Harvey Pekar – working man.

Här ser vi Robert Crumbs uppfattning om hur det gick till när hans vän Harvey Pekar pressade honom att teckna ännu ett avsnitt till AMERICAN SPLENDOR, seriemagasinet som handlade om Pekar själv. Första numret kom 1976, och det sista något år före hans död 2010.

 

Pekar bodde i Cleveland, Ihio, där han arbetade som vaktmästare på ett sjukhus för krigsveteraner. Han levde enkelt, plebejiskt kallades det av en av hans fruar som inte stod ut med att dela tillvaro med denne lågavlönade jazzfantast som lade alla sina pengar på vinylskivor och på att finansiera sin undergroundtidning. Men efter en ungkarlsperiod, vars tristess man kan läsa om i American Splendor, fann han en ny fru, en av hans läsare, som direkt visade sig vara en själsfrände.

Tecknaren Crumb kände Pekar sedan början av sextiotalet så han hade väl fog för att beskriva honom som en hetsig och krävande person. Men eftersom idén med American Splendor var att olika tecknare anlitades till att bildsätta de serier som Pekar i grova drag, med streckgubbar, skissade upp, fanns många varianter av hans utseende och karaktär. Gerry Shamray arbetade i en poetisk, konstnärlig stil som var motsatsen till Crumbs. Exemplet nedan handlar om en förvirrad mardröm där Pekar plötsligt inte minns vad han arbetar med eller om han har ett jobb överhuvudtaget.

Det leder tankarna till vad som för mig gör Harvey Pekar intressant: synen på arbete och hur man intregrerar det i sin konstnärliga gärning. Antagligen var vaktmästeriet enahanda men Pekar fick ut väldigt mycket av det. Han berättade om trivialiteter som att ta en tårtbit utan att betala till kaffekassan. Om Mr. Boats, en äldre kollega, som hade vanan att bryta tystnaden i personalhissen med att deklamera ordvitsar på vers, och det kunde räcka till en hel seriesida. Och så fanns förstås veteranerna och deras livsöden.

Man kan jämföra med musikern Sixto Rodrigues i den betagande dokumentärfilmen ” Searching for Sugar man”. Han nådde inte någon framgång alls i sitt hemland USA, men blev utan att veta om det en megastjärna i Sydafrika. När man till slut hittar honom i Detroit gläds han förstås åt att äntligen få ett erkännade, men det medför inte att han lämnar arbetet han haft i alla år. Han fortsätter med att riva ut inventarier ur gamla hus, ett smutsigt och slitigt jobb, därför att det, rent fysiskt, gör honom lika lycklig som musiken. Just idag meddelas att han återupptagit sin musikkarriär och det innebär väl att han lämnar renoveringsarbetet, men ändå.
Även Harvey Pekar nådde till slut officiell ryktbarhet. David Letterman bjöd flera gånger in honom som gäst till sin pratshow, säkert för att använda honom som något slags bisarr clown, men Pekar genomskådade det och blev besvärlig. Det har också gjorts en film om hans liv med Paul Giamatti i huvudrollen. Äntligen hade Pekar nått en stor publik åt sina serier, men ändå valde han att jobba kvar till pensioneringen.
Detta, att låta konsten influera det dagliga slitet så att också det blir tlll konstverk, är en tanke som tilltalar mig mycket. Ett väl genomfört arbetspass blir lika mycket värt som en dikt eller ett grafiskt blad. En hyllning till det vardagliga, enkla.
Låt mig avsluta med ett annat samarbete med Crumb där fjorton rutor ägnas åt Pekars besvikelse över att ännu en redaktör glömt bort honom och han grubblar över om det är bra eller dåligt att han harvar på som förut, och sen slutar det med att han bara gläds åt doften av nybakat, gott bröd. För övrigt betyder splendor storslaget och visst är det väl samtidigt något storslaget över Harvey Pekars livsprojekt.

 

Tankar i trappan.

På väg upp med hissen i första porten på min nattliga tidningsbudsrunda bläddrar jag genast fram dödsannonserna. Prioriteringarna förändras med åldern. Det var längesen jag läste seriestripparna först.

