Apropå bokbål.

När ett bibliotek i Strömsunds kommun beslöt att bränna upp utrensade böcker väckte det starka reaktioner. Man får vara glad att medborgare instinktivt reagerar mot alla bokbålstendenser om det så gäller utraderande av negerkungar i barnböcker. Kanske har vi lärt oss något av historien trots allt.

Motsatsen till bokbål är väl Hedengrens bokhandel vid Stureplan som bejakar alla sorters litteratur. Där gjorde jag ett fynd på årets rea:” Munich, its golden age of art and culture, 1890 – 1920″ . Av Rainer Metzger. Thames & Hudson 2008. Boken är översvallande rikt illustrerad och massor av epokens kulturpersonligheter presenteras. Målare från Frans von Stuck med sina demoniska kvinnor till Frans Marc och Kandinsky. Konstriktningar från symbolismen till expressionismen och Blaue Reiter. Diktare från Paul Heyse till Rainer Maria Rilke. Kabaréartister från Frank Wedekind till gruppen De Elva Skarprättarma. Tidskrifter från satirbladet Simplicissimus till konstmagasinet Jugend.

Trots alla fakta är det inte så lätt att få grepp om vad det var som gjorde München så speciellt, så annorlunda än Berlin. Bäst förstår man det genom bildmaterialet. Det är mycket affischer från karnevaler och festivaler och foton från konstskolemaskerader. Man anar en stad som har hög tolerans med excentriska och erotiskt frigjorda bohemer. Det handlar mycket om estetik men väldigt lite om politik. Och i bakgrunden en befolkning som lever ett makligt småborgerligt liv och gärna vill anses vara beskyddare av god konst.

Thomas Mann flyttade dit från Lübeck när han etablerat sig som författare med Buddenbrooks. Han gifte in sig i stadens societet och bosatte sig med sin växande familj i ett stort vackert hus. 1902 gav han ut en kort novell, “Glaudius dei”, som fångar den lätta, luftiga münchenatmosfären. Handlingen är som följer. I Blüthenzweigs förnäma konsthandel vid Odeonplatz har man i skyltfönstret ställt ut en foto av en målning föreställande den heliga madonnan ammande jesusbarnet. Det är en modern variant som lägger tonvikten på sensualiteten hos kvinnan med det blottade bröstet snarare än på den religiösa innebörden. En ung allvarlig man, den asketiske munkklädde Hieronymus,kliver in i butiken och ber att bilden avlägsnas. Han tas inte på allvar. Det blir gräl och Hieronymus går så långt att han kräver att den ska brännas. Det slutar med att konsthandlaren anropar en man vid namn Krauthuber: ” långsamt och tungt pustande vältrade sig denna av maltdrycker närda koloss fram över golvet, en folkets son med överväldigande fysisk kraft! ” Så beskrives han med munter ironi. Hieronymus finner sig förpassad ut på gatan och kan inte göra annat än att stå därute och förbanna och fortsätta önska att man måtte bränna den förargliga tavelreproduktionen.

Första världskriget innebar slutet på München som kulturstad. Alltför många vek ner sig och fogade sig i den allmänna patriotismen, till och med Thomas Mann. Man var kanske inte beredda på att hantera storpolitiska frågor. Adolf Hitler fanns också med i den jublande folkmassan på Odeonplatz vid mobiliseringen och det var ju i München som hans parti sedan växte fram. På ölhallarna agiterade han omgiven av massor av krauthubrar som fick en annan funktion än i Manns novell. Nu använde de inte sin brutalitet till att förhindra att man brände konst. Tvärtom. En stor del av det som kom att dömas ut som Entartede Kunst, urartad konst, var sådant som skapats i München årtiondena runt 1900. Och sedan brändes böcker som bekant.

 

Silluettklipparen.

Kan man man tycka om en författares skriverier trots att han eller hon står för värderingar som man absolut inte kan dela? Till exempel anses Cêline vara mycket läsvärd samtidigt som han var uttalad antisemit. För min del blev frågeställningen aktuell när jag i en boklåda hittade den självbiografiska skriften “På båda sidor om fronten” av finlandssvenske konstnären Emil Cedercreutz.

Cedercreutz (1879 – 1949 ) var skulptör och hans bronsdjur, oftast hästar, finns utplacerade runtom i Finland. Men han gjorde också silluettklipp och det är kampen för att hålla detta hantverk levande under finska inbördeskriget som han berättar om i ett kapitel med titeln “Mina saxar”.

