En dag.

Ett plastkort förstörde min dag. I järnhandeln gick det inte att betala med det hur mycket expediten än försökte gnugga det rent mot sin rockärm. Och inga kontanter hade jag, vet inte ens längre hur landets sedlar ser ut. Än mindre slantarna. Men jag måste i alla fall gå till en bankomat och där förstod jag att kortet var oåterkalleligt ogiltigt, hur det nu kunde komma sig. Ett nytt fanns bara att få på banken men klockan var över fyra och inga banker har öppet längre än så numera. De skulle ändå inte låta mig hämta ut kontanter från mitt konto för de handskas inte med sådant längre. Jävla samtid. I en sådan situation är man tacksam över att ha anhöriga och vänner. Dottern räddade mig genom att låna ut pengar och betalade också sushin vi åt tillsammans.

Jag gick hemåt med framtidsutsikten att även morgondagen kommer att förstöras, ägnas åt att köa på banken för att ordna fram ett nytt kort som förmodligen skulle lösas ut på posten efter minst en veckas tid. Nu hade jag i alla fall rejält med kontanter att förbruka i närbutiken. I kassan stod en ung man jag inte sett där förut. Han såg ut att ha sitt ursprung i mellanöstern och frågade mig på god svenska, med bara en lätt brytning, om jag gjort högskoleprovet.

- Nej. Det gjorde man inte på min tid.( Dumt uttryck, det är min tid nu också )

- Vad gjorde man i stället då ?

- Man fick sina betyg och sökte vidare på dem.. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara…

- Har ni studerat mycket ?

- Ganska. På universitet, jag läste historiska ämnen.

- Jaså? Man säger att historien upprepar sig. Vad menar man med det ?

- Man menar väl att det finns en tendens att historiska misstag göres om på nytt. Trettiotalet går liksom igen nu och så…

- Men man säger ju att man lär av sina misstag. Stämmer inte det då ?

- Tja, mänskligheten verkar inte ha gjort det.

- Då kanske man ska sluta säga att man lär av sina misstag ?

- Kanske det.

- Ha en bra dag.

- Tack detsamma.

Är det inte egendomligt att man sedan går vidare och tycker att efter ett sådant litet samtal känns det som om dagen blev rätt bra ändå ? Eller också är det inte så konstigt trots allt. Det digitala samhället är mycket konstigare.

 

 

Mogna män.

–Jaså, du har avbildat en gammal man, säger någon.

- Nej, han är äldre, svarar jag. Det gläder mig att du inte kallar honom gubbe.

- Gammal gubbe eller äldre man. Det är väl samma sak ?

Inte riktigt, anser jag i min språkstränghet. I ordet gammal finns något definitivt, avskiljande, rentav avfärdande. Den som är gammal tillhör en egen kategori separerad från de som ännu är unga. Och att kalla någon gubbe är inte precis att visa respekt. Men att vara äldre innebär, tillsammans med det lilla ordet än, att man finns kvar i relation till någon annan. En trettioåring är äldre än en tjugoåring. En nyförlöst är äldre än sin tvilling som föds två minuter senare. Hela livet är vi alla äldre än många andra.

Den centrala figuren i min torrnålsgravyr, ” Äldre man som saknar kvinnorna”, anar med ett visst vemod att det förmodligen inte blir så mycket mer erotik för hans del. Jag återkommer allt oftare till det här ämnet och det beror förstås på att snart blir även jag för damerna bara någon de lämnar sin plats åt på bussen. Men än är jag inte gammal och hedersmannen på bilden ser ut att också, envis och stolt, framhärda i att tänka så.

Det finns många litterära exempel på mogna män som vägrar acceptera att unga kvinnor inte längre är till för dem. Strindberg tyckte det var helt i sin ordning att den trettio år yngre Harriet Bosse skulle ha barn med honom. Litteraturprofessorn i Nabokovs “Lolita” fördärvade sig på en förförisk tonårsflicka.

Men av någon anledning är det författaren Gustav von Aschenbach i Thomas Manns korta roman, eller långnovell, “Döden i Venedig” (1912) jag främst tänker på, även om han inte söker sig till just flickor. Han är fortfarande inte mycket mer än medelålders, men betydligt äldre än Tadzio, den vackre gossen i sjömanskostym som han drabbas av på sin semesterresa och genast blir betagen av. Aschenbach förstår att han själv ingenting annat är än en gammal man i dennes ögon och att det är otänkbart att överhuvudtaget försöka tilltala honom. Han får nöja sig med att sitta i sin solstol och njuta av att se på honom när han leker med sina jämnåriga på badstranden.

