I parken.

Jag blir alltid generad av att se människor stretcha på offentliga platser. Som om jag bevittnade något privathygieniskt när de tänjer sina ben mot parkbänkarna eller med vaderna spända pressar sig med sträckta armar mot träden.

Då är ungdomarna som virvlar runt på en av parkens stora gräsmattor roligare. Det måste vara en teatergrupp som övar. Eller snarare ett cirkussällskap, för de är så osannolikt viga. Unga män och kvinnor som slår baklängesvolter och kastar sig så oförskräckt över varandra att jag måste stanna till en stund och beundra dem. Så vig och mjuk I kroppen har jag aldrig varit, men är spänstig nog för min ålder och mina sysselsättningar och det nöjer jag mig med och gläds åt.

Det är dags för något svalkande att dricka på kaféet. Från gräsmattan mittemot tågar raskt ett litet sällskap som ser ut att vara på utflykt från något behandlingshem. Något i deras sätt att gå och hålla i varandra får mig att dra den slutsatsen. Bäst att skynda på stegen för att slippa hamna efter dem i serveringskön. Jag råkar kasta en blick åt det håll de kommit från och tvärstannar i steget, i häpnad och förskräckelse.

Mitt på gräsmattan står ungefär tjugo meter bort något som jag först, i motljuset, tror är en påle. Men det visar sig vara en människa som saknar armar och ben, som bara består av en bål och ett huvud. Han har placerats där ensam mitt på gräsmattan och man har satt en stor cowboyhatt på honom. En ung man med liten mustasch och polisonger. Ingen syns i närheten, men en filt är dukad till picknick bredvid. Han har säkert inte blivit bortglömd utan hör uppenbarligen till gruppen jag såg nyss. Som kanske gått för att köpa dricka, och som, uppfattar jag i ögonvrån, redan är på väg tillbaka. Jag har bara råkat komma förbi just den lilla stund han lämnades ensam, i total hjälplöshet, på den stora öde gräsmattan.

Under ett kort ögonblick ser vi på varandra och jag möter en blick fylld av naket totalt oförställt hat, riktat mot mig. Mot mig och ingen annan eftersom ingen annan finns precis i närheten. Det har hänt att människor sett på mig med förakt, avsky, misstro. Men något sånt här har jag aldrig förut råkat ut för. Uttrycket i hans ögon är så starkt att obehaget överväldigar mig trots att jag förstår att ursinnet inte handlar om mig eller någonting jag gjort. Jag råkar bara bli den som får representera alla de som så självklart har det som förvägrats honom. Det varar endast några sekunder, sen rusar en kvinna förbi mig och fram till honom för att vara honom behjälplig. Hon kastar en hastig blick åt mitt håll, kanske för att bedöma min reaktion, se om jag tyckte hon varit försumlig som lämnat honom.

Naturligtvis står jag inte kvar och stirrar utan samlar ihop mig och går snabbt vidare. För vad har jag där att göra, det finns inget att säga och hans vårdare tar säkert väl hand om honom.

Cirkussällskapet har gått, det finns inte ett spår kvar efter dem. En joggare stampar energiskt loss och flaxar med armarna och benen utan att förflytta sig. Som om han vill försäkra sig om att lemmarna fungerar.

 

 

 

 

Sädesärla.

Vårt hus revs, trädgården skövlades och alla furorna på tomten fälldes. Men marsvinen, som jag begravt under vår rodendendron, kom de aldrig åt. De hade fått multna bort i frid långt innan grävskoporna kom. De är mina för alltid och jag gör vad jag vill med dem. Så är det också med duvorna, fasanerna, ekorrarna som kilade uppför väggarna och satte sig på mitt fönsterbleck och kikade in på mig. Och mina är alla ljuden och dofterna…

… doften av terpentin från arbetsrummet där min mor målade porslin med små tunna penslar, ibland bara något hårstrå. Rörelserna blev otåliga när hon blandade ihop färgen. Snabbt skulle det gå så att hon hann med allt hon ville. Bakade hon bröd måste jag gå ut ur köket, jag tyckte synd om degen.

Hon målade också i olja, naturligtvis med en kolossal produktivitet, men var mer sig själv i pasteller och spröda pennteckningar. Det stannade gärna vid skisser, som om hon inte tillät sig att gå på djupet i sig själv, eller inte hade ro till det. Men mycket blev fullbordat, som motivet från vår strand härnedan. Hon var på samma gång en konstnärsjäl och en driftig och kapabel medborgare som först varit bondmora och sen blev kamrer. Hon kunde få ihop ett bokslut lika säkert som en servis med alla landsskapsblommorna på och var lika nöjd med båda. En sädesärla som ivrig och lätt dyker upp här och var.

