Else Lasker-Schüler

På det som nu är Hotell Sachsenhof, Motzstrasse 7 vid Nollendorfplatz i Berlin, sitter en minnesplatta: I detta hus bodde författaren Else Lasker-Schüler 1924-1933. I närheten finns också en gata uppkallad efter henne.

Det var inte karakteristiskt för denna ovanliga kvinna att kopplas till en så fast och långvarig adress. Hon lämnade strax före förra sekelskiftet sitt första äktenskap för att sova på parkbänkar och nattöppna kaféer i Berlin. En vagabonderande tillvaro som hon mestadels höll fast vid livet ut, varvat med perioder i möblerade rum fyllda med allt det hon annars drog med sig som en baglady: ståtliga kläder och smycken, dockor, ett blått leksakspiano som hon inte kunde spela på. Hon gifte sig alla fall en gång till, med Herwarth Walden som var redaktör för expressionisternas tidning Der Sturm. Det blev inte så mycket av det äktenskapet heller men tillsammans med honom var hon centrum i en grupp bohemer och konstnärer som brukade samlas på Café des Westens vid Kurfürstendamm. De tillbringade hela dagarna där och om värden protesterade mot att de inte förtärde tillräckligt drog de förorättade vidare till något annat kafé. Överhuvudtaget tycks kaféerna ha varit den fasta punkten för Lasker-Schüler. Här mötte hon den stimulans hon behövde “efter att ha spelat huvudrollen i sin litteratur vid skrivbordet därhemma”.

Och vad var då hennes litteratur? Kärleksdikter, innerliga och klassiskt formfulländade. Hon framförde själv dikterna och dansade till dem iförd till exempel sidendräkt och höga silverfärgade stövlar. Recitationen var väl genomarbetad och varierad och hon markerade pauser med några toner på flöjt. Man kan kalla henne en tidig performanceartist. Hon skrev också pjäser. Och essäer, en rad högst personliga porträtt av de kulturpersonligheter som rörde sig mellan kaféerna och kabaréerna i Berlin under förra seklets tre första deccenier. Men framförallt var hon Prins Jussuf av Thebe, så kallade hon sig i sina brev och när hon, klädd i orientaliska dräkter och de billiga smyckesimitationer hon hade råd med, förgyllde den ölstånkande tyska vardagen. En stolt prins som också var hjälte i hennes berättelser och teckningar ( ett exempel syns härunder )Som kontrast till denna saga måste man nämna att hon hade ensam vårdnad om en son. Troligen den som följde med henne och Walden på kaféer och som någon i en bisats beskriver som otroligt bortskämd.

Hon hade många kärlekar och den viktigaste var läkaren och författaren Gottfried Benn. Lägger man deras dikter bredvid varandra framstår de som ett omaka par, han saklig och hon svärmisk. Deras relation komplicerades av att han till en början välkomnade nazismen och förespråkade anpassning till den. Så gjorde få av de andra författarna med anknytning till kvarteren runt Nollendorfplatz. Nelly Sachs, Walter Benjamin, Stefan Zweig och Ernst Toller emigrerade. Andra fördes till koncentrationsläger eller likviderades direkt. Lasker-Schüler levde farligt. Som judinna och välkänd för sitt excentriska sätt att vara och klä sig var hon just en sådan som brunskjortorna inte ville se på gatorna.

1933 blev Else Lasker-Schüler, denna späda då sextiofyraåriga kvinna, nerklubbad bakifrån med ett järnrör mitt på dagen. Hon överlevde attacken, skyndade till vindsrummet hon hyrde på Motzstrasse, packade manuskripten, de orientaliska dräkterna och leksakspianot ( i en dikt begråter hon dess sönderslagna klaviatur och minns det fyrhändiga stjärnspel som hördes en gång) och så flydde hon ur riket. Den Bortjagade hette en resignerad och vilsen dikt hon skrev detta år i exil i Schweiz. Sedan bosatte hon sig i Palestina och levde där till sin död 1945. En Prins Jussuf utan land, längtande hem.

 

Hundar och bokdårar.

Hundar tycker inte om att vistas bland böcker. Det säger Peter Bodén, innehavare av antikvariatet Hundörat i Stockholm. Trots butikens namn sätter de sig vid dörren och tittar bedjande på husse eller matte. Antagligen tycker de inte om de dofter som gamla böcker utsöndrar.