Sex våningar är lagom för en ordinär nekrolog. En av dem handlar om en oförskräckt människa som lämnat oss, leende och sjungande. Man får också veta att hennes erotiska samliv med maken varit gott. Det är svärmodern som skriver så. Tidningen landar på en abonnents dörrmatta och vägen nedför trapporna ägnas åt några reflektioner över utvecklingen. Hur hamnade vi i föreställningen att döden är en fest? Vill vi verkligen stå framför en kista och veta saker om den avlidnas sexliv?

För några månader sedan skakades jag av ett annat dödsbud. Det gällde en person som jag inte kände, men hoppats lära känna. Vi möttes några gånger vallande våra hundar. Och nu dog alltså denna sympatiska människa alldeles för ung. Enligt minnesorden hade han gjort små fina konstverk utifrån röntgenbilderna av sina tumörer. Jag förstår tanken: att göra något vackert av även det svåraste, att avdramatisera det. Men det kändes ändå konstigt på något sätt, åtminstone för mig.

Efter att ha läst alla dessa minnesord om människor som ända in i det sista, trots allt, glatt och tröstat sina närmaste undrar jag: ska vi aldrig någonsin vara svaga och ge oss hän i bitterhet och besvikelse över att allt redan är slut? Vi förväntas hela livet vara positiva och anställningsbara, räcker inte det? Vi springer inte omkring på karnevaler och skramlar med benrangel som mexikanerna. Inte smyger gråterskor in i våra hem och sätter fart på sörjandet. Nej, hos oss råder tystnaden, förnekelsen, och det vill vi råda bot på genom att bli vänner med Döden. Men är det inte också en sorts förnekelse att inte se den bara som en grymhet?

Kommen så långt i tankarna besinnar jag mig. Det där blir ju övermäktigt krävande. Vem orkar förhålla sig så saklig. Sökandet efter lindring kan väl få bli hur desperat som helst. För att unnas en tid till griper man efter kurer och läror och lösningar man ringaktat hela sitt liv.

Men tack och lov att vi numera kan välja andra symboler än de där svarta korsen som dekorerade alla dödsannonser förr i tiden. Det såg för dystert och enahanda ut med sådana över hela tidningssidor. Jag tänkte först att min runa borde prydas med ett skissblock eller en uppslagen bok, men har ändrat mig. En skadeglatt grinande dödskalle får det bli om inte mina anhöriga eller familjesidans redaktion protesterar. För så dags är det Döden som triumferande skrattar, inte jag.

Men nej, det får inte bli slutklämmen även om det är en bestickande variant. Jag vill väl bara vara originell, sticka ut så att jag inte avlägsnar mig obemärkt. Runda av med ett utropstecken, inte en punkt. Det slutar nog med ett block och en penna i alla fall.

Som instängda fåglar som flyger omkring och slår mot väggarna far tankarna åt alla håll när man tar sig trappa upp och trappa ner och är ensam vaken. Men inte så länge till. Snart sitter en massa människor och börjar sin läsning på olika ställen i tidningen. En del läser inte alls, bara inväntar den nya dagen.

 

Europa av igår.

Stefan Zweig beskrev i ” Världen av igår” det kejsardömenas Europa som kom att gå under i Första världskriget. Han berättade om sitt möte med den belgiske poeten Emil Verhaeren som verkligen hörde till världen av igår eftersom väl ingen i världen av idag läser honom. Zweig blev så betagen av hans robusta och jordnära person och lyriska hyllningar till det moderna framväxande samhället att han beslöt ägna några år åt att översatta hans texter från franska till tyska. Zweig ansåg att man utvecklade sitt eget språk bäst genom att översätta god litteratur. Han var uppväxt i Wien och hade efter tidiga framgångar som poet, dramatiker och essäist blivit ett slags förfinad intellektuell vagabond som flyttade runt mellan Europas huvudstäder, skrivande och knytande kontakter med många av tidens stora personligheter.

Sökande inspiration till mitt eget arbete bläddrar jag i en bok, ett guldkorn framvaskat häromåret ur Östersunds enda antikvariat. Den gavs ut i Leipzig 1923 på Insel Verlag och heter ” Der Seltsame Handwerker”. Det var illustrationerna jag föll för, 26 träsnitt av Frans Masereel, vad jag kan bedöma tryckta direkt från stockarna. Flera månader efteråt upptäckte jag att Masereel skrivit sin namnteckning i boken. Att den var äkta kunde jag konstatera efter jämförelse med en avbildning i en biografi över honom. Han hade alltså hållit i just den här boken, skrivit i den! Och sen hade den ägts av en Hans Rubens, tydligen också grafiker, kanske boktryckare. Det kunde man gissa sig till av ett litet lustigt ex libris, föreställande en tax som kavlats extra lång av en litografivals, framför en bokhylla. Jag har förgäves försökt försökt ta reda på vem denne Rubens var, kanske någon läsare vet.

