Borttappat på resan.

Politiker är illitterata och män läser överhuvudtaget inte skönlitteratur, det gör bara kvinnor sägs det. Men att Olof Palme gjorde det kan vi vara förvissade om. Henrik Berggren har i biografin ” Underbara dagar framför oss “, visat hur påverkad han var av den svenska fytiotalistgenerationen, särskilt Karl Vennberg och Ragnar Thoursie.

I en artikel ( som jag minns väl men nu inte kan lokalisera, någon kanske kan hjälpa mig med det ) nämndes en annan för Palme viktig läsning: Sivar Arnérs roman “Plånbok borttappad “, utgiven 1943, som de som var unga då såg som en bra utgångspunkt för ideologiska diskussioner. Arnér ( 1909 – 97 ) skrev flera sådana idéromaner på temat handling kontra passivitet.

” Plånbok borttappad ” tilldrar sig i början av år 1940 då finska vinterkriget rasar. Korvgubben Sju, han kallas faktiskt så, får i sin lilla kiosk besök av kamraten Jarramas. Denne är en avsigkommen figur, som har en enkel gårdskarlssyssla, nästan på nåder för att han inte ska gå under. Så kommer en kund, en finare herre, Algot, som prutar på korvpriset och förolämpar Jarramas, samt tappar sin plånbok när han går. Sju tar hand om plånboken men bestämmer sig för att inte lämna tillbaka den förrän Algot bett Jarramas om ursäkt. Det visar sig att Algot inte kan gå till polisen därför att plånboken innehåller politiskt känsliga saker. Så börjar en dragkamp, fler och fler människor inblandas.

Varför ber inte Algot helt enkelt om ursäkt så hela saken är ur världen? Därför att Jarramas representerar något som han inte kan acceptera: tanken att det ska finnas plats för människor enbart därför att de är människor med mänskliga behov, inte för vad de uträttar. Eftersom han har makt till det ser han i stället till att Jarramas sparkas från sitt arbete. Man måste hålla fast vid principen att till varje plats i samhället har den som har de bästa meriterna företräde. Så säger han i huvuduppgörelsen med Sju. Och vem håller inte med om den principen ?

Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Sju har svårt att hävda det första ledet i denna sats när det rationella förnuftet och de ekonomiska realiteterna talar enbart för det andra ledet. Och här bör Palme ha funnit romanen intressant. Hur argumenterar man för de svagas intressen?

Temat i ” Plånbok borttappad ” känns högaktuellt idag när alltfler människor av Jarramas sort blir hemlösa, rotande efter pantburkar i papperskorgar.

Sju är inte “bara” korvgubbe. Han har en bakgrund som mäklare och blev en gång bortmanövrerad från detta arbete, till och med dömd till fängelse. Berättelsen får en happy end genom att han återvänder tlll sitt ursprungsyrke. Men under mellanspelet på samhällets botten slåss han alltså för de undanskuffades rätt. Som om han behövs därför att de inte kan göra det själva.

Nu har vi kommit dithän att snart sagt ingen längre vill räkna sig till arbetarklassen och vem ska då föra dess talan? Gör Löfvén det ? Alltfler av hans traditionella väljare tycker att han går medelklassens ärenden och sympatiserar i stället med sverigedemokraterna. Kanske anade Arnér den framtiden och fann det nödvändigt att göra Sju till en tillfällig klassresenär nedåt . Och kanske tänkte Palme, när han läste romanen, att något viktigt, inte bara en eller annan plånbok, riskerade att tappas bort på vägen. Och sen blev hans själv socialdemokratins mest lyckade korvgubbe.

En målargesäll från Riseberga

Nils Forsberg d.ä. blev världsmästare i oljemåleri. Så kan man säga om man vill ge en bild av vilken status en guldmedalj på Parissalongen hade. Forsberg erövrade den 1888 med ” En hjältes död ” en genremålning om fransk-tyska kriget. Runt en stupad officer i det till fältsjukhus omgjorda Notre Dame samlas en grupp människor, sörjande och välsignande.

I självbiografin ” Mitt liv ” berättar Forsberg om vilken revansch medaljen innebar. Det var en stor triumf för torparsonen och plankstrykargesällen från Riseberga att komma hem och sticka den under näsan på skåningarna. Det enkla i bakgrunden har han kanske överdrivit. Släkten hade i alla fall så gott anseende att han fått höra att han drog det forsbergska namnet i smutsen genom sina konstnärsambitioner. Till förtjänsterna hos memoarerna hör att han inte höll inne med sina sämre sidor. Han tycks ha varit både snarstucken, ärelysten och häftig, ställde ofta till med saker han ångrade. Men han framstår också som varmhjärtad och ärlig. Han är den gestikulerande mannen på bilden.