Det är roligt att lyssna på en som har verklig lidelse för sitt yrke. Bodén började som så kallad runner för många år sedan. Med det menas att han köpte på sig böcker som han sprang runt och sålde på antikvariat. Stockholm var fullt av sådana då. Han startade eget på Långholmsgatan för cirka tjugo år sedan och flyttade det så småningom till S:t Paulsgatan. Trött på allt resande övergick han sedan till att sälja på nätet från Strängnäs där han bodde. Men det blev för tråkigt i längden utan den personliga kontakten med kunderna och småpratet runt böckerna. Så nu är han tillbaka i stan, än så länge i en liten lokal på Östgötagatan nära Medborgarplatsen. Det stora lagret finns kvar i Strängnäs. På somrarna förvandlar han och några kollegor Borrby på Österlen till Bokby, en ort för bokentusiaster att vallfärda till, ungefär som den där berömda jättemarknaden ( i Wales tror jag den äger rum ).

Till antikvariatet är anknutet Örhänget uppe på Höga Stigen, troligen världens minsta konstgalleri. Så litet att det skulle känts klaustrofobiskt om det inte funnits ett fönster, med utsikt över stan från Söders höjder. Örontemat har följts upp med att en annan lokal kallas Örsnibben och ett källarutrymme heter Innerörat.

Nej, man har inte hundarnas luktsinne, tack och lov, men spårsinnet går att uppöva. Ägnar man mycket tid åt att rota i boklådor och antikvariat utvecklas en instinkt. En intuition för att hitta precis den slags litteratur man råkar älska. En blick över en rörig hylla och så petar man fram en liten pärla. Själv älskar jag de där borden som står mitt i en del antikvariat, där alla sorters udda, inte så värdefulla, små volymer ligger i en röra och kostar tio eller tjugo kronor. Man köper på sig en handfull och kan se fram emot att utvidga sitt vetande med något unikt. Eller något värdelöst, men då har man i alla fall inte ruinerat sig. Mycket i mina blogginlägg är byggt på sådana fynd.

Bodén verkar ha samma syn på kunskap. Det egna biblioteket blir som ett google, menar han. Och den fysiska boken kommer att finnas kvar vid sidan av den digitala, precis som målarkonsten levde vidare trots att den ansågs överspelad när fotograferandet slog igenom. Folk vill kunna känna på en bok, se att den är vackert bunden, formgiven, illustrerad, kanske kan man hitta en dedikation eller ett intressant ex libris, hänföras över att den har sin egen levnadshistoria sedan kanske flera hundra år. Han visar en volym från femtonhundratalet där papperet fortfarande håller för bläddrande. Den elektroniska boken kanske hundar tycker bättre om, den luktar inte. Och man kan man inte vika hundöron i den.

Jag vill inte ha sidhörnen söndervikta på det sättet i mina böcker. Fast man kan råka ut för värre saker. Det finns ett ord för sådant: biblioklast, personer med böjelse att förstöra böcker, som när ikonoklasterna gav sig på ikoner. Biblioman kallas den som maniskt samlar böcker, räknar hyllmeter hellre än litterära upplevelser. Då är det roligare att vara bibliofil, bokälskare. Och hundälskare får man alltså vara någon annanstans.

 

 

 

 

 

.

 

Borttappat på resan.

Politiker är illitterata och män läser överhuvudtaget inte skönlitteratur, det gör bara kvinnor sägs det. Men att Olof Palme gjorde det kan vi vara förvissade om. Henrik Berggren har i biografin ” Underbara dagar framför oss “, visat hur påverkad han var av den svenska fytiotalistgenerationen, särskilt Karl Vennberg och Ragnar Thoursie.

I en artikel ( som jag minns väl men nu inte kan lokalisera, någon kanske kan hjälpa mig med det ) nämndes en annan för Palme viktig läsning: Sivar Arnérs roman “Plånbok borttappad “, utgiven 1943, som de som var unga då såg som en bra utgångspunkt för ideologiska diskussioner. Arnér ( 1909 – 97 ) skrev flera sådana idéromaner på temat handling kontra passivitet.

” Plånbok borttappad ” tilldrar sig i början av år 1940 då finska vinterkriget rasar. Korvgubben Sju, han kallas faktiskt så, får i sin lilla kiosk besök av kamraten Jarramas. Denne är en avsigkommen figur, som har en enkel gårdskarlssyssla, nästan på nåder för att han inte ska gå under. Så kommer en kund, en finare herre, Algot, som prutar på korvpriset och förolämpar Jarramas, samt tappar sin plånbok när han går. Sju tar hand om plånboken men bestämmer sig för att inte lämna tillbaka den förrän Algot bett Jarramas om ursäkt. Det visar sig att Algot inte kan gå till polisen därför att plånboken innehåller politiskt känsliga saker. Så börjar en dragkamp, fler och fler människor inblandas.

