Natt till annan dag.

Tidningen glider ur hans knä och ner på golvet. Han sätter sig upp med ett ryck och tittar på klockan. Halv tolv bara och redan sömnig. Bäst att röra sig.

Hon sover lugnt. Han tassar omkring och studerar rummet. Lägger sig på knä och beundrar sängen som går att höja och sänka och vrida åt alla håll. Man kan fälla ut hjul från den som på ett flygplan som landar. Från väggen skjuter en vridbar arm ut, med larmklocka, nattlampa och knappar till radion, till och med en kudde med inbyggd högtalare. Han kikar ut bakom gardinen. En naken gren skrapar mot en gatlykta. Mellan snövallarna kör en ambulans fram till stora entrén och över entrén sitter en klocka. Fem i tolv. Inte mer!

Han gläntar på dörren. Ute i korridoren stänger en sköterska försiktigt en dörr efter sig. Två läkare passerar, stiger lågt samtalande in i en hiss. Dörren till ett personalrum står öppen och en elektrisk ljusstake glöder på ett bord därinne. Det är natten till annandag jul, fem över halv ett.

Blodtrycksmanschetten han virar runt hennes överarm har kardborreband, så när han tar av den låter det som om han rev sönder lakanet. Hon vaknar.

– Måste du hålla på med det där hela tiden?! Skriker hon. Låt mig vara.

Hon ber om vattten men dricker för hastigt och får ett hostanfall. Vattnet rinner nerför hakan och bildar en pöl i halsgropen. Hon kastar muggen långt ut på golvet.

– jag vill inte sitta i rullstol resten av livet. Varför skulle det här hända just mig?

– Du ska se att det blir bra igen, är det enda han kommer på att svara.

Sedan sitter han i fåtöljen och låter tankarna glida omkring. Dörren står på glänt, fotsteg och dämpade röster hörs från korridoren. Han lyfter på gardinen igen. Snön faller tjockt. Inga människor eller bilar syns längre. Klockan över stora entrén vickar en visare till kvart över tre. Han provar om kaktusen på fönsterkarmen har vassa taggar. Det har den. Han stegar upp rummet. Det mäter sex gånger sex meter. Två gånger till tar han puls och blodtryck utan att hon vaknar, kryssar sen noggrant i siffrorna med röd och blå kulspetspenna i hennes journal. Han torkar svettdroppar från hennes ansikte.

När han går genom sjukhusgrindarna ut på stora vägen kommer två plogbilar forsande långt borta. Varningslamporna på deras tak slungar ljus över husgavlar och träd, från allén i vägens mitt flaxar skuggorna ut över snön. Det slår gnistor om plogbilarnas skovlar när de stöter i asfalten på någon bar fläck.

Plötsligt dyker en hare upp och skuttar bredvid honom ett stycke, så nära att han tydligt kan se spåren efter den. Den ger sig ut på vägen, irrar fram och tillbaka en stund och räddar sig sen in mellan träden i allén. Sekunden efter dånar den första plogbilen förbi och kastar upp en snömassa. Spåren försvinner som om haren aldrig funnits.

 

Sjuttiotalsprofeterna och deras barn.

En film såg jag åtta gånger. Inte ens Kalle Anka på julafton kommer i närheten av det rekordet och ingen roman har lockat till lika många omläsningar. Det gäller Alain Tanners “Jonas som blir 25 år 2000 ” från 1976, mitt i den schweiziska filmens korta guldålder. Tanner var dess främste regissör jämte Claude Goretta ( båda födda 1929 ).

I filmen möter vi åtta “små profeter”. Författaren och kulturteoretikern John Berger som skrev manuset tillsammans med Tanner kallade dem så. Marie, kassörska på en varumarknad, tar inte betalt av kunder som verkar ha ont om pengar. Hennes älskare Marco är en entusiasmerande och fantasifull historielärare. Den desillusionerade radikale journalisten Max bildar ett omaka par med Madeleine som ägnar sig åt New age. Dessa fyra besöker bonden Marcels gård. Dennes hustru Marguerite har sin egen filantropiska verksamhet: regelbundet går hon till gästarbetare som bor i en barack i närheten och lyckliggör dem kroppsligen. Paret Mathieu och Matilde arbetar på gården och det är de som blir föräldrar till Jonas.

