Mänsklighetens framtid

En sjöstjärna kravlar upp på land och äter de mineraler den passerar. Slutligen sätter den i sig sin egen hjärna, som den inte längre behöver. Man frestas att se detta som en bild av slutpunkten för den mänskliga evolutionen. Vi har snart uppfunnit en dator intelligentare än vi själva, intelligent nog att skapa egna ännu klyftigare datorer som i sin tur oavbrutet gör nya. Sen är vi överspelade och onödiga och kan lika gärna unna oss en sista festmåltid på det som skvalpar omkring bakom våra pannben.

Men vi är inte där än. Fortfarande finns människor som tycker om att tänka. På Hornstulls bibliotek samlas tjugofem medborgare i alla åldrar till ett filosoficafé på temat “Mänsklighetens framtid “, om hur ska vi förhålla oss till stora teknologiska förändringar som genteknologi och artificiell intelligens. En ung filosof från Tekniska Högskolan leder diskussionen. Det är han som nämner den märkliga sjöstjärnearten och han presenterar också en rad “förbättringar”, med eller utan citationstecken, som människan åstadkommit, eller står i begrepp att åstadkomma.

Kroppslig förbättring, vilket innebär att vi påverkar vårt DNA i syfte att göra oss mer prestationsdugliga. Kanske utveckla vår ben så att vi kan springa fortare än alla djur.

Kosmetisk förbättring, vi kan förändra våra gener så att avkomman blir så vacker som möjligt. Skönhet kan man ha delade meningar om, men det finns i alla fall en intersubjektivitet, dvs att vi enas om att uppskatta vissa grunddrag, t.ex. symmetri i ansiktet.

Kognitiv förbättring, vi ökar vår intelligens, vår förmåga att lösa problem.

Empatisk förbättring. Men fortfarande finns ju de som vill göra hemska saker mot sina medmänniskor och den teknologiska utvecklingen har gett dem stora möjligheter att ställa till skada.

Fenomenologisk förbättring. Man reducerar obehagliga upplevelser för att skapa så mycket lycka som möjligt. Om man med hjälp av psykofarmaka trubbar av vår förmåga att känna smärta och sorg kan man ju få oss att simma omkring i ett hav av lycka utan att för den skull utrota olyckan. Många har synpunkter på detta. Kan man vara lycklig utan att veta hur det är att vara olycklig? Är största möjliga lycka verkligen målet?

Slutligen hälsomässig förbättring, den punkt som väcker mest reaktioner. Det är inte omöjligt att vi uppfinner bromsmediciner mot cancer och Alzheimer. Antag att vi kan bota ålderdomen också, att vi kan skapa evigt liv. Hur ska man då lösa problemet med överbefolkning? Måste vi upprätta en överenskommelse med nya generationer om att de ska avstå från att föda barn? Vad är minst dåligt, att människor dör eller att de inte föds?

Frågorna blir fler än svaren och det är meningen med filosofi. Jag går därifrån och känner mig både liten och stor i höstkvällen under den grå oändliga himlen. Mössan glömde jag på biblioteket och fem saker att handla hem visar sig vara gränsen för vad jag lyckas hålla i huvudet. Mjölk, mineralvatten, ett paket ris, en turkisk yoghurt och så en chokladkaka att festa på till kvällens avsnitt av ” Mördare okänd ” på TV. Chokladen är lättast att hålla reda på för att den är så tydligt kopplad till en lustupplevelse. Hur mycket vi än förlänger vår intelligens med teknologiska medel är vår hjärnkapacitet ändå begränsad. Men vi är i alla fall inte så korkade som den där sjöstjärnan.

 

En lekman i rätten.

 

En ung man hade fått stryk och förövaren kom undan med att bli dömd för ringa misshandel. När parterna lämnade salen kunde offrets far inte hålla inne med sina känslor.- Jag tycker inte att den misshandeln var ringa, sade han. Se hur min grabb ser ut nu. – Du känner inte praxis, avfärdade domaren honom.

En tydlig bild av avståndet mellan lekmannens och den juridiske expertens begreppsvärld. Vad hjälpte det pappan att domaren följde praxis. Han visste ju inte hur illa folk blivit åtgångna när det var fråga om grov misshandel. Det juridiska språket är stringent och måste vara så för att inga missförstånd ska uppkomma. Under några år var jag nämndeman vid Stockholms tingsrätt och blev varse att språket var speciellt. Hade man varit borta ett par veckor tog det alltid en bra stund att återvänja sig vid sättet att tänka och uttrycka sig. Om man kastar ut nämndemännen från rättssalarna finns det ingenting mellan juristerna och allmänheten och folk kommer att känna sig främmande för och kränkta av lagen och dess kyliga språk. De bör vara kvar, men kanske inte utsedda av politiska partier. Jag tycker att det, som i USA, borde vara en medborgerlig plikt att någon gång i livet tjänstgöra i en domstol.

