Om träsnitt.

2012 har varit träsnittets år. Kanske inte generellt, men för min del. Jag har ägnat en stor del av året åt att hugga mig fram genom olika sorters stockar. Den polske författaren Stanislaw Przybyszewskis texter ska av förlaget Malört för första gången ges ut i omfattande urval på svenska och jag har fått i uppdrag att illustrera med cirka 40 träsnitt. En stor elegant volym beräknas föreligga framåt sommaren. Mannen med det hopplösa namnet levde mellan 1868 och 1927 och tillhörde, liksom Strindberg och Munch, den bohemkrets som på artonhundranittiotalet brukade samlas på krogen Zum Schwarzen Ferkel i Berlin. Han var satanist och texterna är hallucinatoriska och dekadenta, en mycket underlig läsning. Det känns helt följdriktigt att illustrera med träsnitt, den grafiska teknik som fick en renässans i Europa på hans tid. Konstnärer som Edvard Munch införde då sättet att skära i längdträ och låta träets struktur synas i bilden, något helt annat än de petiga och stela trägravyrer som dominerat alltför länge.

Grundtekniken är den enklaste tänkbara. Man tillverkar en stämpel i trä och trycker med den på papper. Har man inte valt ett helt olämpligt träslag kan den räcka till hur många tryck som helst. Det äldsta bevarade träsnittet gjordes i Kina på åttahundratalet, vilket inte är så omöjligt som det låter eftersom kineserna kunde konsten att tillverka papper långt innan vi i västerlandet. I vårt land spreds kistebrev, enkla tryck med ofta bibliska motiv, på sjutton- och artonhundratalet. Det ännu knappt läskunniga folket kunde köpa dem billigt och fästa dem på locket till kistorna där de förvarade sina ägodelar, därav namnet.

Tänk att använda en konstart med sådana anor till att berätta om tillståndet i dagens Sverige! Det är lika roligt som det motsatta: att i bloggen, ett av de modernaste kommunikationsmedlen, påminna om det förgångna samhället. Och det är just det senare jag ämnar göra nu.

Grafikern och målaren Aksel Jörgensen (1883 – 1957 ) rörde sig i sin ungdom bland proletariatet och de prostituerade på gatorna och kaféerna i Köpenhamns förstäder. En svit stora träsnitt, som skildrar denna miljö, tillkom åren 1908 -10. Jag har valt två av dem.

På gatan, regnväder ” föreställer ett par gatflickor promenerande med sin hallick. Att det är så kan man man sluta sig till av alfonsens pråliga klädsel, som återkommer på andra bilder. Jörgensen har med djärva snitt fått fram tre skilda karaktärer och ett regn som slår mot gatan. Den andra bilden heter ” Två människor ” och här handlar det verkligen om antydandets konst. Det är inte helt klart vem den jovialiske herrn tagit i sitt knä. Man får själv fullborda bilden och för min del ser jag att en kvinna, vänd mot mannen, gläds åt att hon fått en parfymflaska. Man kan ana en berättelse från förra sekelskiftet om en vivör som köper sig kärlek.

Jörgensen började som plankstrykare, lärde själv till konstnär och blev till slut professor vid konstakademin. En uppskattad lärare åt flera generationer danska grafiker, till exempel Palle Nielsen som i sin tur inspirerade oss på andra sidan sundet.

En dag ska jag åter resa till Köpenhamn och se om man fortfarande kan gå ner i källaren på Statens Museum før Kunst och beställa fram Aksel Jörgensens grafik. Sätta sig bekvämt tillrätta vid ett stort bord och vänta på att en vänlig vaktmästare ska rulla fram en vagn med ett par mappar. Och diskret håller han sig sen i närheten och ser till att man är väldigt varsam när man, ett efter ett, lyfter fram de vackra träsnitten.

 

Om mänsklig samvaro.

Livet i en stad regleras genom underförstådda överenskommelser. Under den värsta trångboddhetens dagar kunde man bo flera familjer i varje lägenhet och då utvecklades ett sätt att stå ut genom att man både såg och inte såg varandra.

Jag bodde några år vid en trång gata med fri insyn till grannarna mittemot. Vi visste att vi såg varandra men låtsades inte om det. De hade sina vanor som jag noterade i ögonvrån: Jaha, nu går han runt och släcker lamporna i vardagsrummet, tänk att klockan redan är så mycket. Varje dag såg jag hans fru vattna blommorna i balkonglådan och nypa bort vissna blad. Om avståndet varit mindre hade vi kanske sagt goddag, inte mer. De blev för mig fullständigt anonyma utan att för den skull sluta vara medmänniskor. Det här fungerade ända tills sonen i denna familj en dag glatt och hjärtligt vinkade till mig. Då bröts överenskommelsen. Jag kände mig iakttagen och drog allt oftare för persiennerna.

