Mina drakar.

Jag har två drakar att tampas med. Stora Draken är Dagens Nyheter och Lilla Draken är Svenska Dagbladet. Stora Draken är i kvantitet den utan tvekan största, åtminstone på Södermalm där jag bor och arbetar. Lilla Draken nöjer sig med mittfacket i min budvagn, medan Stora Draken svämmar över i de två andra och dessutom inväntar mig med ett par rejäla portbuntar ute på trakten. Är jag på hugget får också de följa med från start och då är det oftast rågat mått på vagnen. Ändå är det Lilla Draken som ställer till det värst på helgerna.

Och det den jäklas med är de två bilagorna som ska ut på fredagar och lördagar. Perfect Guide heter den blänkande eleganta trycksak som är tänkt att vara russinet i helganrättningen. Livsstilsmagasin kallas den och den glädjer prenumeranterna med reportage om hur de som har råd till det njuter av gott vin, smakfull design och inredning och vackra kläder. Den är tänkt att följa med lördagstidningen men många av oss bud väljer att blada in den redan på fredagen eftersom risken är att Lilla Lördagsdraken blir extra tjock och svår att få ner i brevinkasten om Guiden ingår. Den är retfull redan genom att det glättade papperet gör att den gärna glider ur. Jag står där och bladar och funderar över hur meningsfullt det är att denna skrift, som så tydligt riktar sig bara till den unga medelklassen, delas ut på äldreboendet på min trakt. Där bor de som av tradition läser Lilla Draken eftersom de uppskattar understreckarna och allt det andra läsvärda som den har att erbjuda. Därför var det en överraskning att kamraten, som på sin trakt har det hem för välbärgade äldre som heter Borgerskapets Änkehus, fick skarp tillrättavisning för sitt sätt att handskas med Perfect Guide. Han har överlägset flest Smådrakar av alla just på grund av Änkehuset och det var mest praktiskt för honom att ta med Perfect Guide på fredagar. Varför reagerade de gamla mot den ordningen ? Inte brydde väl de sig om när den delades ut. Men det visade sig att på lördagarna kom släktingar på besök och de ville gärna fördriva den enformiga besökstiden med att drömma sig bort i reportage om det goda livet. Och så hade alltså den begärliga läsningen kommit dagen innan och redan försvunnit ut i pappersinsamlingen ! Det kunde de förstås inte tolerera.

En större förtretlighet är dock den andra bilagan, Magasinet. Där finns alla bostadsannonserna som ju har stort allmänintresse. Därför har man bestämt att även de som inte prenumererar på Lilla Draken ska få ta del av den. Folk anlitas till att dela ut alla dessa magasin på dagtid, men understiger de ett visst antal på en trakt blir det nattbudets uppgift. Jag hör till de som drabbats och måste nu ett antal helger sköta om det parallellt med det ordinarie jobbet. Allt ska ut inom den vanliga överenskomna tiden, alltså före sex på fredagar och före sju på lördagar. Jag har bestämt mig för att, enligt tidens sätt att uttrycka sig, se det som en utmaning, inte ett problem, och hittills har det gått bra.

Alla ska ha detta magasin om de inte personligen hört av sig och protesterat. Ejreklamlapparna blir allt större och ilsknare och någon som har en brevlåda utanför dörren klär varje helg in denna i en frottéhandduk, förseglar rejält med tejpremsor och snören och toppar det hela med en stor skylt om att Magasinet vill man fanimej slippa se. Men åtminstone en person blir ordentligt gramse om det skulle råka utebli. Jag tänker mig att det är denna person jag jobbar för.

Självbetraktelser.

Under en av sina promenader fick Sören Kirkegaard infallet att hoppa rakt upp i luften och slå ihop klackarna. Men redan innan han landat på marken igen var han en man som såg sig själv slå ihop klackarna.

Teologen Göran Sahlberg återberättar anekdoten i en antologi där han och nio andra författare förmedlar sina intryck av Dag Hammarskjöld och dennes postumt utgivna dagbok “Vägmärken ” . Och han gör det för att betona att den kylige, intellektuelle och sensible ämbetsmannen Hammarskjöld liksom Kirkegaard ständigt iakttog sig själv. Man kan ju tycka att det är svårt att undvika det just i en dagbok.

Jag hittade antologin på Antikvariat Augusts vårrea där man varje vecka sänker priserna med 10 % i taget. Ett årligt evenemang lika dåraktigt att avstå från som Världens Längsta Bokbord i augusti, även det på Drottninggatan.

Hos August råkade jag också, helt oväntat, fastna för portugisen Fernando Pessoas ” Orons bok ” . Ren slump finns nog inte och redan av bokens baksidestext stod det klart att Pessoa kommit i min väg för att ge ett annat perspektiv på människans fångenskap i sig själv. Eller rättare sagt söker han som författare befria sig från det besvärande jaget genom att splittra upp det på en massa alternativa karaktärer, heteronymer. Han kallar dem så eftersom han inte ser dem som sina pseudonymer.

