Om en kvarn

En dag med stilla vind klättrade mölledrängen vid Kulla Gunnarstorps kvarn upp på omgången, träbron runt sockeln, och drog i presslinan. När han gjorde det släppte bromsbandet sitt grepp om kronhjulet, det stora kugghjulet runt vingarnas axel inne på hattloftet. Vingarna blev fria att röra sig efter vinden och kronhjulet började rotera och drog igång spindeln, kvarnens mittaxel.

Nere på kvarnloftet hakade möllaren in sädesbingarnas drev i spindelns stjärnhjul. Kvarnstenarna gick igång och han matade in säd mellan dem. Den övre rörliga stenen, löparen, skavde sönder kornen mot den undre, liggaren. Det färdigmalda mjölet forsade ut i säcken på maleloftet därunder. Skulle det malas grövre skilde möllaren stenarna åt med en hävarm och ville han ha finare mjöl klämde han ihop dem.

Genom porten rullade böndernas kärror in med nya säckar säd, som hissades upp till kvarnloftet med en lina driven av den så kallade spindelaxeln. Möllaren tömde dem i bingarna och så malde man den säden också.

Så fungerade möllan, en sinnrik och enkel mekanisk konstruktion. Den var också ett samspel mellan olika träslag, placerade där deras egenskaper kom bäst till sin rätt. Ytterskalet, omgången och de grova axlarna och hjulen var av ek för dessa partier bildade stommen och måste hålla längst. Kuggarna gjordes av vitbok, det hårdaste träslaget, eftersom de utsattes för det värsta slitaget. Till bromsbandet använde man pil som var trögt och därför bromsade bättre. Ett glatt trä skulle ta längre tid på sig att få det kraftiga kronhjulet att stanna.

Kulla Gunnarstorps mölla, på Kullahalvön strax norr om Hälsingborg, var Skånes äldsta väderkvarn och i bruk sedan 1809. Den var “holländsk”, vilket innebär att själva kvarnkroppen var fast, men översta delen, hättan, gick att vrida. Det gjorde att man kunde flytta runt vingarna när vinden ändrade sig. Man måste ju ta vara på all vind. Från skörden och fram till jul gick möllan dygnet runt.

1950 mals det för sista gången och sen blir möllan museum, restaurerad och förvaltad av hembygdsföreningen. Nu ersätter man gradvis ek med gran. Småländsk sådan för den skånska växer för snabbt och blir för lös. Men vitboken försöker man behålla. Och så gäller det att skydda träet mot ohyra. Kvarnen besprutas mot den tvärstrimmiga trägnagaren, förr kallad “dödsklockan” eftersom den grävde sig fram med ett jämnt, knackande ljud. Dödsklocka, maleloft… Det finns fler sådana ord, poetiska, tunga och rytmiska som möllans egen gång: bult, böle, långjärn, söljärn, drejspel, väderhus, skovel…

Eller för att bara nämna det som handlar om vingarna:häckverk, skalkverk, stormbräder…

Nu fjättrar kraftiga järnbultar kronhjulet och vingarna är låsta. Men man kan fortfarande gå över loften, se det milda ljuset över golvplankorna och känna att den söta mjöldoften dröjer sig kvar.

 

Flykten från ekorrhjulet.

Jag stod under några år inklämd mellan två missnöjda författare. I det bortersta rummet på ett numera nerlagt postkontor vid Gärdet i Stockholm langade vi brev och paket från med råge fyllda vagnar in i olika företags boxar. Ibland smög en doft genom det halvöppna fönstret när en greve red förbi ute på Valhallavägen. Annars var enda kontakten med yttervärlden att någon då och då tittade in genom sin box och undrade var det där paketet blivit av som han väntat på en hel vecka. Författaren vid min ena sida ansåg att arbetet bara var smuts som han varje dag tvättade av sig när han kom hem. Hon som stod på andra sidan tyckte likadant, men jag tror inte att hon någonsin nämnt detta brödjobb i sina böcker.

Ämnet för den här betraktelsen är alltså författares vantrivsel på arbetet. En som tagit upp det är holländaren J.H.F. Grönloh (1882-1961). Han hade i sin ungdom olika kontorsjobb där han fann arbetsuppgifterna tråkiga och cheferna otrevliga vilket han har berättat om det i sin långnovell Titaneller. En titan är en gud och titanell dess diminutivform. Dessa små titaner gör uppror mot sina föräldrar, för att sedan själva störtas av sina barn.