Detta mellanmänskliga samspel gör det härligt och tryggt att bo i en stad. När som helst kan man bryta anonymiteten och inleda en ny bekantskap. Eller låta bli. Man kan hålla relationen på en viss nivå genom att vänligt på gatan hälsa på samma person varje dag i ett helt decennium, eller mer, utan att någonsin veta ett skvatt om den. Jag undrar om djuren har detta trevliga beteende. Kan en katt vara nickebekant med en annan katt?

Hur subtilt det fungerar förstår man först när man hamnar i den andra sortens anonymitet. Jag klev på ett tåg och hittade min sittplats mittemot en ung man som koncentrerat stirrade in i sin dator. Han observerade mig inte, men jag tänkte att när han gör en paus i sitt arbete och tittar upp kommer blicken att svepa över mig bråkdelen av en sekund innan han tittar ut genom fönstret eller återgår till datorn. Han behöver inte säga något eller ens nicka eller le, det räcker att han noterar att jag finns. Då är det sociala spelet genomfört och jag kan koppla av och ta fram min digitala kamrat och sen sitter vi mittemot varandra utan att säga något mer och det är bra, för vi är ju ändå inte så intresserade av varandra. Men så blev det inte. Han lyckades med konststycket att resa från Malmö till Stockholm utan att se åt mitt håll en enda gång. Och lika länge hölls jag fången av ett inre raseri över att bli behandlad som ett ting, som ett ingenting. Kan man tänka sig en mer beklämmande ickesamvaro mellan två människor?

En kanadensisk forskare funderade över just det här med ögonkontakt. Vad tittar människor på först, ögonen eller hela ansiktet? Det gick inte att avgöra genom att studera människors ögonrörelser för man tittar ju på ansiktet antingen det är helheten eller bara en detalj man tar in. Serietidningarna hans son läste gav honom idén att låta ett statistiskt urval människor titta på bilder med monster som hade ögon placerade var som helst på kroppen. På det viset kunde han konstatera att det är ögonen man först reagerar på. De enda som inte gör det är personer med autistiska störningar.

Jag tror inte att min medpassagerare var en sådan och vi bestämmer förstås själva på vilket avstånd vi vill ha varandra. Men Ibland känns det som om det blir väldigt långt, trots att vi sitter så tätt ihop och fingrar på likadana smartphones och Ipads. Jag undrar: är vi på väg mot ett autistiskt samhälle?

 

 

Privatisten

När pojken såg lektorn komma gående i regnet över den tomma skolgården gömde han sina böcker. Han var rädd att det skulle tolkas som inställsam flit eller ånger över lathet att plugga in i det sista. Lektorn fällde sitt paraply som en lans och slog vattnet ur det. Att pojken bockade och stammade sitt namn tog han ingen notis om, gjorde bara ett tecken åt honom att följa med in på lärarrummet. Därinne bredde han ut ansökningshandlingarna över ett skrivbord och pekade på stolen mittemot.

På den tiden måste en privatist lämna in en omständlig ansökan inför varje tentamen och det var noga att den inleddes så här: ” Undertecknad anhåller härmed vördsamt att få tentera i följande ämne(n)…” . Lektorn läste upp hela ansökan och ordet privatist fick han att låta som förrädare eller parasit. Så frågade han vilket betyg denna hoppfulle yngling aspirerade på. När han hörde svaret AB tittade han häpen upp, för första gången såg han pojken rakt i ansiktet.

– Jag brukar bara godkänna ungefär var tredje tentand, sade han. Ni bör inte fatta det som en absolut princip, bara som en fingervisning om mina krav. Nåväl, jag tänkte att vi skulle börja med att utveckla ett resonemang kring ett betydelsefullt omställningsskede i den europeiska historien. Varsågod och berätta om Rosornas Krig! …Så …? Herrn känner tydligen inte till något om detta krig, vet kanske inte ens var det försiggick? Jaså, i England minsann? Nå, det var ju alltid en början, om än mycket blygsam. Nu ska jag ge er betänketid medan jag röker en cigarill och breder ut mina våta plagg till tork. Varsågod och fundera ut ett svar.

