Peter Altenberg, den förste bloggaren.

20120411-203117.jpg

För en kopp av någon av de otaliga kaffesorter som fanns att välja på, eller bara ett glas vatten, kunde man uppehålla sig en hel dag på Café Central i Wien med tillgång till kultiverat sällskap och tidningar. Detta kafé prenumererade 1913 på 251 tidningar och tidskrifter från hela världen! Sittande där vid sitt stambord såg Peter Altenberg en dag en notis om en flicka som försvunnit på väg till sin pianolektion. Han fick impulsen att skriva en kort berättelse om saken och gav den titeln “Lokalkrönika”. Sen skrev han mera av samma sort och fick dem publicerade i dagspressen.

Altenbergs texter kunde handla om vad som helst ur vardagslivet och de var alla korta, snabba , fulla med utropstecken och frågetecken. Han ville ha dem så nära en samtalston som möjligt. Han liknades vid en telegrafapparat, låg alltså i fas med den nya tekniken.
Det för tankarna vidare: hade han levt idag hade han förmodligen bloggat och twittrat, man kan rent av se honom som den förste bloggaren. Formatet och direktheten hade förmodligen passat honom utmärkt. Men frågan är om han skulle funnit sig tillrätta på Facebook, om han skulle nöjt sig med kontakter via nätet. Cafe Central och dess tidningar höll säkert en människa lika sysselsatt som internets gränslöshet. Och besökare fick han. Ryktbarheten växte och han kunde han hålla stort hov. Kolleger kom till honom för att lära hos Wien Sokrates, som han kallades.Han satte upp regler för sitt stambord. Man fick inte klippa naglarna där “då de skarpt avknipsade naglarna lätt kan studsa i ölglasen….samtal av allmän natur måste ha en dold perfid udd mot någon vid vårt stambord, det är som kryddorna till maten; man smälter den bättre då.”Det fanns även någon paragraf om hur man ska bete sig mellan könen, för damer kom också dit. Därmed är vi inne på ett delikatare kapitel: Han hade en faiblesse för yngre damer. Så erotisk var han nog inte, det var snarare så att han tillbad dem för deras skönhet och ungdom. En rik bildskatt gav det upphov till i form av foton på dem. Och därtill de vykort han skickade till sin stora bekantskapskrets. Vykorten är också ett slags kleinkunst med de vackert handskrivna utropen.

Med dessa bilder tapetserade han sin enkla bostad. Så när han vaknade upp gladdes han åt anblicken av dem, tog på sig sin slokhatt, sin stora rock, stack sina bara fötter i sandalerna och gick till sitt riktiga hem: Café Central! Så var det i Wien, man bodde trångt och uselt men kaféerna var räddningen, där fanns mänsklig värme, kultur och omtänksamma kypare som gav kredit. Där levde Peter Altenberg tills han 1919 dog i spanska sjukan vid knappt sextio års ålder.

Om någon nu blivit intresserad av Peter Altenberg och vill läsa hans texter finns tyvärr inte mycket att tillgå på svenska. Daniel Hjorth har återgett ett par små stycken i Kafeliv ( En bok för alla, 1966) . Annars finns han bara i samlingen ” Som jag ser saken.” från 1908. Den som är ihärdig kanske kan hitta den på antikvariat. Man får hoppas på en nyöversättning.

20120411-202538.jpg