Titanerna i novellen är en grupp unga holländare som under några år revolterar, försöker skapa sig en tillvaro som fria konstnärer. Vi får följa dem när de lever bohemliv i Amsterdam, öppnar sina hjärtan för varandra och berättar om sina drömmar. De förenas över en flaska vin i något vindsrum eller gör utflykter. Han som heter Bekker tänker stanna ute på heden och leva ett enkelt liv nära naturen och skriva dikter. Bavink vill måla solnedgångar, inget annat. Hoyer är också målare men av ett annat kynne, för honom ska konsten befinna sig mitt i det moderna livet. Och så har vi Koekebakker som är författaren själv, kontorsslaven. Arbetet för honom utomlands och när han kommer tillbaka flera år senare söker han upp sina gamla kamrater. Då har Bekker skaffat sig en agentur och kommissionshandel i Amsterdam, långt från heden. Hoyen har övergivit sina ideal och Bavink, den sköraste av dem, är väg att gå under i alkoholism. Den som verkar ha klarat sig bäst är Koekebakker själv. Han har ordnat ett litet förnuftigt liv åt sig, som faktiskt ger plats åt en del skriverier. Den här resumen lät kanske lite missmodig. Men novellen fångar fint in ungdomstidens svärmiska, förvirrade sökande efter riktning i tillvaron.

Grönloh fortsatte livet ut att arbeta på kontor, med stor framgång men utan att trivas särskilt bra med det. Med tiden blev han en av de högsta cheferna på handelsföretaget The Holland-Bombay Trading Company. Hans position där gjorde att han inte kunde publicera sina böcker under eget namn. Det skulle undergräva hans respekt på företaget. Pseudonymen blev Nescio, som är latin och betyder: jag vet inte. Han hade till en början svårt att få sina berättelser antagna och gav under lång tid upp sitt författarskap. När berättelserna till slut fick uppmärksamhet ledde det till att man spekulerade i vem denne Nescio kunde vara. En annan tillskrevs äran och då måste Grönloh träda fram. Numera räknas han till de främsta holländska författarna.

Förlaget Malexis gav 2010 ut Nescios Titanellerna tillsammans med två andra noveller. Mig hade denna minor classic gått obemärkt förbi om jag inte en dag råkat titta ner i en tunna som står i entren till Hornstulls bibliotek. Där lägger besökare egna böcker som de tycker att andra ska få läsa. Denna stillsamma vänlighet passar bra till tonen i Nescios berättelser.

 

Bröderna Karamazov och maffian.

Även jag läser en stor, tjock deckare i sommar: Bröderna Karamazov. Dostojevskij byggde detta familjedrama om en fader och fyra söner på ett verkligt kriminalfall han läst någonstans. Mordoffret är Fjodor Karamazov, en hållningslös, opålitlig, girig vällusting. Hans äldste son, den hetsige Dmitrij, häktas för dråpet. Inte så konstigt eftersom han, inför vittnen, hotat att slå ihjäl gubben. Dmitrij är lika erotiskt liderlig som sin far, de är till och med rivaler om samma kvinna. Och han anser sig ha blivit lurad på sitt arv.

Yngste brodern, Aljosja, har ett rakt motsatt lynne. Han är mild och fördragsam, tillitsfullt gudstroende. Tjänstvillig springer han fram och tillbaka mellan berättelsens alla rivaliserande, älskande och intrigerande, lidelsefylla ryssar och försöker medla, ställa tillrätta, förstå och förlåta.

Mellanbrodern, Ivan, är den intellektuelle. Han för fram tanken som är den axel romanen vrider sig kring: Gud finns inte och därför är det upp till den enskilda människan att själv bestämma vad som är gott och ont. Därmed legitimerar han faderns sätt att leva, men även rätten att döda honom. Ivans ideer påverkar inte bara Dmitrij utan också den fjärde brodern, Smerdjakov. Denne som också misstänks, är oäkta son och lever, bitter och hämndlysten, som betjänt hos fadern. Om Smerdjakov åtförde dådet ser sig Ivan som medskyldig eftersom det är hans tankar som styrt mördaren. Det uppstår en spricka mellan Ivans kärleksfulla väsen och hans kyliga förstånd och han går sönder invärtes.

