor förblir gåtfulla och vi får finna oss i att tålmodigt vänta på att de uppenbarar skikt efter skikt av sina personligheter för oss. Det behöver inte vara några hemska avgrunder som öppnar sig, bara nya oväntade sidor. Inte ens något som man till varje pris måste skydda från andras insyn. Man kanske bara vill spara sig till ett tillfälle då man har gott om tid att berätta om sig så att det ges rättvisa. Det anses socialt nödvändigt och kanske också modigt att kunna bjuda på sig själv men frågan är om inte de gåtfulla, bortvända, hemliga människorna är mer spännande.

Jag tänker emellanåt på detta i min nattliga gärning som tidningsbud, ett yrke få har valt av begär att springa upp och ner i trappor. De har ett annat liv någon annanstans. Det tog ett år innan jag fick veta att han som går trakten bredvid min också är bagare. En annan är passionerad odlare av rosor. En tredje är utbildad till dansös och utnyttjar tiden i hissarna till att göra yogaövningar. Det här är väl egentligen inga hemligheter i Karin Johannissons mening, men i och med att det förmedlades så att det kändes som om jag fick del av hemligheter blev dessa människor liksom mystiska för mig.

Att inte bara trampa in bland min kollegas rosor kallas diskretion och det hör hemma i det Johannisson kallar bekantskapsrelationer. Det är i sådana relationer som vår sociala kompetens prövas, vår förmåga att visa respekt för varandras hemliga liv. Vänskapsrelationerna däremot bygger på att ingenting döljs. Kända sådana kan man följa i bevarade brev. Den tredje varianten är kärleksrelationen, där man gränslöst öppnar sig för varandra. Risken att berätta allt är att man urholkar förhållandet, att det snart inte finns något nytt att upptäcka. ( jag vill påpeka att den risken väl kan finnas även mellan vänner. ) Så står det i Johannissons fjärde akt, den om hemlighetsfulla relationer. Hon lutar sig mot den tyske sociologen Simmel, som konstaterade de här sakerna redan vid förra sekelskiftet.

 

Bananer.

Igår hade vi bananer hemma i porten. Flera lådor staplade och så en liten vänlighet: varsågod och ta för er! Detta fick snart sin förklaring. Ett par svenska artister har krävt att alla journalister som tänker intervjua dem måste bära banandräkt. Och deras skivbolag delade ut frikostigt med bananer ifall någon inte skulle ha råd att själv bekosta sin maskeradklädsel. Tydligen har jag en granne i branschen som inte ville medverka i fånerierna. Heder åt denna person som inte låter sig mutas och styras.

Bananer kan man ha till mycket. Josephine Baker dansade i dem. Nu ska jag ge ytterligare ett exempel, ett från valrörelsen i Malmö 1979. Gösta Bohman var då ledare för högerpartiet, som några år tidigare bytt namn till moderaterna. Att vara moderat innebär enligt Svenska akademins ordlista att man är måttfull, hovsam, sansad. Bohman var inte mer sansad än att han gjorde följande sanslösa uttalande. I Afrika är fattiigdom och pengar inget problem, när man är hungrig plockar man bara åt sig ett par bananer från träden. Ungefär så sade han och det borde han få äta upp. Det gällde bara att invänta rätt tillfälle.

Och tillfället kom. Vid stora motorvägsinfarten mot stan riggade moderaterna upp stora valplakat som bara innehöll korthuggna satser. Bättre skola! Lägre skatter! Jag minns inte exakt varje slogan men det var i den stilen och i övrigt stora vita ytor. Flera meter höga affischer som stod där och väntade på att fyllas med kommentarer. Kvinnan jag levde med hjälpte mig att skära ut schabloner i papp och vi tog fram en överbliven burk rödfärg. En kamrat som ägde bil var den tredje medlemmen i ligan. Allt lastades in och så körde vi på natten iväg till affischerna. Så dags var det i stort sett folktomt därute. Några billyktor fladdrade förbi men vi kände oss trygga med att ingen skulle stanna mitt på en motorväg och fråga vad vi höll på med.