Koncentrerad på bokens yttre kvaliteter hade jag inte brytt mig om vem som skrev den, men nu såg jag att det var… Just det: Emi Verhaeren. Och de sju novellerna hade översatts från franska av Fridrike Maria Zweig, Stefans hustru. Kanske tog han sig an lyriken, hon prosan.

Inspirerad av zweigarna ger jag mig på att föra titelnovellen vidare till mitt eget språk, kanske rentav som den förste att göra det. Lexikonet faller snart sönder av allt bläddrande, men den stadigt bundna novellsamlingen håller ihop. På förlaget kunde man sina saker. Man får ha överseende med att min översättning har nybörjarbrister. Zweig hade rätt, man utvecklar sitt eget språk när man översätter. Jag lär mig mycket av att rada upp och tyda alla dessa motspänstiga ord och sen försöka gruppera om dem till ledig svenska, inte alltför långt från originaltexten. Jag får också veta att Verhaeren inte bara besjöng industrialismen, utan även förmådde skildra en religiöst förankrad bayersk småstadskultur i berättelsen om den sällsamme bildhuggaren. Mitt tappra första försök att översätta denna novell krönes med ett porträtt av dess författare, utfört i Masereels teknik.

Verhaeren och hans landsman Masereel, Zweig, skandinaverna Ellen Key och Georg Brandes och många andra verkade ha utgjort ett livfullt nordeuropeiskt nätverk i början av förra seklet. Man lanserade varandra, skrev om varandra, illustrerade varandras verk. Men sen kom de två världskrigen. Gamle Verhaeren dog redan under det första. Zweig övergav sin Fridrike och flydde med den nya frun undan nazisterna ända till Brasilien. Där begick de tillsammans självmord 1942, i förtvivlan över att den kulturellt blomstrande europeiska världen av igår gick under i bokbålen. Den kolossalt flitige Masereel var hela tiden verksam med att skapa bildberättelser, samlade i böcker, och agitationskonst åt antifascistiska tidskrifter som spreds underjordiskt. 1972 gick också han ur tiden.

Men kvar lever alltså den vackra novellsamlingen ” Der Seltsame Handwerker “, ett samarbete mellan Verhaeren, Fridrike Zweig, Masereel och Insel Verlag. Den ägdes av Hans Rubens och överlevde de svåra åren på nittonhundratalet för att sen hamna hos mig. Och den kommer nog att överleva mig också. Kanske till och med min novellöversättning överlever. Den följer här.

.

 

 

 

DEN SÄLLSAMME HANTVERKAREN. Av Emile Verhaeren. Illustrationer av Frans Maserel.

En kväll när jag strövade omkring katedralen fick jag plötsligt syn på honom. En sned stråle lyste upp hans anlete när han kom in under en gatlykta.

Och genast kände jag igen honom, när han sen livslevande dök upp vid mässan klockan sex. Då hade jag gott om tid att omfatta honom med min envisa nyfikenhet. Jag knäböjde bland skaran av bedjande så nära att jag nästan rörde vid honom. Från hans kläder, Gud vet hur gamla de kunde vara, strömmade en instängd lukt som fick mig att tro att han själv var tidlös. Hans orörliga vita öga var som ett klot som tryckts platt av den enorma pannan. Med uttorkade fingrar höll han sin bönbok. Säkert hade de dagliga ändlösa andakterna grävt in ett avtryck av den hårda bänken i hans knän. Hans ben var magra, hans rock styv och utsliten, ärmarna för korta. Han lät sig tydas som en öppen bok.

Jag blev varse att livet eller snarare döden i denna gamla tyska stads kyrkolliv symboliserades genom denne man, i vars enahanda tillvaro århundraden verkade inneslutna.

