Begränsningens frihet

Ex libris är ett märke, som klistras på pärmens insida och berättar något om bokens ägare. Jag har äntligen gjort mitt eget och motivet blev tidningar. Ett naturligt val eftersom jag försörjer mig dels på att teckna och skriva i dem, dels på att dela ut dem. Man får tänka sig att det är tidig morgon och ett par övergivna aviser blåses genom gatorna. Allt är förgängligt. Det som skrives ena dagen är borta nästa och snart är kanske papperstidningens tid förbi. Högalidskyrkans torn i bakgrunden markerar att det är på Södermalm i Stockholm jag bor och arbetar. Konsekvent nog är bilden utförd som pappersklipp.

Den första skissen var en mycket mer invecklad komposition där natt snarare än morgon rådde. I förgrunden ett upplyst fönster innanför vilket jag arbetade vid ritbordet. Tidningar blåstes omkring bland höstlöven nere på gatan. Jag tror till och med att en katt var inblandad någonstans. Det blev en mörk, svåröverskådlig bild med fönstret som enda ljuskälla. Naturligtvis kan man inte överlasta ett exlibris så att det blir en rebus eller en minibiografi över ägaren. Men man hamnar lätt där när man får breda ut sig om sig själv. Jag vann säkert på att koncentrera mig på färre detaljer och låta den morgonljusa himlen förstärka kontrasterna.

Det finns alltså bestämda formmässiga krav på ett ex libris. Samma gäller för andra minimalistiska konstarter. Haikudikten har regler för både antalet stavelser och innehållet. I en seriestrip ska man ta sig fram till poängen på tre eller fyra rutor, inte fler. Eller för den delen ett blogginlägg som exakt fyller upp iPadens skärm.

Enligt konventionell uppfattning ska konstnären begränsas så lite som möjligt. Man ger honom eller henne duk och färg och gärna en flaska rödvin och sen ställer man sig på en skyddad plats och gläds åt den kreativa explosionen. Det stämmer ibland men absolut inte alltid. Många fungerar bäst om de får spänna sig mot givna ramar, mot begränsningar.

Ingmar Bergman beskrev bra hur detta fungerar i sin sjävbiografiska bok Laterna Magica. Som ung regissör satt han i salongen på Göteborgs Stadsteater och såg när Teaterchefen Hammare'n repeterade en pjäs av Kaj Munk. Uppgiften var att hålla samman en stor grupp skådespelare som skulle föreställa gäster på ett chokladkalas. Hammare'n gav exakta förhållningsorder för hur var en skulle röra sig i rummet, när de skulle lyfta koppen. Det verkade ju vara ett stelbent sätt att regissera men när de sen spelade upp levde hela föreställningen. Varje skådespelare hade fått sitt bestämda utrymme att röra sig fritt inom. Alla gjorde insatser på sin högsta nivå utan att sabotera helheten.

Någon har kallat ex libris grafikens kammarspel och det är en bra beskrivning. Det hade sin storhetstid under första halvan av nittonhundratalet. Man kan hoppas på en renässans nu när så många nya förlag förstått att enda sättet att konkurrera med e-böcker och massproducerade bestsellers är att ge ut vackra böcker. Sådana förtjänar att prydas med snygga ex libris.

 

Kvinnor som vandrar om natten.

En kvinna går raskt gatan fram med en kasse tryckt mot bröstet. Vid varje övergångsställe stannar hon en stund. Det finns ingen trafik att tala om så dags. De röda och gröna gubbarna sover. Lika fridfullt som alla andra. Ändå står hon lydigt där. Med plastpåsen i famnen. Går sedan vidare. Lika fort som förut. Som på flykt. Kanske från vargarna. Det är ju vargtimmen. Kanske svårt att sova ändå. Kan inte ligga kvar i sängen. Lika bra att gå. Natten igenom. Gata upp och gata ner. Nu är hon här. Passerar mig, tidningsbudet. Två stora, blanka ögon. Vidare, vidare. Nytt övergångsställe. Väntar otåligt. Hastar vidare runt hörnet.

