Den eviga skönheten.

Consuelo Vanderbilt ansågs som världens vackraste kvinna runt förra sekelskiftet. Rik var hon också, arvtagerska till en amerikansk finansfamilj. Den bördsförnäme engelske herigen av Marlborough, som närmade sig obestånd, fick vittring på hennes hemgift. Hon ville egentligen ha en annan man, men blev manipulerad och övertalad att gifta sig med den dryge och arrogante hertigen. Det höll ju inte i längden, men att skilja sig var på den tiden inte lätt så det tog många år.

Den italienske konstnären Boldini målade hennes porträtt. Han var så beryktad som kvinnojägare att hon måste ha en av sina två söner med sig vid sittningarna för att han inte skulle kasta sig över henne. Boldini suckade och komponerade in också gossen i bilden.

Consuelo skrev en självbiografi, “Guld och glitter ” ( Bonniers 1954 ) där hon berättade om sitt liv som internationell societetsskönhet. Hertigparet av Marlborough ägde godset Blenheim, som med sin överbelastade inredning och armé av tjänare mycket väl kunde mäta sig med TV-seriens Downton Abbey. Ett av deras kungliga jaktpartier resulterade i 7.000 nerlagda kaniner. Till släkten hörde Winston Churchill som kom på besök med cigarraskar, målarlådor, solstolar och en detektiv som regeringen prackat på honom för även på den tiden hade politikerna livvakter. Winston uppskattade Consuelo inte bara för hennes skönhet. Och det gjorde också andra gästande intellektuella storheter som George Bernard Shaw.

Tydligen var Consuelo Vanderbilt en både intelligent och känslig kvinna, så i längden stod hon inte ut med den ytliga livsstilen. I väntan på skilsmässan engagerade hon sig i välgörenhet som uttråkade överklasskvinnor brukade. Detta ledde henne till rösträttskampen och suffragettrörelsen. Hon var med om att bilda ett kvinnligt kommunalt parti och satt ett tag under första världskriget som ledamot i Londons kommunalfullmäktige. Med stolthet framhöll hon att hon lyckats genomdriva att barnen i North Southwark fick en lekplats.

Hon gifte om sig med en fransk flygofficer och flyttade till Frankrike. Memoarerna avrundas med att de 1940 flyr undan tyskarna till USA. Historien kunde ha slutat där, med henne som lycklig maka och farmor. Men det finns ytterligare en pusselbit som Peter Englund tillhandahåller i ” Tystnadens historia och andra essäer ” ( Atlantis 2003 ). Efter hand som åren gick blev Consuelo oroad över att skönheten skulle gå förlorad med åldrandet. Liksom så många kvinnor idag lät hon skönhetsoperera sig. Hon tog till det som läkekonsten då hade att erbjuda: att spruta in paraffin under huden. Men det visade sig att paraffinet inte jämnades ut. I stället dök det upp på helt oväntade ställen i form av broskliknande knölar. Consuelo kunde aldrig förutse vad som skulle möta henne i spegeln. Denna, en gång världens vackraste kvinna, tyckte sig inte ha annat val än att dra sig undan allmänhetens beskådan och hon levde isolerad till sin död 1964.

Med tanke på vad som sagts ovan om Consuelo Vanderbilts kvaliteter kan det tyckas märkligt att hon blev så desperat inför åldrandet. Men så stark är alltså föreställningen att en kvinnas högsta värde alltid är hennes utseende att inte heller hon kom undan.

 

K.A. Svenssons offer.

” Inga andliga värden kunna till sin innersta essens mottagas av människor, som passionerat leva med i världens liv och skeenden.” Med dessa uppfordrande ord inleder K.A. Svensson ett kapitel i ” Vilhelm Ekelund, moralisten och kulturkritikern”. Jag fann skriften på ett antikvariat och i den en urklippt artikel om dess författare, skriven 1953 av signaturen Joson, Rune Johansson, journalist på Dagens Nyheter.

Det är intressant att just Joson intervjuat honom. De hade en hel del gemensamt, inte bara höga moraliska krav. Båda var självlärda män av enkelt ursprung. K.A. Svensson, som är denna betraktelses huvudperson, föddes 1891 och levde hela sitt liv i Hälsingborg. Han genomgick endast folkskola och arbetade i ungdomen som tidningsbud. Då delade buden ut en tidning, för hans del den socialdemokratiska Arbetet. Han blev ständig gäst i expeditörens hem och kom därigenom i kontakt med den skånska arbetarrörelsen. Gustav Möller blev hans vän. Med honom förde han en del resonemang om Marx, men mest spelade de schack, erkänner han för Joson. Den viktigaste bekantskapen blev dock Vilhelm Ekelund, även personligen när denne flyttade till staden på tjugotalet.