Som gosse blev han satt att vakta svin, getter och gäss. Sen vandrade han till Hälsingborg och blev målargesäll, fick stipendium till Paris och världsutställningen 1867, missade hemresan och blev kvar. Han bodde där i mer än tjugo år, lärde till konstnär, bildade familj och deltog i fransk-tyska kriget, dock inte som soldat utan som sjukvårdare. Han lyckades hålla ifrån sig alla som ville sticka gevär i händerna på honom. Rädd var han inte, snarare dumdristig, men han avskydde krig. En gång under pariskommunens dagar fick han se en skara kvinnliga kommunarder tåga förbi nere på gatan, beväpnade. Så betedde sig inte värdiga damer enligt hans uppfattning, så han räckte lång näsa åt dem. De svarade med en skottsalva och han hann precis dra sig bort från fönstret.

Också i sin konst hävde han ur sig saker och sen ångrade han sig och slätade över, gjorde sina motiv konventionella och prisbelönta. Hjälten får dö ståtligt med kardinaler och generaler omkring, trots att Forsberg vet att de flesta soldater ruttnade bort i leran.

Memoarerna, skrev han med stilistisk hjälp av Georg L. Dahlin och gav ut 1929 när han flyttat hem till Sverige, till en villa i Ramlösa. Från denna tid är porträttet nedan, som han med signatur och hälsning skänkte en ung släkting, min mormor. I boken ges en annan bild av fransk-tyska kriget och av hur det var att leva i det belägrade och lidande Paris under kommunens dagar. Han bevittnade arkebuseringen av en berusad fransk soldat, något som han tyckte visade krigets barbari. Sådana scener hade han gärna återgivit också i konsten, men trodde inte att människor ville bli påminda om sina sämsta sidor. Så i stället använde han sina bästa krafter till att måla äreminnen över Gustav II Adolf och Stenbocks kurir. Och En hjältes död hamnade på paradplats på Nationalmuseum.

Han avslutar sin minnesteckning med några ord om sitt senaste arbete som skulle bli “en predikan mot kriget “. Jag tror inte han fullbordade den, men en förskiss fanns på det nu nerlagda Vikingsbergs Konstmuseum i Hälsingborg där ett särskilt rum inrätttats till hans ära. “Älsken varandra inbördes ” var titeln. På ramen stod hans data ( 1842 – 1934 ) och att den var gjord på 30-talet. Även här har en kyrka utrymts. Bårbärare rusar mellan valven och lämpar av krigsoffer där det finns plats. Predikstolen står tom i bildens mitt. Nere på golvet åkallar en präst Gud och här och var i salen kastar man sig på knä och deltar i bönen. Men människor, upptagna av att rädda vad de kan undan kriget, bryter upp kompositionen.

 

 

en vardagsfilosof

-Jaha,sen som vanligt! Därnere kommer han äntligen! Och tar en rökpaus utanför den porten också! Han ser ut som en överårig luffare. Varför anställer dom såna? I dessa tider.

Så lät det nog bland de som väntade otåligt på sin tidning. Men vi gillade honom. När han inte hade en av sina perioder var han en sån där hustomte som varje arbetsplats borde ha. Kom tidigare än han behövde och hjälpte filialföreståndaren med förberedelserna. Stannade kvar efteråt, läste tidningarna och pratade. Det var roligare än att åka hem till ensamheten, sade han.

Med mörk, behaglig röst uttalade han sina underfundigheter. Inte bara de dagliga nyheterna utan gärna också smått filosofiska frågor kom upp i hans sällskap. Till exempel vad man ska göra i sitt nästa liv. Det blir säkert likadant som det här. Men då går jag nog en annan trakt, tillade han. En gång beklagade jag mig över att hissar inte fungerat, att tidningarna inte räckt och jag vet inte allt elände. Han lyssnade tåligt och kommenterade att det är ju tråkigt när sådant händer, men sen har man en god historia att berätta. En inställning som man klarar sig långt på.