Man kan också vara ute och gå utan att ha tröttnat på att ligga vaken i sin säng. Så är det för henne som nu lunkar fram på andra sidan av gatan. Hon har ingen säng att stiga upp från, ingen dörr att låsa efter sig, inget hem överhuvudtaget. Därför fördriver hon tiden med att gå brandvakt ända till fem på morgonen då tunnelbanestationen öppnar så hon kan ta sig in där och sova. Nu går hon längs Högalidsparken och stannar till vid en bänk och en papperskorg. Hon bryr sig inte om att titta efter burkar att panta. Torkar noggrant bort daggen från bänken, och sitter en stund och väntar på att tiden ska gå.

En natt observerade jag en annan kvinna som hade en stor väska i handen. Hon kretsade omkring mig och min vagn och stannade sedan ett stycke därifrån. Jag frågade om hon ville mig något, men fick inget svar. Ville hon ha en tidning? Hon sade ingenting nu heller, drog sig i stället lite undan. Nå, jag fick låta det vara och arbetade vidare. Det här var säkert inte en sådan person som skulle ta vagnen och springa iväg med den. När jag gick in i nästa port stod hon kvar ett par meter bort.

Några våningar upp kunde jag titta ut på gatan och såg att hon gått fram till vagnen. Ur väskan tog hon fram en stor nallebjörn och lade mycket varsamt ner den bland tidningarna. Bredde sedan ut ett par tidningar över nallen, tog ett steg tillbaka och stod stilla där. När jag kom ner igen höll hon på med att ta upp nallen ur vagnen och stoppa den tillbaka ner i väskan. Som svar på min förundrade blick log hon brett och sade: nu är det bra! Hon var som förvandlad, det var inte den otillgängliga människa jag sett nyss utan en som såg glad och nöjd ut. Vad var det som var bra? kom jag mig för att fråga och återigen sade hon: nu är det bra! Och så vände hon sig om och gick sin väg. Jag har aldrig sett henne igen.

Men de båda andra går där natt efter natt, och det gör jag också. Man har sina rutiner: en paus med smörgås och några klunkar vatten på översta loftgången i det stora bostadskomplexet Plankan. Jag lutar mig mot räcket och ser ut över hustaken. Högalidskyrkans klocka visar inte på mer än halv fem. Den obarmhärtiga månen lyser benvit och kall. Och molnen glider rastlösa omkring den. De slites sönder, repas upp och får en annan form. Ibland blir det bara något trasigt kvar av dem. Molnen får aldrig vila, måste alltid vandra vidare över himlen.

 

 

Om Börje Sandelin

Människor på bussar sägs stå i kontakt med yttervärlden via elektroniska apparater. Det ska man inte tro på. Närmare efterforskningar har visat att det de håller inneslutna i händerna och trycker mot öronen är små stenar. Alla högljudda, skenbara dialoger som förs med stenarna om kärleksmöten, om vem som ska laga kvällens middag och vilka ingredienser den bör innehålla, är i själva verket budskap till oss, medpassagerarna. Ödsliga rop. Böner om uppmärksamhet.

 

Vi kliver av, omtumlade och förvirrade av alla dessa förtroenden och berättelser. Omöjligt att få någon reda i allt vi fått höra. Orden glider isär och försvinner. Det enda vi minns från resan är någon som satt för sig själv och tittade ut genom fönstret. Så vemodig blick och vilken märklig hatt den människan hade.

 

Tankarna går till grafikern Börje Sandelin (1926 – 1970) som skapade en alldeles egen värld av milda introverta drömmare. Cirkusfolk som kliver in på scenen, gör en nätt gest med armarna som om de ville säga: här är jag nu, och sen gör de inget mer. Utför inga djärva konster, slår inga volter, försvinner i stället in bakom ridån. De kan ha en hatt på sig, vara små och docklika. De utstrålar ensamhet även församlade i grupper.

 

Sandelin hade en atelje i Gamla stan och en annan i ett ensligt liggande hus i Tiveden. Parallellt med avskildheten borta i den mörka skogen var han en framgångsrik och respekterad konstnär med ett stort nätverk av kolleger. Det intrycket får man i alla fall av konsttidskrifter från hans tid. Grafiken bestod mest av torrnålsgravyrer, alltså ristat med en nål direkt i kopparplåten. Bilderna spreds genom Konstfrämjandet och han gav också ut böcker där de kombinerades med dikter och egna och andras texter. Man kan fortfarande hitta böckerna på antikvariat och de grafiska bladen är inte heller svåra att få tag i till rimligt pris. Hustrur och barn fanns också i hans historia. (Snygg var han på ett demoniskt sätt, det tyckte i alla fall min fru när hon såg ett foto som tagits på honom vid hans stora koppartryckspress). Men han upplevde sig i alla fall som en utanförstående människa. En dag ville han gå med i De Ensammas Förening, med där var fullsatt så han kom inte in.