En välbekant, vemodig melodislinga stör semesterläsningen. Det är Gudfadern som återigen visas på TV. Boken får vila en stund och det gör inget. Filmmästerverket har samma episka kraft som Dostojevskijs roman och det kan vara intressant att jämföra dem. Likheterna mellan familjerna Karamazov och Corleone säger lika mycket som olikheterna.

Fäderna är ju helt olika karaktärer, men har gemensamt att de fyller tomrummet efter Gud med sig själva. Don Corleone blir dock betydligt mer förödande än Fjodor Karamasov. Alla som misshagar Gudfadern, alla som inte visar honom respekt, anser han sig ha rätt att ta livet av. Även här finns en oregerlig äldste son, arvtagaren Sonny, sexuellt driftig som Dmitrij och lika våldsam, men hans vrede riktas inte mot fadern. När familjens fiender skjutit Sonny sönder och samman blir Michael den som ärver gudfadersuppgiften. Han är den intelligente brodern, men ägnar sig inte åt religiösa spörsmål, utan åt strategier för hur man ska tillskansa sig den totala makten. Den katolska mässan har blivit en tom ritual, i en dramatisk kulmen används ett barndop till att skaffa honom alibi medan de rivaliserande maffialedarna likvideras.

Någon god broder finns inte här, bara en svag och oförarglig. Aljosja motsvaras av Fredo, som inte är aktivt god utan bara vill slippa vara ond. Oäktingen är Tom Hagen, liksom Smerdjakov i sin faders tjänst. Men han hyser ingen bitterhet, är i stället en lojal juridisk rådgivare.

Michael förvandlas till ett monster som, övermannad av sin misstänksamhet, offrar det ena efter det andra. Han låter mörda sin egen bror, Fredo, som kanske inte var någon Aljosja men i alla fall den som inte ville göra någon illa. Det är ingen vacker bild av var man hamnar när människorna, var och en utifrån sina egna behov och begär, själva bestämmer vad som är gott och ont, rätt och fel.

 

Härifrån till Kluk

Kalhyggena gapar på hylla Hce, runt Mankells och Liza Marklunds svällande grönska. Bröderna Mann har åter tvingats i exil. Mandelstam gallrad, sorterad till ett lager, eller ett läger. Majakovskij och Katherine Mansfield, har de alls funnits? Med en tunn volym spjärnar Harry Martinson mot en bestseller.

Man måste bege sig långt från detta söndersparade bibliotek för att finna något av den ursprungliga folkbildningstanken. Jag följer den grå landsvägen som niger fram genom jämtlandsskogarna. Kör förbi Nälden och Valne, tar till höger mot Kluk och där ligger ett annat bibliotek, mittemot handelsboden. Till lånedisken ringlar en hundraårig kö att rätta in sig i. Riktkarlen håller en lie i ena handen och en bok i den andra.

Nitton volymer för sextiofem kronor och trettiofem öre: Kapten Grants barn. Strindbergs Svenska öden och äfventyr. Jack London. Berta von Suttners Ned med vapnen. Fröding och Hagar Olsson. Det var sådant nykterhetsrörelsen köpte in när den startade biblioteket nittonhundrasju. Här i denna bygd, långt från hufvudstaden slukade man romaner, dikter lästes högt på raster i arbetet vid sågverk och ugnar.

“Är romanläsning skadlig eller kan den i viss mån verka bildande ?” Den frågan ställdes och besvarades i nykterhetslogen.

” Hvad skola vi göra för att i sanning fylla vår höga uppgift att vara människa ? ” var en annan fråga. Den bordlades till nästa möte och infördes som paragraf sju. Det krävdes tid och allvarlig begrundan att reda ut den saken. Idag skulle en sådan fråga inte tas till protokollet någonstans. Frågeställaren kastades ut och spärrades in. In eller ut, man vet varken ut eller in längre.

Man vet ingenting, vet inte vart det bär hän, men en sak vet man. Att det är raksträckor som gäller framöver, inga irrvägar och stickspår. Autostrador får man inte vända på, men av kan man ta. På avtagsvägen får jag en bågnande, knäande, överlastad buss framför mig. Siluetter syns genom bakrutans plattskärm. Skuggspelare som hänger i stroppar, kränger i farten, trängs fult, slängs hit, dit och av.