Alltså en grupp särpräglade individer som samlas runt middagarna i bondköket. Inte bara berättelsen utan också den varma, fria stämningen där tilltalade mig så mycket att jag inom loppet av ett år övertalade den ene efter den andre av mina vänner att avnjuta filmen tillsammans med mig. Sen har jag aldrig sett om den men kan emellanåt påminnas om den i sällskap där det opretentiöst får bli som det blir, där man inte pratar om bostadsrätter och karriärer utan om existentiella frågor. När umgänget liknar det i filmen.

Nu förblev inte himlen molnfri, det är den sällan över den karga landsbygd där Tanners filmer oftast utspelar sig. Maries Karl Bertil Jonsson-variant avslöjas förstås och hon hamnar i fängelse. Marcos undervisning passar inte i någon läroplan, så han börjar arbeta på ålderdomshem i stället och gör något bra av det också. Den största konflikten i gruppen uppkommer när Mathieu får för sig att starta en alternativ skola på gården i stället för att sköta sitt lantarbete. Det slutar med att han sitter på sin moped, på väg till ett monotont jobb någon annanstans och filosoferar över hur vi ändå alltid tvingas underkasta oss det kapitalistiska systemet. ” och med våra återstående krafter bekämpar vi det” , konstaterar han.

Det faller sig naturligt att jämföra med Lukas Moodyssons “Tillsammans” , från år 2000, som behandlar exakt samma skede men utifrån ett facit fullmatat med några decenniers omvärderingar av den tid som nu anses ha varit så dogmatisk och förtryckande. Kollektivet i denna film känns mera homogent och medelklassigt och skildras med mera löje. De små jonasarna är här gamla nog att manipulera med. Värst utsatt blir en gosse som heter Têt efter têtoffensiven i Vietnamkriget. Samtidigt som han alltså döpts efter en krigisk handling kläds han i flickskor och hans föräldrar fladdrar runt bland partners av varierande kön, sorglöst som om de provade glassmaker. Den pojken fick nog ägna några års terapi åt att reda ut all förvirring.

Skulle man göra en uppföljare till Tanners film borde Jonas närma sig fyrtioårskrisen och säkert också ha en del att bearbeta, som vi alla. Men han kan i alla fall inte ha farit illa av att se föräldrarna och deras vänner försöka leva efter sina värderingar även om de inte lyckades förändra världen. Den gick inte under då och det gör den nog inte idag heller. Men kanske när Jonas hunnit få barnbarn.

 

 

 

August från andra sidan.

En midnatt för ungefär ett decennium sedan samlades vi, ett tiotal personer, i Kungsträdgården för att delta i en vandring genom Stockholm i August Strindbergs fotspår.

Det lilla sällskapet traskade via Hamngatan inåt centrum. Strindberg hade bott på många olika ställen, fick vi veta, och ciceronen uppehöll sig också vid hur han förhöll sig till djur. Han avskydde hundar, försökte skrämma bort dem genom att själv morra och visa tänderna. Om kråkor hade han en brevväxling med Carl Larsson, som ju bodde i Sundborn. De var för tillfället sams och ägnade sig åt att utforska om inte kråkorna, precis som människor, uttryckte sig på olika dialekter i Dalarna och Stockholm.

En del filmatiseringar av Strindbergs verk gjordes ute på stan. Han hade gett regissören Anna Hoffman-Uddgren fria händer. “Varsågod att kinematografera så mycket ni vill af min dramatik.” Filmkonsten hann inte utvecklas så långt under hans livstid, men i alla fall växte några biopalats fram längs Drottninggatan, promenadvägen de sista åren och den gata vi nu korsade. Redan 1906 visades film i Centralbadets trädgård. Bland de projekt hans generositet ledde till fanns en version av Fröken Julie som visades någon vecka utan att möta entusiasm hos kritikerna och sedan tyvärr gått förlorad, berättade vår kunniga ledsagarinna.

Promenadens slutmål var Intima Teatern vid Norra Bantorget där vi skulle få möta Strindberg själv, andligen. På scenen i den lilla salongen satt en dam vid ett par tända stearinljus. Hon var det medium som skulle sätta oss i förbindelse med honom. Efter att ha samlat sig en stund sade hon att nu var Strindberg beredd att svara på våra frågor. Naturligtvis blev det lite blygt och trevande till en början. Hur var det på andra sidan, fann han sig tillrätta? Jotack, han verkade trivas. Fanns några andra från hans krets där, kanske Edvard Munch? Jo, och honom uppskattade han. Så långt verkade det stämma, för de kom ju väl överens i jordelivet. Elvis Presley då? Nej, men däremot Jimi Hendricks som han tyckte var en trevlig person.