Men långt innanför all denna livskraft fanns något som aldrig läkt. En tidig känsla av att vara ensam och utsatt, och tonen av denna sorg slog an på mig. Det blev en bindning som fanns kvar större delen av mitt liv och lade sig emellan mig och de flesta kvinnor och säkert också mellan mig och mina barn. Jag var vänd bort, upptagen av en ständig dialog med min mor och varje försök att bryta bandet stärkte det, även under åren då vi bråkade om politik.

Vändpunkten kom på ett märkligt sätt. Jag talade i telefon med henne och blev indragen i bekymmer och olustigheter hon för tillfället hade omkring sig. Trött lade jag på luren, tänkte att jag vet nog mer om henne än om mig själv, gick till sängs och somnade. Vaknade igen och fann att jag inte kunde röra mig, låg som inklämd i botten av en trång låda. Hur länge det varade vet jag inte, men i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle gripas av panik över att vara skendöd och begraven. Till slut hörde jag min egen röst säga klart och tydligt ” Nu lämnar jag det ! ” Förlamningen släppte. Jag steg upp, befriad, och kunde från den stunden se min mor som den hon var, den hon med åren blivit: En mild gammal dam som levde stilla och ensam i sitt stora hus. Jag kom att omfatta henne med en saklig ömhet, men mitt eget liv var nu någon annanstans. Vi ringde varandra ofta och hon sade nästan lika ofta samma sak: ” Jag sitter här och tittar ut över sundet. Nu flyger ett fågelsträck förbi. Undrar vart det är på väg. “

En god vän hade, när han och jag var unga tillsammans, lärt känna och tycka om min mor så jag tänkte det vore roligt om han föjde med hem och fick återse henne. Vi stod där vid ytterdörren och drog i snöret till klockkläppen. Furorna knarrade omkring oss men annars var det tyst, ingenting hördes inifrån huset. Det här är slutet, tänkte jag. Men hon var vid liv, hade bara gått en trappa ner eftersom hon trodde att vi ringde på utanför souterängvåningen. Till slut öppnade hon i alla fall, stod framför oss med ett finurligt ansiktssuttryck och sade: ” Jag är som räven, jag har två ingångar. “

I det ögonblicket fylldes jag, inför min kamrat, av stolthet över att vara son till en kvinna som livet ut behöll sin nyfikna och humoristiska syn på världen. Om det någonstans i mitt väsen finns något ljust och generöst så vet jag varifrån jag fått det.

 

 

 

 

 

Vilhelm Ekelund och träden.

I sensommarhettan svalkar det mellan almarna som kantar backen upp mot Högalidskyrkan. Deras stammar återkallar den ursprungliga betydelsen av ordet råbarkad. Jag bestämmer mig för att ta en allépromenad från Strandvägen längs Narvavägen och sen Karlavägen bort mot Humlegården för att fundera över sådana ord och hur de ändrar mening och dyker upp i oväntade sammanhang. Men innan dess möter på Hornsgatan raden av nyplanterade träd, veka rekryter som gör sin värnplikt som luftrenare.

En liknande beskrivning av alléträds utsatthet, men i Berlin, finns hos Vilhelm Ekelund. ” Träden på Frankfurter Allé stå där med sina tunna kronor mellan två rader evigt hvinande spårvagnar och två rader evigt skrällande lastvagnar och se ut som tidigt utlefvade ungdomar. ” Citatet är hämtat ur hans ” Tyska utsikter ” från 1913.

Ekelund, som föddes 1880 i Stehag mitt i Skåne där ” bokarna voro ljusa “, etablerade sig tidigt som naturlyriker. Han slogs med en länsman och måste för att undvika fängelsestraff fly utomlands. Så hamnade han i Berlin och det var där han övergav lyriken, eller snarare förde in den som ett stilmedel i de genrer han i fortsättningen främst kom att verka: essän och aforismen. En naturiakttagelse var ofta utgångspunkten i hans texter, men inte som illustration utan integrerad i resonemanget.