Varför ber inte Algot helt enkelt om ursäkt så hela saken är ur världen? Därför att Jarramas representerar något som han inte kan acceptera: tanken att det ska finnas plats för människor enbart därför att de är människor med mänskliga behov, inte för vad de uträttar. Eftersom han har makt till det ser han i stället till att Jarramas sparkas från sitt arbete. Man måste hålla fast vid principen att till varje plats i samhället har den som har de bästa meriterna företräde. Så säger han i huvuduppgörelsen med Sju. Och vem håller inte med om den principen ?

Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Sju har svårt att hävda det första ledet i denna sats när det rationella förnuftet och de ekonomiska realiteterna talar enbart för det andra ledet. Och här bör Palme ha funnit romanen intressant. Hur argumenterar man för de svagas intressen?

Temat i ” Plånbok borttappad ” känns högaktuellt idag när alltfler människor av Jarramas sort blir hemlösa, rotande efter pantburkar i papperskorgar.

Sju är inte “bara” korvgubbe. Han har en bakgrund som mäklare och blev en gång bortmanövrerad från detta arbete, till och med dömd till fängelse. Berättelsen får en happy end genom att han återvänder tlll sitt ursprungsyrke. Men under mellanspelet på samhällets botten slåss han alltså för de undanskuffades rätt. Som om han behövs därför att de inte kan göra det själva.

Nu har vi kommit dithän att snart sagt ingen längre vill räkna sig till arbetarklassen och vem ska då föra dess talan? Gör Löfvén det ? Alltfler av hans traditionella väljare tycker att han går medelklassens ärenden och sympatiserar i stället med sverigedemokraterna. Kanske anade Arnér den framtiden och fann det nödvändigt att göra Sju till en tillfällig klassresenär nedåt . Och kanske tänkte Palme, när han läste romanen, att något viktigt, inte bara en eller annan plånbok, riskerade att tappas bort på vägen. Och sen blev hans själv socialdemokratins mest lyckade korvgubbe.

En målargesäll från Riseberga

Nils Forsberg d.ä. blev världsmästare i oljemåleri. Så kan man säga om man vill ge en bild av vilken status en guldmedalj på Parissalongen hade. Forsberg erövrade den 1888 med ” En hjältes död ” en genremålning om fransk-tyska kriget. Runt en stupad officer i det till fältsjukhus omgjorda Notre Dame samlas en grupp människor, sörjande och välsignande.

I självbiografin ” Mitt liv ” berättar Forsberg om vilken revansch medaljen innebar. Det var en stor triumf för torparsonen och plankstrykargesällen från Riseberga att komma hem och sticka den under näsan på skåningarna. Det enkla i bakgrunden har han kanske överdrivit. Släkten hade i alla fall så gott anseende att han fått höra att han drog det forsbergska namnet i smutsen genom sina konstnärsambitioner. Till förtjänsterna hos memoarerna hör att han inte höll inne med sina sämre sidor. Han tycks ha varit både snarstucken, ärelysten och häftig, ställde ofta till med saker han ångrade. Men han framstår också som varmhjärtad och ärlig. Han är den gestikulerande mannen på bilden.

Som gosse blev han satt att vakta svin, getter och gäss. Sen vandrade han till Hälsingborg och blev målargesäll, fick stipendium till Paris och världsutställningen 1867, missade hemresan och blev kvar. Han bodde där i mer än tjugo år, lärde till konstnär, bildade familj och deltog i fransk-tyska kriget, dock inte som soldat utan som sjukvårdare. Han lyckades hålla ifrån sig alla som ville sticka gevär i händerna på honom. Rädd var han inte, snarare dumdristig, men han avskydde krig. En gång under pariskommunens dagar fick han se en skara kvinnliga kommunarder tåga förbi nere på gatan, beväpnade. Så betedde sig inte värdiga damer enligt hans uppfattning, så han räckte lång näsa åt dem. De svarade med en skottsalva och han hann precis dra sig bort från fönstret.

Också i sin konst hävde han ur sig saker och sen ångrade han sig och slätade över, gjorde sina motiv konventionella och prisbelönta. Hjälten får dö ståtligt med kardinaler och generaler omkring, trots att Forsberg vet att de flesta soldater ruttnade bort i leran.

Memoarerna, skrev han med stilistisk hjälp av Georg L. Dahlin och gav ut 1929 när han flyttat hem till Sverige, till en villa i Ramlösa. Från denna tid är porträttet nedan, som han med signatur och hälsning skänkte en ung släkting, min mormor. I boken ges en annan bild av fransk-tyska kriget och av hur det var att leva i det belägrade och lidande Paris under kommunens dagar. Han bevittnade arkebuseringen av en berusad fransk soldat, något som han tyckte visade krigets barbari. Sådana scener hade han gärna återgivit också i konsten, men trodde inte att människor ville bli påminda om sina sämsta sidor. Så i stället använde han sina bästa krafter till att måla äreminnen över Gustav II Adolf och Stenbocks kurir. Och En hjältes död hamnade på paradplats på Nationalmuseum.

