Var och en för sig.

Var och en för sig och Gud med oss! Så ropar Gusten i Strindbergs Hemsöborna åt Carlsson när de båda måste fly undan den dånande islossningen. Det är inte längre tid för samarbete och hjälpsamhet. Var och en får klara sig själv bäst den kan och det blir den unge och starke som överlever. Den svagare försvinner på isen.

Gustens replik dök upp i minnet när jag såg att originaltiteln på Hans Falladas ” Ensam i Berlin ” löd: Jeder stirbt für sich allein. Var och en dör för sig själv( ensam ). Den titeln säger mer än den svenska allmänna och utslätade. Romanen utspelar sig i början av fyrtiotalet och ännu har inte tredje riket krossats. Nazismen är den påtvingade statsläran och Gestapo övervakar att ingen ger uttryck för andra åsikter. Alla är livrädda för att bli angivna, det kan finnas polisspioner var som helst.
Fallada utgår från ett autentiskt fall. Ett medelålders äkta par ägnade sig under några år åt att placera ut handskrivna antinazistiska brevkort i trappuppgångar och brevinkast. De åkte fast och avrättades. I romanen blir de makarna Quangel som förtvivlade över att deras stupat som kanonmat till Führerns ära börjar sprida sin propaganda. Deras stumma äktenskap utvecklas till en varm arbetsgemenskap, deras liv har fått en ny mening nu när de lyckas göra något konstruktivt av sin sorg. För att inte bli avslöjade och för att inte ställa till olycka för andra är de mycket noga med att inte blanda in någon annan i verksamheten. I detta totalitära samhälle finns inga möjligheter att göra gemensamma aktioner. Alla medborgare har piskats in i total ensamhet trots att de lever så nära varandra i jättestaden Berlin. Och Gud är inte med någon.
Gestapo kombinerar sluga råskinn med skickliga detektiver som gör sitt jobb utan att ifrågasätta vems ärenden de går. Ett misstag och Quangels åker dit och därmed också oskyldiga människor som inte haft något med deras underjordiska verksamhet att göra. Det räcker att deras namn råkat nämnas i de brutala förhören. Tragiskt nog har så gott som alla brevkorten plockats upp av medborgare som genast lämnat dem till Gestapo. Men makarna Quangel dör med värdighet. Därför att de, som det uttryckes, hellre ville dö för en rättvis sak än leva för en orättvis.
Gabriela Pichlers film ” Äta sova dö ” berättar om ett helt annat samhälle, nämligen vårt eget. På skånska landsbygden tvingas en industri avskeda folk. De drabbade föses iväg till arbetsförmedlingen och så är de inne i den trista och tröstlösa tillvaro som vi känner igen sen flera år. Om vi inte själva drabbats så känner vi antagligen någon som sitter fast i fas 3. Hamnar vi där måste vi söka jobb dagarna i ända och kan bara hoppas att äntligen åtminstone kallas till en anställningsintervju. Och uttråkade tjänstemän vill få oss att förstå att om vi inte lyckas ta oss tillbaka till grottekvarnen är det vårt eget fel.

Jag råkade se filmen precis efter att ha läst ut Falladas roman och tänkte, något tillspetsat, att det tycks lika fjärran nu som då att gemensamt lösa problem. Visst stöder och tröstar man varandra men övergripande initiativ kommer sällan på tal ( revolution vågar man väl inte tänka på men åtminstone sänka omkostnader genom att dela bostäder eller transportmedel). Ändå finns ingen yttre övermakt som förbjuder det.

Man kanske inte behöver använda hot och våld för att pressa någon in i ensamhet och uppgivenhet, det räcker med den samhällsanda vi har. Var och en på sitt eget isflak.
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att rita roligt.

