Två hedersmän.

Den amerikanske poeten Walt Whitman uppmärksammas just nu på kultursidorna därför att han skulle fyllt 200 i år om han fått leva. Men det fick han inte, han dog redan vid 72 års ålder. Stålfarfar däremot lyckades bli 101 år. En prestation om man tycker att meningen med livet är att det ska bli så långt som möjligt.

Som gammal var Whitman ganska lik Stålfarfar, åtminstone när det gällde det stora vita skägget. Och just skägg var något som båda herrarna räknade till livets glädjeämnen. För Whitman hörde det liksom erotiken, det vänskapliga samtalet, naturen, kulturen och den nya tekniken det som människan borde ta för sig av och njuta av eftersom det ändå fanns omkring oss och växte. Han uttryckte sig inte så, men det var hans livsfilosofi om jag förstått det rätt.

Stålfarfar blev i början på femtiotalet rikskänd för att, trots att han som sextiosexåring ansågs för gammal, cykla fortare än alla ungdomar i Sverigeloppet från Haparanda till Ystad. När han sedan ställt undan cykeln gick han med samma frejdighet in för att resa landet runt och sjunga till Guds ära.

På åttiotalet, några år före sin död, förklarade han i en tidningsintervju att han aldrig skulle orkat med detta om det inte varit för skägget. Han hade inte rakat sig sedan 1907 och det var det som höll honom så frisk.

Själv har jag haft skägg hela mitt vuxna liv utom några månader för mer än fyrtio år sedan då jag i ett plötsligt infall gjorde mig av med det. Jag kände mig faktiskt väldigt klen den sommaren, så Stålfarfar hade säkert rätt.

Porträttet här på den gamle hedersmannen är taget av Åke Hedström i Gribbylund 1958 , framför en lastbil. Gustav Håkansson, som han egentligen hette, var under sitt yrkesverksamma liv åkare i Gantofta vid Hälsingborg. Jag fick aldrig äran att träffa honom, men väl hans son som skägglös övertog åkeriet. Skåningar är inte sällan spänstiga och skäggiga.

Titanens dotter.

August Strindberg hade i sitt första äktenskap, med Siri von Essen, tre barn. Med sin andra fru, den österrikiska skribenten Frida Uhl, fick han ett fjärde. Kerstin som föddes 1894.

Makarna skiljdes snart och hade i fortsättningen bara brevkontakt. August återvände till Sverige och Frida vistades också utomlands, borta från sin dotter. Strindberg hade inte någon mer fast relation under resten av seklet men Frida levde med olika män. Med kabareförfattaren Frank Wedekind fick hon sonen Friedrich som, tydligen med Augusts godkännande, bar efternamnet Strindberg eftersom han föddes innan innan Frida och August lagligen skiljdes.

Kerstin levde under sin barndom i Österrike hos mormodern Marie. Strindberg hade en förtroligare relation till sin svärmor än till sin exfru. Marie, änka efter en av Wiens ledande tidningsredaktörer, var intellektuell och delade Strindbergs intresse för ockultism. De två hade en flitig korrespondens under nästan hela Kerstins barndom. I den infogade Strindberg brev till sin dotter, det var den enda regelbundna kontakt han hade med henne. Efter separationen från Frida Uhl träffade han Kerstin bara en gång.

Dessa brev finns bevarade och är rörande och roliga att läsa. Han skrev om småsaker i sin vardag och raljerade om sig själv, berättade att nu hade han minsann blivit en sportjanne med knäbyxor och cykelstrumpor och ritade sig själv i den utstyrseln. Här är ett exempel där man känner igen hans rappa, spänstiga språk : ” Pappa arbetar mycket, mycket och dricker te och mjölk om kvällarna, med kaka, röker mindre tobak och snapsar oerhört litet. ” ibland bannade han henne : ” Mormor skriver att du inte är snäll och lydig och det är illa, så illa, att jag är rädd för att komma till dig. Härskarinna skall du bli, men icke vara tyrann. Icke alla människor låta sig valla kossa som jag, och kossorna förlora också tålamodet ”

Han bodde nu i Lund och lilla Kerstin fick veta att han träffade kollegor och docenter som han spelade kägel med och åt middag med på krogen Åke Hans. Och framförallt skrev han “Inferno” men det gick trögt utan hans Beatrice, som inte bara var en litterär gestalt utan Beatrice var för honom hans kära lilla Kerstin. Och penningtrassel hade han som alltid. 600 francs skulle han fått för Hemsöborna, vart tog de vägen ? Stackars lilla pappa. Annars var hans värsta bekymmer osämjan med mamma Frida, men allt om det har han förstånd nog nog att diskutera bara med svärmor. Fast ibland spillde det över i breven till Kerstin.

