Europa av igår.

Stefan Zweig beskrev i ” Världen av igår” det kejsardömenas Europa som kom att gå under i Första världskriget. Han berättade om sitt möte med den belgiske poeten Emil Verhaeren som verkligen hörde till världen av igår eftersom väl ingen i världen av idag läser honom. Zweig blev så betagen av hans robusta och jordnära person och lyriska hyllningar till det moderna framväxande samhället att han beslöt ägna några år åt att översatta hans texter från franska till tyska. Zweig ansåg att man utvecklade sitt eget språk bäst genom att översätta god litteratur. Han var uppväxt i Wien och hade efter tidiga framgångar som poet, dramatiker och essäist blivit ett slags förfinad intellektuell vagabond som flyttade runt mellan Europas huvudstäder, skrivande och knytande kontakter med många av tidens stora personligheter.

Sökande inspiration till mitt eget arbete bläddrar jag i en bok, ett guldkorn framvaskat häromåret ur Östersunds enda antikvariat. Den gavs ut i Leipzig 1923 på Insel Verlag och heter ” Der Seltsame Handwerker”. Det var illustrationerna jag föll för, 26 träsnitt av Frans Masereel, vad jag kan bedöma tryckta direkt från stockarna. Flera månader efteråt upptäckte jag att Masereel skrivit sin namnteckning i boken. Att den var äkta kunde jag konstatera efter jämförelse med en avbildning i en biografi över honom. Han hade alltså hållit i just den här boken, skrivit i den! Och sen hade den ägts av en Hans Rubens, tydligen också grafiker, kanske boktryckare. Det kunde man gissa sig till av ett litet lustigt ex libris, föreställande en tax som kavlats extra lång av en litografivals, framför en bokhylla. Jag har förgäves försökt försökt ta reda på vem denne Rubens var, kanske någon läsare vet.

Koncentrerad på bokens yttre kvaliteter hade jag inte brytt mig om vem som skrev den, men nu såg jag att det var… Just det: Emi Verhaeren. Och de sju novellerna hade översatts från franska av Fridrike Maria Zweig, Stefans hustru. Kanske tog han sig an lyriken, hon prosan.

Inspirerad av zweigarna ger jag mig på att föra titelnovellen vidare till mitt eget språk, kanske rentav som den förste att göra det. Lexikonet faller snart sönder av allt bläddrande, men den stadigt bundna novellsamlingen håller ihop. På förlaget kunde man sina saker. Man får ha överseende med att min översättning har nybörjarbrister. Zweig hade rätt, man utvecklar sitt eget språk när man översätter. Jag lär mig mycket av att rada upp och tyda alla dessa motspänstiga ord och sen försöka gruppera om dem till ledig svenska, inte alltför långt från originaltexten. Jag får också veta att Verhaeren inte bara besjöng industrialismen, utan även förmådde skildra en religiöst förankrad bayersk småstadskultur i berättelsen om den sällsamme bildhuggaren. Mitt tappra första försök att översätta denna novell krönes med ett porträtt av dess författare, utfört i Masereels teknik.

Verhaeren och hans landsman Masereel, Zweig, skandinaverna Ellen Key och Georg Brandes och många andra verkade ha utgjort ett livfullt nordeuropeiskt nätverk i början av förra seklet. Man lanserade varandra, skrev om varandra, illustrerade varandras verk. Men sen kom de två världskrigen. Gamle Verhaeren dog redan under det första. Zweig övergav sin Fridrike och flydde med den nya frun undan nazisterna ända till Brasilien. Där begick de tillsammans självmord 1942, i förtvivlan över att den kulturellt blomstrande europeiska världen av igår gick under i bokbålen. Den kolossalt flitige Masereel var hela tiden verksam med att skapa bildberättelser, samlade i böcker, och agitationskonst åt antifascistiska tidskrifter som spreds underjordiskt. 1972 gick också han ur tiden.

Men kvar lever alltså den vackra novellsamlingen ” Der Seltsame Handwerker “, ett samarbete mellan Verhaeren, Fridrike Zweig, Masereel och Insel Verlag. Den ägdes av Hans Rubens och överlevde de svåra åren på nittonhundratalet för att sen hamna hos mig. Och den kommer nog att överleva mig också. Kanske till och med min novellöversättning överlever. Den följer här.