Ordet siluett kommer från Etienne de Silhoutte som på 1700-talet var finansminister åt Ludvig XV. Uttrycket a la silhouette kom på grund av hans sparsamhet att användas om allt som var snålt och otillräckligt. Så småningom begränsades det till att gälla enbart pappersklipp där man ju också rör sig med små medel. En sax, ett svart papper, bara konturer, inga skuggor, inga valörer. Man håller saxen hela tiden i samma läge i höger hand och papperet i vänsterhanden rör sig åt olika håll under saxens snabba arbete. En som verkligen behärskade det här var H. C. Andersen som gärna underhöll barn med avancerade kompositioner.

Det Cedercreutz skriver är sympatiskt och man lider med honom när han förlorar sina saxar vid de rödas angrepp 1918. Hans hem skövlas och plundras. Att pengar och ägodelar rövas bort kan han stå ut med, men saxarna…

Så vänder man blad och läser om vad han kallar ” Stora ögonblick ” och vad är det? Jo, det är krigets bragder och nedkämpandet av den röda finska hären. Det är käcka soldater som beklagar att de tillfångatagna inte har vett att försöka fly så man får möjlighet att skjuta dem. Och det är en yngling som i mustiga ordalag berättar om tvångsklippning av ryssbrudar, alltså kvinnor som gett sig i lag med fienden. Man förstår att det är tillåtet att behandla dem hur man vill och efter vilka lustar som helst. “Kalla honom ej rå, och kalla ej tidsandan brutal! Tiden är ny, begreppen äro nya “‘, kommenterar Cedercreutz och mer krigsromantik följer.

Och det är väl här någonstans jag tappar lusten att vandra vidare vid hans sida. Chauvinismen slår tillbaka på det han nyss berättat om sitt konstnärsskap. Några små saxar väger lätt mot massavrättningar av unga människor i de finska skogarna.

Strindberg kommer alltid på tal när man diskuterar förhållandet mellan person och verk, men han är lätt att handskas med. Retar man sig på kvinnosynen i en roman kan man alltid plocka fram en annan volym där man instämmer i allt han skriver. Då är det värre med såna som Céline, eller som här Cedercreutz, där man inte kan bortförklara att deras obehagliga åsikter är uttryck för en konsekvent grundinställning som färgar allting. Med en suck låter jag siluettklippen följa med när jag flyttar Cedercreutz skrift från bokskåpet till giftskåpet.

 

Om skogsarbete.

Jag råkade jämföra de här två bilderna, två oskarpa fotografier där människornas ansikten knappt går att urskilja, och fick för mig att de skulle kunna sammanföras i en liten betraktelse.

Ena fotot är taget någon gång under andra halvan av nittonhundratjugotalet. Det kan jag räkna ut eftersom min far, som sitter i mitten, är i tjugoårsåldern. Han deltar i skogsarbete hemma i nordöstra Skåne. Vilka de andra är vet jag inte.

Om det andra fotot kan jag ge exaktare besked. Året är nittonhundrasjuttiotvå och ett internationellt arbetsläger har arrangerats i Rodopibergen i Bulgarien. Längst bak står jag, ende svensken i sammanhanget, och en bulgar som heter Ivan. Så har vi en bulgar till, två finskor och en vacker parisiska. Komsomol, det kommunistiska ungdomsförbundet, hade inbjudit oss till en sommars skogsarbete. Som skåningarna knappt ett halvsekel tidigare grävde, dikade, röjde vi. Jag minns att arbeta hette “rabota ” på landets språk. Redskapet vi använde hette något som uttalades ungefär tjapa. ” Dober den” betydde goddag.

Detta år skulle landets egen Lenin, Georgi Dimitrov, fyllt nittio år så nere i Sofia var det fullt av jättelika plakat där han faderligt blickade ner, vardagligt och odemoniskt klädd i hatt och rock. I skyltskåp visades porträtt på de för tillfället duktigaste arbetarna. Även i lägret utsågs sådana varje dag, till och med jag blev en gång prisad för min insats. Det var en ordning som bulgarerna fann sig i. De klagade i alla fall inte högt så länge de ryska, självbelåtet leende, politrukerna fanns i närheten. Bulgarien var inte bara politiskt beroende av Sovjet utan kände sig stå i historisk tacksamhetsskuld eftersom ryssarna två gånger befriat dem från turkisk överhöghet. Det representativa urval av ungdomar som vi västeuropeer mötte var väluppfostrade, sportiga och ständigt rökande. Deras stolthet över att tillhöra denna lilla nation, som officiellt nybildades efter andra världskriget, förbryllade oss som tog våra hemländers oberoenden för givna. Värdarna hade lyckats hitta en urblekt svensk flagga som de bemödade sig att fräscha upp till lysande blått och gult. Hos mig väckte den ingenting, inte på den tiden i varje fall, men en tjeckisk ung dam vars pappa räddats till exil i Sverige hissade den gärna vid en stor förbrödningsceremoni.