Ja, breven är roliga som kåserier att läsa och man märker att han var en kärleksfull pappa som skrev förtroligt om vad som helst utan förbehåll. Man glömmer lätt att det riktades till ett barn som bara var ett par år gammalt och fick det uppläst för sig av sin mormor och att Kerstin inte ännu var skrivkunnig och kunde besvara breven. Man undrar hur mycket hon begrep av det. Men säkert begrep hon att pappa satt långt borta i norr och längtade efter henne och lika säkert längtade hon efter honom.

Just vid sekelskiftet upplöstes äktenskapet formellt med Frida Uhl. Strindberg kände sig fri, betraktade sig som änkling och ” som sådan har jag erbjudit en ung dam min hand ” . Det var Harriet Bosse, som han snart fick en dotter med. Inte heller det äktenskapet höll och så satt han nu som en äldre av alla respekterad författare och funderade över hur han skulle förhålla sig till sina fem barn ( har jag räknat rätt ? ). När det gällde Kerstin kom han fram till att hon inte behövde honom mer. Hon var ju snart vuxen menade han. Det sista brevet till henne avslutade han så här:

” … jag är ju författare, och livet är för mig blott material för dramatiska arbeten, i allmänhet tragedier. Lev väl ! Och betrakta mig endast som ett minne ! ”

Detta skrevs 1909. Kerstin var då 15 år, hade växt upp hos sin mormor utan att någonsin ha mer än sporadisk kontakt med sin mamma och pappan som hela tiden bott i ett annat land bestämde nu alltså att hon inte behövde honom. Vad hon själv tyckte sig behöva finns det inga uppgifter om.

Kerstin växte upp ansågs vara en charmerande ung dam, såg sydländsk ut som mamman, var slagfärdig och kvick, hade livfull mimik, berikade sitt tal med utrop och läten och sitt skriftspråk med tankestreck och utropstecken ( som fadern alltså ).

Som tjugoåring, ett par år efter Strindbergs död , flyttade hon till Sverige för att lära sig svenska så att hon skulle kunna läsa sin fars skrifter på originalspråket. Hon kom att stanna här. Hon gifte sig, skiljde sig och levde sedan ensam i en liten lägenhet på Södermalm. De sista åren tilltog hennes misstänksamhet mot människor. Hon förklarades sinnessjuk och var periodvis intagen på mentalsjukhus. Hon dog 1956.

Detta läser och skriver jag om vid ett fönsterbord på konditori Sturekatten, något kvarter från Dramatiska Teatern där man spelar Strindbergs pjäser så ofta man kan. Bredvid mig i fönstret sitter två porslinskatter. Den ena är stor och har en kravatt knuten om halsen. Den andra är liten och sitter ett stycke bort och tittar på stora katten. Den lilla katten ser ut att vänta eller längta.

De förlorade europeerna.

Nog finns det en tendens till att ge riktigt bra berlinskildringar platta allmänna titlar. Christopher Isherwoods Farväl till Berlin om den hektiska Weimartiden, Hans Falladas Ensam i Berlin om krigsåren, Emanuel Litvinoffs Tillbaka till Berlin om åren mellan kriget och muren och Wim Wenders film om den delade staden som fick heta Himmel över Berlin. Jeder stirbt für sich allein, originaltiteln på Falladas roman, säger mer om den lilla människans utsatthet, Wings of desire antyder att änglarna längtar efter att bli människor…

