Den skarpa blicken.

Det här är det konstigaste självporträtt jag känner till. Konstnären Gustaf Magnusson har styrt ut sig i ett par tygtrasor, ett som pannband och ett som munkavle. Ögonen är lämnade fria och underlocket hänger som en påse ner under det ena. Det andra ser skarpt på oss. Att det föreställer honom själv kan man man bestämma genom att jämföra med andra självporträtt. Hur kom han på tanken att avbilda sig själv på det viset och vad ville han säga med det?

Gustaf Magnusson (1890-1957) var en skicklig tecknare och grafiker, gjorde mest porträtt och akter men också landskap. Han hade sin första större utställning 1922 och fick då mycket uppmärksamhet och omtalades i recensionerna som en god torrnålsgrafiker, särskilt i naketstudierna. Men slutomdömena i det som skrevs om honom blev ändå lite avfärdande, som om han trots allt inte var konstnärligt intressant. Magnusson tog illa vid sig, övergav grafiken och ägnade sig åt måleri i stället.

Senare i livet, på fyrtiotalet, återvände han till det grafiska hantverket och koncenterade sig på skildringar av det vardagsliv han hade omkring sig. Säkra studier med kraftfull svärta. 1949 gav han ut en bok, Utkantsgrabb. Han hade blivit en gammal målare och gladdes åt barnbarnet som lekte på hans ateljegolv. Det fick honom att i text återskapa sin egen uppväxt i vad som kring förra sekelskiftet var Stockholms utkant. Idag är det mediafolkets Sofo, men då bodde fattigt folk i kvarteren runt Skånegatsbacken. Man kan ana att Magnusson bar med sig en hel del underklasskänslor när han började på konstakademin.

Han illustrerade boken med egna teckningar och de är ganska tama och konventionella. Men han skrev roligt och mustigt och det kanske beror på det. Jag vet av egen erfarenhet att när man lagt ner all kraft på en text är det svårt att berätta samma sak i bild. Kritikerna var nog ändå något på spåren då de betecknade hans bilder som pastischer. Magnusson är som bäst i sina direkta iakttagelser men tappar något när han fabulerar, berättar i bild.

Det märkliga självporträttet, en etsning, är ett originellt exempel på hans skarpa, sakliga stil. Eftersom han noga daterade sina blad vet man att det är gjort i februari 1915, det år han fyllde 25. Alltså långt innan de sträva recensionerna så man ska nog inte dra för bestämda slutsatser om vad han tänkte den här gången. Han kanske bara experimenterade lite, med gott humör rentav.

Men vi, eftervärlden, är ju fria att lägga in vad vi vill. Och jag uppfattar den här bilden som en kommentar till konstens villkor. Man ser en påtagligt tystad iakttagare, en som inte når ut. Av hans generationskamrater var det bara Axel Fridell och någon till som kunde leva på att vara grafiker och även de hade det ganska knapert och så ser det ut än i dag. Det är en paradox att just bilder som är tänkta att avsättas i stora upplagor till rimliga priser efterfrågas så lite. Men man fortsätter ju att karva i plåtarna ändå. Och har kanske galjhumor nog till att göra bisarra självporträtt.

 

En liten fråga.

Får man skämta om vad som helst? Efter några decenniers försök att göra precis det känner jag mig manad att svara på frågan. Eller åtminstone resonera kring den.

I en svit teckningar visade jag människor med träben och krokar i stället för händer. De var svårplacerade här i riket och jag fick då infallet att skicka dem till en dansk, en norsk, en finsk och en isländsk tidning. Den enda som nappade var den finska. Jag ansåg mig därmed ha gjort en mindre marknadsundersökning och drog slutsatsen av den att finländarna lättast tar till sig den här sortens humor eftersom det är de här i Norden som har påtagligast erfarenhet av krig och krigsinvalider. Därför stöts de inte så lätt av skämt om att ha förlorat kroppsdelar. Längre ner i Europa är det ännu vanligare med sådan lyteskomik.