.

 

 

 

DEN SÄLLSAMME HANTVERKAREN. Av Emile Verhaeren. Illustrationer av Frans Maserel.

En kväll när jag strövade omkring katedralen fick jag plötsligt syn på honom. En sned stråle lyste upp hans anlete när han kom in under en gatlykta.

Och genast kände jag igen honom, när han sen livslevande dök upp vid mässan klockan sex. Då hade jag gott om tid att omfatta honom med min envisa nyfikenhet. Jag knäböjde bland skaran av bedjande så nära att jag nästan rörde vid honom. Från hans kläder, Gud vet hur gamla de kunde vara, strömmade en instängd lukt som fick mig att tro att han själv var tidlös. Hans orörliga vita öga var som ett klot som tryckts platt av den enorma pannan. Med uttorkade fingrar höll han sin bönbok. Säkert hade de dagliga ändlösa andakterna grävt in ett avtryck av den hårda bänken i hans knän. Hans ben var magra, hans rock styv och utsliten, ärmarna för korta. Han lät sig tydas som en öppen bok.

Jag blev varse att livet eller snarare döden i denna gamla tyska stads kyrkolliv symboliserades genom denne man, i vars enahanda tillvaro århundraden verkade inneslutna.

Han bodde i en liten gränd som kantades av ålderdomliga krämarbodar. Man hörde där inget annat än det ändlösa klämtandet av simpla små klockor. Man såg vid dess fönster bleka urmakare vid sina pulpeter, med ögon jättelikt förstorade genom luppar, som med pincetter och lansetter lät tusentals små intigheter av stål och koppar dansa omkring. Man sålde där på söndagarna karameller utlagda på rosa papper, godsaker för skolbarn och kladdiga bakverk, tänkta som belöning för flitiga bibelstudier. Alla möjliga små näringar trängde sig tätt samman här: tapetserare, repslagare, krittillverkare.

Också han, denne märklige man, arbetade där. Då och då köpte barnen trefärgade snurror och pigorna blå träskor av honom. Men detta dagliga arbete löste honom på intet sätt från den hemlighetsfulla verksamhet som höll honom – sen kanhända hur länge?- fången till händer, hjärta och hjärna. Hans grannar talade förstrött och okunnigt om det. Nattetid flammade det plötligt rött i hans verkstad, inne på bakgården, och man hörde oupphörligt brus från sågar, filar och hammare. Han framlevde en likformig och skenbart avbruten tillvaro, där aldrig något oförutsägbart inträffade.

Till slut iakttog jag honom timme för timme. Så upptäckte jag vid vilken tidpunkt han steg upp, vilken minut han gick till kyrkan, när han höll sin andakt, i vilket broderskap han var skattmästare, och hur han höll sin fysik, viljans maskineri, igång.

Ofta på söndagen, före och efter välsignelsen, när aftonen förgyllde kyrkfönster, tak och predikstol satte han sig i katedralens pelargång med ögonen fästa på tornet. Däruppe förkunnade ett mycket gammalt ur tiden. På bestämda klockslag trädde figurer ut ur sina nischer, djur och keruber hoppade fram ur den lilla halvöppna dörren, ärkeänglar höjde sina svärd och rörde på sina sköldar, medan Kristus, åtföljd av apostlarna, kom in på scenen och välsignade staden. Klockan tolv bredde tuppen ut vingarna och gol.

Och man tröttnade inte på att, från det närbelägna landskapet, gång på gång bevista detta dockspel som så troget och punktligt strävade, och som kommit hit så långt ifrån genom mänsklighetens tidsåldrar att det enkla folket i Bayern menade att det härstammade från tidernas begynnelse. Så långt hade denna generationernas dröm sedan århundraden kretsat runt detta dagliga skådespel att när en dag en av apostlarna gick sönder uppfattades denna olycka lika väldig som om himlens raseri släppts lös mot jorden. Denna apostel, som saknade huvud och armar och hälften av bålen, liknade ett sår i legendens hjärta.