Han bodde i en liten gränd som kantades av ålderdomliga krämarbodar. Man hörde där inget annat än det ändlösa klämtandet av simpla små klockor. Man såg vid dess fönster bleka urmakare vid sina pulpeter, med ögon jättelikt förstorade genom luppar, som med pincetter och lansetter lät tusentals små intigheter av stål och koppar dansa omkring. Man sålde där på söndagarna karameller utlagda på rosa papper, godsaker för skolbarn och kladdiga bakverk, tänkta som belöning för flitiga bibelstudier. Alla möjliga små näringar trängde sig tätt samman här: tapetserare, repslagare, krittillverkare.

Också han, denne märklige man, arbetade där. Då och då köpte barnen trefärgade snurror och pigorna blå träskor av honom. Men detta dagliga arbete löste honom på intet sätt från den hemlighetsfulla verksamhet som höll honom – sen kanhända hur länge?- fången till händer, hjärta och hjärna. Hans grannar talade förstrött och okunnigt om det. Nattetid flammade det plötligt rött i hans verkstad, inne på bakgården, och man hörde oupphörligt brus från sågar, filar och hammare. Han framlevde en likformig och skenbart avbruten tillvaro, där aldrig något oförutsägbart inträffade.

Till slut iakttog jag honom timme för timme. Så upptäckte jag vid vilken tidpunkt han steg upp, vilken minut han gick till kyrkan, när han höll sin andakt, i vilket broderskap han var skattmästare, och hur han höll sin fysik, viljans maskineri, igång.

Ofta på söndagen, före och efter välsignelsen, när aftonen förgyllde kyrkfönster, tak och predikstol satte han sig i katedralens pelargång med ögonen fästa på tornet. Däruppe förkunnade ett mycket gammalt ur tiden. På bestämda klockslag trädde figurer ut ur sina nischer, djur och keruber hoppade fram ur den lilla halvöppna dörren, ärkeänglar höjde sina svärd och rörde på sina sköldar, medan Kristus, åtföljd av apostlarna, kom in på scenen och välsignade staden. Klockan tolv bredde tuppen ut vingarna och gol.

Och man tröttnade inte på att, från det närbelägna landskapet, gång på gång bevista detta dockspel som så troget och punktligt strävade, och som kommit hit så långt ifrån genom mänsklighetens tidsåldrar att det enkla folket i Bayern menade att det härstammade från tidernas begynnelse. Så långt hade denna generationernas dröm sedan århundraden kretsat runt detta dagliga skådespel att när en dag en av apostlarna gick sönder uppfattades denna olycka lika väldig som om himlens raseri släppts lös mot jorden. Denna apostel, som saknade huvud och armar och hälften av bålen, liknade ett sår i legendens hjärta.

Mannen, som jag sedan många dagar iakttog, måtte beklaga denna olycka mer än någon annan. Säkert kunde, enligt hans mening, inte ett tillskuret godtyckligt trästycke ensamt gottgöra vanhelgandet. Inkarnation måste äga rum. Från detta ögonblick tvivlade jag inte mer: Verket som han så andäktigt arbetade på var en efterbildning . Det han eftersträvade var inte bara att begåva de jättestora ekblock, som hopade sig under hans tak, med slumpartad föremålslighet, utan de skulle bli till själ, hans styva och tidlösa själ. Därför bemödade sig hans kropp sig att inte vara någonting av trä och hans rörelser liknade mer och mer en maskins. Allt liv, som han detta sätt frivilligt undandrog sig, bevarade han åt sitt verk, och närmare bestämt så mycket, att den dag hans arbete fulländades skulle avbildningen och originalet bli likvärdiga.

Men vad han än gjorde så blev han aldrig tillfreds. Vad han än gav begärde den tyranniske figuren alltid ännu mer. Inte bara en del utan hela hans liv krävde den. Ofta böjde han sig i timmar över sitt arbete, befruktade det med sin tro och sitt hopp. Han stegrade sina åtbörders styvhet, obevekligheten i sina drag, den fromma stelheten i sin kropp. Han ville låta livsrytmen flöda in i materialet. Hans ögon syntes hårda och stela. Bara hans läppar rörde sig ibland vid andetagen av en vild, saktmodig, ödmjuk, påträngande, angelägen och hemlig bön. Han hade dagar då han bönföll himlen vara honom nådig att inte mer behöva skåda solnedgången, och när himlakroppen sen sjönk bad han med samma iver att han inte igen måtte se dess uppgång över horisonten. Ty det var ju sitt liv han helt och hållet ville uppoffra! Men hur utplåna sig, utan att förolämpa Gud? Statyn var som det tycktes plötsligt återställd. Den, som kom ihåg den gamla kunde konstatera att den återuppstått i den nya. Men han, som ju visste, vad det fullbordade verkets liv saknade, delade inte denna tro. Endast han begrep att det som saknades fanns i hans blod, i hans hjärta, i hans själ. Det som saknades var fånget i honom och kunde endast genom döden befrias.

