Morbror Anders och Den röda plånboken

Min farmors två bröder drev gemensamt ett litet lantbruk. N:r 16, ” nommer sejstan ” som det hette på östskånsk dialekt, låg ett stycke från landsvägen med Västra Vram som närmaste tätort. De var ungkarlar och hade en hushållerska. På fotot, taget någon gång på nittonhundratiotalet, ser man dem på gårdsplanen med drängarna. Anders längst till höger med hatt och lågskor och bredvid honom Nils, stadigt bredbent i sina stövlar. Gossen vid husväggen är min far. Han hälsade på så ofta han kunde för han trivdes med de båda saktmodiga männen.

Anders kom att leva ett stycke in på sextiotalet och stod även mig så nära att jag kallade honom morbror Anders. När han dog och det skulle röjas upp på n:r 16 fick jag följa med. Medan de vuxna ägnade sig åt viktiga saker såg jag mig omkring på egen hand, öppnade knarrande dörrar och kikade in på askgrå redskap. Plogar, tröskverk, kärror, skaklar och betslar, grepar och räfsor. De liknade stora insekter som fällt sina vingar och lagt sig att sova.

Bråten på vinden var roligare. Där fanns pärmar och foton och hela årgångar av tidningar ombundna med snören. Och i denna röra gjorde jag ett märkligt fynd: Hasse Zs kåserisamling ” Den röda plånboken ” från 1898, med omslag tecknat av O.A. Ett illa åtgånget exemplar, mera sönderläst än ätet av ohyra. Anders Nilsson, W.Wram stod det försiktigt skrivet på titelbladet. Jag satte mig ner och läste. Kåserierna som var rappa och roliga handlade om unga obekymrade stockholmssnobbar som drack grogg, lät skräddarsy kostymer de genast måste pantsätta och gick på variete för att kurtisera dansöser. Om de levt idag hade man kallat dem stureplansbrats. En text handlade om en ynglings resa till New York och en om “när lysning uttages.”

Detta mondäna hufvudstadsliv var långt från morbrödernas vardag. De kom nog inte utanför socknen mer än för några månaders exercis på Revingehed. En resa till Baltiska utställningen i Malmö 1914 var en stor händelse, jag hittade en minnesnål som antydde att de varit där.

Hasse Z. verkade länge som kåsör och skämttidningsredaktör.Han var en fin stilist, man kan se honom som en lättsammare parallell till den samtida Hjalmar Söderberg. Han hade kanske inte samma djup och svärta som denne men det har sin förklaring i att han mött så mycket svärta i sitt eget liv. Som son till en föreståndarinna för sjabbiga ölhak hade han växt upp med fylleri, armod och våld och det ville han nog skämta bort. Men hans humor var vänlig och lätt att ta till sig för vem som helst.

Jag tänker mig mötet mellan dessa två världar som en fin bild av humorns förmåga att förena och ser framför mig hur bröderna kommer hem och drar av sig sina leriga stövlar efter en lång arbetsdag. När de ätit kvällsmat tar Anders fram sitt tummade exemplar av Den röda plånboken och läser ett stycke för sin bror som skrattar hjärtligt och slår sig på knäna.

En liten gata.

Hornsbruksgatan sträcker sig från Hornstull till Varvsgatan parallellt med Hornsgatan. Biblioteket ligger i ena änden och en skoaffär i den andra. Med sin urtavla som visar på drygt fem blickar Högalidskyrkan ner på den lilla gatan och på mig som går från port till port med min allt tommare tidningskärra.

Mellan sjuan och femman finns en passage, där man kan gå in, nerför en trappa, passera några butiker och tunnelbanenedgången och komma ut på Hornsgatan. På trappan sitter, som alla nätter “min” utliggare. Jag kallar henne så för hon rör sig på min trakt. Hon vankar omkring hela nätterna ute på gatorna i väntan på att dörrarna till passagen ska låsas upp av en sekuritasvakt. Hon borde kunna värma sig inne i en port men det går inte för sig för då blir grannarna arga, säger hon. Och någon tidning vill hon inte längre ha. Nu har hon alltså kommit in och kurat ihop sig till ett ett stort klädbylte där inte ens nästippen syns. På sista tiden har hon bara haft något som ser ut som tjocka yllestrumpor på fötterna, men nu har hon fått ett par skor någonstans. Ett par skinande blå gymnastikskor som blir en märklig kontrast mot hennes övriga klädsel.