Aschenbachs önskan hade alltid varit att bli en äldre man, det skulle ge tyngd och värdighet åt hans författarskap. Men det är inte något som han ser fram emot nu när förälskelsen växer och han ingenting högre önskar än att vara i närheten av Tadzio, vilket denne också anar och gärna låter sig betraktas. Aschenbach följer efter honom i smyg i Venedigs gränder men tappar oftast bort honom, ungdomen flyr undan. Enda möjligheten för honom att närma sig gossen vore att genomgå en metamorfos och själv bli en ung man. Och det är väl det som får honom att låta sminka sig och färga sitt grånande hår kolsvart, något som han nyss äcklats av att se andra äldre män göra.

Så sitter han där, till det yttre föryngrad, i sin stol på stranden. I hettan löses hårets svärta upp och rinner nerför hans kinder och han ser gossens konturer lösas upp av kvällssolen och just där dör Gustav von Aschenbach, inte av ålderdom utan i ett slaganfall. En brutal och bitterljuv gestaltning av sorgen över att bli förvisad bort från den skönhet som hör ungdomen till.

 

Minnesord.

Författaren Jan Fogelbäcks dödsruna publicerades idag i DN och där sades han framförallt ha varit transportsektorns skildrare. Man kan till exempel nämna “Körjournal” som handlar om den hårda åkeribranschen. Under nittiotalet började han brödjobba som tidningsbud och vi blev arbetskamrater under några år in på det nya seklet. Jag lärde inte känna honom väl, men ska försöka lägga mosaik med de skärvor jag har.

Han gick en gång tillbaka till sin trakt med en tidning som saknats, en så kallad småtidning som ansågs försumbar. När man undrade varför han gjorde sig besväret svarade han att han faktiskt var en godhjärtad människa. Inte alls på ett skrytsamt sätt, självförhävande verkade han inte vara, utan som en allmän upplysning. En mild butterhet var vad han visade upp.

Hans trakt började vid vår lilla filial på Pålsundsgatan och följde sedan Heleneborgsgatans jämnnumrerade sida ända bort till Skinnarvikens servicehem, en lång raksträcka där man inte kunde skaffa sig omväxling genom att lägga om gångordningen. Det var bara att beta av port efter port och avsluta med att ta sig upp och ner med hissarna mellan de övergivna våningarna i servicehuset, aldrig att man mötte ens någon nattpersonal där. Och sen fick man traska hela vägen tillbaka med sin tomma vagn. Jag vet, för jag ryckte ibland in i hans ställe när han var sjuk. Han hälsa var klen så det skedde allt oftare.

Till slut blev det en långtidssjukskrivning som han inte kom tillbaka från. Kunde jag vara så snäll att lämna tidningar till honom där han bodde, i Krukmakargatans västra backe? Min trakt var då på gatans andra sida och jag skulle absolut inte behöva avbryta och plåga mig uppför trapporna till honom. Det räckte om tidningarna lades i en låda jag ändå passerade, en sådan som innehöll sand att strö ut under halkiga vinterdagar. Jag tyckte det var en ovärdig lösning och att det var onödigt att han skulle traska dit ner så i stället kilade jag upp och lade tidningarna utanför hans dörr, inget besvär alls. Som tack ställde han vid jul ut den största chokladkartong jag sett åt mig. Det var mer än vad någon av mina ordinarie prenumeranter gjort under alla år.

En dag var hans namn borta från dörren och jag fick inte klart för mig vart han tagit vägen. Det dröjde flera år innan vi möttes igen och då såg han sliten ut och berättade att han drabbats av Parkinson ovanpå allt annat. Och nu är han alltså borta. Jag hade bara mött hans goda sidor och nöjde mig med det. Han kunde nog vara besvärlig och tjurskallig också, det tyckte säkert de ungdomar som en gång mötte honom i en kulturdebatt. Han hade ingen förståelse för deras nyskapande serier. Det räckte så bra med Fantomen, tyckte han.

För att återknyta till den transportvärld han skrev om vill jag likna honom vid något som många fyrtiotalister, kanske också han själv, hade erfarenhet av, åtminstone de som gjort värnplikten. Kanske skulle han blivit förolämpad över att nämnas i militära sammanhang, men jag associerar ändå till det fordon som där kallades valp. En inte särskilt elegant liten rackare ( ja, han var ju kort i rocken ) som envist arbetade sig fram genom den värsta terrängen.

 

 

En magnifik entré.