Han tog fram en Matanzas, egendomligt nog samma märke som pojken brukade smygröka, knackade båda ändar mot asken, drog första blosset och lade den på ett askfat bredvid pojken. Där fick den ligga kvar medan han mycket omsorgsfullt draperade sin ytterrock över elementet, nöp den i sömmarna tills den låg slätt och symmetriskt och såg till att inte ärmarna släpade i golvet, samt gick tillbaka till skrivbordet utan att hämta cigarrillen. Allt detta iakttog pojken som hypnotiserad och fortfarande hade han inget att säga. Han räddades av att telefonen ringde. Förstrött bläddrande i ansökningshandlingarna svarade lektorn och förklarade att han var upptagen av en tentamen, den skulle säkert inte ta lång tid. Men han avslutade inte genast samtalet.

För att inte riskera att störa lektorn och för att samla tankarna gick pojken bort till fönstret och tittade ut på skolbyggnaden mittemot, på dess gröna plåttak och rödbruna tegel. Ingen rörde sig bakom fönstren. Han var den ende som våndades här denna lördagsmorgon. Någon hade med krita skrivit en kort ilsken sats på skolgårdens asfalt. Den hade regnet inte lyckats skölja bort. Men allt annat hade flutit iväg. Alla minnen av engelska krig var som bortspolade.

Han vände sig försiktigt om och såg att lektorn fortfarande pratade i telefon. Hans rygg var kantig och ful, kavajen pekade upp bakom nacken som om någon försökt lyfta honom men gett upp och gått därifrån. Tänk om han själv också bara skulle gå härifrån! Bara lämna honom där vid telefonen och gå ut genom dörren, över skolgården och ut på stan. Vilken lättnad det vore, en fri handling! Men han visste att han inte skulle våga. Impulsen försvann och han försökte koncentrera sig på frågan han fått. Till sin lättnad mindes han en liten detalj som han kanske, kanske kunde använda.

Lektorn lade på luren, tände ännu en cigarrill och vände sig långsamt om för att fortsätta förhöret.

 

Mänsklighetens framtid

En sjöstjärna kravlar upp på land och äter de mineraler den passerar. Slutligen sätter den i sig sin egen hjärna, som den inte längre behöver. Man frestas att se detta som en bild av slutpunkten för den mänskliga evolutionen. Vi har snart uppfunnit en dator intelligentare än vi själva, intelligent nog att skapa egna ännu klyftigare datorer som i sin tur oavbrutet gör nya. Sen är vi överspelade och onödiga och kan lika gärna unna oss en sista festmåltid på det som skvalpar omkring bakom våra pannben.

Men vi är inte där än. Fortfarande finns människor som tycker om att tänka. På Hornstulls bibliotek samlas tjugofem medborgare i alla åldrar till ett filosoficafé på temat “Mänsklighetens framtid “, om hur ska vi förhålla oss till stora teknologiska förändringar som genteknologi och artificiell intelligens. En ung filosof från Tekniska Högskolan leder diskussionen. Det är han som nämner den märkliga sjöstjärnearten och han presenterar också en rad “förbättringar”, med eller utan citationstecken, som människan åstadkommit, eller står i begrepp att åstadkomma.

Kroppslig förbättring, vilket innebär att vi påverkar vårt DNA i syfte att göra oss mer prestationsdugliga. Kanske utveckla vår ben så att vi kan springa fortare än alla djur.

Kosmetisk förbättring, vi kan förändra våra gener så att avkomman blir så vacker som möjligt. Skönhet kan man ha delade meningar om, men det finns i alla fall en intersubjektivitet, dvs att vi enas om att uppskatta vissa grunddrag, t.ex. symmetri i ansiktet.

Kognitiv förbättring, vi ökar vår intelligens, vår förmåga att lösa problem.

Empatisk förbättring. Men fortfarande finns ju de som vill göra hemska saker mot sina medmänniskor och den teknologiska utvecklingen har gett dem stora möjligheter att ställa till skada.

Fenomenologisk förbättring. Man reducerar obehagliga upplevelser för att skapa så mycket lycka som möjligt. Om man med hjälp av psykofarmaka trubbar av vår förmåga att känna smärta och sorg kan man ju få oss att simma omkring i ett hav av lycka utan att för den skull utrota olyckan. Många har synpunkter på detta. Kan man vara lycklig utan att veta hur det är att vara olycklig? Är största möjliga lycka verkligen målet?