Det hör till mina uppgifter att varje helg dela ut ett häfte som heter A Perfect Guide tillsammans med Svenska Dagbladet. Medan hissen stiger uppåt våning för våning läser jag i det om hur en känd arkitekt tillbringar sin weekend. Först flyger han hem från ett styrelsemöte i London där han ätit lunch på en japansk restaurang av högsta kvalitet. På kvällen middag hos vänner som hälsar honom och hustrun med champagne och sen bjuder på middag där alla rätter har västkustanknytning. På lördagsmorgonen en äggmacka och en croissant på Cafe’ Nero. Sen beger han sig till Östermalmshallen för att handla till lunchen. En esspresso hos goda vänner hinner han också med. Därefter spontan middag, Spagetti Vongole och massor av vin på restaurang PA&Co. På söndagsmorgonen arbetar han ner kalorierna med en rejäl cykeltur. Hemma väntar ett avslappnande bad och en pizza.

Förmodligen kastar prenumeranterna genast alla tidningsbilagor i containrarna på andra sidan av gatan. Just nu står en äldre gentleman, klädd i snygga men slitna kläder och lyser med en ficklampa genom hålet i en av dem. Jag förstår inte hur han ska lyckas få upp något, han har inte det vanliga redskapet, bara sin käpp.

Alla tidningsbud pantar burkar. Även jag men aldrig att jag skulle rota i papperskorgar. Fast vem vet, en dag kanske man måste. En kollega har satt det i system genom att i sin trakt integrera en lång slinga runt alla papperskorgar och alla soprum han lyckas ta sig in i. Han baxar fram kärran toppad med bråte att sälja vidare på Blocket. Det är en prestation att han lyckas hinna bli klar med sitt jobb i tid.

Efter förra julen låg det fullt med förbrukade granar vid containrarna. Ett gäng på väg hem från krogen fick för sig att pressa in så många som möjligt i en bil. Glada och nöjda drog de sen vidare och lämnade efter sig bilen med torra granar stickande ut genom motorhuven, bagageutrymmet och de öppna dörrarna. Dagen efter stod den kvar som en installation. Eller som ett monument över någonting.

Vårförälskelser

En vacker vårdag när man vill alla väl ligger ett exemplar av Hjalmar Söderbergs Förvillelser i en billighetslåda utanför ett antikvariat. Jag har den redan men köper den ändå för att ge bort till någon. Det är en nätt liten bok som ligger bra i handen. Jag kan inte låta bli att öppna den och läsa ännu en gång.

Så bra historien passar just nu. En av de sista dagarna i april, några år före det förra sekelskiftet, köper studenten Tomas Weber ett par röda handskar i en butik och förälskar sig i expediten. Några dagar senare ser han henne igen när han åker spårvagn till Djurgården. Han bjuder henne på ett tyskt päron… Efter det träffas de varje afton. Han är fortfarande rusig och omtumlad av deras möten när han på en elegant middagsbjudning får den unga Märta som bordsdam. Och så inleder han en förbindelse med henne också.

Förvillelser är en sedeskildring från det oscarianska samhället. På den tiden fick man gärna förföra butiksflickor men det gick absolut inte an för en respektabel herre att gifta sig med en sådan. Och inte heller fick unga par ha sex utanför äktenskapet oavsett vilken klass de tillhörde.

Hunnen så långt ser jag att ett litet foto ligger instucket i boken. Det visar en man i trettioårsåldern som står på en klippa vid havet. Vågorna slår upp mot hans skor och kragen har blåsts upp. Han är sportigt klädd och tittar fundersamt ner i vattnet.

Det finns ett foto till några kapitel längre fram. Man ser en kvinna, något yngre än mannen, klädd i duffel och med en frisyr av femtiotalsmodell. Blygt leende och kisande mot solen lutar hon sig mot en mur.