Han avslutar sin minnesteckning med några ord om sitt senaste arbete som skulle bli “en predikan mot kriget “. Jag tror inte han fullbordade den, men en förskiss fanns på det nu nerlagda Vikingsbergs Konstmuseum i Hälsingborg där ett särskilt rum inrätttats till hans ära. “Älsken varandra inbördes ” var titeln. På ramen stod hans data ( 1842 – 1934 ) och att den var gjord på 30-talet. Även här har en kyrka utrymts. Bårbärare rusar mellan valven och lämpar av krigsoffer där det finns plats. Predikstolen står tom i bildens mitt. Nere på golvet åkallar en präst Gud och här och var i salen kastar man sig på knä och deltar i bönen. Men människor, upptagna av att rädda vad de kan undan kriget, bryter upp kompositionen.

 

 

en vardagsfilosof

-Jaha,sen som vanligt! Därnere kommer han äntligen! Och tar en rökpaus utanför den porten också! Han ser ut som en överårig luffare. Varför anställer dom såna? I dessa tider.

Så lät det nog bland de som väntade otåligt på sin tidning. Men vi gillade honom. När han inte hade en av sina perioder var han en sån där hustomte som varje arbetsplats borde ha. Kom tidigare än han behövde och hjälpte filialföreståndaren med förberedelserna. Stannade kvar efteråt, läste tidningarna och pratade. Det var roligare än att åka hem till ensamheten, sade han.

Med mörk, behaglig röst uttalade han sina underfundigheter. Inte bara de dagliga nyheterna utan gärna också smått filosofiska frågor kom upp i hans sällskap. Till exempel vad man ska göra i sitt nästa liv. Det blir säkert likadant som det här. Men då går jag nog en annan trakt, tillade han. En gång beklagade jag mig över att hissar inte fungerat, att tidningarna inte räckt och jag vet inte allt elände. Han lyssnade tåligt och kommenterade att det är ju tråkigt när sådant händer, men sen har man en god historia att berätta. En inställning som man klarar sig långt på.

Folk hör genast av sig när tidningen uteblir, men man ska vara bra slarvig om man får mer än ett par, kanske tre, reklamationer i veckan. I hans fack började klagomålen samlas buntvis, en lapp för varje arg prenumerant. På en vecka drog han på sig mångdubbelt fler än ett bud normalt får under ett helt arbetsliv. Hade han alls gått ut på trakten? Jo,visst hade han det, men måste bekänna att han brukade bli inbjuden på kaffe hos en dam redan i den första porten. Hon var snäll nog att köra tillbaka vagnen medan han sov ut i hennes säng. Vart de överblivna tidningarna tog vägen är en gåta.

Det där lät som en skröna, en klassisk myt. Men att det faktiskt var sant fick jag erfara en natt när han inte dök upp och jag övertalades att gå hans trakt på övertid. Då fläktes en dörr upp och en bedagad kvinna, klädd i nattlinne, visade sig. Ett förväntansfullt leende, som snabbt försvann, hann jag uppfatta innan dörren slängdes igen.

Kärleken hjälpte honom inte. Perioderna blev längre och tätare och man kunde höra hur han satt inne på toaletten och hostade otäckt och sen var han borta. Till slut kom ett besked från arbetsledningen om att man tyvärr måste meddela att vår arbetskamrat påträffats avliden i sin lägenhet.

Jag bestämde mig för att gå på begravningen och tänkte att det är ju bra om någon kommer så det inte blir en trist avslutning där man läser några snabba ord över ännu en som dött ensam och bortglömd. Fler bud tyckte tydligen likadant så vi blev några stycken som begav oss till Skogskyrkogården med varsin ros att lägga på kistan.

Kapellet var fullsatt. Han hade varit gift tre gånger och hade massor med barn och barnbarn. Kistan var överhöljd av blommor och kransar. Prästen knöt på ett invecklat sätt samman begreppen lättsinne och trofasthet. En son talade om faderskap, men han var så blyg och rörd att man inte uppfattade vad han menade. Ett klämmigare tal hölls av en kamrat från ett helt annat arbetsliv. Du var en slarver men roligt hade vi, sade hon.En så storslagen begravning kan man knappast hoppas på för egen del.

Vi defilerade förbi kistan som alla de andra, lade våra rosor och bugade oss för den gamle hedersmannen. Hoppas han fick en bra trakt i sitt nästa liv.