Det var mitt i varma sommaren och i en skogsglänta klädde ett trettiotal män i yngre medelåldern av sig in till bara kalsongerna när en taxi körde fram. Ur den steg en tjock karl med svart mustasch. Han tog fram en hundralapp, satte fyr på den och tände en cigarr med den brinnande sedeln. Sedan drog han ett djupt bloss och såg sig belåtet omkring. Alla stirrade på honom utan att säga något och fortsatte sedan att dra på sig kängor och dynggrå linnebyxor. Det måste även den nyanlände göra.

Uppgiften som väntade dessa repgubbar var att bygga en bro över ett större vattendrag någonstans i Sörmland och sjuktransportgruppen på åtta man, som jag ingick i, skulle bistå dem. Vår chef var en läkare med lättsam, smidig attityd. ” Ingen av oss vill vara här, men nu ska vi försöka göra det så angenämt som möjligt för oss”, sade han och såg som första åtgärd till att vi blev befriade från all vapentjänst. Vi behövde inte ligga på mage på ett fält och skjuta prick på måltavlor med kpistar. I stället koncentrerade vi oss på att sköta om brobyggare som klämt fingrar eller dragit på sig småsår och njöt i övrigt av det fina vädret som under vilken semester som helst. Jag tecknade mycket.

Friden stördes när en korpral kom rusande och skrek att en förfärlig olycka hänt ute på motorvägen och vi måste omedelbart dit. Just då var vi bara ett par stycken som vaktade förbandsplatsen, de andra hade gått att bada. Våra två terrängbilar, den lilla modell som kallades valp, stod färdiglastade med bårar, förbandsmaterial, brännskadedukar och annat som behövdes. Vi kastade oss in i den ena och drog iväg, beredda på det allra värsta.

Men det var bara en övning, man ville se om vi höll måttet. Tydligen gjorde vi det även om vi själva tyckte att vi rört till allting. I fortsättningen lät man oss vara ifred och vi släpade fram bårarna och lade oss att sova och sola. Men solen skymdes av ett mörkt moln bestående av tre bistra brobyggare.

- Nu får ni ta över den där jäveln innan vi kastar honom i vattnet, sade de.

De syftade på mannen med cigarren. Han hade gjort sig omöjlig hos dem och anslöts alltså till oss, fann sig genast tillrätta och talade om för alla hur de borde sköta sina sysslor. Man kan inte säga att han ansträngde sig att bli populär eftersom han verkade övertygad om att redan vara det. Hans spendersamma stil höll i sig. Några av oss berättade generade att han försökt smyga åt dem en liten slant. Från olika håll fick vi antydningar om att karln var kriminell och hade suttit inne. Kanske för pedofili för han talade ohämmat om sin böjelse för småflickor.

En misstanke om att han inte var allas favorit måste till slut ha sipprat in i honom och därför spelade han ut sitt säkraste kort en kväll när vi alla var samlade i tältet. Han log brett, svankade och fyrade av en rejäl salva. Sådan dränghumor är ju en hörnpelare i den militära kulturen men den här gången roades ingen. Vi flydde åt alla håll, bort från stanken. Hans skapelse hängde dallrande kvar inne i tältet en god stund.

För att slippa skåda ner i fler av hans avgrunder enades vi om att hålla honom borta från alla gemensamma aktiviteter, särskilt arbetet. Men den saken skötte han så bra själv. När något måste göras var han alltid plötsligt försvunnen. Han dök upp snart igen. Vid trossen, om inte annat, när ärtsoppa eller lapskojs slevades upp i plåtsnuskburkarna. Det gick inte att förstå att en sådan människa ansetts lämpad att dra ut i fält.

Vi fortsatte att ta hand om småskavanker, pratade om livet, hängde nere vid stranden och såg imponerade hur bron växte fram. Det kändes vemodigt att veta att den som avslutning skulle monteras ner.

En seriös insats gjorde vi i alla fall. Det gällde en reservofficer som spårat ur. Kanske tog han sin uppgift på för stort allvar eller också hade han råkat bli inkallad under en skör period i sitt liv. Hur som helst betedde han sig efterhand alltmer som om han var vid fronten. Han delade i rasande fart ut order som ingen kunde följa, i alla fall inte gubbarna i brobyggarplutonen som väl aldrig hade trott att de skulle utsättas för ännu en galning. Vi kunde inte göra annat än att se till att han genast kom till närmaste civila akutmottagning. Jag körde och vår läkare satt bak i valpen hos den stackars mannen som nu nått så långt i sitt maniska tillstånd att han talade så snabbt att han inte hann med vokalerna. Han lät som en kulspruta.