Mannen, som jag sedan många dagar iakttog, måtte beklaga denna olycka mer än någon annan. Säkert kunde, enligt hans mening, inte ett tillskuret godtyckligt trästycke ensamt gottgöra vanhelgandet. Inkarnation måste äga rum. Från detta ögonblick tvivlade jag inte mer: Verket som han så andäktigt arbetade på var en efterbildning . Det han eftersträvade var inte bara att begåva de jättestora ekblock, som hopade sig under hans tak, med slumpartad föremålslighet, utan de skulle bli till själ, hans styva och tidlösa själ. Därför bemödade sig hans kropp sig att inte vara någonting av trä och hans rörelser liknade mer och mer en maskins. Allt liv, som han detta sätt frivilligt undandrog sig, bevarade han åt sitt verk, och närmare bestämt så mycket, att den dag hans arbete fulländades skulle avbildningen och originalet bli likvärdiga.

Men vad han än gjorde så blev han aldrig tillfreds. Vad han än gav begärde den tyranniske figuren alltid ännu mer. Inte bara en del utan hela hans liv krävde den. Ofta böjde han sig i timmar över sitt arbete, befruktade det med sin tro och sitt hopp. Han stegrade sina åtbörders styvhet, obevekligheten i sina drag, den fromma stelheten i sin kropp. Han ville låta livsrytmen flöda in i materialet. Hans ögon syntes hårda och stela. Bara hans läppar rörde sig ibland vid andetagen av en vild, saktmodig, ödmjuk, påträngande, angelägen och hemlig bön. Han hade dagar då han bönföll himlen vara honom nådig att inte mer behöva skåda solnedgången, och när himlakroppen sen sjönk bad han med samma iver att han inte igen måtte se dess uppgång över horisonten. Ty det var ju sitt liv han helt och hållet ville uppoffra! Men hur utplåna sig, utan att förolämpa Gud? Statyn var som det tycktes plötsligt återställd. Den, som kom ihåg den gamla kunde konstatera att den återuppstått i den nya. Men han, som ju visste, vad det fullbordade verkets liv saknade, delade inte denna tro. Endast han begrep att det som saknades fanns i hans blod, i hans hjärta, i hans själ. Det som saknades var fånget i honom och kunde endast genom döden befrias.

Han tordes inte tänka på självmord. Denna förskräckliga synd skulle förneka allt som hans armar, hans händer, hans ögon redan fullbordat. Den nya statyn skulle själv falla i spillror. En ångestfylld rastlöshet kom över honom, ett dagligt kval upphettade honom, han önskade offra sig för alla möjliga olyckor. Han dristade inte att avstå från att äta och dricka för att påskynda sitt kroppsliga förfall; men man noterade med vilken betryckthet han drog försorg om sin kropp. En dag under en eldsvåda trotsade han alla faror; man skrek åt honom att han skulle rädda sig, medan hans allra hetaste önskan var att störta sig i flammorna. Bakom hans hus ledde en skranglig träbro över en forsande bäck; den korsade han flera gånger i veckan. En gång lutade han sig med hela sin tyngd mot räcket. Slutligen ställde han själv frågan till statyn om han, utan att förorätta någon, kunde försvinna. I denna sekund gjorde han sig illa med det verktyg som han just höll i handen. Sågen, som han bearbetade ekträet med skar honom i knäet. Och genast tillstötte blodförgiftning.

Idag, när denne man är död, får de som reser genom denna lilla tyska stad se tornuret med den fullständiga heliga kretsen. Den stympade aposteln är, såvitt det överhuvudtaget är möjligt, ersatt av en lika gammal och lika evig. Det finns folk som säger att man hade återfunnit den tidigare figurens förlorade delar. Andra tror att aposteln för några år sedan nedkommit; att han just nu kommit tillbaka i sin nisch. Men snart vet man ingenting om detta, och ingen kommer någonsin att kunna nämna namnet på den som åstadkom detta under.

 

 

 

 

Spring för livet

Susanna Alakoskis nya, “Oktober i fattigsverige “, är helt annorlunda än “Svinalängorna”. Det är rapporter om hur krisen drabbar de mest utsatta, socialens journaler om hennes egen trasiga uppväxt och reflektioner kring vardagligheter. Hon skriver om hur samhällets skyddsnät blir allt glesare och att allt fler ramlar igenom det. Tillvaron blir skörare och otryggare. Ett benbrott kan bli en katastrof.

