Förlåt oss våra mailade synder.

En god vän hade inte svarat på våra anrop och vi oroade oss eftersom han var krasslig och skulle opereras. Så smsade han en dag att han nu till sina många krämpor kunde lägga ytterligare en. Innan jag svarade honom lämnade jag en lugnande rapport hemåt om att han äntligen hört av sig. ” Stackarn, hans kropp är som ett slagfält.” skrev jag, men tänkte inte på att konversationen med honom låg kvar på displayen. Så meddelandet gick alltså till den sista människan i världen som borde se det. Sett som en vardaglig kommentar mellan mig och min fru fanns inget att anmärka på min formulering, det var snarast en ömsint och medkännande beskrivning av hans situation. Men för honom kan det inte ha varit roligt att få veta att han sågs som en stackare och att han förmodades vara så illa däran. Visserligen har han en långt gående självironi och sinne för galghumor, men det finns gränser.
Det var en pinsamhet som förhoppningsvis går att reda ut. Värre är det när sinnet runnit över och man plötsligt petat iväg sådant som man efter kommande natts sömnlösa ruelse inte vill kännas vid. Numera van vid att kommunicera med mail, har jag snart inte längre något perspektiv på vad jag kan ha att ångra. Jag gav till exempel en person en rejäl uppsträckning i en yrkesangelägenhet. Med rätten på min sida var det bara att dra på och det bar hela vägen genom alla korrigeringar. Varje invektiv kunde stegras till det yttersta och fortfarande såg det sakligt och snyggt ut på skärmen, som en officiell skrivelse. Om jag skrivit för hand skulle det medfört en massa hopknycklade kasserade utkast och allt hade blivit solkigt och billigt. Jag hade måst anstränga mig att göra min svårlästa piktur tydlig och hela tiden påmints om att det var just jag som skrev för min handstil är unik, bara min, och det är bara jag som får stå för vad jag plitar ner. Det hade nog fått mig att bromsa min framfart en smula.

Strindberg, däremot, formulerade sig så rappt och säkert med sin prydliga lilla stil utan minsta sprätt eller bläckfläck från stålpennan. Han genomförde vidräkningarna med sina antagonister utan att eftervärlden kom att ana så mycket som som en skälvning i den hand som skrev breven.

Handstilen förlorar snabbt sin betydelse som kommunikationsmedel. Som någon uttryckte det används den i dag mest i minnesanteckningar på lappar och i skrivböcker och läsaren av dem är i allmänhet densamme som skrev dem.

 

 

Underdog.

Det är natt och klockan är kvart över två. Ännu syns inga tidningsbuntar på arbetsborden så det var onödigt att komma så tidigt. I värsta fall dröjer det en timme innan de dyker upp. Vad som helst kan hända på tryckeriet, kanske strömavbrott, eller fel på bilarna. Man lägger ut den lilla rampen inbjudande mot gatan och sen är det bara att ställa sig i öppna dörren och njuta av sommarnattens svalka.

Borta vid kvarterets slut lösgör sig någon ur mörkret, en tungt lunkande massiv figur närmar sig. Det är Sölve. Med ett ansiktsuttryck och en hållning som om han kommit direkt från ett tukthus stapplar han in och sträcker kvidande ut sig raklång på rygg på ett av borden.

Efter hand droppar buden in, frejdigt hejande eller sömnigt buttra, och gör de vanliga förberedelserna. Man plockar åt sig sina nycklar, loggar in på sina trakter i de elektroniska budböckerna och läser igenom de aktuella ändringarna, tar på arbetsvästen. Och sen fyller man ut väntetiden med småprat, gärna med Sölve som börjat piggna till. Han är en i grunden godhjärtad människa som, ofrivilligt, lyckas göra sin ständiga negativism underhållande. Han återkommer ofta till en kvällstidningsartikel om samhällstopparnas skolbetyg där det visade sig att Reinfeldt och alla de andra gjort långt sämre ifrån sig än Sölve själv. ” Tänk om man läst vidare! ” Varför gjorde du inte det då ? ” undrar någon som tröttnat på att höra om det. “Du kunde ju blivit läkare eller rentav statsminister. Då hade du sluppit gå här och tycka synd om dig.” ” Inte om man kommer från arbetarklassen i Skutskär.” svarar Sölve. ” Det fanns inte på kartan att studera vidare. ” ” Självplågare. Du är ett praktexempel på Jantelagens förödande verkningar. ” säger en som kan sin Sandemose.