Det är inte så att domaren alltid bestämmer och att nämndemännen bara är ett slags resonemangspartners eller nickedockor. Jag har själv ett par gånger varit med om att rösta ner en domare. Ena gången friade vi, omdömeslöst nog, en rattfyllerist från den sedvanliga månaden i fängelse eftersom han hamnat i olyckliga omständigheter. Men det ska alltid vara straffbart, punkt slut.

Det andra tillfället var ett misshandelsmål. Två frejdiga unga män hade stämt en invandrare för att han skulle ha attackerat dem ute på stan en natt. Deras ord stod mot hans. Han talade dålig svenska och gav ett förvirrat intryck. Offentlig försvarare hade han, vilket var oförståndigt, bestämt avstått från. Ensam kunde han inte hävda sig mot de vältaliga och samstämmiga svenskarna och han blev också dömd, om än milt. Det här målet hade tre nämndemän. Den ena av de två andra var en rejäl karl i övre medelåldern och den andra en äldre, nätt liten dam som i pausen berättat en del om sin trygga vardag borta på Östermalm. Jag tänkte att hon kunde väl inte ha någon förmåga eller nog med erfarenhet att leva sig in i alla dessa ruskiga rättsfall.

Ett par dagar senare ringde den manlige nämndemannen upp mig och menade att vi borde återsamlas och göra om målet. Inte mig emot för jag hade också känt att något inte stod rätt till. Vi gick igenom allt igen och fick klart för oss att misshandeln var en bluff. Det var snarare fråga om rasism, att en svartskalle skulle sättas dit. Domaren höll fast vid sin uppfattning, men vi var tre mot en så den åtalade friades.

Det visade sig att östermalmsdamen var den som tog initiativet till att sätta igång den lilla telefonkedjan. Om det kommit an på oss två andra hade det ärligt talat inte blivit av. För mig var det en nyttig lärdom att sunt lekmannaförnuft och civilkurage inte alltid fanns just där jag trodde.

 

Else Lasker-Schüler

På det som nu är Hotell Sachsenhof, Motzstrasse 7 vid Nollendorfplatz i Berlin, sitter en minnesplatta: I detta hus bodde författaren Else Lasker-Schüler 1924-1933. I närheten finns också en gata uppkallad efter henne.

Det var inte karakteristiskt för denna ovanliga kvinna att kopplas till en så fast och långvarig adress. Hon lämnade strax före förra sekelskiftet sitt första äktenskap för att sova på parkbänkar och nattöppna kaféer i Berlin. En vagabonderande tillvaro som hon mestadels höll fast vid livet ut, varvat med perioder i möblerade rum fyllda med allt det hon annars drog med sig som en baglady: ståtliga kläder och smycken, dockor, ett blått leksakspiano som hon inte kunde spela på. Hon gifte sig alla fall en gång till, med Herwarth Walden som var redaktör för expressionisternas tidning Der Sturm. Det blev inte så mycket av det äktenskapet heller men tillsammans med honom var hon centrum i en grupp bohemer och konstnärer som brukade samlas på Café des Westens vid Kurfürstendamm. De tillbringade hela dagarna där och om värden protesterade mot att de inte förtärde tillräckligt drog de förorättade vidare till något annat kafé. Överhuvudtaget tycks kaféerna ha varit den fasta punkten för Lasker-Schüler. Här mötte hon den stimulans hon behövde “efter att ha spelat huvudrollen i sin litteratur vid skrivbordet därhemma”.

Och vad var då hennes litteratur? Kärleksdikter, innerliga och klassiskt formfulländade. Hon framförde själv dikterna och dansade till dem iförd till exempel sidendräkt och höga silverfärgade stövlar. Recitationen var väl genomarbetad och varierad och hon markerade pauser med några toner på flöjt. Man kan kalla henne en tidig performanceartist. Hon skrev också pjäser. Och essäer, en rad högst personliga porträtt av de kulturpersonligheter som rörde sig mellan kaféerna och kabaréerna i Berlin under förra seklets tre första deccenier. Men framförallt var hon Prins Jussuf av Thebe, så kallade hon sig i sina brev och när hon, klädd i orientaliska dräkter och de billiga smyckesimitationer hon hade råd med, förgyllde den ölstånkande tyska vardagen. En stolt prins som också var hjälte i hennes berättelser och teckningar ( ett exempel syns härunder )Som kontrast till denna saga måste man nämna att hon hade ensam vårdnad om en son. Troligen den som följde med henne och Walden på kaféer och som någon i en bisats beskriver som otroligt bortskämd.

