Rapport från ett bokbord.

Som inför alla andra års Långa Bokbord ålade jag mig spartansk återhållsamhet: Den här gången ska jag inte förlänga min bokhylla med en meter utan det får räcka med ett par volymer och i stället koncentrerar jag mig på att njuta av atmosfären, gläds åt att få umgås med människor som älskar böcker.

Och som alla andra år spräcktes min vackra föresats redan vid första bordet. Där huserade kamraten Claes och hans två söner och de råkade den här gången ha flera vackra konstböcker, något som annars inte är deras specialitet. Lyckligt befriad från mitt illiterata överjag vandrade jag vidare utmed Världens Längsta Bokbord som i år inte omfattade hela Drottninggatan fram till backen, utan började vid Åhléns. I stället hade man lagt till en avstickare in mot Norra Latin.

Det blev ändå inte bara närigt boksamlande, löftet om att umgås hölls. Jag avvek en stund för att bläddra i fynden jag dittills gjort vid en kopp med påtår på kafè Vetekatten och gjorde där, i toalettkön, bekantskap med David Stenfelt som pausade från säljandet av sin bok ” Oliver Fröjds filosofiska betraktelser ”. Den handlar om hur han tillsammans med sin hund filosoferar över livet. Ämnet lockade och det är alltid roligt att läsa böcker skrivna av någon man mött personligen så den köpte jag.

På scen inne i Centralbadets trädgård snabbpresenterade Föreningen Arbetarskrivare sina författare, bland annat Jane Morén och Jan – Ewert Strömbäck som skrivit biografier över varsin hittills förbisedd kvinna, Anna Johansson-Visborg respektive Mary Andersson.

Sällan har jag på en dag gjort så många intressanta fynd.

Ett praktverk om Goyas grafiska svit ” Los desastres de la guerra ” .

Auktionskatalog med bland annat sällan sedda skisser av Egon Schiele ( det du, Anders Abelin ! )

För mig som skåning intressant litteratur om och av Frank Heller och Nils Ludvig. I den senare råkade det ligga personliga hälsningar från författaren själv.

Vacker biografi om renässanstänkaren Tomaso Campanella.

Och kanske roligast av allt en avräkningsbok från och med år 1897 för en tia. Jag har länge sökt en bok lämplig att bokföra min ( förhoppningsvis ) sålda grafik i, uppgifter om numrering i upplaga och sånt. Här finns så många obrukade sidor med rödrandade kolumner att det räcker restan av mitt konstnärliga liv. Jag kan ta vid direkt efter noteringen om skulden till kandidaten S.O. Rylander i Upsala 1909. Det är alltid tillfredsställande att etablera en historisk anknytning åt sig.

Rachel Cusk.

Författarinnan Faye, nyskild mamma med två söner flyttar till London och hon ger sig i slang med alla människor hon möte. Hantverkarna som renoverar hennes nya hus, elever på skrivarkurser hon håller och författarkollegor och förläggare på konferenser och festivaler hon reser iväg till, herrar i karriären på flykt från businessklass, egocentriska författare, dessillusionerade yrkeskvinnor och försummade tonåringar, alla berättar de om sina liv för Faye som kan både lyssna och delge skarpsinnigheter.

Faye är huvudperson i kanadensisk-engelska Rachel Cusks romantrilogi “Konturer”, ” Transit” och ” Kudos”. Man har kallat böckerna en förnyelse av romankonsten, men frågan är om det inte lika gärna skulle kunna vara noveller. Dialogerna och monologerna löper på i en lång kedja, och inga av personerna utom berättaren Faye återkommer i ett nytt sammanhang. De är förbrukade när de återgett sina erfarenheter. Inte heller kan man kalla det dokumentära intervjuer eftersom hon knappast under så kort tidsrymd skulle kunna ha turen att möta så många människor som alla, utan tomt mellansnack, har så mycket viktigt att meddela. Det är som om de stått på lur och väntat in Faye, laddade med varsin originell och gripande livshistoria som dessutom ger ett nytt perspektiv på det som avhandlats dessförinnan. Varje berättelse innehåller stoff till en hel roman, så på det sättet kanske Cusk skriver en ny sorts romaner.

Faye själv hinner komma till tals med egna funderingar både under och mellan mötena, men när hon själv äntligen ska intervjuas om sitt författarskap blir det, ironiskt nog, även då så att hon får finna sig i att vara lyssnare när intervjuarna brer ur sig om sig själva.