 

 

1925 startade tidskriften New Yorker, som sedan dess hållit fast vid den lornjettutrustade snobben som sitt signum. Om man i en amerikansk film vill visa att en författarkaraktär står för förfining, kvalitet och högt anseende så antyder man att han eller hon fått in en text där. Sådana markeringar dök upp också i Sex and the city. I filmen om Hannah Arendt påmindes vi om att hennes reportage från rättegången mot Eichmann gick som artikelserie i New yorker.

Men nu ska det handla om skämtteckningarna. Cartoons kallas de i USA och jag vill definiera det som text och bild kombinerade till en grafiskt slagkraftig och framförallt rolig helhet. Här kom New Yorker att stå för något nytt. Vid förra sekelskiftet gick det, på till exempel satirtidningar som den tyska Simplicissimus, oftast till så att först gjorde en skicklig konstnär ett genomkomponerat mästerverk och sen skulle en stackare på redaktionen sätta en lustig text till detta. Det blev ofta konstruerat och ansträngt. Jag som gärna bläddrar i gamla årgångar av sådana magasin har i mitt bildminne fantastiska teckningar men svårare att erinra mig vitsarna som hörde till dem.

I New Yorker drabbade snabba koncenterade skämt och en lika snabb teckning läsaren med samma hastighet. Först blev man förvirrad och sen ramlade två poletter ner på en gång, en som bild och en som text. Vissa humorister klarade sig helt utan text.

Enklast av alla verkade James Thurber därför att han inte kunde teckna rent konstnärligt sett, men det var han inte ensam om. Hans svenske kollega Gurr kom inte heller han längre än till att visa alla sina figurer i profil och det gick ju bra ändå. En läsare som ringde till New Yorkers redaktion och klagade på att Thurbers kvinnor var så fula fick svaret att de duger i alla fall åt hans män. En gång lät Thurber ett äkta par ligga i sängen och gräla. Men när han skulle rita nattlampan liknade det mer en säl än en lampa. Då fick det bli en säl och skämtet anpassades därefter. Denna klassiker hade inte kommit till om han varit en mera driven tecknare, vilket är värt att begrunda. Inte bara Thurber och Gurr utan också många andra har omvandlat sina brister till fördelar och gjort märkliga egenheter till sina kännemärken. Säkert har många av deras bästa saker kommit till genom att de utnyttjat slump och misstag.

 

Thurbers motsats var Peter Arno som i eleganta tuschlaveringar blev den mest new yorkerske av alla med sina påstrukna nattklubbsgäster, rika vivörer med vitnade valrossmustascher och inte alltför djupsinniga, levnadsglada blondiner. Här är en variant på samma tema av Eldon Dedini. ” Du säger alltid de mest förtjusande saker, Teddy.” tycker den frodiga damen, och så får man själv tänka sig vad han kan ha sagt. George Booths raspiga rapporter från helt andra samhällsskikt hör till mina favoriter i New Yorkers senare årgångar, som denna om vad som kan hända med kylskåpsmagneter.

På fyrtio- och femtiotalet fanns en exklusiv svensk tidskrift, Adam, som riktade sig till kultiverade och njutningslystna herrar men inte var mera frivol än att den fick ligga framme så även vi barn kunde titta i den. I efterhand har jag förstått att den inspirerades av New Yorker och att alla dess roliga cartoons hämtades därifrån. Är man uppväxt med sådant får man en livslång och kräsen kärlek till god skämtteckningskonst.

 

Stackars Göran.

 

Hanna Hellquist skriver i sitt kåseri på Namn och Nytt i Dagens Nyheter om hur hon tröttas av sin mammas ständiga prat. Men mamman är genast förlåten när Hanna konstaterar att denna ovana har samma rot som allt annat elände: Göran.