Tänk om det är tvärtemot vad man tror? Att just de som borde bli mest sårade är mest mottagliga. Det vore värt att undersöka tänkte jag och gick med teckningarna till Handikappades Riksförbund. Och mycket riktigt, där tyckte man att det var befriande att någon vågade skämta om sådan här ofärdighet. Man visade mig bilder på temat som var gjorda av en engelsman så svårt handikappad att man undrar hur han lyckades hålla i ritstiftet.

Läsekretsen är ännu inte mogen för sånt där. Det beskedet gavs när jag försökte placera en stripserie om en blind man och hans ledarhund och deras bisarra förhållande. Men Synskadades Riksförbund publicerade den gärna i sin tidning. På ett villkor: att jag gjorde en parallellserie åt deras taltidning. Och då måste stripparnas innehåll presenteras i bara text. En omöjlig uppgift. Det går ju inte att återberätta ett grafiskt skämt med ord så att det blir någon mening med det, och framförallt blir det inte roligt. Men jag måste genomföra det på något sätt. Har man fått vittring på ett arvode släpper man inte taget.

Min lösning blev en omarbetning av Tjechovs Damen med hunden. Ledarhunden fanns ju redan och sen fick alla andra personer i novellen också bli blinda. Och slutligen styckades berättelsen upp i små avsnitt som motsvarade stripparna i längd. Jag tror inte Tjechov skulle tagit illa upp. Denna följetong lästes in av en riktig skådespelare och blev tydligen mer uppskattad av läsarna än själva serien. Särskilt intryck gjorde avsnittet där alla personerna kastade sina vita käppar på golvet och spelade plockepinn med dem. Jag undrar fortfarande hur en blind överhuvudtaget kommer i kontakt med detta sällskapsspel. Sedan ville man ha en fortsättning och då skrev jag en följetong om Sherlock Holmes med doktor Watson som ledarhund..

Gränsen för osmaklighet överträdde en massa gubbar som kunde lyfta av hjässan, plocka ut hjärnorna och använda dem till diverse saker. När de kastade dem på varandra kallade jag det debatt. En gubbe hade lagt upp sin hjärna på en tallrik så att det såg ut precis som en portion spagetti, självhushållning fick det heta. Det gick hem i den tidning som Riksförbundet för social och mental hälsa gav ut. Men till min överraskning accepterade också det strikta Svenska Dagbladet utan diskussion teckningarna. Så nu vet jag varken ut eller in längre.

 

 

De underjordiska gångarna.

Viktor och jag gick genom kulverten till tvätteriet med den stora korgen mellan oss. Så långt vi kunde se sträckte sig de kala väggarna. En kilometer bort gjorde de en krök och där uppenbarade sig en liten traktor som drog vagnar fullastade med kantiner, som ett leksakståg. Sakta och ryckigt körde ekipaget mot oss och snart kunde vi höra skramlet från kantinerna. Tåget stannade vid mathissarna och föraren klev ur och lastade av. Vi måste trycka oss mot väggen när tåget riste förbi. Föraren satt säckigt hopsjunken över ratten och tittade aldrig åt vårt håll. Så kunde vi gå i bredd igen med vår tvättkorg. Viktor, som sällan sade något, yttrade sig nu, knappt hörbart: -Skönt att komma ut och röra på sig lite.

S:a Maria i Hälsingborg var ett modernt sjukhus med kulvertsystem som underlättade förbindelsen mellan de olika paviljongerna. Så står det i en bok som på landstingets initiativ gavs ut 1991, en summering inför den förestående nedläggningen. I den kan man också läsa att 1927 invigdes detta hospital för sinnessjuka och svårskötta, obildbara sinneslöa. Det byggdes enligt kasernprincip runt en borggård med kvinnorna i det västra husblocket och männen i det östra. Utanför dessa låg fristående paviljonger för oroliga patienter, stormen som de kallades. Och så fanns byggnader för administration, personalbostäder, verkstäder, centralkök och tvätteri. Som mest, på femtiotalet, rymdes här 1.673 patienter. De sysselsattes i möjligaste mån med olika arbeten. Viktor hade sin dagliga gärning i köket på avdelningen där han sedan många år var intagen.