Den spränglärde autodidakten Svensson valde tidigt Ekelund som sin läromästare och hans kanske viktigaste skrifter handlar om honom och den brevväxling de förde med varandra. Svensson utvecklades till en god essayist i förebildens anda. Samlingen ” Inblickar. Essayer och småstycken om vittra ting. ” (Gleerups 1968 ) rekommenderas. Den rymmer på en gång distinkta och försiktigt prövande texter med spännvidd från Julius Caesar till Dostojevskij, från Sokrates till Edgar Alan Poe.

K.A. Svensson och den en generation yngre Joson hade ännu en beröringspunkt: schack. Som framgått ovan var detta ett stort intresse för Svensson i unga år, men när nu Joson besökte honom i hans ungkarlslya hade han offrat inte bara en bonde utan hela spelet, ställt sig schackmatt för resten av livet ( varde därmed nog med ordvitsar ).För, som det inledande citatet antyder, man måste välja bort en hel del från det yttre livet om det inre, andliga, ska bli mer än tillfällig rekreation. Han hade för länge sedan sålt sin radio, den var lätt att avstå från. Schackspelandet, däremot, blev en mycket kännbarare försakelse. Joson beskrev känsligt hur sundet och grannlandet skymtar utanför, hur den eviga blåsten “pressar sig mot rutan, som ville den tvinga sig in ” och så ” … öppnar sig hans slutna ansikte… allvarsamt till stränghet, men aldrig dystert, i botten på de lugna ögonen upprördhet. ” Det nödvändiga offret ledde inte till en brist på något, snarare till inre glädje och vitalitet. Han fick tillgång till så mycket genom sitt långsamma, begrundande läsande, gärna på originalspråken… Goethe, Kierkegaard, de indiska tänkarna… översättandet av Shakespeares sonetter..

K. A. Svensson var under större delen av sitt yrkesliv föreståndare för arbetarkommunens bibliotek, pensionerades som bibliotekarie vid stadsbiblioteket 1956 och avled först 1978, så det blev många år ägnade åt ostört läsande och skrivande.

Joson deltog, som journalist på landets största tidning, i världens liv och skeenden. Hans specialområde var kriminalreportaget där han skrev medkännande om de straffades situation. Lång och mager var han och anlade ett skägg som gav honom ett patriarkaliskt utseende, inte alls olikt Ekelunds. Det är lönlöst att leta uppgifter om hans person på nätet, men i tvåbandskrönikan om DN:s historia finns några rader: ” Sjukdom drabbade honom, och mot slutet gick han böjd nästan i rät vinkel, som permanent redo för det schackbord där han firade triumfer. “

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nattens rovdjur.

Om mörkret eller okända människor skrämmer hjälper det att tala högt. Ensamma nattvandrare hörs lång väg och deras ansikten blir vita och spöklika i mobilskärmarnas ljus. Men de behöver inte vara rädda för mig, jag är ju bara ett tidningsbud.

På Hornsgatan, just nedanför krönet, samlas taxibilarna utanför nattklubben “Den thailändska tigern “. Karlar, som är eller vill vara stora, och små asiatiska kvinnor avslutar kvällen med att fylla upp trottoaren och förhandla om vem som ska gå hem med vem. Jag försöker glida fram mellan dem utan att märkas, obekväm med att vara den ende nyktre och därtill ett slags tjänsteande. Men de tar aldrig någon notis om mig. Mitt enda bekymmer är om någon, som inte haft en lyckad afton, avreagerar sig genom att plundra eller dra iväg min vagn som står längre ner på gatan.

Ibland utbryter masslagsmål liknande de som drängarna brukade ägna sig åt på landsbygdsdansbanorna förr i tiden. Muskulösa bjässar kopplar plötsligt livtag på varandra eller börjar slåss med knytnävar, och kvinnorna skriker. Det går blixtsnabbt. Ett par sammanflätade kämpar roterar tvärs över trottoaren. Den som inte är vaksam kan bli klämd mellan dem och husväggen och riskera att bli indragen i råkurret. Förnuftigast är att ställa sig på lagom avstånd och titta på medan man väntar på att få passera, som vid ett övergångsställe.

Ett stycke bort avvaktar en ung man som är lång och smal och ser snarast intellektuell ut. Ansiktet är knutet i raseri och efter ett par djupa andetag kliver han beslutsamt in i mängden och anfaller sin motsats, en kroppsbyggartyp med rakad skalle. Med en intensitet och styrka som man inte väntat sig av honom hamrar han ner denne i en lång slagserie. Folk ingriper och skiljer dem åt.