Han tordes inte tänka på självmord. Denna förskräckliga synd skulle förneka allt som hans armar, hans händer, hans ögon redan fullbordat. Den nya statyn skulle själv falla i spillror. En ångestfylld rastlöshet kom över honom, ett dagligt kval upphettade honom, han önskade offra sig för alla möjliga olyckor. Han dristade inte att avstå från att äta och dricka för att påskynda sitt kroppsliga förfall; men man noterade med vilken betryckthet han drog försorg om sin kropp. En dag under en eldsvåda trotsade han alla faror; man skrek åt honom att han skulle rädda sig, medan hans allra hetaste önskan var att störta sig i flammorna. Bakom hans hus ledde en skranglig träbro över en forsande bäck; den korsade han flera gånger i veckan. En gång lutade han sig med hela sin tyngd mot räcket. Slutligen ställde han själv frågan till statyn om han, utan att förorätta någon, kunde försvinna. I denna sekund gjorde han sig illa med det verktyg som han just höll i handen. Sågen, som han bearbetade ekträet med skar honom i knäet. Och genast tillstötte blodförgiftning.

Idag, när denne man är död, får de som reser genom denna lilla tyska stad se tornuret med den fullständiga heliga kretsen. Den stympade aposteln är, såvitt det överhuvudtaget är möjligt, ersatt av en lika gammal och lika evig. Det finns folk som säger att man hade återfunnit den tidigare figurens förlorade delar. Andra tror att aposteln för några år sedan nedkommit; att han just nu kommit tillbaka i sin nisch. Men snart vet man ingenting om detta, och ingen kommer någonsin att kunna nämna namnet på den som åstadkom detta under.

 

 

 

 

Spring för livet

Susanna Alakoskis nya, “Oktober i fattigsverige “, är helt annorlunda än “Svinalängorna”. Det är rapporter om hur krisen drabbar de mest utsatta, socialens journaler om hennes egen trasiga uppväxt och reflektioner kring vardagligheter. Hon skriver om hur samhällets skyddsnät blir allt glesare och att allt fler ramlar igenom det. Tillvaron blir skörare och otryggare. Ett benbrott kan bli en katastrof.

Jag är inte i närheten av den fattigdom hon beskriver, men en liten påminnelse om att ingen i längden går säker fick jag den här vintern. En inflammation i hälsenan räckte till att få mig i gungning. Läkaren sjukskrev ett par veckor och sade att senan skulle kunna gå av. Det blev alltså till att stanna hemma ett tag. Dygnsrytmen rubbades inte på en gång så vargtimmen, som jag annars håller ifrån mig genom att käckt arbeta just den tiden, blev plötsligt en realitet. I efternattens tystnad och mörker grubblade jag på vad som händer om jag inte kan jobba som tidningsbud mer. Hur får jag en helt annat sorts arbete, vid min ålder? Den privatekonomiska bufferten kan snabbt ta slut och vad händer sen? Skulle jag få någon hjälp från samhället, nu när de värst utsatta lämnas åt sitt öde? Skulle facket backa upp mig ? Jan-Ewert Strömbäck, författare och journalist specialiserad på arbetslivsfrågor, skrev träffande i en krönika om hur fackförbunden överger sin tillit till kollektivets kraft och numera snarare fungerar som ett slags konsult åt den enskilde, i linje med den nya individualismen. Vänder jag mig dit blir jag alltså lämnad bara med mig själv att lita på.

Senan läkte så jag kom i alla fall tillbaka till jobbet och filialföreståndaren var förnuftig nog att gå halva min trakt så att jag kunde börja försiktigt. Ta det nu lugnt, sa han. Jodå, jag var helt inställd på att gå försiktigt och långsamt men det krävdes ständig koncentration till att genomföra det. Om tankarna ett enda ögonblick gled iväg ramlade jag direkt tillbaka i min invanda rytm. Det var som om något inom mig mekaniskt arbetade på och jag måste anstränga mig att återta kommandot. Hur kan det ha blivit så?