Kulvertarna kunde man se som ett rotsystem pumpande upp näring till avdelningarnas kök via mathissarna. Dessa, som aldrig moderniserades, var spruckna träboxar som gungade upp och ner på gnisslande vajrar. Viktor gick flera gånger om dagen ner för att lasta in kantinerna i vår hiss. Från små plåtlådor med olika specialkoster till stora med huvudrätten. Och såg sen till att de skickades urdiskade tillbaka. Diskade av honom själv. När allt var klart gick han ut och rökte en cigarrett. Han hade frigång men utnyttjade den sällan.

Vad han led av kunde en sommarvikarie som jag inte avgöra, för mig verkade han normal nog att lika gärna kunna sköta samma arbete på ett storkök ute i samhället. Fast det var ju det där med skrattet. Helt plötsligt kunde det bryta fram. Ett skratt utan glädje. Ett förtvivlat utbrott som han strax bet av. Och vad skulle man säga då? Kanske att du ska nog vila en stund nu, Viktor. Och sen ställde vi oss och tittade ut genom köksfönstret, ett sånt som jag hade makt att öppna med en trekantsnyckel. Över den stora öppna gräsmattan mellan husblocken kom översköterskan gående, moderlig och klädd i sin blå och vita uniform med mössa, bärande på den flätade korgen med dagens mediciner. Vi såg också grupper av människor som cirklade runt därute iklädda halmhattar med stora brätten. Det här var på sextiotalet, hibernalhattarnas tid.

S:a Maria är som sagt nedlagt sedan länge och sjukhusområdet har blivit en ny stadsdel, Mariastaden. Men vad hände med alla kulvertarna? Jag har svårt att tro att man man lade ner tid och pengar på att fylla igen dem. De måste alltså finnas kvar därnere. En dag kanske man återupptäcker dem och flyttar ner dit, skapar ett nytt parallellsamhälle för de avsigkomna, ett underjordiskt.

 

Kafe Kalla Kriget

Kafeet heter egentligen något annat, men jag har döpt det till Kalla Kriget därför att väggarna är fulla av reportagebilder från just den epoken. Det ligger där två stora gator möts. Ovanför mitt favoritbord i hörnet sitter ett foto från just denna korsning 16 juni 1948 och då var där alldeles fullt av folk. Hade det inte varit tre år försent skulle man gissa att freden just brutit ut. Precis ett sådant folkmyller men ingen konfetti regnade ner.
Idag regnar det på riktigt. Mycket människor på gatorna nu också, mycket trafik att övervaka. Ett frejdigt gäng, lapplisor eller bussvärdar eller kanske biljettkontrollanter inpackade i tjänsteuniformer kliver in i värmen på detta som verkar vara deras stamfik. Glatt kamratskap står som en ånga runt dem. Några damer, men mest jovialiska äldre herrar som skämtar faderligt med servitrisen och klappar henne på armen, inte i rumpan. Den stadigaste av dem talar lugnande till sin knastrande kommunikationsradio, eller vad det nu är för något, medan han tankfull betraktar fotot där Tage Erlander och sidekicken Rådom, bondeförbundaren, skakar hand i samförstånd.
Bilderna från femtiotalet dominerar alltså lokalen som inte är mycket större än ett ordinärt vardagsrum. Man ser Nixon vid sidan av någon gangster, gamle kungen och väldigt mycket Chrustjov. Han kramar Castro, hälsar folket och sitter med skorna på i FN. Ingemar Johansson finns förstås med. Så har vi det klassiska fotot från Jaltakonferensen 1945 med Stalin, Roosevelt och Churchill, tre glada gubbar på ljugarebänken. Det var ju där kalla kriget började. Några bilder vidgar tidsperspektivet bakåt. Bondmoror i hucklen bakar spettekakor och en möllare riggar upp sina sädesbingar. Äldst är ett handkolorerat foto på en stolt Oscar II med armarna i kors över bröstet. Som kontrast ser man mittemot hur blackpowergrabbarna höjer sina nävar på prispallen i Mexico, en av få bilder från senare tider.
Ett sällskap, bestående av en bitig svensk karl i korta skjortärmar och ett par yngre män, som ser afrikanska ut, har slagit sig ner ett par bord bort. Av deras samtal, som förs på engelska, framgår att det rör sig om en anställningsförhandling. Skjortmannen vill att de ska köra omkring och sälja hans produkter, sill verkar det vara, och instruerar dem noggrannt att då bör de le och vara intresserade, smile and be interested. De lyssnar intresserat och ler, men sen kör det fast i allvarliga resonemang om kilometerkostnader och arbetstimmar. Svensken blir alltmer irriterad, det är inte längre läge för faderliga råd om hur man bör bete sig. Le då era jävlar, muttrar han tyst på svenska i mungipan, varför ska dom konstra, kan dom inte bara sälja min sill. Men afrikanerna ler inte längre, de räknar i sina mobiler och ritar upp siffror på papper. Plötsligt reser sig alla tre och går. Förhandlingen är slut.
Närmast dörren sitter en äldre ensam kvinna som vill att man ska stänga ut mot gatan, hon fryser. Just då smyger ytterligare några gäster in och dukar upp en hel maskinpark av laptops. De har ringar i näsorna och spetsiga frisyrer och liknar små snälla troll.