I ” Ett nytt språk. Essäer om ord och begrepp hos Vilhelm Ekelund” ( Atlantis 2002 ) visar litteraturvetaren Per Erik Ljung hur Ekelund kunde driva trädet som symbol långt in i abstrakta texter och fortfarande behålla den ursprungliga sinnligheten och friskheten. Han nådde, så långt det var möjligt, ett alldeles eget och egenartat språk. Som om han tänkte fram det efterhand som han skrev. En annan forskare ger i boken många exempel på hans nyskapande och hans sätt att använda gamla, ovanliga och vackra ord. Vad sägs om samkänna eller klarhålla? I ” Veri Similia ” skriver han åpropå den oskuldsfulla naiviteten hos Dostojevskijs hjältar om hur ” själshuden förhornas” hos den förment vuxna människan. När jag nu skriver dessa rader noterar jag att min dator hela tiden med rosa fält markerar just alla ord jag hämtar från Ekelund och snabbt raderar ut också dem när jag ändrar något i närheten. Som om de fortfarande vore opassande, inte hörde till språket.

Det finns ett tydligt kärvt, civilisationskritiskt, drag hos Ekelund och ett huvudtema är konflikten mellan samhällsengagemang och viljan att dra sig undan. Han blev med tiden beundrad, men aldrig av den stora allmänheten. Ryktbarheten var ingenting han ville, jämförde den i stället med hur ett träd flyttas från sin fredade växtplats i skogen ut på en stadsgatas asfalt. Dit rusade hundarna och lyfte på bakbenet. Och med dem avsåg han de ” ordsvullna” och ” bekrittlade” , det vill säga småaktigt kritiska, litteraturanmälarna.

Och därmed är vi inne på den dråpliga sidan. Det finns gott om exempel på hur Ekelund förmänskligade träden. Han gjorde porträtt, karikatyrer av dem. ” I Wien stå en platan som likna Sofokles… De ynkliga tallparodierna i Berlintrakten likna förlästa magistrar av pseudogermanska preussartypen med smutsgult skägg och ansikten som finniga svin.” Och slutligen konstaterandet att ” något mer levande vackert kan man inte se än ett gammalt förfallet träd!”

Jag avrundar med mitt bidrag till förfallet: En åttahundraårig bok i den nordvästskånska kullabygden, inte långt från Ekelunds barndomstrakter. Eftersom den inte längre kunde hålla sig uppe av egen kraft stadgade man den med ett stort stycke betong. Halva trädet stormades bort genom åren men en gren sköt envist ut och grönskade år efter år. Slutligen brast boken och kvar blev en betongklump där man kan sitta och filosofera över förgängligheten. Träden undkommer inte men orden om dem lever listigt vidare.

 

Förlåt oss våra mailade synder.

En god vän hade inte svarat på våra anrop och vi oroade oss eftersom han var krasslig och skulle opereras. Så smsade han en dag att han nu till sina många krämpor kunde lägga ytterligare en. Innan jag svarade honom lämnade jag en lugnande rapport hemåt om att han äntligen hört av sig. ” Stackarn, hans kropp är som ett slagfält.” skrev jag, men tänkte inte på att konversationen med honom låg kvar på displayen. Så meddelandet gick alltså till den sista människan i världen som borde se det. Sett som en vardaglig kommentar mellan mig och min fru fanns inget att anmärka på min formulering, det var snarast en ömsint och medkännande beskrivning av hans situation. Men för honom kan det inte ha varit roligt att få veta att han sågs som en stackare och att han förmodades vara så illa däran. Visserligen har han en långt gående självironi och sinne för galghumor, men det finns gränser.
Det var en pinsamhet som förhoppningsvis går att reda ut. Värre är det när sinnet runnit över och man plötsligt petat iväg sådant som man efter kommande natts sömnlösa ruelse inte vill kännas vid. Numera van vid att kommunicera med mail, har jag snart inte längre något perspektiv på vad jag kan ha att ångra. Jag gav till exempel en person en rejäl uppsträckning i en yrkesangelägenhet. Med rätten på min sida var det bara att dra på och det bar hela vägen genom alla korrigeringar. Varje invektiv kunde stegras till det yttersta och fortfarande såg det sakligt och snyggt ut på skärmen, som en officiell skrivelse. Om jag skrivit för hand skulle det medfört en massa hopknycklade kasserade utkast och allt hade blivit solkigt och billigt. Jag hade måst anstränga mig att göra min svårlästa piktur tydlig och hela tiden påmints om att det var just jag som skrev för min handstil är unik, bara min, och det är bara jag som får stå för vad jag plitar ner. Det hade nog fått mig att bromsa min framfart en smula.