En frejdig dansk smed trivdes storartat uppe i bergen. Hemma orkade han knappt ta sig ur sängen på morgnarna men här kämpade han för kommunismen och slog därför rekord genom att bli vald till dagens arbetare åtta gånger. Men jag minns också en fransk hippie som ville diskutera frågan om man inte borde få slippa jobba när man inte hade lust. Bulgarerna förstod inte alls vad han menade.

Skogsbruket i sjuttiotalets Bulgarien påminde nog en hel del om det i tjugotalets Sverige. Jag tror däremot inte att far och hans kamrater såg det som att de byggde upp sin nation även om Gustav V hängde i glas och ram hemma på köksväggen. Bulgarien hade de hört talas om som ett annat litet kungarike med fåraherdar och vackra folkdräkter på den bråkiga Balkanhalvön. Det var ännu långt till Dimitrovs folkrepublik.

För att vi skulle få med oss inte bara minnet av en sommars gränsöverskridande kärleksförbindelser utan också vördnad för landets kultur, arrangerade bulgarerna möten med gamla partisaner från kriget och vi fick besöka kloster vid Svarta Havet och ett av de berömda hälsobaden. Där gled visa gamla män, sådana som vi numera kan se på våra yoghurtsförpackningar, sakta runt varandra som de gjort i alla tider. Stillhet, andakt och värdighet rådde. Då slogs dörren till omklädningsrummet upp och en ung holländare sprang fram och dök ner i bassängen.

 

Bakom tyrannen.

Heinrich Manns roman “Professor Unraht eller en tyranns undergång”, utgiven 1905, handlar om läroverkslektorn som lämnar sitt borgerliga liv för den mycket yngre kabareartisten Rosa Fröhlich. Han heter egentligen Raht men av alla som har, eller har haft, honom som lärare kallas han Unrath som betyder ungefär ohyra. I sitt nit att hindra några elevers besök på den lilla stadens obskyra teater, Blå ängeln, möter han denna lättsinniga kvinna som gossarna svärmar för.

Unraht blir fascinerad och beroende av Rosa och de ingår inte bara äktenskap utan också en pakt. Tillsammans driver de hela staden mot moralisk undergång, hon genom sin kvinnliga attraktion och han genom sin slughet och hänsynslöshet. Men besattheten av henne blir egentligen inte Unrahts undergång. Det som går överstyr är själva tyranniet, hans strävan att besegra alla som hånar honom, särskilt tre av eleverna. För honom är de inte bara naiva gymnasister utan jämbördiga fiender och rivaler om kvinnan. Han lyckas knäcka två av dem men inte den tredje, den intelligentaste, vars styrka är att vara saklig och egentligen inte så engagerad i varken Unraht eller Rosa, snarare nyfiken på dem, och det blir också han som får dem på fall.

Josef von Sternbergs film “Blå ängeln” ,1930, med Emil Jannings och Marlene Dietrich i huvudrollerna, bygger på Manns roman. Här ägnar sig skolpojkarna mer åt att terrorisera varandra än sin lärare, och temat är i stället Unrahts personliga olycka. Liksom i romanen avskedas han från lärartjänsten när han ger sig hän åt sin orealistiska förälskelse. Han förnedras och blir bokstavligen en clown som skolelever och borgare i hemstaden kan skratta åt. Här är han inte en förvriden tyrann, bara en olycklig människa som söker kärlek.

Heinrich Mann ( 1871 – 1950) var mer politiskt inriktad i sitt författarskap än den yngre brodern Thomas och hade en mera bohemisk läggning. Som ung besökte han bordeller, kabareer och hamnkrogar i hemstaden Lübeck. Det var kvinnor från dessa miljöer, sådana som Rosa Fröhlich, han kom att leva med, till förargelse för den kultiverade, högborgerliga släkten Mann. De båda författarbröderna tvangs under kriget i exil med sina familjer till Kalifornien och där fick Heinrich en svår tid. Han lärde sig aldrig tala engelska och fick inga passande arbetsuppgifter. Warner Brothers anställde honom som manusförfattare men det kom inget ordentligt ut av det, om man inte räknar att han, som vanligt, ständigt tecknade. Han levde alltmer isolerad i sin bungalow med hustrun Nelly, som drack och tydligen var en usel, olycksdrabbad, bilförare. Hon accepterades aldrig av Heinrichs släkt men han var henne trogen i sin kärlek in i det sista, ända tills ett av hennes många självmordsförsök lyckades.