 

Om en kvarn

En dag med stilla vind klättrade mölledrängen vid Kulla Gunnarstorps kvarn upp på omgången, träbron runt sockeln, och drog i presslinan. När han gjorde det släppte bromsbandet sitt grepp om kronhjulet, det stora kugghjulet runt vingarnas axel inne på hattloftet. Vingarna blev fria att röra sig efter vinden och kronhjulet började rotera och drog igång spindeln, kvarnens mittaxel.

Nere på kvarnloftet hakade möllaren in sädesbingarnas drev i spindelns stjärnhjul. Kvarnstenarna gick igång och han matade in säd mellan dem. Den övre rörliga stenen, löparen, skavde sönder kornen mot den undre, liggaren. Det färdigmalda mjölet forsade ut i säcken på maleloftet därunder. Skulle det malas grövre skilde möllaren stenarna åt med en hävarm och ville han ha finare mjöl klämde han ihop dem.

Genom porten rullade böndernas kärror in med nya säckar säd, som hissades upp till kvarnloftet med en lina driven av den så kallade spindelaxeln. Möllaren tömde dem i bingarna och så malde man den säden också.

Så fungerade möllan, en sinnrik och enkel mekanisk konstruktion. Den var också ett samspel mellan olika träslag, placerade där deras egenskaper kom bäst till sin rätt. Ytterskalet, omgången och de grova axlarna och hjulen var av ek för dessa partier bildade stommen och måste hålla längst. Kuggarna gjordes av vitbok, det hårdaste träslaget, eftersom de utsattes för det värsta slitaget. Till bromsbandet använde man pil som var trögt och därför bromsade bättre. Ett glatt trä skulle ta längre tid på sig att få det kraftiga kronhjulet att stanna.

Kulla Gunnarstorps mölla, på Kullahalvön strax norr om Hälsingborg, var Skånes äldsta väderkvarn och i bruk sedan 1809. Den var “holländsk”, vilket innebär att själva kvarnkroppen var fast, men översta delen, hättan, gick att vrida. Det gjorde att man kunde flytta runt vingarna när vinden ändrade sig. Man måste ju ta vara på all vind. Från skörden och fram till jul gick möllan dygnet runt.

1950 mals det för sista gången och sen blir möllan museum, restaurerad och förvaltad av hembygdsföreningen. Nu ersätter man gradvis ek med gran. Småländsk sådan för den skånska växer för snabbt och blir för lös. Men vitboken försöker man behålla. Och så gäller det att skydda träet mot ohyra. Kvarnen besprutas mot den tvärstrimmiga trägnagaren, förr kallad “dödsklockan” eftersom den grävde sig fram med ett jämnt, knackande ljud. Dödsklocka, maleloft… Det finns fler sådana ord, poetiska, tunga och rytmiska som möllans egen gång: bult, böle, långjärn, söljärn, drejspel, väderhus, skovel…

Eller för att bara nämna det som handlar om vingarna:häckverk, skalkverk, stormbräder…

Nu fjättrar kraftiga järnbultar kronhjulet och vingarna är låsta. Men man kan fortfarande gå över loften, se det milda ljuset över golvplankorna och känna att den söta mjöldoften dröjer sig kvar.