Chauffören väntade i bilen och hade till uppgift att varningstuta om det behövdes. Jag höll upp schablonerna och min sambo öste på rikligt med färg. Det blev väldigt snyggt och slagkraftigt. Bättre skola…med bananer! Lägre skatter…mera bananer! Färgen flödade. Jag kände hur den rann över händerna, in under skjortan och ner i armhålorna. Men det var bara att gilla läget, som man trettiotre år senare skulle uttryckt saken.

Så var vi färdiga och det gällde att snabbt ta sig därifrån innan vi blev upptäckta. Det blev vi. Ett blått sken fyllde backspegeln och vi vinkades in till vägkanten. Den ene av poliserna klev fram och frågade på en malmöitiska som var lika bred och dryg som han själv : Å hur va de här då? Sen tystnade han och stirrade på mig. Jag såg mig själv med hans ögon och vad jag såg var en massmördare nerkletad med blod, för så måste jag ha framstått i all min rödhet. Han bad oss öppna bakluckan,där schablonerna och färgburken fanns, och jag förvandlades därmed från dråpare till en av tre terrorister. Men inga handklovar skramlade, i stället tog han med sig kamraten till polisbilen. Dom ville alltså skilja oss åt så att vi skulle ange varandra, det var deras taktik!

Efter några minuter kom vår chaufför lomande tillbaka, satte sig vid ratten och började köra tillbaka in mot stan.Var det allt? Inget förhör, ingen natt i arresten? Varför stannade dom oss?

– För att jag glömt klistra bilskattekvittot på registreringsskylten, svarade han.

 

Den skarpa blicken.

Det här är det konstigaste självporträtt jag känner till. Konstnären Gustaf Magnusson har styrt ut sig i ett par tygtrasor, ett som pannband och ett som munkavle. Ögonen är lämnade fria och underlocket hänger som en påse ner under det ena. Det andra ser skarpt på oss. Att det föreställer honom själv kan man man bestämma genom att jämföra med andra självporträtt. Hur kom han på tanken att avbilda sig själv på det viset och vad ville han säga med det?

Gustaf Magnusson (1890-1957) var en skicklig tecknare och grafiker, gjorde mest porträtt och akter men också landskap. Han hade sin första större utställning 1922 och fick då mycket uppmärksamhet och omtalades i recensionerna som en god torrnålsgrafiker, särskilt i naketstudierna. Men slutomdömena i det som skrevs om honom blev ändå lite avfärdande, som om han trots allt inte var konstnärligt intressant. Magnusson tog illa vid sig, övergav grafiken och ägnade sig åt måleri i stället.

Senare i livet, på fyrtiotalet, återvände han till det grafiska hantverket och koncenterade sig på skildringar av det vardagsliv han hade omkring sig. Säkra studier med kraftfull svärta. 1949 gav han ut en bok, Utkantsgrabb. Han hade blivit en gammal målare och gladdes åt barnbarnet som lekte på hans ateljegolv. Det fick honom att i text återskapa sin egen uppväxt i vad som kring förra sekelskiftet var Stockholms utkant. Idag är det mediafolkets Sofo, men då bodde fattigt folk i kvarteren runt Skånegatsbacken. Man kan ana att Magnusson bar med sig en hel del underklasskänslor när han började på konstakademin.

Han illustrerade boken med egna teckningar och de är ganska tama och konventionella. Men han skrev roligt och mustigt och det kanske beror på det. Jag vet av egen erfarenhet att när man lagt ner all kraft på en text är det svårt att berätta samma sak i bild. Kritikerna var nog ändå något på spåren då de betecknade hans bilder som pastischer. Magnusson är som bäst i sina direkta iakttagelser men tappar något när han fabulerar, berättar i bild.