Strindberg, däremot, formulerade sig så rappt och säkert med sin prydliga lilla stil utan minsta sprätt eller bläckfläck från stålpennan. Han genomförde vidräkningarna med sina antagonister utan att eftervärlden kom att ana så mycket som som en skälvning i den hand som skrev breven.

Handstilen förlorar snabbt sin betydelse som kommunikationsmedel. Som någon uttryckte det används den i dag mest i minnesanteckningar på lappar och i skrivböcker och läsaren av dem är i allmänhet densamme som skrev dem.

 

 

Underdog.

Det är natt och klockan är kvart över två. Ännu syns inga tidningsbuntar på arbetsborden så det var onödigt att komma så tidigt. I värsta fall dröjer det en timme innan de dyker upp. Vad som helst kan hända på tryckeriet, kanske strömavbrott, eller fel på bilarna. Man lägger ut den lilla rampen inbjudande mot gatan och sen är det bara att ställa sig i öppna dörren och njuta av sommarnattens svalka.

Borta vid kvarterets slut lösgör sig någon ur mörkret, en tungt lunkande massiv figur närmar sig. Det är Sölve. Med ett ansiktsuttryck och en hållning som om han kommit direkt från ett tukthus stapplar han in och sträcker kvidande ut sig raklång på rygg på ett av borden.

Efter hand droppar buden in, frejdigt hejande eller sömnigt buttra, och gör de vanliga förberedelserna. Man plockar åt sig sina nycklar, loggar in på sina trakter i de elektroniska budböckerna och läser igenom de aktuella ändringarna, tar på arbetsvästen. Och sen fyller man ut väntetiden med småprat, gärna med Sölve som börjat piggna till. Han är en i grunden godhjärtad människa som, ofrivilligt, lyckas göra sin ständiga negativism underhållande. Han återkommer ofta till en kvällstidningsartikel om samhällstopparnas skolbetyg där det visade sig att Reinfeldt och alla de andra gjort långt sämre ifrån sig än Sölve själv. ” Tänk om man läst vidare! ” Varför gjorde du inte det då ? ” undrar någon som tröttnat på att höra om det. “Du kunde ju blivit läkare eller rentav statsminister. Då hade du sluppit gå här och tycka synd om dig.” ” Inte om man kommer från arbetarklassen i Skutskär.” svarar Sölve. ” Det fanns inte på kartan att studera vidare. ” ” Självplågare. Du är ett praktexempel på Jantelagens förödande verkningar. ” säger en som kan sin Sandemose.

Svenska Dagbladets lastbil bromsar in ute på gatan och backar upp mot rampen. Även DN-bilen har kommit och väntar på sin tur med radion skrålande på högsta volym. Buden rusar till och hjälps åt med att lasta av tidningsbuntarna. Alla utom Sölve, som står kvar i ett hörn med armarna i kors och ser förorättad ut. ” Det där är chaufförernas jobb. ” menar han. ” Varför skulle jag ställa upp för dom? Dom hjälper ju aldrig mig. Egentligen borde dom be om ursäkt för att dom är sena. ” ” Vi hjälper inte chaufförerna, vi hjälper oss själva.” ger sig någon tid att svara.” Ju fortare vi får fram tidningarna desto fortare kommer vi ut. Och förseningarna är väl för fan inte chaufförernas fel. “

Eftersom det är lördag ska ” Magasinet ” bladas in i Svenskan. Huvudtidningen lägges till vänster med öppningen åt höger så att den gapar mot bilagan som snabbt skyfflas in i den . När stapeln med färdigbladade tidningar blivit tillräckligt hög bär man bort den till sin vagn. Det är en arbetsordning som faller sig naturligast och minst slitsam. Men inte för Sölve. Han grupperar tidningarna åt motsatt håll och måste därför tänja sig och korsa armarna och för varje färdigbladad tidning vrider han sig ett halvt varv och lägger den i sin vagn som han ställt bakom ryggen. Han utför sålunda under knappt en kvart något hundratal totalt onödiga rörelser som i längden sliter ner kroppen och säkert orsakar alla de smärtor han ständigt klagar över.

Budvagnarna är konstruerade så att det bästa är att lasta dem framtunga, får då balanserar man dem så att de blir lätta att rulla iväg. Följaktligen är Sölve noga med att ha den största tidningsmängden bakerst så att han samtidigt som han baxar vagnen framåt måste lyfta upp den i bakänden. Svärande över hur tungt detta är ger han sig ut i natten och hans uppgivna klagande hörs fortfarande när han försvinner runt samma gathörn som han kom.