Nu ville jag veta vart de där filmrullarna med Fröken Julie tagit vägen. Strindberg funderade länge och sedan sade han något vagt om att de skulle finnas i ett brunt hus i Köpenhamn. Inte mycket att gå efter. Man kan väl inte utesluta mer än de färgglada byggnaderna i Nyhavn.

Nå, hur såg han på dagens kultur? Datoriseringen var han, som väntat, nyfiken på. Ja, tanken svindlar när man tänker sig in i vad han skulle gjort av en simpel hemsida. Någon favorit bland dagens författare? Mediet såg osäker ut och sen kom efter någon tvekan namnet Per Wästberg. Det var så långt från den bråkige motsägaren Strindberg som man kunde komma och jag stärktes i misstanken att hon hittade på svaren utifrån sina egna litterära kunskaper.

Efter denna underhållande seans begav vi oss uppför Drottninggatan mot nattbussen vid Odenplan, och avslutade strindbergsåret med att läsa citaten som inpräglats i asfalten. ” Älska mig alltid, eller biter jag dig i strupen så att du dör !”

 

Om träsnitt.

2012 har varit träsnittets år. Kanske inte generellt, men för min del. Jag har ägnat en stor del av året åt att hugga mig fram genom olika sorters stockar. Den polske författaren Stanislaw Przybyszewskis texter ska av förlaget Malört för första gången ges ut i omfattande urval på svenska och jag har fått i uppdrag att illustrera med cirka 40 träsnitt. En stor elegant volym beräknas föreligga framåt sommaren. Mannen med det hopplösa namnet levde mellan 1868 och 1927 och tillhörde, liksom Strindberg och Munch, den bohemkrets som på artonhundranittiotalet brukade samlas på krogen Zum Schwarzen Ferkel i Berlin. Han var satanist och texterna är hallucinatoriska och dekadenta, en mycket underlig läsning. Det känns helt följdriktigt att illustrera med träsnitt, den grafiska teknik som fick en renässans i Europa på hans tid. Konstnärer som Edvard Munch införde då sättet att skära i längdträ och låta träets struktur synas i bilden, något helt annat än de petiga och stela trägravyrer som dominerat alltför länge.

Grundtekniken är den enklaste tänkbara. Man tillverkar en stämpel i trä och trycker med den på papper. Har man inte valt ett helt olämpligt träslag kan den räcka till hur många tryck som helst. Det äldsta bevarade träsnittet gjordes i Kina på åttahundratalet, vilket inte är så omöjligt som det låter eftersom kineserna kunde konsten att tillverka papper långt innan vi i västerlandet. I vårt land spreds kistebrev, enkla tryck med ofta bibliska motiv, på sjutton- och artonhundratalet. Det ännu knappt läskunniga folket kunde köpa dem billigt och fästa dem på locket till kistorna där de förvarade sina ägodelar, därav namnet.

Tänk att använda en konstart med sådana anor till att berätta om tillståndet i dagens Sverige! Det är lika roligt som det motsatta: att i bloggen, ett av de modernaste kommunikationsmedlen, påminna om det förgångna samhället. Och det är just det senare jag ämnar göra nu.

Grafikern och målaren Aksel Jörgensen (1883 – 1957 ) rörde sig i sin ungdom bland proletariatet och de prostituerade på gatorna och kaféerna i Köpenhamns förstäder. En svit stora träsnitt, som skildrar denna miljö, tillkom åren 1908 -10. Jag har valt två av dem.

På gatan, regnväder ” föreställer ett par gatflickor promenerande med sin hallick. Att det är så kan man man sluta sig till av alfonsens pråliga klädsel, som återkommer på andra bilder. Jörgensen har med djärva snitt fått fram tre skilda karaktärer och ett regn som slår mot gatan. Den andra bilden heter ” Två människor ” och här handlar det verkligen om antydandets konst. Det är inte helt klart vem den jovialiske herrn tagit i sitt knä. Man får själv fullborda bilden och för min del ser jag att en kvinna, vänd mot mannen, gläds åt att hon fått en parfymflaska. Man kan ana en berättelse från förra sekelskiftet om en vivör som köper sig kärlek.