Det märkliga självporträttet, en etsning, är ett originellt exempel på hans skarpa, sakliga stil. Eftersom han noga daterade sina blad vet man att det är gjort i februari 1915, det år han fyllde 25. Alltså långt innan de sträva recensionerna så man ska nog inte dra för bestämda slutsatser om vad han tänkte den här gången. Han kanske bara experimenterade lite, med gott humör rentav.

Men vi, eftervärlden, är ju fria att lägga in vad vi vill. Och jag uppfattar den här bilden som en kommentar till konstens villkor. Man ser en påtagligt tystad iakttagare, en som inte når ut. Av hans generationskamrater var det bara Axel Fridell och någon till som kunde leva på att vara grafiker och även de hade det ganska knapert och så ser det ut än i dag. Det är en paradox att just bilder som är tänkta att avsättas i stora upplagor till rimliga priser efterfrågas så lite. Men man fortsätter ju att karva i plåtarna ändå. Och har kanske galjhumor nog till att göra bisarra självporträtt.

 

En liten fråga.

Får man skämta om vad som helst? Efter några decenniers försök att göra precis det känner jag mig manad att svara på frågan. Eller åtminstone resonera kring den.

I en svit teckningar visade jag människor med träben och krokar i stället för händer. De var svårplacerade här i riket och jag fick då infallet att skicka dem till en dansk, en norsk, en finsk och en isländsk tidning. Den enda som nappade var den finska. Jag ansåg mig därmed ha gjort en mindre marknadsundersökning och drog slutsatsen av den att finländarna lättast tar till sig den här sortens humor eftersom det är de här i Norden som har påtagligast erfarenhet av krig och krigsinvalider. Därför stöts de inte så lätt av skämt om att ha förlorat kroppsdelar. Längre ner i Europa är det ännu vanligare med sådan lyteskomik.

Tänk om det är tvärtemot vad man tror? Att just de som borde bli mest sårade är mest mottagliga. Det vore värt att undersöka tänkte jag och gick med teckningarna till Handikappades Riksförbund. Och mycket riktigt, där tyckte man att det var befriande att någon vågade skämta om sådan här ofärdighet. Man visade mig bilder på temat som var gjorda av en engelsman så svårt handikappad att man undrar hur han lyckades hålla i ritstiftet.

Läsekretsen är ännu inte mogen för sånt där. Det beskedet gavs när jag försökte placera en stripserie om en blind man och hans ledarhund och deras bisarra förhållande. Men Synskadades Riksförbund publicerade den gärna i sin tidning. På ett villkor: att jag gjorde en parallellserie åt deras taltidning. Och då måste stripparnas innehåll presenteras i bara text. En omöjlig uppgift. Det går ju inte att återberätta ett grafiskt skämt med ord så att det blir någon mening med det, och framförallt blir det inte roligt. Men jag måste genomföra det på något sätt. Har man fått vittring på ett arvode släpper man inte taget.

Min lösning blev en omarbetning av Tjechovs Damen med hunden. Ledarhunden fanns ju redan och sen fick alla andra personer i novellen också bli blinda. Och slutligen styckades berättelsen upp i små avsnitt som motsvarade stripparna i längd. Jag tror inte Tjechov skulle tagit illa upp. Denna följetong lästes in av en riktig skådespelare och blev tydligen mer uppskattad av läsarna än själva serien. Särskilt intryck gjorde avsnittet där alla personerna kastade sina vita käppar på golvet och spelade plockepinn med dem. Jag undrar fortfarande hur en blind överhuvudtaget kommer i kontakt med detta sällskapsspel. Sedan ville man ha en fortsättning och då skrev jag en följetong om Sherlock Holmes med doktor Watson som ledarhund..

Gränsen för osmaklighet överträdde en massa gubbar som kunde lyfta av hjässan, plocka ut hjärnorna och använda dem till diverse saker. När de kastade dem på varandra kallade jag det debatt. En gubbe hade lagt upp sin hjärna på en tallrik så att det såg ut precis som en portion spagetti, självhushållning fick det heta. Det gick hem i den tidning som Riksförbundet för social och mental hälsa gav ut. Men till min överraskning accepterade också det strikta Svenska Dagbladet utan diskussion teckningarna. Så nu vet jag varken ut eller in längre.