Göran är mammans sambo och sedan flera år den som Hanna går hårdast åt i sina skriverier. Numera behöver hon bara behöver nämna hans förnamn för att alla trogna läsare genast ska förstå vad för slags vegeterande mansgris det är fråga om. Men hur mycket anledning hon än har att tycka illa om honom hamnar i alla fall inte mina sympatier hos henne. Det väcker en hel del obehag att en skribent använder sitt utrymme i landets största dagstidning till att av privata skäl ta heder och ära av en människa som inte har någon möjlighet att försvara sig på samma nivå. Om han är så oförmögen att uttrycka sig som hon anser lär han inte kunna formulera någon motskrift. Hanna har i en intervju sagt att var och en måste stå för sina handlingar, alltså även Göran. Visst ska man det, men inför hela svenska folket? Om man gjort något brottsligt eller innehar en maktposition får man vara beredd att stå till svars offentligt, men den här mannen är ingen brottsling och han har långt mindre makt än Hanna.

Men tänk om både han och mamman är fiktiva gestalter ? Otvivelaktigt existerar en verklig mamma som framträtt tillsammans med dottern i TV. En rekorderlig dam som inte verkar vara någon som underordnar sig en odräglig karl. Det kan ju vara så att mamman i Hannas kåserier bara är en fri litterär skapelse. Vem vet hur mycket av verklighet som finns bakom de ganska abstrakta figurer andra kåsörer använder sig av. Maken, grannen, vittnet eller vad de kan kallas. Och i så fall ställer sig saken helt annorlunda. Då har hon, som verkligen kan skriva, skapat en drabbande bild av ett torftigt samboförhållande på svenska landsbygden. Två människor i övre medelåldern, kedjade vid varandra av slentrian, ekonomiskt beroende, rädsla för ensamhet plus en bottensats av ömhet eller kanske en röra av alltsammans. En beklämmande inrättning som säkert många kan känna igen sig i.

Så finns ett tredje alternativ och det är att Hanna kommit överens med de båda om att hon får skriva vad hon vill om dem. Mamman har inget att förlora för hon får alltid sympatierna, men kan Göran verkligen ha intresse av att se sina brister exponerade på det här sättet ? Om han kan ta det med överseende humor är han att gratulera.

Jag har svårt att begripa att någon kan stå ut med vad som helst bara för att bli omnämnd i tidningen. P C Jersild gav ett träffande och tragiskt exempel på det fenomenet i sin lilla roman ” Stumpen “. Den handlar en gravt alkoholiserad människa och hans vandring genom omhändertagandets Sverige i början av sjuttiotalet. Bland de få saker han lämnar efter sig finns en urklippt tidningsnotis. I den berättas om hur en mobb, på fyrtiotalet när Stumpen var ung, jagade en swingpjatt. Stumpen stod inte nämnd vid namn, men han var en av dessa som ville lyncha en människa som såg annorlunda ut. Ett inte särskilt smickrande sammanhang, men för Stumpen var det enda gången i livet han förekom i tidningen. Han blev i alla fall någon i det offentliga livet, om än anonym i en folkmassa.

Nog är det konstigt att jag spekulerar om saker som egentligen bara angår Hanna Hellquist, även om hon själv inbjuder till det. Och inte blir jag klokare. Det naturligaste vore väl att be henne själv förklara hur det förhåller sig och vad hon egentligen är ute efter. Men det aktar jag mig noga för. Jag tar inte risken att bli uthängd i massmedia, som en annan göran.

 

Kvalitet och kvantitet.

Den långa lastbilen som levererar Svenska Dagbladet backar fram till tidningsbudsfilialen på Pålsundsgatan. Vi river åt oss buntar direkt från flaket utan att vänta tills chauffören lastat av pallarna. Ungdomar på väg hem från krogen kryssar fram på trottoaren mellan våra vagnar, utan att plocka åt sig tidningar. De bryr sig inte om det numera, läser hellre på nätet.

Vi är angelägna att snabbt komma igång eftersom det, som alla lördagar, blir mycket förarbete innan vi kan ge oss ut. Tidningarna är redan fullmatade med reklam men vi ska ändå blada in både Magasinet med alla bostadsannonser och den flotta Perfect Guide. Tidningarna blir så tjocka att vi sen kanske måste dela upp dem igen för att få ner dem i alla brevinkast.