När jag en stund senare passerar igen är förutom de två antagonisterna bara ett par kvinnor kvar. De klänger sig på segraren. Den besegrade står ensam några steg från dem och ser stukad men inte alls skadad ut. De resonerar sakligt om vem som gjort vad och i vilken ordning, som om de just spelat ett parti schack. Ingen aggresivitet finns kvar och det är inte heller nödvändigt. Rangordningen är ju tydligt avgjord och alla fogar sig i den. Den här maktkampen hade lika gärna kunnat förekomma bland hundar eller en flock thailändska tigrar.

En annan arbetsnatt vid en ännu mörkare årstid kom jag ut ur en port längst bort på en innergård. Precis utanför porten fanns en pergola och en katt hade klättrat upp där. Katten satt nu så att mitt ansikte hamnade exakt i jämnhöjd med den. Våra ögon stirrade in i varandra på ett avstånd på bara någon decimeter. Överraskad av det plötsliga mötet reagerade jag utan att tänka. Jag spottade katten mitt i synen. Den försvann direkt, tog tack och lov inte upp kampen och kastade sig över mig, för då hade jag varit illa ute. Jag stod kvar förbluffad över min märkliga ryggmärgsreflex. Och förundrad, inte över katten, men över djuret i mig själv.

 

Julius Knipls magiska stad.

Julius Knipl möter hos sin skräddare en själsfrände, en som också vet hur det är att ha ett hål i byxfickan. Som vet hur det känns när slantar rullar nerför benet eller en vindpust söker sig upp från trottoaren. De blir förbindelselänkar mellan penningflödet och rännstenen.

Annonser i dagstidningarna meddelar var element-artisterna framträder. De hyr tillfälligt in sig i lägenheter där ljuden från radiatorerna blir musikaliska upplevelser. Åhörarna som kommit från hela staden och förväntansfullt tagit plats på klappstolar, kan råka ut för besvikelsen att inga symfonier strömmar ut ur elementen. Det händer när dessa stängts av centralt på grund av en tillfällig värmebölja. En katastrof som kan rasera hela karriären för en element-artist.

Julius Knipl hejdas av en man som visar en lista med namn. När Knipl bekräftar att han finns med på den spottar mannen honom i ansiktet och lämnar en not med förklaring. Det är en hälsning från någon som anser sig ha något otalt med den annars oförarglige Knipl. Den spottande mannens uppgift är att utföra sådana vedergällningar, helt legalt. Liksom sina kollegor har han en legitimation instucken i byxuppslaget. Senare samma dag råkar han slå sig ner vid samma kafébord som Knipl och ber denne att inte hysa något agg. Han är bara en arbetslös lärare som måste försörja sig. Under bordet korsar han benen för att dölja legitimationen som visar att han utövar detta, samhällets lägsta, yrke.

Och då, med benen ängsligt korsade väcker han samma medkänsla som alla Ben Katchors figurer. Dessa människor som plötsligt dyker upp och har åtta rutor på sig att presentera sin alldeles egna passion, sitt livsöde, och sen försvinna igen runt nästa gathörn eller in i ett hus för att leva vidare ensamma i sina lägenheter. Man kan se de tuschlaverade seriesidorna som noveller, poetiska berättelser om människor i en stad.

I denna stad finns nagelbitarsalonger med atmosfär som påminner om gamla opiehålor. En observant börsanalytiker, själv gäst där, drar slutsatser om landets ekonomi utifrån lägre tjänstemäns avbitna naglar.

Från en roterande ugn i Zechariahs nötrosteri på en bottenvåning stiger doften av nyrostade jordnötter upp genom ett ventilationsrör och in i fastighetens alla inrättningar. Ett showrum för naveljuveler på tredje våningen, en verkstad för reparation av bysthållare, en mäklarfirma, en importör av konstgjorda ögonbryn. Detta är en magisk värld av annars förbisedda saker: entoniga gnissel från hissar, sugrör från tidigt sextiotal, uttjänta identitetskort, värmekuddar som man inte längre kan finna reservdelar till, små paketerade kex som serveras till soppan och är så intressanta att studera att man glömmer äta. Det är inte bara nostalgi, tingen lever vidare länge efter att deras ursprungsfunktion upphört. Egentligen är det de som är huvudpersonerna.