 

 

De underjordiska gångarna.

Viktor och jag gick genom kulverten till tvätteriet med den stora korgen mellan oss. Så långt vi kunde se sträckte sig de kala väggarna. En kilometer bort gjorde de en krök och där uppenbarade sig en liten traktor som drog vagnar fullastade med kantiner, som ett leksakståg. Sakta och ryckigt körde ekipaget mot oss och snart kunde vi höra skramlet från kantinerna. Tåget stannade vid mathissarna och föraren klev ur och lastade av. Vi måste trycka oss mot väggen när tåget riste förbi. Föraren satt säckigt hopsjunken över ratten och tittade aldrig åt vårt håll. Så kunde vi gå i bredd igen med vår tvättkorg. Viktor, som sällan sade något, yttrade sig nu, knappt hörbart: -Skönt att komma ut och röra på sig lite.

S:a Maria i Hälsingborg var ett modernt sjukhus med kulvertsystem som underlättade förbindelsen mellan de olika paviljongerna. Så står det i en bok som på landstingets initiativ gavs ut 1991, en summering inför den förestående nedläggningen. I den kan man också läsa att 1927 invigdes detta hospital för sinnessjuka och svårskötta, obildbara sinneslöa. Det byggdes enligt kasernprincip runt en borggård med kvinnorna i det västra husblocket och männen i det östra. Utanför dessa låg fristående paviljonger för oroliga patienter, stormen som de kallades. Och så fanns byggnader för administration, personalbostäder, verkstäder, centralkök och tvätteri. Som mest, på femtiotalet, rymdes här 1.673 patienter. De sysselsattes i möjligaste mån med olika arbeten. Viktor hade sin dagliga gärning i köket på avdelningen där han sedan många år var intagen.

Kulvertarna kunde man se som ett rotsystem pumpande upp näring till avdelningarnas kök via mathissarna. Dessa, som aldrig moderniserades, var spruckna träboxar som gungade upp och ner på gnisslande vajrar. Viktor gick flera gånger om dagen ner för att lasta in kantinerna i vår hiss. Från små plåtlådor med olika specialkoster till stora med huvudrätten. Och såg sen till att de skickades urdiskade tillbaka. Diskade av honom själv. När allt var klart gick han ut och rökte en cigarrett. Han hade frigång men utnyttjade den sällan.

Vad han led av kunde en sommarvikarie som jag inte avgöra, för mig verkade han normal nog att lika gärna kunna sköta samma arbete på ett storkök ute i samhället. Fast det var ju det där med skrattet. Helt plötsligt kunde det bryta fram. Ett skratt utan glädje. Ett förtvivlat utbrott som han strax bet av. Och vad skulle man säga då? Kanske att du ska nog vila en stund nu, Viktor. Och sen ställde vi oss och tittade ut genom köksfönstret, ett sånt som jag hade makt att öppna med en trekantsnyckel. Över den stora öppna gräsmattan mellan husblocken kom översköterskan gående, moderlig och klädd i sin blå och vita uniform med mössa, bärande på den flätade korgen med dagens mediciner. Vi såg också grupper av människor som cirklade runt därute iklädda halmhattar med stora brätten. Det här var på sextiotalet, hibernalhattarnas tid.

S:a Maria är som sagt nedlagt sedan länge och sjukhusområdet har blivit en ny stadsdel, Mariastaden. Men vad hände med alla kulvertarna? Jag har svårt att tro att man man lade ner tid och pengar på att fylla igen dem. De måste alltså finnas kvar därnere. En dag kanske man återupptäcker dem och flyttar ner dit, skapar ett nytt parallellsamhälle för de avsigkomna, ett underjordiskt.