I Orons bok är det bokhållaren Bernardo Soares , en ” halvheteronym “, som berättar om sitt utåt sett händelsefattiga liv i Lissabon i början av förra seklet. Drömmar och dagdrömmar flyter samman. Han säger att han kan föreställa sig allt därför att han ingenting är, kan drömma sig vara kejsaren av Rom, vilket kungen av England inte kan eftersom han i sina drömmar inte kan vara någon annan kung än den han är. Hans verklighet hindrar honom att känna.

Soares säger sig vara omgivningarna till en liten stad som inte finns. Men hur mycket han än förnekar existensen av en kärna, ett centrum, kan man som läsare inte undgå att tänka sig ett jag därinne, en bestämd person som skriver denna dagbok. Och det kunde ju lika gärna vara Pessoa själv. Men för honom var det antagligen litterärt befriande att låta en fritt flytande gestalt bli berättare.

Dag Hammarskjöld var motsatsen. Han strävade inte efter att upplösa sitt jag. Sakligt betraktade han sig själv, sina ambitioner och inte minst sina brister samt analyserade målmedvetet sina möjligheter att göra gott för världen. Han får sista ordet genom en skygg reflektion i ” Vägmärken”:

Narkissos böjde sig över källan – bunden vid den enda människa i vars blick han vågat eller fått försjunka.

Om en kärleksfull film.

Lady Bird längtar bort. Bort från Sacramento, den armhåla i Kalifornien där hon som tonåring bor i fel stadsdel med en bitter mamma, snäll strax arbetslös pappa och en bror och går i katolsk skola. Hon är äntligen på väg därifrån till college i New York när rektorn säger till henne att hon måtte älska Sacramento, som hon har berättat så bra om i sina uppsatser. Lady Bird förstår ingenting, hon avskyr ju stan. Men medger att hon i alla fall ägnat den uppmärksamhet. Det är väl samma sak, menar rektorn.

Det är ett förståndigt påpekande. För visst är det så att kärlek såväl som vänskap förutsätter uppmärksamhet. Att man bryr sig om och vill veta något om den man säger sig bry sig om. Filmen anses främst handla om relationen mellan Lady Bird och hennes mamma. Är det verkligen kärlek mamman känner när hon aldrig formulerar den utan bara ägnar sin dotter en kvävande uppmärksamhet ? Hon är för vagt tecknad och hennes bevekelsegrunder presenteras så sent att hon, åtminstone för mig, inte blir intressant.

Det är uppenbarligen så att regissören Greta Gerwig berättar om sin egen utveckling via Lady Bird. Man känner igen karaktären från den tidigare “Frances Ha” där hon själv spelade titelrollen och den filmen kan ses som en fortsättning. Där försöker den nerviga unga damen etablera sig som dansare i New York och temat är även då den röra som ibland är kärlek, ibland vänskap. Visst förälskar sig både Lady Bird och Frances Ha i pojkar, med det är tydligt att väninnorna betyder mest. Hennes uppmärksamhet och nyfikenhet på dem är så intensiv att det snarare är här kärleken finns.

Filmen får mig att fundera över gränserna mellan vänskap och kärlek och jag förstår att jag inte vet något alls om hur det ser ut när den senare stilla och varsamt växer fram ur den förra. Helt enkelt därför att det stadiet har saknats i mina viktigaste relationer. Jag kan i alla tre fallen exakt bestämma tid och plats då kärleken utan förvarning tog sin utgångspunkt. Entrén till universitetsbiblioteket i Lund där den som är på väg in till låneexpeditionen möter den som är på väg upp från tidskriftsarkivet. Matsalen på Skurups folkhögskola framför kassan där två lunchbrickor kolliderar. Mittrefugen på ett av övergångsställena i korsningen Hornsgatan- Torkel Knutssonsgatan. Inte heller vet jag hur man går den andra vägen, från kärlek till vänskap. Efter den första relationen verkar den ömsesidiga viljan till det saknas. När det gäller de två andra, som var djupare och längre, hann döden skilja oss åt.

Kanske är det så att kvinnor, liksom Lady Bird och Frances Ha, rör sig ledigare, inte är så uppmärksamma på var någonstans mellan känslopolerna de befinner sig. Vi män anses ju vara benägna att spalta upp tillvaron.

Bäst reda i begreppen får jag när jag kommer hem till Ragnar. Han är inte stum och motsträvig som Lady Birds mamma. Han utrycker klart och tydligt på en gång både trogen vänskap och villkorslös kärlek. Med svansen.

Plågas eller njuta.

Det bor en livsnjutare på Hornsgatan. Vid tvåtiden varje natt står han utanför sin lägenhet, iklädd överrock så här års, röker en cigarr och smuttar på kanske whisky ur ett stort kupat glas. Han vaggar i takt med musiken som strömmar genom hörlurar stora som gammeldags öronlappar. Ögonen är slutna och han ser ut att njuta alldeles kolossalt.

Jag vet att han har denna vana eftersom jag, som alla andra nätter, just hoppat ur hissen, ryckt upp dörren och nu i förbifarten noterar honom när jag rusar förbi med en tidning färdigvikt i handen och siktet inställt på brevlådan vid dörren längst bort på loftgången, den ende prenumeranten på denna våning.