Jag är inte i närheten av den fattigdom hon beskriver, men en liten påminnelse om att ingen i längden går säker fick jag den här vintern. En inflammation i hälsenan räckte till att få mig i gungning. Läkaren sjukskrev ett par veckor och sade att senan skulle kunna gå av. Det blev alltså till att stanna hemma ett tag. Dygnsrytmen rubbades inte på en gång så vargtimmen, som jag annars håller ifrån mig genom att käckt arbeta just den tiden, blev plötsligt en realitet. I efternattens tystnad och mörker grubblade jag på vad som händer om jag inte kan jobba som tidningsbud mer. Hur får jag en helt annat sorts arbete, vid min ålder? Den privatekonomiska bufferten kan snabbt ta slut och vad händer sen? Skulle jag få någon hjälp från samhället, nu när de värst utsatta lämnas åt sitt öde? Skulle facket backa upp mig ? Jan-Ewert Strömbäck, författare och journalist specialiserad på arbetslivsfrågor, skrev träffande i en krönika om hur fackförbunden överger sin tillit till kollektivets kraft och numera snarare fungerar som ett slags konsult åt den enskilde, i linje med den nya individualismen. Vänder jag mig dit blir jag alltså lämnad bara med mig själv att lita på.

Senan läkte så jag kom i alla fall tillbaka till jobbet och filialföreståndaren var förnuftig nog att gå halva min trakt så att jag kunde börja försiktigt. Ta det nu lugnt, sa han. Jodå, jag var helt inställd på att gå försiktigt och långsamt men det krävdes ständig koncentration till att genomföra det. Om tankarna ett enda ögonblick gled iväg ramlade jag direkt tillbaka i min invanda rytm. Det var som om något inom mig mekaniskt arbetade på och jag måste anstränga mig att återta kommandot. Hur kan det ha blivit så?

Det höga tempots ursprung är till stor del ren arbetsglädje, ungefär som idrottsmannens tillfredsställelse över att kroppen fungerar. I varje fall vill jag se det så. Numera får vi tidningsbud rådet uppifrån att inte stressa. Blir man inte klar till klockan sex ska man ringa arbetsledningen som avgör om man bör avbryta eller gå klart på övertid. Men ingen av oss ringer. Alla försöker vi jobba in tiden, kompensera att tidningarna är sena från tryckeriet och att vi numera ska hinna vara brevbärare också.

Inte är det av lydnad, eller lojalitet med arbetsgivaren. Nej, snarare lojalitet med arbetet. Om tidningen börjar komma lite när som helst under förmiddagen tröttnar prenumeranterna. I förlängningen är det en lojalitet med oss själva därför att självaktningen urholkas om man känner att man gör ett dåligt jobb. Men den lojaliteten går i långa loppet ut över vår hälsa.

Det är lika illa överallt och svarta rubriker om det slår i massverkan emot mig när jag räknar upp tidningarna till nästa port. Jag märker också att de som kan skriva kunnigt om vart vi är på väg får allt mindre utrymme. Man har helt enkelt inte råd att anlita dem mer.

 

Quo vadis

En programserie i radio som heter “Människan och maskinen”. tog häromdagen upp motstånd mot och rädsla inför den digitala utvecklingen. All form av skeptisism bagatelliserades och man gjorde de vanliga jämförelserna med hur tidigare innovationer mottagits. Folk blev betänksamma när bilarna och televisionen kom också.

Platon fick även han en släng av sleven. Han oroade sig för att skrivkonstens utveckling skulle leda till att folk slutade prata med varandra. Det är lätt att göra sig lustig över det när man vet hur det gick. Men var det så fel att han i första hand tänkte på hur det skulle bli med de mänskliga relationerna? Är inte det en sant humanistisk inställning?

Nu tror jag inte att datoriseringen, internet, facebook, instagram med mera leder till att människor slutar mötas öga mot öga. Vi kommer precis som förut att vara aktsamma om våra nära och kära och alla vi känner.

Däremot kan man fundera över hur vi förhåller oss till de vi INTE känner. Hur vi behandlar alla de omkring oss som vi inte valt. För det är tydligt att ju starkare nätverk man bygger digitalt, och ju mer bekräftelse man får där, desto mindre beroende blir man av allt som ligger utanför detta. Och blir i många sammanhang mindre sårbar. Gnäller grannen om något behöver man inte svara utan stänger dörren om sig, slår på datorn och hittar genast stöd och tröst i sin egen digitala värld. Många har påtalat faran i att vara bekväm och bara hålla sig till det som bekräftar vad man redan känner till och tycker om. I förlängningen kan det leda till ofördragsamhet mot sådant man inte känner igen hos sig själv och ännu värre gräsligheter.