Hon hade många kärlekar och den viktigaste var läkaren och författaren Gottfried Benn. Lägger man deras dikter bredvid varandra framstår de som ett omaka par, han saklig och hon svärmisk. Deras relation komplicerades av att han till en början välkomnade nazismen och förespråkade anpassning till den. Så gjorde få av de andra författarna med anknytning till kvarteren runt Nollendorfplatz. Nelly Sachs, Walter Benjamin, Stefan Zweig och Ernst Toller emigrerade. Andra fördes till koncentrationsläger eller likviderades direkt. Lasker-Schüler levde farligt. Som judinna och välkänd för sitt excentriska sätt att vara och klä sig var hon just en sådan som brunskjortorna inte ville se på gatorna.

1933 blev Else Lasker-Schüler, denna späda då sextiofyraåriga kvinna, nerklubbad bakifrån med ett järnrör mitt på dagen. Hon överlevde attacken, skyndade till vindsrummet hon hyrde på Motzstrasse, packade manuskripten, de orientaliska dräkterna och leksakspianot ( i en dikt begråter hon dess sönderslagna klaviatur och minns det fyrhändiga stjärnspel som hördes en gång) och så flydde hon ur riket. Den Bortjagade hette en resignerad och vilsen dikt hon skrev detta år i exil i Schweiz. Sedan bosatte hon sig i Palestina och levde där till sin död 1945. En Prins Jussuf utan land, längtande hem.

 

Hundar och bokdårar.

Hundar tycker inte om att vistas bland böcker. Det säger Peter Bodén, innehavare av antikvariatet Hundörat i Stockholm. Trots butikens namn sätter de sig vid dörren och tittar bedjande på husse eller matte. Antagligen tycker de inte om de dofter som gamla böcker utsöndrar.

Det är roligt att lyssna på en som har verklig lidelse för sitt yrke. Bodén började som så kallad runner för många år sedan. Med det menas att han köpte på sig böcker som han sprang runt och sålde på antikvariat. Stockholm var fullt av sådana då. Han startade eget på Långholmsgatan för cirka tjugo år sedan och flyttade det så småningom till S:t Paulsgatan. Trött på allt resande övergick han sedan till att sälja på nätet från Strängnäs där han bodde. Men det blev för tråkigt i längden utan den personliga kontakten med kunderna och småpratet runt böckerna. Så nu är han tillbaka i stan, än så länge i en liten lokal på Östgötagatan nära Medborgarplatsen. Det stora lagret finns kvar i Strängnäs. På somrarna förvandlar han och några kollegor Borrby på Österlen till Bokby, en ort för bokentusiaster att vallfärda till, ungefär som den där berömda jättemarknaden ( i Wales tror jag den äger rum ).

Till antikvariatet är anknutet Örhänget uppe på Höga Stigen, troligen världens minsta konstgalleri. Så litet att det skulle känts klaustrofobiskt om det inte funnits ett fönster, med utsikt över stan från Söders höjder. Örontemat har följts upp med att en annan lokal kallas Örsnibben och ett källarutrymme heter Innerörat.

Nej, man har inte hundarnas luktsinne, tack och lov, men spårsinnet går att uppöva. Ägnar man mycket tid åt att rota i boklådor och antikvariat utvecklas en instinkt. En intuition för att hitta precis den slags litteratur man råkar älska. En blick över en rörig hylla och så petar man fram en liten pärla. Själv älskar jag de där borden som står mitt i en del antikvariat, där alla sorters udda, inte så värdefulla, små volymer ligger i en röra och kostar tio eller tjugo kronor. Man köper på sig en handfull och kan se fram emot att utvidga sitt vetande med något unikt. Eller något värdelöst, men då har man i alla fall inte ruinerat sig. Mycket i mina blogginlägg är byggt på sådana fynd.