Jörgensen började som plankstrykare, lärde själv till konstnär och blev till slut professor vid konstakademin. En uppskattad lärare åt flera generationer danska grafiker, till exempel Palle Nielsen som i sin tur inspirerade oss på andra sidan sundet.

En dag ska jag åter resa till Köpenhamn och se om man fortfarande kan gå ner i källaren på Statens Museum før Kunst och beställa fram Aksel Jörgensens grafik. Sätta sig bekvämt tillrätta vid ett stort bord och vänta på att en vänlig vaktmästare ska rulla fram en vagn med ett par mappar. Och diskret håller han sig sen i närheten och ser till att man är väldigt varsam när man, ett efter ett, lyfter fram de vackra träsnitten.

 

Om mänsklig samvaro.

Livet i en stad regleras genom underförstådda överenskommelser. Under den värsta trångboddhetens dagar kunde man bo flera familjer i varje lägenhet och då utvecklades ett sätt att stå ut genom att man både såg och inte såg varandra.

Jag bodde några år vid en trång gata med fri insyn till grannarna mittemot. Vi visste att vi såg varandra men låtsades inte om det. De hade sina vanor som jag noterade i ögonvrån: Jaha, nu går han runt och släcker lamporna i vardagsrummet, tänk att klockan redan är så mycket. Varje dag såg jag hans fru vattna blommorna i balkonglådan och nypa bort vissna blad. Om avståndet varit mindre hade vi kanske sagt goddag, inte mer. De blev för mig fullständigt anonyma utan att för den skull sluta vara medmänniskor. Det här fungerade ända tills sonen i denna familj en dag glatt och hjärtligt vinkade till mig. Då bröts överenskommelsen. Jag kände mig iakttagen och drog allt oftare för persiennerna.

Detta mellanmänskliga samspel gör det härligt och tryggt att bo i en stad. När som helst kan man bryta anonymiteten och inleda en ny bekantskap. Eller låta bli. Man kan hålla relationen på en viss nivå genom att vänligt på gatan hälsa på samma person varje dag i ett helt decennium, eller mer, utan att någonsin veta ett skvatt om den. Jag undrar om djuren har detta trevliga beteende. Kan en katt vara nickebekant med en annan katt?

Hur subtilt det fungerar förstår man först när man hamnar i den andra sortens anonymitet. Jag klev på ett tåg och hittade min sittplats mittemot en ung man som koncentrerat stirrade in i sin dator. Han observerade mig inte, men jag tänkte att när han gör en paus i sitt arbete och tittar upp kommer blicken att svepa över mig bråkdelen av en sekund innan han tittar ut genom fönstret eller återgår till datorn. Han behöver inte säga något eller ens nicka eller le, det räcker att han noterar att jag finns. Då är det sociala spelet genomfört och jag kan koppla av och ta fram min digitala kamrat och sen sitter vi mittemot varandra utan att säga något mer och det är bra, för vi är ju ändå inte så intresserade av varandra. Men så blev det inte. Han lyckades med konststycket att resa från Malmö till Stockholm utan att se åt mitt håll en enda gång. Och lika länge hölls jag fången av ett inre raseri över att bli behandlad som ett ting, som ett ingenting. Kan man tänka sig en mer beklämmande ickesamvaro mellan två människor?

En kanadensisk forskare funderade över just det här med ögonkontakt. Vad tittar människor på först, ögonen eller hela ansiktet? Det gick inte att avgöra genom att studera människors ögonrörelser för man tittar ju på ansiktet antingen det är helheten eller bara en detalj man tar in. Serietidningarna hans son läste gav honom idén att låta ett statistiskt urval människor titta på bilder med monster som hade ögon placerade var som helst på kroppen. På det viset kunde han konstatera att det är ögonen man först reagerar på. De enda som inte gör det är personer med autistiska störningar.

Jag tror inte att min medpassagerare var en sådan och vi bestämmer förstås själva på vilket avstånd vi vill ha varandra. Men Ibland känns det som om det blir väldigt långt, trots att vi sitter så tätt ihop och fingrar på likadana smartphones och Ipads. Jag undrar: är vi på väg mot ett autistiskt samhälle?