… och Litvinoffs roman heter ursprungligen ”The lost europeans” , vilket betyder att två nya förlorade generationer söker sig tillbaka till kalla krigets Berlin. Den medelålders Hugo Krantz, en gång framgångsrik kabaretförfattare, har kommit tillbaka för att leta upp sin ungdomskärlek, mannen som förrådde honom till nazisterna. Unge Martin Stone, som blivit engelsman, återvänder till sin barndomsstad för att kräva tillbaka den förmögenhet som konfiskerades när hans familj slogs sönder och jagades bort från tredje riket. Krantz rötter rycktes upp i ungdomen och han är dömd att söka återfinna dem. Stones generation hämmas inte av någon förlorad optimism, den är pragmatisk och plockar åt sig vad den kan bygga vidare på bland ruinerna.

Och så finns det en representant för en äldre generation också, Goldberg som uthärdat hela kriget i koncentrationsläger och sen dör i ett helt vanligt slaganfall när alla tror att han blivit evig, en evig judarnas anklagelse mot det tyska folket. För det är vad romanen handlar om: den tyska skulden och hur judarna ska klara av att leva vidare bland tyskarna, i Berlin.

Som i Isherwoods roman och dess filmatisering Cabaret finns en vänlig äldre dam som hyr ut rum åt sökare som Krantz och Stone och underligare figurer än så. Här är hon en bedagad Sally Bowles, mycket överseende med de inneboende. Att Stone smyger dit kvinnan han råkar bli förälskad i, en fabriksarbeterska från den fattiga östzonen, gör inte henne något men det accepteras inte av de andra judarna. Att ingå förbindelser med tyskar överhuvudtaget ses som förräderi, hela tyska folket anses skuldsatt gentemot det judiska. Stone, som kommit så fylld av hat att han inte kan kommunicera ens med juristen som ska sköta hans penningkrav, mjukas genom kärleken upp. Han ser dystert ut genom fönstret i sitt lilla hyresrum och frågar Krantz: Om någon här begår ett mord, är då hela grannskapet medskyldigt ? Egentligen är det kärleken båda söker, men den har blivit så infekterad av politik och historiska tragedier.

Det upptas många fler intressanta aspekter på denna stora fråga och det händer mycket mer i engelsmannens Emanuel Litvinoffs ( 1915 – 2011 ) mästerverk. Nu är muren borta och mer än ett halvsekel efter romanens femtiotal söker sig nya generationer till Berlin.

Lånebibliotek.

Visst händer det att jag lånar böcker, men vissa vackra exemplar måste man äga. På den vårliga rean hos Antikvariat August roffar jag åt mig dessa två, och sätter mig genast att läsa den översta på kafé. En av essäerna, skriven av historikern Carin Bergström, råkar handla om just lånebibliotek.

Sådana fanns faktiskt i huvudstaden redan under frihetstiden. Efter mönster från utlandet inrättades det första 1757 av bokhandlaren Lars Salvius. Först 1784 öppnades två till, det ena av hans kollega Magnus Swederus och det andra av kantorn Fredrik August Cleve. 1793 tillkom ytterligare ett genom hovlakejen Carl Conrad Behn och sedan tre till under resten av seklet.

Bibliotekariernas sociala ställning är av intresse. Det rörde sig nämligen inte om lånebibliotek i vår moderna mening, man tog betalt för att låna ut böcker. För de etablerade bokhandlarna var det en sidohantering och för de andra ett sätt att få en nödvändig extrainkomst. Svårast att hävda sig i konkurrensen hade Behn som inte ägde den bildning som krävdes och måste hålla sig till att hyra ut triviallitteratur.

Mot en årsavgift på 4 riksdaler fick man låna så mycket man ville, men bara en bok åt gången. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar det mer än 1.000 kronor så det var förstås bara folk ur de högre samhällsklasserna, främst ämbetsmän, som lånade böcker och än så länge mest vetenskaplig litteratur.

I takt med befolkningens ökande läskunnighet tilltog efterfrågan på romaner och enklare läsning och lånebiblioteken anpassade sig efter det. När Cleves änka Cecilia övertog sin mans rörelse gjorde hon om den till ett rent underhållningsbibliotek och under 1800-talet blev i stort sett all biblioteksverksamhet en kvinnlig angelägenhet, där kunde de utan utbildning få en social roll. Men ännu sågs det inte som ett yrke eller blev en heltidssyssla.