Bodén verkar ha samma syn på kunskap. Det egna biblioteket blir som ett google, menar han. Och den fysiska boken kommer att finnas kvar vid sidan av den digitala, precis som målarkonsten levde vidare trots att den ansågs överspelad när fotograferandet slog igenom. Folk vill kunna känna på en bok, se att den är vackert bunden, formgiven, illustrerad, kanske kan man hitta en dedikation eller ett intressant ex libris, hänföras över att den har sin egen levnadshistoria sedan kanske flera hundra år. Han visar en volym från femtonhundratalet där papperet fortfarande håller för bläddrande. Den elektroniska boken kanske hundar tycker bättre om, den luktar inte. Och man kan man inte vika hundöron i den.

Jag vill inte ha sidhörnen söndervikta på det sättet i mina böcker. Fast man kan råka ut för värre saker. Det finns ett ord för sådant: biblioklast, personer med böjelse att förstöra böcker, som när ikonoklasterna gav sig på ikoner. Biblioman kallas den som maniskt samlar böcker, räknar hyllmeter hellre än litterära upplevelser. Då är det roligare att vara bibliofil, bokälskare. Och hundälskare får man alltså vara någon annanstans.

 

 

 

 

 

.

 

Borttappat på resan.

Politiker är illitterata och män läser överhuvudtaget inte skönlitteratur, det gör bara kvinnor sägs det. Men att Olof Palme gjorde det kan vi vara förvissade om. Henrik Berggren har i biografin ” Underbara dagar framför oss “, visat hur påverkad han var av den svenska fytiotalistgenerationen, särskilt Karl Vennberg och Ragnar Thoursie.

I en artikel ( som jag minns väl men nu inte kan lokalisera, någon kanske kan hjälpa mig med det ) nämndes en annan för Palme viktig läsning: Sivar Arnérs roman “Plånbok borttappad “, utgiven 1943, som de som var unga då såg som en bra utgångspunkt för ideologiska diskussioner. Arnér ( 1909 – 97 ) skrev flera sådana idéromaner på temat handling kontra passivitet.

” Plånbok borttappad ” tilldrar sig i början av år 1940 då finska vinterkriget rasar. Korvgubben Sju, han kallas faktiskt så, får i sin lilla kiosk besök av kamraten Jarramas. Denne är en avsigkommen figur, som har en enkel gårdskarlssyssla, nästan på nåder för att han inte ska gå under. Så kommer en kund, en finare herre, Algot, som prutar på korvpriset och förolämpar Jarramas, samt tappar sin plånbok när han går. Sju tar hand om plånboken men bestämmer sig för att inte lämna tillbaka den förrän Algot bett Jarramas om ursäkt. Det visar sig att Algot inte kan gå till polisen därför att plånboken innehåller politiskt känsliga saker. Så börjar en dragkamp, fler och fler människor inblandas.

Varför ber inte Algot helt enkelt om ursäkt så hela saken är ur världen? Därför att Jarramas representerar något som han inte kan acceptera: tanken att det ska finnas plats för människor enbart därför att de är människor med mänskliga behov, inte för vad de uträttar. Eftersom han har makt till det ser han i stället till att Jarramas sparkas från sitt arbete. Man måste hålla fast vid principen att till varje plats i samhället har den som har de bästa meriterna företräde. Så säger han i huvuduppgörelsen med Sju. Och vem håller inte med om den principen ?

Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Sju har svårt att hävda det första ledet i denna sats när det rationella förnuftet och de ekonomiska realiteterna talar enbart för det andra ledet. Och här bör Palme ha funnit romanen intressant. Hur argumenterar man för de svagas intressen?

Temat i ” Plånbok borttappad ” känns högaktuellt idag när alltfler människor av Jarramas sort blir hemlösa, rotande efter pantburkar i papperskorgar.

Sju är inte “bara” korvgubbe. Han har en bakgrund som mäklare och blev en gång bortmanövrerad från detta arbete, till och med dömd till fängelse. Berättelsen får en happy end genom att han återvänder tlll sitt ursprungsyrke. Men under mellanspelet på samhällets botten slåss han alltså för de undanskuffades rätt. Som om han behövs därför att de inte kan göra det själva.

Nu har vi kommit dithän att snart sagt ingen längre vill räkna sig till arbetarklassen och vem ska då föra dess talan? Gör Löfvén det ? Alltfler av hans traditionella väljare tycker att han går medelklassens ärenden och sympatiserar i stället med sverigedemokraterna. Kanske anade Arnér den framtiden och fann det nödvändigt att göra Sju till en tillfällig klassresenär nedåt . Och kanske tänkte Palme, när han läste romanen, att något viktigt, inte bara en eller annan plånbok, riskerade att tappas bort på vägen. Och sen blev han själv socialdemokratins mest lyckade korvgubbe.