Svenska Dagbladets lastbil bromsar in ute på gatan och backar upp mot rampen. Även DN-bilen har kommit och väntar på sin tur med radion skrålande på högsta volym. Buden rusar till och hjälps åt med att lasta av tidningsbuntarna. Alla utom Sölve, som står kvar i ett hörn med armarna i kors och ser förorättad ut. ” Det där är chaufförernas jobb. ” menar han. ” Varför skulle jag ställa upp för dom? Dom hjälper ju aldrig mig. Egentligen borde dom be om ursäkt för att dom är sena. ” ” Vi hjälper inte chaufförerna, vi hjälper oss själva.” ger sig någon tid att svara.” Ju fortare vi får fram tidningarna desto fortare kommer vi ut. Och förseningarna är väl för fan inte chaufförernas fel. “

Eftersom det är lördag ska ” Magasinet ” bladas in i Svenskan. Huvudtidningen lägges till vänster med öppningen åt höger så att den gapar mot bilagan som snabbt skyfflas in i den . När stapeln med färdigbladade tidningar blivit tillräckligt hög bär man bort den till sin vagn. Det är en arbetsordning som faller sig naturligast och minst slitsam. Men inte för Sölve. Han grupperar tidningarna åt motsatt håll och måste därför tänja sig och korsa armarna och för varje färdigbladad tidning vrider han sig ett halvt varv och lägger den i sin vagn som han ställt bakom ryggen. Han utför sålunda under knappt en kvart något hundratal totalt onödiga rörelser som i längden sliter ner kroppen och säkert orsakar alla de smärtor han ständigt klagar över.

Budvagnarna är konstruerade så att det bästa är att lasta dem framtunga, får då balanserar man dem så att de blir lätta att rulla iväg. Följaktligen är Sölve noga med att ha den största tidningsmängden bakerst så att han samtidigt som han baxar vagnen framåt måste lyfta upp den i bakänden. Svärande över hur tungt detta är ger han sig ut i natten och hans uppgivna klagande hörs fortfarande när han försvinner runt samma gathörn som han kom.

 

 

De stilla i landet.

Den som läser mina betraktelser lika noga som jag själv vet att 1953 bodde två intressanta personer i Hälsingborg. Religionsmystikern Hjalmar Ekström ( 1885 – 1962 ) och den lärde bokmänniskan K.A. Svensson (1891 – 1978 ).

En gång “var det som om hela världen rämnat” skrev Ekström. ” En eldblixt, flammande nedåt, uppåt och åt sidorna, liksom ett kors förtärande allt på jorden och i himlavalvet. Samtidigt hörde jag en röst, inte med den yttre hörseln, men som om hela varelsen vore öra: hädanefter blir hela vägen väglös.” Och där slutade den troskris han länge levt med. Han återgick till att arbeta som skomakare och med tiden blev hans lilla verkstad en mötesplats för andligt intresserade från hela landet. Uppenbarelsen gjorde honom inte till någon salvelsefull predikant. Han såg sig som ” en av de stilla i landet”, en som bara delade med sig av sin erfarenhet. Alla som gästade honom fick finna sig i att bo i det enkla skomakeriet och tysta invänta vad han hade att delge medan han noggrant och yrkesskickligt pliggade stövel efter stövel.

Ekström stod i telefonkatalogen skriven som diakon ( vilket han också var utbildad till ) på Sandviksgatan, långt bort i den södra arbetarstadsdelen. Svensson hade, i sin bostad på Norra Ljunggatan bara något kvarter därifrån, ingen telefon alls att störas av. Först två år senare fanns ett nummer till honom och den blygsamma titeln biblioteksassistent (Den som vill veta mer om honom kan bläddra ett par bloggar bakåt, till “K.A. Svenssons offer “, 29 juli ). De två bör ha mötts, åtminstone någon gång. Svensson var mera filosofiskt än religiöst inriktad men nog kunde de haft en del att prata om, och gemensamma vänner fanns. Baron Eric Hermelin smög sig på sin tid iväg från S:t Lars hospital i Lund, där han var intagen och satt och översatte persisk litteratur, och reste till Hälsingborg för att besöka Ekström. Och ibland Svensson, som vördade Hermelin och hade hans skrifter och porträtt i sin bokhylla.