I yardens rike, ett hamnområdes tundra, tömmes de alla ut. Författare och allsköns kulturfolk. Så glest belönade, förstrött avlönade hos leasingfirmor. Förhoppningsfullt rusar de mot blanka fordon och likt övertrötta barn i små radiobilar kör de sedan runt, runt, runt. Samlas på rasterna kring brinnande tunnor och värmer händerna. Reciterar dikter. Någon gör en piruett, slår en volt. Och mitt i volten en alldeles tydlig dröm om en herrgårdsvagn.

Som om den lättat tarmarna kör bussen vidare, tom och belåten. Jag mig upp jämsides och ser därinne en man som glömts kvar. Så tar bussen av, långsamt glider vi isär. Den siste passageraren höjer handen till en vänlig hälsning och ler. Ja, visst är det Harry. Bussen, ett Aniara, lyfter och försvinner ut i rymden.

Jag kör vidare och söker sorgset en ny avtagsväg.

 

Den andra hustruns andra män

På bröllopsnatten tog August Strindberg struptag på Frida Uhl och försökte sen förklara det med att han i förvirring trodde att hon var hans första hustru. Något som säkert gjorde Frida betänksam och äktenskapet blev ju inte långvarigt. Hon hann med många andra män i sitt liv, ändå har hon gått till historien bara som Strindbergs andra hustru. Nu när det är jämnt 140 år sedan hon föddes kunde det väl passa att hedra henne med att reducera Strindberg till Frida Uhls första man.

Hennes andre man, eller älskare för de gifte sig aldrig, var den tyske dramatikern Frank Wedekind och med honom fick hon sonen Max. En dotter, Kerstin, hade hon redan, med Strindberg. När Wedekind övergav henne stod hon alltså ensam med två barn.

De två herrarna var helt olika, åtminstone vad synen på kvinnor beträffar. Strindberg var gammeldags, borgerligt konventionell. Hans hustru skulle föda barn och sköta hemmet samt bistå honom i i hans författarskap. Frida översatte en del av hans pjäser och var som en agent åt honom, ändå sade han att ” hon är mycket elak. Hon stjäl mina tankar och hon skriver böcker. “

Wedekind, som var yngre, hade en modernare syn, i alla fall med den tidens mått. Han ansåg att en kvinna som förtjänar sitt levebröd på kärlek, det vill säga prostituerar sig, står långt högre än en som sänker sig till att skriva följetonger eller böcker. Och det var just detta senare som Frida egentligen ville göra. Under dessa slitiga år hade hon hela tiden ett romanprojekt liggande och hon skrev flitigt recensioner i olika tidningar.

Frida Uhl kom från Wiens kulturella överklass och fick en gedigen klassisk bildning bland annat i franskt kloster. Hennes far var en mycket inflytelserik redaktör och teaterkritiker. Han hjälpte henne in på den banan, antagligen med baktanken att det skulle vara lättare att hålla ögonen på den vackra och självsvåldiga dottern om hon höll sig inom hans egna tidningskretsar. Det blev inte riktigt så, snart flyttade hon på eget bevåg till Berlin och gav sig in i bohemlivet.

Fadern ansåg sig säkert ha fått rätt i sina farhågor nu när Frida var tvungen att ta enkla jobb för att försörja sig och barnen. Hon återkom så småningom till Wien och anslöt sig till sin generations begåvade österrikiska författare. Där gjorde hon sig nyttig genom att backa upp bland annat Wedekind som hon lät hämta dit. Han var ständigt förföljd av myndigheterna för sina provocerande osedliga pjäser. Frida sade sig nu vara likgiltig för honom, men inte för hans verk. Med tiden fick hon ett tvivelaktigt anseende, hon provocerade både genom sitt frigjorda sätt att leva och sina litterära ambitioner.

På tiotalet befann hon sig i England och förälskade sig i den framgångsrike målaren och kvinnokarlen Augustus John. Det sades att när han gick på promenad klappade han för säkerhets skull alla små barn på huvudet, de kunde ju vara hans egna. Han fann henne besvärlig och efterhängsen, kallade henne den österrikiska skräcken och bestämde sig för att resa till kontinenten för att komma undan henne. Då brast något inom Frida och hon uppenbarade sig på kajen med en laddad revolver i handen…