Egentligen är det ointressant att spekulera om vilken genre man ska peta in de här böckerna i. Crusk ( född 1967 förresten ) har sin konstnärliga frihet att fabulera ihop levnadsöden och hon gör det skickligt.

Det lilla välfunna ordet.

I Monthy Pytons klassiska sketch flyter en osannolikt fet man in på restaurang och beställer den ena rätten efter den andra. Till slut förklarar han sig vara tillfreds, men då trugar man på honom en sista liten läckerbit och han rämnar i ett fyrverkeri av inälvor och osmält mat.

Detta kan ses som metafor för hur en borgerlig publik, också mätt och belåten och trygg med en världsbild i jämvikt, briserar när ett olämpligt ord hörs från scenen där harmlös underhållning förväntas.

Den bisarre dramatikern Alfred Jarry, patafysikens anfader, lyckades med precis en sådan provokation när hans pjäs ” Kung Ubu ” från 1896 uruppfördes i Paris. Kungen själv, en diktator sedd i skrattspegel, öppnade föreställningen med att vråla: Merdre ! Merde var ett vanligt franskt skällsord som inte borde väcka anstöt, men förstärkt med det extra lilla r:et tog det skruv. Det spreds inte precis inälvor över salongen, men publiken släppte i alla fall ut allt av bigotteri och pompösa anständighetskänslor den bar inom sig.

1901 ville författaren och baronen Ernst von Wolzogen introducera den franska kabarèttraditionen, som Jarry ingick i, på sin ” Buntes Theater” vid Alexanderplatz i Berlin. Han hoppades på en Ubueffekt, men var osäker i sin kontakt med den föga aristokratiska publiken. Därför bjöd han in den pålitligt opålitlige poeten Hans Heinz Ewers.

Ewers ( 1871 -1943 ), en vacker elegant man med emaljöga och ansiktet täckt av mensurärr, var välkänd för sin förmåga att ställa till förtret i alla sammanhang han trängde sig på. Hans mest kända litterära insats var annars romanen ” Alruna “, skriven många år senare. Den bygger på en gammal myt om hur en avrättad lustmördare i dödsögonblicket avger sin säd i marken som befruktas och resultatet blir Alruna. I träsnittet här har jag inspirerats att avbilda Ewers tillsammans med en alruna.

Inför den för kvällen elegant uppklädda publiken reciterade alltså Ewers sina dikter och strax kom ordet, ”popo”. Det var tysk vardagsslang och betydde ungefär arschle, inte särskilt uppseendeväckande i folkmun men på en teaterscen fick det en annan verkan. Wolzogen fick sin skandal, men det kostade. Ewers lurade av honom halva hans skådespelartrupp till en egen nystartat scen.

1969 gjorde den fria gruppen Pistolteatern i Stockholm en nytolkning av Kung Ubu. De kallade den ” Direktör Ubu ”, alltså med en tydlig adress på provokationen. Men hur skulle man, nu när så många var politiskt överens, lyckas reta den radikala grupp som utgjorde publik? Lösningen blev att direktören hoppade fram och skrek:” Knullfitta ! ”

Jag såg faktiskt denna uppsättning, upprest till huvudstaden på studiebesök och ingående i en stor grupp studenter från institutionen för drama-teater-film vid Lunds universitet. Vi hade redan under en vecka sett all bra teater på repertoaren och satt nu liknöjda och lät det omsorgsfullt valda ordet glida förbi som en replik bland andra. Den laxerande effekten uteblev.

Föreställningen var väl inte så lång att en paus ingick, kanske följdes den av att vi satt kvar och diskuterade med skådespelarna och regissören. Det brukade vi få göra. I alla fall smet jag ut för att lufta mig en stund och hörde då någon snyfta i en port bredvid.

Det var en av mina kurskamrater som smugit sig undan i kvällsmörkret. En udda person i denna, trots alla våra ansträngningar att vara originella, likformiga församling. Hon var äldre än de flesta av oss och utstrålade bildning och elegans, var välsminkad och hade svärtade korkskruvslockar. Det var otänkbart att hon skulle dra på sig ett par urtvättade jeans.

– Får man verkligen säga vad som helst på en teaterscen ? ! frågade hon med skälvande stämma.

Jakten på det rätta, förlösande ordet fortsätter. Alltid finns det någon det biter på.