Ett tidigt bibliotek av modernare folkbildningssort besökte jag för några år sedan i det lilla samhället Kluk i de jämtländska skogarna. Där, mittemot handelsboden, fanns då ( och finns kanske fortfarande kvar) det bibliotek som nykterhetsrörelsen startade 1907. Då köpte man för sextiofem kronor och trettiofem öre in nitton volymer. Strindbergs svenska öden och äfventyr. Kapten Grants barn. Jack London. Berta von Suttners Ned med vapnen. Gustaf Fröding och Hagar Olsson. För att nämna något av det man läste i hemmen och under raster i arbetet vid sågverk och ugnar.

Nykterhetslogens protokoll finns bevarade och där kan man se hur viktig kulturen ansågs vara ” Är romanläsning skadlig eller kan den i viss mån verka bildande? ” Den frågan ställdes och besvarades.

” Hvad skola vi göra för att i sanning fylla vår höga uppgift att vara människa ? ” löd en annan fråga. Den bordlades till nästa möte och infördes som paragraf sju. Det krävdes tid och allvarlig begrundan att reda ut den saken. Idag skulle denna berättigade fråga inte tas till protokollet någonstans. Frågeställaren hade väl fått en diagnos och satts att läsa sina underliga böcker någonstans där han inte stör ordningen.

 

Bara en liten karamell.

När tåget sätter sig i rörelse vid Slussen rullar en gul borttappad karamell snabbt över golvet. Tre personer observerar den. En dam som just klivit på med stora bruna kassar småler åt mitt håll. En ung man tittar upp och återvänder genast till att med slutna ögon lyssna på något i sina hörlurar. Och så är det jag som försöker följa Peter Handkes vindlande ordmassor i ” Tankar om den lyckade dagen ”. I Gamla Stan kurar några duvor på ett räcke ovan perrongens frusna människor. Kanske är de änglar som försöker komma underfund med oss. Idag är det mazarinens dag, och ändå en dag lik andra.

En lyckad dag kan vara dagen man äntligen får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, dagen då man möter sitt livs kärlek eller helt enkelt en dag då både vädret och middagen klaffar perfekt. Men Handke är ute efter något annat. Inte dagen då livet förändras, tar en ny riktning, dagen då maten var utsöktare än någonsin, utan dagen man stannar till inför något plötsligt, en liten skiftning. Då man ett ögonblick är så fullkomligt närvarande i något man uppfattar med sina sinnen att det präglar hela dagen och kanske mer än så. Man ser en katt, känner plötsligt hur en blyertspenna luktar, stannar till för att lyssna på en melodislinga eller känner oväntad värme av några ord i ett samtal med en främmande människa. En gång stod jag betagen av hur kvällssolen lyste upp en husgavel på Klostergatan i Lund och tänkte att detta ska jag minnas i morgon och hela livet. Det finns många fler dimensioner i Handkes text, som han kallar ” En vinterdagdröm ”, men jag tror att sådana upplevelser är kärnan i den.

Peter Handke, född 1942 i Österrike, nämndes förr som nobelpriskandidat men nu tycks hans stjärna ha dalat ett stycke efter opassande uttalanden i något politiskt sammanhang, jag minns inte vilket. Det är också han som, tillsammans med filmens regissör Wim Wenders, skrivit manuskriptet till ” Himmel över Berlin ” och där känner man igen det poetiska omständliga språket med alla upprepningar och återtagandet av tankegångar med bara ytterligare förstärkande exempel, försöken att formulera sådant som inte kan formuleras.

Filmens änglar vandrar runt bland berlinarna, lutar sig över dem och lyssnar till deras tankar och de hör monologer, aldrig dialoger. På det viset lär änglarna känna människornas ensamhet, men inte deras gemenskap. De noterar, och för till och med bok över, vad människor gläds åt, men kan inte känna vad de känner när de är ensamma eller med andra. En av änglarna stiger ner, blir en människa med förmåga att älska och att glädjas åt små saker, åt sådant som gör en dag lyckad. Kanske en gul karamell.