Vem Julius Knipl är får jag ingen klarhet i. Han kallas real estate photographer, vilket låter som om han fotograferade åt någon mäklare. Antagligen är det en kamera han bär i väskan på ryggen, ibland på magen. Kanske någon vet. Han är lätt att tycka om när han med sitt lilla förtjusta leende tar emot alla förtroenden. Och lika vänlig ser hans skapare Ben Katchor ut. De två albumen.” Julius Knipl, real estate photographer ” och ” The beauty supply district ” är bara ett par utsnitt från allt som denne tecknare publicerat om livet i en stad som kan vara hans eget New York eller någon annan storstad.

I vår stad fanns en, numera avliden man, som hade en stor samling dassborstar från världens alla hörn. Och en dam steg på 4:ans buss, bärande en låda med sköldpaddor som hon genast började prata med sina medpassagerare om…

 

 

En brottare i den yttersta tiden.

Solen går upp över Västerbron. Åt ena hållet breder staden ut sig och åt det andra ser man bort över Mälaröarna. Dagens Nyheters stora byggnad reser sig stolt och självmedveten. Det är tidigt åttiotal och jag känner mig mogen att gå dit och presentera mig. Redaktören på Namn och Nytt, Kerstin Kåll, tar emot, bläddrar igenom pärmen med arbetsprover och tycker att jag kan vara värd att få en chans.

Det visar sig snart att här kan man bidraga med lite av varje. Seriestrippar, parodier på ordspråk och aktuella klyschor, skämtteckningar om dagshändelser, ibland små funderingar i Henrik Tikkanens anda samt illustrationer till andras kåserier. Arvodena är hyfsade men inga arvoden går ju att leva på. Man får söka många korgar att värpa i och då gäller det att vara försiktig. Otrohet tolereras, men inte med värsta konkurrenten. ” Jaså, du har publicerat dig i Svenska Dagbladet. Då tycker jag du ska hålla dig där i fortsättningen,” säger Magdalena Ribbing, redaktör på nittiotalet. Sen får man ligga lågt ett tag tills etikettsbrottet är glömt.

Vid skiftet till nytt årtusende slår tidningskrisen till på allvar. Arvodena i stort sett halveras under loppet av några år. Redaktörerna klagar och beklagar. Nu finns inte längre utrymme för subtiliteter. Det är dags att kasta in en riktig kraftkarl av den gammeldags sorten, en sån där som reser runt på marknader och spränger kättingar och lyfter frodiga damer i vädret. Åter går jag på Västerbron och är nästan vid krönet, där alla låsen hänger, när redaktören Cecilia Jacobsson ringer besked. ” Jag gillar brottaren, men vi har inte plats för stripserier. Kan du göra om honom till en enspaltare, en sån där gubbe med funderingar, ungefär som Gubbstrutten som vi hade förr om åren ? ” Det är bara att vända om och gå till ateljén och klippa om hela klabbet.

Otto Brottare får ett litet hörn då och då, ibland med långa mellanrum. Men ack så stökigt det blir omkring honom. Namn och Nytt har förändrats. Tjugohundratiotalsbudgetar tillåter inte vidlyftiga inköp av frilansmaterial. I ställlet förlitar man sig på läsarnas medverkan. Resultatet blir något som påminner om sådana där sidor som brukade förekomma längst bak i veckotidningar och fackpress och som kunde heta “veckans skratt ” eller ” Här var det roligt “. Dit kunde läsekretsen skicka vitsar eller lustiga foton på rovor som råkade likna ekorrar. Och några kåserispecialister i klass med Red Top syns inte längre till, de fasta journalisterna får turas om att fylla tomrummet. Var femte anställd på tidningen sägs upp och ryktet säger att de övriga snart ska trängas ihop på ett våningsplan.

Otto sitter löst från början. Jacobsson är ju hans supporter men hon delar redaktörsskapet med två andra som inte gillar honom. Så när hon en dag tröttnat på arbetsförhållandena och accepterar anbudet att säga upp sig med avgångsvederlag förstår jag att jag inte längre behöver vandra fram och tillbaka på bron och fundera ut små lustigheter åt Otto. Det känns inte heller som rätta platsen för sådant, nu när man måste bygga ut räckena för att så många hoppar därifrån.

Men jag går ju där ändå, och tycker att tidningsskrapan inte är sig lik. Den står där som en fyr i sommarnatten. Än är det Dagens Nyheter som blinkar, än är det Expressen. Men brukade det inte lysa i alla fönster så att den såg ut som ett stort rivjärn mot natthimlen, eller är det bara som jag vill minnas det? Kanske får jag i min livstid uppleva att hela huset slocknar. Den siste som går därifrån släcker ljuset.