 

Göran Tunström skrev en text om honom som jag här kortfattat ska återberätta. Sandelin och den säregne målaren Inge Schiöler hade länge velat träffa varandra och nu skulle det äntligen bli av. Sandelin kom från sin skog klädd helt i svart, trots sommarvärmen, i gummistövlar och med slidkniv i bältet. Tunström fraktade honom med båt till Schiöler och de två konstnärerna lämnades ensamma med varandra några timmar. När Sandelin sedan hämtades var han upprymd av mötet och utbrast:

- Den mannen hade värdighet.

 

Och sedan återgav han deras samtal. ” om konstens moraliska uppgift, om den hårda disciplinen, om dess religiösa uppgift och nutidens förflackning. Om nödvändigheten av harmoni och äkthet ” .Tunström lyssnade alltmer förbryllad. Han kände inte igen Schiöler i all ordrikedomen och till slut frågade han om denne verkligen sagt allt det där.Börje Sandelin såg sårad ut då han svarade:

- Nej, men han menade det !

 

Promenad med en padda

PROMENAD MED EN PADDA.

Jag fick en iPad i sextiofemårspresent av min familj, tog den genast till mitt hjärta och döpte den till Paddan. Nu går vi till närmaste kafe, Weindels på Varvsgatan, och bänkar oss vid en standardkaffe som jag aktar mig för att spilla över min nya kamrat. Fingertopparna leker sig redan lätt fram över det inbyggda tangentbordet och jag tänker att barn som föds i det här seklet kommer aldrig att hamra på en skrivmaskin och de kommer heller inte att förstå att man en gång till och med såg det som en njutning.

Weindels har inget internet så vi tar oss vidare till biblioteket på Hornsbruksgatan för att koppla upp oss, lite skuldmedvetna över att gå dit av en sån anledning. Sanningen att säga är jag numera inte tillräckligt kulturellt korrekt för att låna hem något, stannar i stället till vid vagnen där utsorterade böcker säljs för en femma styck. Bland dem ligger en liten volym med titeln ” Vad hade du väntat dig! ” av Margareta Sjögren-Olsson ( Bonniers, 1990 ), som uppges handla om de dråpligheter, förödmjukelser och obekanta situationer som plötsligt drabbar en vid sextiofem. Det borde väl vara något för mig.

Den hurtiga baksidestexten stämmer inte riktigt. Boken är snarare en vemodig betraktelse över hur självbilden, och andras syn på en, förändras i takt med åldrandet. Samma resonemang om att vi borde ha rörlig pensionsålder fördes redan när Reinfeldt var en obekymrad ungmoderat. Margareta Sjögren-Olsson, som var kulturjournalist på Svenska Dagbladet, noterade också att på Island talade man inte om pension utan om efterlön. Det kan få en att fundera över hur ordvalen styr våra värderingar.

Alltid står en professor Ingvar beredd att förklara för oss hur våra hjärnor fungerar. 1990 hette han David i förnamn och sade att ” ålderns dom kan mycket väl tänkas vara villkorlig.” Det finns människor som har sin verksammaste tid långt efter att omgivningen slutat räkna med dem. Arkitekten Frank Lloyd Wright hade vid sextioåtta års ålder bara fått två hus byggda. Under de tjugotre år han hade kvar ritade han och fick uppförda etthundraåttio byggnader. Man kan också nämna vår förre kung som var folkpensionär när han besteg tronen och sen hann sitta där i så gott som ett kvarts sekel.

För några år sedan hade jag en serie i Dagens Nyheter om Stellan som envisades med att blotta sig i alla möjliga sammanhang. En yngling ringde och sade att en så fräck och rivig figur ville han ha till ett ungdomsförbunds webtidning som han var redaktör för. Men när vi möttes var det inte längre tal om att jag skulle göra en serie. I stället föreslog han att jag i en krönika, “Farfars hörna”, skulle bidra med den äldre generationens perspektiv. Förmodligen kunde han inte föreställa sig att någon som fyllt sextio längre var i stånd att åstadkomma något vitalt trots att han just sett exempel på att det var just det jag kunde. Om vi inte träffats personligen hade jag säkert fått göra serien.