Efter kriget inbjöds Heinrich Mann att flytta till Östtyskland. Meningen var att han skulle användas som litterär galjonsfigur i den nybildade staten, alltså ungefär en sådan position som Bert Brecht fick. Men det blev inte så. Han dog på vägen dit, på resan hem.

Bland alla hans efterlämnade teckningar finns en som skiljer ut sig från hans groteska, satiriska bildserier. Den är mjukare i tonen, vemodigare. Nere i högra hörnet står det att damen som den gamle mannen tyr sig till kallas Coucou. De två skulle också kunna vara Rosa Fröhlich och professor Unraht. Eller Nelly och Heinrich.

Kvinnorna bakom redaktören.

I Jan Troells film ” Dom över död man ” utmanar Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning nazisterna med sina orädda skriverier. För att inte riskera att Sverige dras in i världskriget försöker regeringen stoppa honom. När Segerstedt får reda på att polisen är på väg för att konfiskera morgondagens upplaga går han ner till tidningsbuden. Eftersom de alla är kvinnor formulerar han sig så här: ” Skulle damerna kunna tänka sig att börja en timme tidigare i morgon bitti?”. Vilken dramatisk kulmen på filmen! Kvinnor med barnvagnar fullastade med tidningar, springande upp och ner i trappor, skramlande med sina otympliga nyckelknippor, lysande sig fram med ficklampor, klivande över sovande fyllon, entusiastiska över att vara med om att värna det fria ordet. När polisen kommer till redaktionen är tidningarna redan hos prenumeranterna.

Nej, den händelsen kom inte med i filmen. De modiga människorna ur folkdjupet representeras i stället av gamla fårade hedersmän inne på tryckeriet. Och Segerstedt, som naturligtvis ska äras för sitt civilkurage, var en mycket konservativ herre som i allt annat han skrev visade förakt för demokratiska värden. Han tänkte nog aldrig på att han var totalt beroende av att en yrkeskår, bestående uteslutande av kvinnor ur arbetarklassen, såg till att göteborgarna varje morgon kunde läsa hans artiklar vid frukostbordet.

Den som påminner om hur censuren överlistades är Kerro Holmberg, krönikör i Transportarbetaren och tidningsbud under många år. Hon nämner också att det finns en omfattande dokumentation om kvinnorna i yrket.

Jag har lyckats komma över en skrift från 1986 där Kerstin Ogenlind, på eget initiativ och med stöd av Transportarbetarförbundet, intervjuat 48 kvinnliga tidningsbud i Stockholm födda mellan 1889 och 1912. Ett par män, något yngre, framträder också men majoriteten är kvinnor. De ger en god bild av hur yrket såg ut under första halvan av nittonhundratalet.

Till exempel berättar Emmy Fasth, född 1897, om sina 41 år som bud på Södermalm, som då till stor del var slum. Barnvagnen hon fraktade sina 200 tidningar i skulle hon själv bekosta och innan hon fick råd till det använde hon väskor att bära både fram och bak. Under krigsårens kalla vintrar lindade hon tidningspapper under kjolen och i skorna och på grund av mörkläggningen måste hon treva sig fram inne i kåkarna. Buden var ålagda att, för en liten provision, kassera in prenumerationsavgifterna, vilket kunde bli besvärligt eftersom så många hade det dåligt ställt. På dagarna tog hon hand om sina barn, var portvakt och städade trappor. Som de flesta av de intervjuade trivdes hon med arbetet som tidningsbud och skämdes aldrig över det trots att det hade så lågt anseende. Men det fanns de som fick finna sig i att grannar och släktingar, i ett fall till och med syskon, sade upp bekantskapen. Och en del män vågade inte berätta på sina egna arbetsplatser att fruarna bidrog till familjens försörjning på ett så tvivelaktigt sätt.

Så nedvärderat är inte arbetet längre och för det kanske man ska tacka den illa beryktade transportbasen Hasse Eriksson som på sjuttiotalet förhandlade upp lönerna. Jag misstänker att den ökade statusen är en av anledningarna till att det sedan dess är mest män som delar ut tidningar.