För mig står det helt klart att de två hör ihop och att fotografierna är tagna vid samma tillfälle, kanske en vårdag som denna. De bör vara från någon gång på femtiotalet, just så såg fotografier ut i min barndom. I min fantasi är också de här människorna förenade i en förstulen kärlek. Kanske reste de till havet, vandrade på klipporna och fotograferade varandra. Sen gömde de bilderna i boken. För att det var DERAS bok och för att de kände igen sig i Tomas och, förmodligen, Märta. Sen kom den på avvägar och hamnade till slut hos mig. Kanske lever de fortfarande, i var sitt lyckligt äktenskap och har barnbarn.

Det är ungefär sextio år mellan romanen och fotografierna och nu har ytterligare sextio år gått. Jag funderar över hur mycket som förändrats under den tidsrymden och hur mycket som bestått.

En sak som har tillkommit är den digitala tekniken. Det är lätt att förvränga de två bilderna till oigenkännlighet så att ingen blir igenkänd och utlämnad.Jag ville gärna komma de två människorna nära men låter dem i stället försvinna in i en kaskad av färger så att bara känslan av berusande, förledande, bländande vårsol återstår.

Peter Altenberg, den förste bloggaren.

20120411-203117.jpg

För en kopp av någon av de otaliga kaffesorter som fanns att välja på, eller bara ett glas vatten, kunde man uppehålla sig en hel dag på Café Central i Wien med tillgång till kultiverat sällskap och tidningar. Detta kafé prenumererade 1913 på 251 tidningar och tidskrifter från hela världen! Sittande där vid sitt stambord såg Peter Altenberg en dag en notis om en flicka som försvunnit på väg till sin pianolektion. Han fick impulsen att skriva en kort berättelse om saken och gav den titeln “Lokalkrönika”. Sen skrev han mera av samma sort och fick dem publicerade i dagspressen.

Altenbergs texter kunde handla om vad som helst ur vardagslivet och de var alla korta, snabba , fulla med utropstecken och frågetecken. Han ville ha dem så nära en samtalston som möjligt. Han liknades vid en telegrafapparat, låg alltså i fas med den nya tekniken.
Det för tankarna vidare: hade han levt idag hade han förmodligen bloggat och twittrat, man kan rent av se honom som den förste bloggaren. Formatet och direktheten hade förmodligen passat honom utmärkt. Men frågan är om han skulle funnit sig tillrätta på Facebook, om han skulle nöjt sig med kontakter via nätet. Cafe Central och dess tidningar höll säkert en människa lika sysselsatt som internets gränslöshet. Och besökare fick han. Ryktbarheten växte och han kunde han hålla stort hov. Kolleger kom till honom för att lära hos Wien Sokrates, som han kallades.Han satte upp regler för sitt stambord. Man fick inte klippa naglarna där “då de skarpt avknipsade naglarna lätt kan studsa i ölglasen….samtal av allmän natur måste ha en dold perfid udd mot någon vid vårt stambord, det är som kryddorna till maten; man smälter den bättre då.”Det fanns även någon paragraf om hur man ska bete sig mellan könen, för damer kom också dit. Därmed är vi inne på ett delikatare kapitel: Han hade en faiblesse för yngre damer. Så erotisk var han nog inte, det var snarare så att han tillbad dem för deras skönhet och ungdom. En rik bildskatt gav det upphov till i form av foton på dem. Och därtill de vykort han skickade till sin stora bekantskapskrets. Vykorten är också ett slags kleinkunst med de vackert handskrivna utropen.

Med dessa bilder tapetserade han sin enkla bostad. Så när han vaknade upp gladdes han åt anblicken av dem, tog på sig sin slokhatt, sin stora rock, stack sina bara fötter i sandalerna och gick till sitt riktiga hem: Café Central! Så var det i Wien, man bodde trångt och uselt men kaféerna var räddningen, där fanns mänsklig värme, kultur och omtänksamma kypare som gav kredit. Där levde Peter Altenberg tills han 1919 dog i spanska sjukan vid knappt sextio års ålder.

Om någon nu blivit intresserad av Peter Altenberg och vill läsa hans texter finns tyvärr inte mycket att tillgå på svenska. Daniel Hjorth har återgett ett par små stycken i Kafeliv ( En bok för alla, 1966) . Annars finns han bara i samlingen ” Som jag ser saken.” från 1908. Den som är ihärdig kanske kan hitta den på antikvariat. Man får hoppas på en nyöversättning.

20120411-202538.jpg