Det underbara garaget.

Berlinarna Ursula Böckler och Georg Graw hyrde ett garage åt sin båt och förstod genast att detta skulle kunna bli ett konstgalleri. Stadsdelsförvaltningen, Bezirksamt Fredrchain-Kreuzberg, stödde idén. Så nu finns alltså en möjlighet för konstnärligt verksamma personer att under en kväll göra vad de vill av ett utrymme på ungefär 3x 5 meter. Besökare strömmar till och möts av att Georg hissat segel på båten som rullats ut på gräsmattan. Man tittar konst och minglar och sen äter de som så vill pizza tillsammans på restaurang i närheten.

En lördag i juni blev det min tur att disponera garaget. Vanligtvis brukar jag hänga min grafik på traditionellt sätt inom glas och ram och i prydliga rader, men att släpa så mycket till Berlin för en kvälls uppvisning vore att ta i. Det gällde alltså tänka på ett annat sätt vilket kändes roligt. Jag tog med mig ett urval torrnålsgravyrer i en mapp och litade på att det skulle lösa sig på plats. Ambitionen var att göra någonting av hela rummet, inte bara väggarna, och att det skulle bli ett konstnärligt möte mellan mig och Berlin.

Mina bilder handlar om passionerade och smärtsamma möten mellan män och kvinnor och jag grupperade dem nu som en berättelse om hur relationer börjar bra men kompliceras och upphör och det slutar med ensamheter ur vilken det kan växa något bra. Nu gällde det alltså att gestalta detta i rummet.

Galleriet låg en lagom promenadväg bort, från Herrmanplatz via Sonneallé och sen längs Pannierstrasse genom nerslitna kvarter. I en buske hittade jag en trasig ljuskrona som kunde hängt i taket hos något av mina kärlekspar och sen rasat i golvet under ett gräl. Utanför en krog låg en cykel som plundrats på ett hjul och någon annanstans en pall med bara tre ben. En stol från Molly och blomster från butik fick balansera upp eländet och häftmassa räckte för att få bilderna på plats.

Aftonen blev lyckad. Det väntade regnet uteblev. Intresserade och intressanta människor kom och jag gjorde många nya bekantskaper. Pizzorna var de största jag sett, goda och billiga. Och jag kan resa hem med ny lust att ställa ut bilder.

Två hedersmän.

Den amerikanske poeten Walt Whitman uppmärksammas just nu på kultursidorna därför att han skulle fyllt 200 i år om han fått leva. Men det fick han inte, han dog redan vid 72 års ålder. Stålfarfar däremot lyckades bli 101 år. En prestation om man tycker att meningen med livet är att det ska bli så långt som möjligt.

Som gammal var Whitman ganska lik Stålfarfar, åtminstone när det gällde det stora vita skägget. Och just skägg var något som båda herrarna räknade till livets glädjeämnen. För Whitman hörde det liksom erotiken, det vänskapliga samtalet, naturen, kulturen och den nya tekniken det som människan borde ta för sig av och njuta av eftersom det ändå fanns omkring oss och växte. Han uttryckte sig inte så, men det var hans livsfilosofi om jag förstått det rätt.

Stålfarfar blev i början på femtiotalet rikskänd för att, trots att han som sextiosexåring ansågs för gammal, cykla fortare än alla ungdomar i Sverigeloppet från Haparanda till Ystad. När han sedan ställt undan cykeln gick han med samma frejdighet in för att resa landet runt och sjunga till Guds ära.

På åttiotalet, några år före sin död, förklarade han i en tidningsintervju att han aldrig skulle orkat med detta om det inte varit för skägget. Han hade inte rakat sig sedan 1907 och det var det som höll honom så frisk.

Själv har jag haft skägg hela mitt vuxna liv utom några månader för mer än fyrtio år sedan då jag i ett plötsligt infall gjorde mig av med det. Jag kände mig faktiskt väldigt klen den sommaren, så Stålfarfar hade säkert rätt.

Porträttet här på den gamle hedersmannen är taget av Åke Hedström i Gribbylund 1958 , framför en lastbil. Gustav Håkansson, som han egentligen hette, var under sitt yrkesverksamma liv åkare i Gantofta vid Hälsingborg. Jag fick aldrig äran att träffa honom, men väl hans son som skägglös övertog åkeriet. Skåningar är inte sällan spänstiga och skäggiga.