Men Stellan och jag finns kvar och vi fortsätter ihärdigt att påminna världen om oss, på våra olika sätt. Jag hämtar mitt andra husdjur och tillsammans går vi till hundrastgården vid Kristinehovs Malmgård där jag försöker få dem att leka med varandra. Men Paddan vill inte riktigt förstå.

En nattlig uppvaktning

Klockan är ungefär ett natten till lördag och på tidningsbudsfilialen inne i Klarakvarteren inväntar man lastbilarna från tryckeriet. Enligt expeditionslistorna som buden kan läsa i sina elektroniska budböcker ska det bladas in två bilagor i Svenska Dagbladet. Magasinet och ett häfte, tryckt på glättat papper, som gärna glider ur och hamnar på hissgolven. Alla som jobbar här är män, åtminstone den här natten. Enda kvinnan är Maj-Britt Wogel som nu avtackas för lång och trogen tjänst med blommor, tårta och ett stort fotografi.

Maj-Britt begrundar fotot. Damen på bilden är hennes mamma som också var tidningsbud. Ingeborg hette hon och förestod filialen i Gamla stan. Ett slitigt arbete, att döma av att hon torkar svetten ur ansiktet på bilden. Maj-Britt minns henne som en god mamma och arbetsledare, en snäll människa som sällan blev arg.

Det är svårt att tidsbestämma bilden. Texten på tidningsväskan ger ingen ledning, DN har haft samma logotyp sen mycket länge. Men det bör vara femtiotal eller tidigt sextiotal. Som man kan se fraktades tidningarna i barnvagnar, och dem måste buden själv hålla sig med. Sedan länge var detta ett yrke lämpat för kvinnor med småbarn så de flesta hade redan en sådan. Det ansågs praktiskt att kunna jobba medan barnen sov och sen komma hem och kunna ägna sig åt dem. Ungarna måtte ha känt sig hemma med trycksvärtedoften när de låg nerbäddade i vagnarna för många av dem valde att själva bli tidningsbud. Så är det i alla fall i Maj-Britts släkt.

Hon granskar dörrarna på bilden för att räkna ut vilken lokal det rör sig om. Ett tag höll man till i tullhusen på Skeppsbrokajen. Men värst var det när flilialen låg en trappa ner inne i Gamla Stan. Då fick chaufförerna först bära ner alla tidningsbuntarna. Sedan måste buden dra upp vagnarna till gatan och till slut gå ner igen och släpa upp tidningarna för att lasta. Det hade inte hjälpt om det funnits ramper. Ingen hade orkat baxa upp en fullastad vagn.
Under bänken, som förresten är i bruk än idag, kan man skymta små knippor med lappar. Det var den tidens budböcker. På lapparna stod förteckningar över abonnenterna och det var upp till budet själv att efter hand ändra på dem allteftersom tidningar drogs in eller tillkom. Till slut gick det inte att läsa lapparna.

Maj-Britt har varit med ett bra stycke över ordinarie pensionsålder. Hon blev också filialföreståndare men gick innan dess trakt nr 9, Rosenbad, som var känd som en av de svåraste. Där delade hon ut på alla departementen, ända tills man av säkerhetsskäl plastade in deras tidningar. Hon har också varit med om att gå fem trakter om dan, men på den tiden var det inte så många portar på varje och tidningarna tunnare. Bara morgontidningar. Inga av de så kallade småtidningarna, Hemmets Journal och andra, som ingår numera.

Tårtkalaset varar inte länge. När alla tidningar kommit ser buden till att ge sig ut så fort som möjligt. Det är inte längre några barnvagnar som rullas omkring i stockholmsnatten. Den nya varianten är funktionell och man har ergonomiskt beräknade arbetsvästar för att slita så lite som möjligt på axlar och rygg. Buden kryssar fram mellan taxibilar och grupper av glada ungdomar som rör sig mellan krogarna. Och Maj-Britt tar med ett par tidningar och vandrar hemåt efter sin sista arbetsdag.