Det höga tempots ursprung är till stor del ren arbetsglädje, ungefär som idrottsmannens tillfredsställelse över att kroppen fungerar. I varje fall vill jag se det så. Numera får vi tidningsbud rådet uppifrån att inte stressa. Blir man inte klar till klockan sex ska man ringa arbetsledningen som avgör om man bör avbryta eller gå klart på övertid. Men ingen av oss ringer. Alla försöker vi jobba in tiden, kompensera att tidningarna är sena från tryckeriet och att vi numera ska hinna vara brevbärare också.

Inte är det av lydnad, eller lojalitet med arbetsgivaren. Nej, snarare lojalitet med arbetet. Om tidningen börjar komma lite när som helst under förmiddagen tröttnar prenumeranterna. I förlängningen är det en lojalitet med oss själva därför att självaktningen urholkas om man känner att man gör ett dåligt jobb. Men den lojaliteten går i långa loppet ut över vår hälsa.

Det är lika illa överallt och svarta rubriker om det slår i massverkan emot mig när jag räknar upp tidningarna till nästa port. Jag märker också att de som kan skriva kunnigt om vart vi är på väg får allt mindre utrymme. Man har helt enkelt inte råd att anlita dem mer.

 

Quo vadis

En programserie i radio som heter “Människan och maskinen”. tog häromdagen upp motstånd mot och rädsla inför den digitala utvecklingen. All form av skeptisism bagatelliserades och man gjorde de vanliga jämförelserna med hur tidigare innovationer mottagits. Folk blev betänksamma när bilarna och televisionen kom också.

Platon fick även han en släng av sleven. Han oroade sig för att skrivkonstens utveckling skulle leda till att folk slutade prata med varandra. Det är lätt att göra sig lustig över det när man vet hur det gick. Men var det så fel att han i första hand tänkte på hur det skulle bli med de mänskliga relationerna? Är inte det en sant humanistisk inställning?

Nu tror jag inte att datoriseringen, internet, facebook, instagram med mera leder till att människor slutar mötas öga mot öga. Vi kommer precis som förut att vara aktsamma om våra nära och kära och alla vi känner.

Däremot kan man fundera över hur vi förhåller oss till de vi INTE känner. Hur vi behandlar alla de omkring oss som vi inte valt. För det är tydligt att ju starkare nätverk man bygger digitalt, och ju mer bekräftelse man får där, desto mindre beroende blir man av allt som ligger utanför detta. Och blir i många sammanhang mindre sårbar. Gnäller grannen om något behöver man inte svara utan stänger dörren om sig, slår på datorn och hittar genast stöd och tröst i sin egen digitala värld. Många har påtalat faran i att vara bekväm och bara hålla sig till det som bekräftar vad man redan känner till och tycker om. I förlängningen kan det leda till ofördragsamhet mot sådant man inte känner igen hos sig själv och ännu värre gräsligheter.

Den som gick genom byn utan att hälsa på folk, utan att ens se på dem, väckte aggressivitet. I dag är ett sådant beteende accepterat, särskilt i Stockholms innerstad. Där måste man ständigt vara beredd på att väja undan för människor som går gatan fram utan att titta upp från sina mobiler.

Jag klev på tunnelbanan och så långt jag kunde överblicka var alla passagerare sysselsatta med någon form av digital kommunikation: bläddrande i smartphones, talande i mobiler, med slutna ögon lyssnande på det som lät i deras hörlurar. Precis alla utom en flicka i fyraårsåldern som storögt såg sig omkring. Hon intresserade sig för plåstret jag hade på fingret och sen pratade hon och jag om plåster från Slussen till Fridhemsplan. Inte en enda gång tittade hennes mamma upp från sin lilla apparat. Det förvånade mig eftersom folk vanligtvis blir smickrade om någon uppmärksammar deras barn. Kanske hade hon inte ens märkt om jag vandrat i väg med flickan.

Även min mobil hade kunnat ringa, så jag är naturligtvis också en del av allt det där. Och den lilla flickan blir så småningom ännu mer en del av det, eller det en del av henne. Vi kan i dag inte ens ana hur den teknik ser ut som kommer att berika hennes liv. Men vad det än är, och vad det än kommer att heta, hoppas jag att hon ibland stänger av det och byter några ord med gubben som slår sig ner på sätet mittemot. Det kan ju visa sig vara Platon.