Det blåste ständigt från sundet och mistlurens ödsliga, sorgna ton hördes genom dimman. För många var det bara ett nedstämmande råmande, medan andra uppfattade det som ett regelbundet återkommande, lugnande mantra. Men så mörknar himlen, en eldblixt slår ner och fräter sönder allt. Man får börja på nytt och tänka förutsättningslöst, hela vägen blir väglös. Ekström kan ha menat något mer, men så vill jag i alla fall tolka hans ord.

Jag, en sexåring från Laröd alldeles utanför norra stadsgränsen, visste förstås ingenting om de gamla lärda herrarnas tankar och möten. Mitt sinne upptogs detta år i stället av översvämningen i Holland. Skyddsvallen mot Nordsjön brast natten till den första februari och nästan tvåtusen människor dränktes. Länge efter katastrofen fortsatte vattenmassorna att forsa in över mig natt efter natt i mina drömmar.

Året därpå väntade jag på bussen till stan, med en förälder i ena handen och en skolväska i den andra. Det var stort att få lära sig läsa och skriva, jag anade ännu inte hur många världar det skulle komma att öppna för mig. Bakom hållplatsen reste sig en hisnande, skrämmande transformatorsstation på stålben. Det sjöng och susade i dess ledningar, man kunde höra att där skickades viskande förtroenden och djärva tankar kors och tvärs. Ännu högre upp gled ett flygplan som lämnade efter sig en skrift, ett vitt streck. Himlen var ett blått läskpapper som sög i sig strecket. Det tunnades ut och försvann och ingenting, inte ens ett moln, tog emot innan oändligheten.

 

 

.

 

Den eviga skönheten.

Consuelo Vanderbilt ansågs som världens vackraste kvinna runt förra sekelskiftet. Rik var hon också, arvtagerska till en amerikansk finansfamilj. Den bördsförnäme engelske herigen av Marlborough, som närmade sig obestånd, fick vittring på hennes hemgift. Hon ville egentligen ha en annan man, men blev manipulerad och övertalad att gifta sig med den dryge och arrogante hertigen. Det höll ju inte i längden, men att skilja sig var på den tiden inte lätt så det tog många år.

Den italienske konstnären Boldini målade hennes porträtt. Han var så beryktad som kvinnojägare att hon måste ha en av sina två söner med sig vid sittningarna för att han inte skulle kasta sig över henne. Boldini suckade och komponerade in också gossen i bilden.

Consuelo skrev en självbiografi, “Guld och glitter ” ( Bonniers 1954 ) där hon berättade om sitt liv som internationell societetsskönhet. Hertigparet av Marlborough ägde godset Blenheim, som med sin överbelastade inredning och armé av tjänare mycket väl kunde mäta sig med TV-seriens Downton Abbey. Ett av deras kungliga jaktpartier resulterade i 7.000 nerlagda kaniner. Till släkten hörde Winston Churchill som kom på besök med cigarraskar, målarlådor, solstolar och en detektiv som regeringen prackat på honom för även på den tiden hade politikerna livvakter. Winston uppskattade Consuelo inte bara för hennes skönhet. Och det gjorde också andra gästande intellektuella storheter som George Bernard Shaw.

Tydligen var Consuelo Vanderbilt en både intelligent och känslig kvinna, så i längden stod hon inte ut med den ytliga livsstilen. I väntan på skilsmässan engagerade hon sig i välgörenhet som uttråkade överklasskvinnor brukade. Detta ledde henne till rösträttskampen och suffragettrörelsen. Hon var med om att bilda ett kvinnligt kommunalt parti och satt ett tag under första världskriget som ledamot i Londons kommunalfullmäktige. Med stolthet framhöll hon att hon lyckats genomdriva att barnen i North Southwark fick en lekplats.

Hon gifte om sig med en fransk flygofficer och flyttade till Frankrike. Memoarerna avrundas med att de 1940 flyr undan tyskarna till USA. Historien kunde ha slutat där, med henne som lycklig maka och farmor. Men det finns ytterligare en pusselbit som Peter Englund tillhandahåller i ” Tystnadens historia och andra essäer ” ( Atlantis 2003 ). Efter hand som åren gick blev Consuelo oroad över att skönheten skulle gå förlorad med åldrandet. Liksom så många kvinnor idag lät hon skönhetsoperera sig. Hon tog till det som läkekonsten då hade att erbjuda: att spruta in paraffin under huden. Men det visade sig att paraffinet inte jämnades ut. I stället dök det upp på helt oväntade ställen i form av broskliknande knölar. Consuelo kunde aldrig förutse vad som skulle möta henne i spegeln. Denna, en gång världens vackraste kvinna, tyckte sig inte ha annat val än att dra sig undan allmänhetens beskådan och hon levde isolerad till sin död 1964.