Folk hör genast av sig när tidningen uteblir, men man ska vara bra slarvig om man får mer än ett par, kanske tre, reklamationer i veckan. I hans fack började klagomålen samlas buntvis, en lapp för varje arg prenumerant. På en vecka drog han på sig mångdubbelt fler än ett bud normalt får under ett helt arbetsliv. Hade han alls gått ut på trakten? Jo,visst hade han det, men måste bekänna att han brukade bli inbjuden på kaffe hos en dam redan i den första porten. Hon var snäll nog att köra tillbaka vagnen medan han sov ut i hennes säng. Vart de överblivna tidningarna tog vägen är en gåta.

Det där lät som en skröna, en klassisk myt. Men att det faktiskt var sant fick jag erfara en natt när han inte dök upp och jag övertalades att gå hans trakt på övertid. Då fläktes en dörr upp och en bedagad kvinna, klädd i nattlinne, visade sig. Ett förväntansfullt leende, som snabbt försvann, hann jag uppfatta innan dörren slängdes igen.

Kärleken hjälpte honom inte. Perioderna blev längre och tätare och man kunde höra hur han satt inne på toaletten och hostade otäckt och sen var han borta. Till slut kom ett besked från arbetsledningen om att man tyvärr måste meddela att vår arbetskamrat påträffats avliden i sin lägenhet.

Jag bestämde mig för att gå på begravningen och tänkte att det är ju bra om någon kommer så det inte blir en trist avslutning där man läser några snabba ord över ännu en som dött ensam och bortglömd. Fler bud tyckte tydligen likadant så vi blev några stycken som begav oss till Skogskyrkogården med varsin ros att lägga på kistan.

Kapellet var fullsatt. Han hade varit gift tre gånger och hade massor med barn och barnbarn. Kistan var överhöljd av blommor och kransar. Prästen knöt på ett invecklat sätt samman begreppen lättsinne och trofasthet. En son talade om faderskap, men han var så blyg och rörd att man inte uppfattade vad han menade. Ett klämmigare tal hölls av en kamrat från ett helt annat arbetsliv. Du var en slarver men roligt hade vi, sade hon.En så storslagen begravning kan man knappast hoppas på för egen del.

Vi defilerade förbi kistan som alla de andra, lade våra rosor och bugade oss för den gamle hedersmannen. Hoppas han fick en bra trakt i sitt nästa liv.

 

 

Hemligheter

Boken är liten, tunn, svart och så hemlig att den inte kunde köpas i bokhandeln utan bara delades ut vid jultid av Bonniers till förlagets vänner och medarbetare häromåret. Den är skriven av Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria. I elva betraktelser, akter som hon kallar dem, belyses begreppet hemligheter ur lika många aspekter. Eftersom boken är en julgåva handlar det förstås om förväntan kring julklappar. Men också hemligheter som viskas, ges i förtroende. Samhälleliga hemligheter, hur säkerhetspolisen kan samla obekväma data och hur vi måste skydda vår integritet gentemot staten. Vi har familjehemligheter, alla liken i våra garderober. Drömmar, såväl de nattliga som dagdrömmarna är ett slags hemligheter som vi lever och för det mesta inte yppar för andra.

Vi vill inte att staten och myndigheterna ska ha hemligheter för oss, de ska vara genomskinliga, transparenta. Men bevare oss om också medborgarna blir transparenta. Det kommer de nog aldrig att bli. Människor förblir gåtfulla och vi får finna oss i att tålmodigt vänta på att de uppenbarar skikt efter skikt av sina personligheter för oss. Det behöver inte vara några hemska avgrunder som öppnar sig, bara nya oväntade sidor. Inte ens något som man till varje pris måste skydda från andras insyn. Man kanske bara vill spara sig till ett tillfälle då man har gott om tid att berätta om sig så att det ges rättvisa. Det anses socialt nödvändigt och kanske också modigt att kunna bjuda på sig själv men frågan är om inte de gåtfulla, bortvända, hemliga människorna är mer spännande.

Jag tänker emellanåt på detta i min nattliga gärning som tidningsbud, ett yrke få har valt av begär att springa upp och ner i trappor. De har ett annat liv någon annanstans. Det tog ett år innan jag fick veta att han som går trakten bredvid min också är bagare. En annan är passionerad odlare av rosor. En tredje är utbildad till dansös och utnyttjar tiden i hissarna till att göra yogaövningar. Det här är väl egentligen inga hemligheter i Karin Johannissons mening, men i och med att det förmedlades så att det kändes som om jag fick del av hemligheter blev dessa människor liksom mystiska för mig.