Den som gick genom byn utan att hälsa på folk, utan att ens se på dem, väckte aggressivitet. I dag är ett sådant beteende accepterat, särskilt i Stockholms innerstad. Där måste man ständigt vara beredd på att väja undan för människor som går gatan fram utan att titta upp från sina mobiler.

Jag klev på tunnelbanan och så långt jag kunde överblicka var alla passagerare sysselsatta med någon form av digital kommunikation: bläddrande i smartphones, talande i mobiler, med slutna ögon lyssnande på det som lät i deras hörlurar. Precis alla utom en flicka i fyraårsåldern som storögt såg sig omkring. Hon intresserade sig för plåstret jag hade på fingret och sen pratade hon och jag om plåster från Slussen till Fridhemsplan. Inte en enda gång tittade hennes mamma upp från sin lilla apparat. Det förvånade mig eftersom folk vanligtvis blir smickrade om någon uppmärksammar deras barn. Kanske hade hon inte ens märkt om jag vandrat i väg med flickan.

Även min mobil hade kunnat ringa, så jag är naturligtvis också en del av allt det där. Och den lilla flickan blir så småningom ännu mer en del av det, eller det en del av henne. Vi kan i dag inte ens ana hur den teknik ser ut som kommer att berika hennes liv. Men vad det än är, och vad det än kommer att heta, hoppas jag att hon ibland stänger av det och byter några ord med gubben som slår sig ner på sätet mittemot. Det kan ju visa sig vara Platon.

 

Natt till annan dag.

Tidningen glider ur hans knä och ner på golvet. Han sätter sig upp med ett ryck och tittar på klockan. Halv tolv bara och redan sömnig. Bäst att röra sig.

Hon sover lugnt. Han tassar omkring och studerar rummet. Lägger sig på knä och beundrar sängen som går att höja och sänka och vrida åt alla håll. Man kan fälla ut hjul från den som på ett flygplan som landar. Från väggen skjuter en vridbar arm ut, med larmklocka, nattlampa och knappar till radion, till och med en kudde med inbyggd högtalare. Han kikar ut bakom gardinen. En naken gren skrapar mot en gatlykta. Mellan snövallarna kör en ambulans fram till stora entrén och över entrén sitter en klocka. Fem i tolv. Inte mer!

Han gläntar på dörren. Ute i korridoren stänger en sköterska försiktigt en dörr efter sig. Två läkare passerar, stiger lågt samtalande in i en hiss. Dörren till ett personalrum står öppen och en elektrisk ljusstake glöder på ett bord därinne. Det är natten till annandag jul, fem över halv ett.

Blodtrycksmanschetten han virar runt hennes överarm har kardborreband, så när han tar av den låter det som om han rev sönder lakanet. Hon vaknar.

– Måste du hålla på med det där hela tiden?! Skriker hon. Låt mig vara.

Hon ber om vattten men dricker för hastigt och får ett hostanfall. Vattnet rinner nerför hakan och bildar en pöl i halsgropen. Hon kastar muggen långt ut på golvet.

– jag vill inte sitta i rullstol resten av livet. Varför skulle det här hända just mig?

– Du ska se att det blir bra igen, är det enda han kommer på att svara.

Sedan sitter han i fåtöljen och låter tankarna glida omkring. Dörren står på glänt, fotsteg och dämpade röster hörs från korridoren. Han lyfter på gardinen igen. Snön faller tjockt. Inga människor eller bilar syns längre. Klockan över stora entrén vickar en visare till kvart över tre. Han provar om kaktusen på fönsterkarmen har vassa taggar. Det har den. Han stegar upp rummet. Det mäter sex gånger sex meter. Två gånger till tar han puls och blodtryck utan att hon vaknar, kryssar sen noggrant i siffrorna med röd och blå kulspetspenna i hennes journal. Han torkar svettdroppar från hennes ansikte.