Oftast observerar han mig inte men ibland , när mitt slammer bryter in bland välljudet i hans lurar, betraktar han mig ointresserat under halvslutna ögonlock utan att ens nicka som hälsning. När jag återvänder efter att snabbt ha levererat hos hans ende morgonläsande granne, har han slutit ögonen igen och höjer sitt glas förnöjt småleende. Cigarren ligger glödande i en askkopp på ett nätt litet bord bredvid. Det är allt jag hinner se och vill ge mig tid att se. Jag är upptagen att av förbereda mig för nästa våning, nästa port. Full fart.

Nog är detta ett, visserligen kontaktlöst men dock, möte mellan två ytterligheter: Livsnjutaren och den i sin samhälleliga tvångströja inneslutne pliktmänniskan. Jag får finna mig i att representera den senare.

I veckan offentliggjordes Ungdomsbarometern och tydligt är att ungefär en tredjedel av de intervjuade vill se sig som just livsnjutare. Allra helst beskriver flickorna sig som feminister och pojkarna som gamers, vilket innebär att ägna sig åt spel digitalt eller på någon form av bräde. Men på andra plats för båda könen kommer en vilja att leva förnöjsamt som nattugglan på min trakt.

Om man frågade dem vad begreppet livsnjutande innebär skulle de förmodligen svara att det också handlar om att sköta sin kropp, sin hälsa, så att njutningen kan förlängas långt in i ålderdomen. Alltså motionera vettigt, inte så att man plågar sig. Och många vittnar ju också om hur de njuter av att sträcka ut ordentligt på gymmet eller i motionsspåret, att känna hur de tänjer musklerna till det yttersta. Egentligen är väl det inte så annorlunda än vad jag upplever när jag, i den hastighet som känns bäst för mig, löper vidare i natten och samtidigt gläds åt tystnaden omkring mig som ger utrymme åt tankar. Så kanske är vi lika mycket livsnjutare båda två, jag och mannen som står kvar där borta på sin loftgång och vaggande i takt med sin musik tar ännu en klunk whisky och ett bloss på cigarren. Och månen lyser på oss båda.

Om skevhet, mest i sinnet.

Den fina radiointervjuaren Katarina Hahr samtalar med författaren och podcastaren Sigge Eklund om avund och han har en del att säga utifrån sin erfarenhet som tyst lyssnande barn till framgångsrika släktingar han ville likna. Fortfarande kan han störas av att se andra få stora uppdrag som han länge drömt om för egen del, uppleva det som en ” skevhet i världen ” att han förbigås. Jag känner igen det där, trodde mig länge om att kunna hantera min avundsjuka eftersom jag hade som vana att skicka vykort med gratulationer och uppmuntran till konstnärliga vänner när de gjort bra ifrån sig. Ända tills jag upptäckte att jag aldrig sände några sådana till de som var verksamma på mina egna revir, inom de genrer som jag betraktade som mina. Ändå kommer jag inte, som Eklund, från en miljö där man konkurrerade på konstnärliga områden.

Vrede behöver inte ses som något negativt, såvida man inte är våldsam. Tvärtom blir den som slår näven i bordet och rensar luften en hjälte. Lättja är ju riktigt charmigt, den late är en bohem, en levnadskonstnär som genomskådat prestationssamhället. Att vara girig är inte så vackert, men man kan åtminstone urskulda det med att man är förnuftig och hushållar med sina resurser och sparar åt sina efterlevande. Den liderlige, av kättja besatte, är i alla fall inte så njugg och kontrollerad i sina känslor som vi andra träbockar utan ger sig hän i kärlek. En lika frimodig person är väl också den högmodige för nog önskar de flesta att, som en Zlatan, sätta sig över kraven på att vara blygsam och skenheligt ödmjuk, det gäller bara att våga. Och går högmod verkligen före fall ? Jag ser sällan någon högmodig falla. Ordet frosseri kan vi stryka, för längst in bland fetknopparnas valkar döljer sig en njutningsmänniska, och en sådan vill alla framstå som. Man kan säkert äta ihjäl sig på gåslever, så en gourmand kan samtidigt vara gourmet.

Men vad gör vi med avundsjukan, den sjunde dödssynden ? Finns det något gott att säga om missunnsamheten ? Inte har jag någon glädje av att bland de andra lasterna vara helt befriad från åtminstone lathet för just den ständiga strävsamheten, den höga ambitionsnivån, fungerar som ett slags jäst som får harmen över andras framgång att svälla. Som lat hade jag kunnat tänka att det bekymrar mig inte vad andra gör för en dag tar jag mig samman och då jävlar… Paradoxalt nog är jag ändå inte någon inte någon tävlingsmänniska som ständigt mäter mig med andra, utan jämför mig bara med döda mästare som står över all avund. Så varför denna mentala skevhet, dessa svarta korpar som är så svåra att bli kvitt ? Kanske hade de varit lättare att komma tillrätta med, hålla ifrån sig, om fler människor, som nu Eklund, erkänt denna pinsamma svaghet hos sig själva. Att man är utsatt för andras avundsjuka talar man däremot mer än gärna om.