Att inte bara trampa in bland min kollegas rosor kallas diskretion och det hör hemma i det Johannisson kallar bekantskapsrelationer. Det är i sådana relationer som vår sociala kompetens prövas, vår förmåga att visa respekt för varandras hemliga liv. Vänskapsrelationerna däremot bygger på att ingenting döljs. Kända sådana kan man följa i bevarade brev. Den tredje varianten är kärleksrelationen, där man gränslöst öppnar sig för varandra. Risken att berätta allt är att man urholkar förhållandet, att det snart inte finns något nytt att upptäcka. ( jag vill påpeka att den risken väl kan finnas även mellan vänner. ) Så står det i Johannissons fjärde akt, den om hemlighetsfulla relationer. Hon lutar sig mot den tyske sociologen Simmel, som konstaterade de här sakerna redan vid förra sekelskiftet.

 

Bananer.

Igår hade vi bananer hemma i porten. Flera lådor staplade och så en liten vänlighet: varsågod och ta för er! Detta fick snart sin förklaring. Ett par svenska artister har krävt att alla journalister som tänker intervjua dem måste bära banandräkt. Och deras skivbolag delade ut frikostigt med bananer ifall någon inte skulle ha råd att själv bekosta sin maskeradklädsel. Tydligen har jag en granne i branschen som inte ville medverka i fånerierna. Heder åt denna person som inte låter sig mutas och styras.

Bananer kan man ha till mycket. Josephine Baker dansade i dem. Nu ska jag ge ytterligare ett exempel, ett från valrörelsen i Malmö 1979. Gösta Bohman var då ledare för högerpartiet, som några år tidigare bytt namn till moderaterna. Att vara moderat innebär enligt Svenska akademins ordlista att man är måttfull, hovsam, sansad. Bohman var inte mer sansad än att han gjorde följande sanslösa uttalande. I Afrika är fattiigdom och pengar inget problem, när man är hungrig plockar man bara åt sig ett par bananer från träden. Ungefär så sade han och det borde han få äta upp. Det gällde bara att invänta rätt tillfälle.

Och tillfället kom. Vid stora motorvägsinfarten mot stan riggade moderaterna upp stora valplakat som bara innehöll korthuggna satser. Bättre skola! Lägre skatter! Jag minns inte exakt varje slogan men det var i den stilen och i övrigt stora vita ytor. Flera meter höga affischer som stod där och väntade på att fyllas med kommentarer. Kvinnan jag levde med hjälpte mig att skära ut schabloner i papp och vi tog fram en överbliven burk rödfärg. En kamrat som ägde bil var den tredje medlemmen i ligan. Allt lastades in och så körde vi på natten iväg till affischerna. Så dags var det i stort sett folktomt därute. Några billyktor fladdrade förbi men vi kände oss trygga med att ingen skulle stanna mitt på en motorväg och fråga vad vi höll på med.

Chauffören väntade i bilen och hade till uppgift att varningstuta om det behövdes. Jag höll upp schablonerna och min sambo öste på rikligt med färg. Det blev väldigt snyggt och slagkraftigt. Bättre skola…med bananer! Lägre skatter…mera bananer! Färgen flödade. Jag kände hur den rann över händerna, in under skjortan och ner i armhålorna. Men det var bara att gilla läget, som man trettiotre år senare skulle uttryckt saken.

Så var vi färdiga och det gällde att snabbt ta sig därifrån innan vi blev upptäckta. Det blev vi. Ett blått sken fyllde backspegeln och vi vinkades in till vägkanten. Den ene av poliserna klev fram och frågade på en malmöitiska som var lika bred och dryg som han själv : Å hur va de här då? Sen tystnade han och stirrade på mig. Jag såg mig själv med hans ögon och vad jag såg var en massmördare nerkletad med blod, för så måste jag ha framstått i all min rödhet. Han bad oss öppna bakluckan,där schablonerna och färgburken fanns, och jag förvandlades därmed från dråpare till en av tre terrorister. Men inga handklovar skramlade, i stället tog han med sig kamraten till polisbilen. Dom ville alltså skilja oss åt så att vi skulle ange varandra, det var deras taktik!

Efter några minuter kom vår chaufför lomande tillbaka, satte sig vid ratten och började köra tillbaka in mot stan.Var det allt? Inget förhör, ingen natt i arresten? Varför stannade dom oss?

– För att jag glömt klistra bilskattekvittot på registreringsskylten, svarade han.