När han går genom sjukhusgrindarna ut på stora vägen kommer två plogbilar forsande långt borta. Varningslamporna på deras tak slungar ljus över husgavlar och träd, från allén i vägens mitt flaxar skuggorna ut över snön. Det slår gnistor om plogbilarnas skovlar när de stöter i asfalten på någon bar fläck.

Plötsligt dyker en hare upp och skuttar bredvid honom ett stycke, så nära att han tydligt kan se spåren efter den. Den ger sig ut på vägen, irrar fram och tillbaka en stund och räddar sig sen in mellan träden i allén. Sekunden efter dånar den första plogbilen förbi och kastar upp en snömassa. Spåren försvinner som om haren aldrig funnits.

 

Sjuttiotalsprofeterna och deras barn.

En film såg jag åtta gånger. Inte ens Kalle Anka på julafton kommer i närheten av det rekordet och ingen roman har lockat till lika många omläsningar. Det gäller Alain Tanners “Jonas som blir 25 år 2000 ” från 1976, mitt i den schweiziska filmens korta guldålder. Tanner var dess främste regissör jämte Claude Goretta ( båda födda 1929 ).

I filmen möter vi åtta “små profeter”. Författaren och kulturteoretikern John Berger som skrev manuset tillsammans med Tanner kallade dem så. Marie, kassörska på en varumarknad, tar inte betalt av kunder som verkar ha ont om pengar. Hennes älskare Marco är en entusiasmerande och fantasifull historielärare. Den desillusionerade radikale journalisten Max bildar ett omaka par med Madeleine som ägnar sig åt New age. Dessa fyra besöker bonden Marcels gård. Dennes hustru Marguerite har sin egen filantropiska verksamhet: regelbundet går hon till gästarbetare som bor i en barack i närheten och lyckliggör dem kroppsligen. Paret Mathieu och Matilde arbetar på gården och det är de som blir föräldrar till Jonas.

Alltså en grupp särpräglade individer som samlas runt middagarna i bondköket. Inte bara berättelsen utan också den varma, fria stämningen där tilltalade mig så mycket att jag inom loppet av ett år övertalade den ene efter den andre av mina vänner att avnjuta filmen tillsammans med mig. Sen har jag aldrig sett om den men kan emellanåt påminnas om den i sällskap där det opretentiöst får bli som det blir, där man inte pratar om bostadsrätter och karriärer utan om existentiella frågor. När umgänget liknar det i filmen.

Nu förblev inte himlen molnfri, det är den sällan över den karga landsbygd där Tanners filmer oftast utspelar sig. Maries Karl Bertil Jonsson-variant avslöjas förstås och hon hamnar i fängelse. Marcos undervisning passar inte i någon läroplan, så han börjar arbeta på ålderdomshem i stället och gör något bra av det också. Den största konflikten i gruppen uppkommer när Mathieu får för sig att starta en alternativ skola på gården i stället för att sköta sitt lantarbete. Det slutar med att han sitter på sin moped, på väg till ett monotont jobb någon annanstans och filosoferar över hur vi ändå alltid tvingas underkasta oss det kapitalistiska systemet. ” och med våra återstående krafter bekämpar vi det” , konstaterar han.

Det faller sig naturligt att jämföra med Lukas Moodyssons “Tillsammans” , från år 2000, som behandlar exakt samma skede men utifrån ett facit fullmatat med några decenniers omvärderingar av den tid som nu anses ha varit så dogmatisk och förtryckande. Kollektivet i denna film känns mera homogent och medelklassigt och skildras med mera löje. De små jonasarna är här gamla nog att manipulera med. Värst utsatt blir en gosse som heter Têt efter têtoffensiven i Vietnamkriget. Samtidigt som han alltså döpts efter en krigisk handling kläds han i flickskor och hans föräldrar fladdrar runt bland partners av varierande kön, sorglöst som om de provade glassmaker. Den pojken fick nog ägna några års terapi åt att reda ut all förvirring.

Skulle man göra en uppföljare till Tanners film borde Jonas närma sig fyrtioårskrisen och säkert också ha en del att bearbeta, som vi alla. Men han kan i alla fall inte ha farit illa av att se föräldrarna och deras vänner försöka leva efter sina värderingar även om de inte lyckades förändra världen. Den gick inte under då och det gör den nog inte idag heller. Men kanske när Jonas hunnit få barnbarn.