Bortsett från denna kusliga upplevelse var repmötet mitt ljusaste minne från militärlivet. Ett fint kamratsskap hann utvecklas i vår lilla grupp under de tre veckorna. Några av oss var sjukvårdare även i det civila. En var belysningsmästare på en teater. En annan revisor. Det hade varit roligt att mötas igen, men vi skulle nog inte känna igen varandra nu efter nästan fyra decennier. Cigarrmannen gick däremot inte att ta miste på när han en dag dök upp i gatuvimlet, fortfarande bred och självsäker. Då gömde jag mig i en port.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Askildsen.

En av dessa försommardagar går en äldre man längs Södermannagatan med en plastkasse i handen. Han är klädd i jeans, färglös kort jacka och en sådan där mössa med skärm som alla har, oavsett ålder. Eftermiddagssolen värmer husväggen bredvid honom och får den att lysa brandgul. Mannen tar av sig mössan och trycker sin kind mot väggen och sen kysser han den. Han tar på sig mössan igen och går sakta vidare.

Gående bakom honom kan jag inte se om hans ansikte uttrycker glädje eller förvirring. Men någonting i hans sätt att röra sig gör mig säker på att det inte var fråga om någon fix idé utan om en ritual som har betydelse för honom. Jag får lust att ta reda på vad den kan handla om, går snabbt förbi och aktar mig för att kasta en blick, som kan råka bli granskande, på hans ansikte. Vid nästa gathörn har jag kommit på den fras jag ska öppna ett samtal med: ” Det var en vacker gest !” Men när jag vänder mig om är han borta, har försvunnit in i en port. Han bor alltså här och kanske en käresta han saknar bodde innanför husväggen han kysste. Vem vet. Repliken jag förberedde var nog inte så bra ändå, för konstruerad även om den var sann.

Efter en stunds funderande under den fortsatta vandringen bestämmer jag att Konditori Chic vid Mariatorget passar bra att läsa färdigt det nyutkomna urvalet av norrmannen Kjell Askildsens noveller på. Det är ett enkelt fik utan mondän innerstadsprägel och alla sorters människor förekommer där. Man kan tänka sig att ett par av Askildsens ensamma män, som borde känna varandra väl men inte gör det, besöker ett sådant ställe för att byta några strödda ord. Han låter det mesta hända, eller inte hända, över en kopp kaffe och frågor som förblir obesvarade ställs medan man dukar eller plockar med disken. Någon gång blir det starkare saker att dricka och då kan ingenting hindra att obehagligheter sipprar fram.

Många av männen i novellerna är gamla eller känns gamla, ofta desillusionerade och ensamma eller omgivna av släktingar de känner sig främmande inför. Jag tänker mig att Askilsen ( född 1929 ) själv är sådan och porträttet av honom på bokens omslag motsäger mig inte. De flesta av hans personer bär på hemligheter som inte bör avslöjas. Det kan röra sig om sexuella fantasier, incestartade böjelser eller ännu värre saker. De frekventaste uttrycken är: ” Han svarade inte. ” Eller: ” Men han sade inget. ” Som man förväntar sig är det kvinnorna som lider mest av tigandet och skrämda försöker de locka några förlösande ord ur karlarna. Män såväl som kvinnor betraktar varandra i smyg, ser noga till att inte själva bli sedda och sen förnekar de att de sett något alls. Det märks att novellerna mestadels är skrivna för några decennier sedan då ämnet fortfarande inte var genomlyst så många gånger om som det numera är.

Jag gör ett försök att ringa in Askildsens knappa, renrakade stil. I ” Min systers ansikte ” beskrivs tre personer genom ett fåtal till synes omotiverade och nyckfulla gester, handlingar och ord. De är förbundna med varandra som i något slags kopplingsschema där knappt återhållet våld irrar fram och tillbaka. Det slutar med en tafatt urladdning som kan tolkas som en förlösning, en möjlighet till försoning. Tvärtemot den hotfullhet som just byggts upp.

I dessa tomrum som oupphörligt markeras anas hemligheter och växer spänningar tills de känns outhärdliga. Vad är det de inte säger ? Var det där allt? Ja, någonting var det i alla fall. Men vad ? Man har jämfört Askildsen med Raymond Carver och deras skicklighet är på samma höga nivå men för mig saknas hos den förstnämnde en överraskande kontrast just när man som säkrast vet var man har honom. Mest sliter det på helhetsintrycket när åldrandets resignation tar över genom lakoniska livssammanfattande sentenser i de sena korta styckena. Bara ett mångtydigt och känsligt minne från en barndomshögsommar bryter av. Någonstans, i någon novell, hade det varit befriande med en kind mot en solvarm brandgul husvägg.