Slutligen hälsomässig förbättring, den punkt som väcker mest reaktioner. Det är inte omöjligt att vi uppfinner bromsmediciner mot cancer och Alzheimer. Antag att vi kan bota ålderdomen också, att vi kan skapa evigt liv. Hur ska man då lösa problemet med överbefolkning? Måste vi upprätta en överenskommelse med nya generationer om att de ska avstå från att föda barn? Vad är minst dåligt, att människor dör eller att de inte föds?

Frågorna blir fler än svaren och det är meningen med filosofi. Jag går därifrån och känner mig både liten och stor i höstkvällen under den grå oändliga himlen. Mössan glömde jag på biblioteket och fem saker att handla hem visar sig vara gränsen för vad jag lyckas hålla i huvudet. Mjölk, mineralvatten, ett paket ris, en turkisk yoghurt och så en chokladkaka att festa på till kvällens avsnitt av ” Mördare okänd ” på TV. Chokladen är lättast att hålla reda på för att den är så tydligt kopplad till en lustupplevelse. Hur mycket vi än förlänger vår intelligens med teknologiska medel är vår hjärnkapacitet ändå begränsad. Men vi är i alla fall inte så korkade som den där sjöstjärnan.

 

En lekman i rätten.

 

En ung man hade fått stryk och förövaren kom undan med att bli dömd för ringa misshandel. När parterna lämnade salen kunde offrets far inte hålla inne med sina känslor.- Jag tycker inte att den misshandeln var ringa, sade han. Se hur min grabb ser ut nu. – Du känner inte praxis, avfärdade domaren honom.

En tydlig bild av avståndet mellan lekmannens och den juridiske expertens begreppsvärld. Vad hjälpte det pappan att domaren följde praxis. Han visste ju inte hur illa folk blivit åtgångna när det var fråga om grov misshandel. Det juridiska språket är stringent och måste vara så för att inga missförstånd ska uppkomma. Under några år var jag nämndeman vid Stockholms tingsrätt och blev varse att språket var speciellt. Hade man varit borta ett par veckor tog det alltid en bra stund att återvänja sig vid sättet att tänka och uttrycka sig. Om man kastar ut nämndemännen från rättssalarna finns det ingenting mellan juristerna och allmänheten och folk kommer att känna sig främmande för och kränkta av lagen och dess kyliga språk. De bör vara kvar, men kanske inte utsedda av politiska partier. Jag tycker att det, som i USA, borde vara en medborgerlig plikt att någon gång i livet tjänstgöra i en domstol.

Det är inte så att domaren alltid bestämmer och att nämndemännen bara är ett slags resonemangspartners eller nickedockor. Jag har själv ett par gånger varit med om att rösta ner en domare. Ena gången friade vi, omdömeslöst nog, en rattfyllerist från den sedvanliga månaden i fängelse eftersom han hamnat i olyckliga omständigheter. Men det ska alltid vara straffbart, punkt slut.

Det andra tillfället var ett misshandelsmål. Två frejdiga unga män hade stämt en invandrare för att han skulle ha attackerat dem ute på stan en natt. Deras ord stod mot hans. Han talade dålig svenska och gav ett förvirrat intryck. Offentlig försvarare hade han, vilket var oförståndigt, bestämt avstått från. Ensam kunde han inte hävda sig mot de vältaliga och samstämmiga svenskarna och han blev också dömd, om än milt. Det här målet hade tre nämndemän. Den ena av de två andra var en rejäl karl i övre medelåldern och den andra en äldre, nätt liten dam som i pausen berättat en del om sin trygga vardag borta på Östermalm. Jag tänkte att hon kunde väl inte ha någon förmåga eller nog med erfarenhet att leva sig in i alla dessa ruskiga rättsfall.

Ett par dagar senare ringde den manlige nämndemannen upp mig och menade att vi borde återsamlas och göra om målet. Inte mig emot för jag hade också känt att något inte stod rätt till. Vi gick igenom allt igen och fick klart för oss att misshandeln var en bluff. Det var snarare fråga om rasism, att en svartskalle skulle sättas dit. Domaren höll fast vid sin uppfattning, men vi var tre mot en så den åtalade friades.

Det visade sig att östermalmsdamen var den som tog initiativet till att sätta igång den lilla telefonkedjan. Om det kommit an på oss två andra hade det ärligt talat inte blivit av. För mig var det en nyttig lärdom att sunt lekmannaförnuft och civilkurage inte alltid fanns just där jag trodde.