Med tanke på vad som sagts ovan om Consuelo Vanderbilts kvaliteter kan det tyckas märkligt att hon blev så desperat inför åldrandet. Men så stark är alltså föreställningen att en kvinnas högsta värde alltid är hennes utseende att inte heller hon kom undan.

 

K.A. Svenssons offer.

” Inga andliga värden kunna till sin innersta essens mottagas av människor, som passionerat leva med i världens liv och skeenden.” Med dessa uppfordrande ord inleder K.A. Svensson ett kapitel i ” Vilhelm Ekelund, moralisten och kulturkritikern”. Jag fann skriften på ett antikvariat och i den en urklippt artikel om dess författare, skriven 1953 av signaturen Joson, Rune Johansson, journalist på Dagens Nyheter.

Det är intressant att just Joson intervjuat honom. De hade en hel del gemensamt, inte bara höga moraliska krav. Båda var självlärda män av enkelt ursprung. K.A. Svensson, som är denna betraktelses huvudperson, föddes 1891 och levde hela sitt liv i Hälsingborg. Han genomgick endast folkskola och arbetade i ungdomen som tidningsbud. Då delade buden ut en tidning, för hans del den socialdemokratiska Arbetet. Han blev ständig gäst i expeditörens hem och kom därigenom i kontakt med den skånska arbetarrörelsen. Gustav Möller blev hans vän. Med honom förde han en del resonemang om Marx, men mest spelade de schack, erkänner han för Joson. Den viktigaste bekantskapen blev dock Vilhelm Ekelund, även personligen när denne flyttade till staden på tjugotalet.

Den spränglärde autodidakten Svensson valde tidigt Ekelund som sin läromästare och hans kanske viktigaste skrifter handlar om honom och den brevväxling de förde med varandra. Svensson utvecklades till en god essayist i förebildens anda. Samlingen ” Inblickar. Essayer och småstycken om vittra ting. ” (Gleerups 1968 ) rekommenderas. Den rymmer på en gång distinkta och försiktigt prövande texter med spännvidd från Julius Caesar till Dostojevskij, från Sokrates till Edgar Alan Poe.

K.A. Svensson och den en generation yngre Joson hade ännu en beröringspunkt: schack. Som framgått ovan var detta ett stort intresse för Svensson i unga år, men när nu Joson besökte honom i hans ungkarlslya hade han offrat inte bara en bonde utan hela spelet, ställt sig schackmatt för resten av livet ( varde därmed nog med ordvitsar ).För, som det inledande citatet antyder, man måste välja bort en hel del från det yttre livet om det inre, andliga, ska bli mer än tillfällig rekreation. Han hade för länge sedan sålt sin radio, den var lätt att avstå från. Schackspelandet, däremot, blev en mycket kännbarare försakelse. Joson beskrev känsligt hur sundet och grannlandet skymtar utanför, hur den eviga blåsten “pressar sig mot rutan, som ville den tvinga sig in ” och så ” … öppnar sig hans slutna ansikte… allvarsamt till stränghet, men aldrig dystert, i botten på de lugna ögonen upprördhet. ” Det nödvändiga offret ledde inte till en brist på något, snarare till inre glädje och vitalitet. Han fick tillgång till så mycket genom sitt långsamma, begrundande läsande, gärna på originalspråken… Goethe, Kierkegaard, de indiska tänkarna… översättandet av Shakespeares sonetter..

K. A. Svensson var under större delen av sitt yrkesliv föreståndare för arbetarkommunens bibliotek, pensionerades som bibliotekarie vid stadsbiblioteket 1956 och avled först 1978, så det blev många år ägnade åt ostört läsande och skrivande.

Joson deltog, som journalist på landets största tidning, i världens liv och skeenden. Hans specialområde var kriminalreportaget där han skrev medkännande om de straffades situation. Lång och mager var han och anlade ett skägg som gav honom ett patriarkaliskt utseende, inte alls olikt Ekelunds. Det är lönlöst att leta uppgifter om hans person på nätet, men i tvåbandskrönikan om DN:s historia finns några rader: ” Sjukdom drabbade honom, och mot slutet gick han böjd nästan i rät vinkel, som permanent redo för det schackbord där han firade triumfer. “