Alltid är en av tidningarna försenad från tryckeriet och den här natten är det Dagens Nyheter. Väntetiden blir precis lagom för att man ska hinna läsa “Understreckaren” i Svenskans kulturdel. Att sätta sig med den efter bladningen är som att gå från kvantitet till kvalitet. Med tiden verkar många av oss bud ha blivit överens om att Svenskan står för god journalistik, även arbetskamrater som inte kommer från det högborgerliga skikt tidningen av tradition riktar sig till.

Lena Samuelsson och Fredric Karén, chefredaktör respektive digital chef på Svenskan, publicerar på debattsidan en artikel där de försöker definiera om just begreppet kvalitet. De menar att för 20 år sedan, var kvalitet ” synonymt med långa artiklar, få bilder, redovisningsplikt och broadsheetformat “. Men nu är alltså kvalitet inte längre lika med textens innehåll. Snabbhet och uppdatering tillkommer. Och tillgänglighet. På gungbrädet väger snabbheten och tillgängligheten lika mycket som analysen och fördjupningen.

“Kvalitet måste gå före kvantitet “, skriver de. Och kvantitet har de alldeles nyss definierat som det som utmärker gammelmedias pappersjournalistik. Inte nog med det. ” Vi kommer att lägga avsevärt mindre resurser på att oreflekterat refererera det som hänt “. Ordet avsevärt är ju illavarslande. Att oreflekterat referera det som hänt är något som de tydligen anser vara vad man ägnade sig åt även i deras spalter för 20 år sedan. Kan man förstå detta som något annat än att de vill skära rejält i all textmassa trots att mycket text är något man ofta behöver för att kunna fördjupa sig ordentligt i ett ämne?

De tar sporten som exempel på hur det snart kommer att se ut. Allt material köps in utifrån. På redaktionen behövs bara en journalist, tidningens egen sportanalytiker. Det blir säkert mycket billigare för tidningen att lägga ut det mesta av arbetet på en legoarmé av frilansande skribenter. Man slipper en massa arbetsgivaransvar. För det är ju av ekonomiska skäl man genomför denna omorganisation. Mycket skickligt får de det att låta som omsorg om kvaliteten.

Samuelsson och Karén använder en försåtlig taktik när de bygger sin argumentation på en motsättning mellan kvalitet och kvantitet. Det kan finnas ett samband mellan dem, men inte självklart en motsättning.

Hos oss är det kvantiteten som räknas, fullastade vagnar att baxa ut till trakterna. Men helst ska det som läses vara av god kvalitet.

 

Apropå bokbål.

När ett bibliotek i Strömsunds kommun beslöt att bränna upp utrensade böcker väckte det starka reaktioner. Man får vara glad att medborgare instinktivt reagerar mot alla bokbålstendenser om det så gäller utraderande av negerkungar i barnböcker. Kanske har vi lärt oss något av historien trots allt.

Motsatsen till bokbål är väl Hedengrens bokhandel vid Stureplan som bejakar alla sorters litteratur. Där gjorde jag ett fynd på årets rea:” Munich, its golden age of art and culture, 1890 – 1920″ . Av Rainer Metzger. Thames & Hudson 2008. Boken är översvallande rikt illustrerad och massor av epokens kulturpersonligheter presenteras. Målare från Frans von Stuck med sina demoniska kvinnor till Frans Marc och Kandinsky. Konstriktningar från symbolismen till expressionismen och Blaue Reiter. Diktare från Paul Heyse till Rainer Maria Rilke. Kabaréartister från Frank Wedekind till gruppen De Elva Skarprättarma. Tidskrifter från satirbladet Simplicissimus till konstmagasinet Jugend.

Trots alla fakta är det inte så lätt att få grepp om vad det var som gjorde München så speciellt, så annorlunda än Berlin. Bäst förstår man det genom bildmaterialet. Det är mycket affischer från karnevaler och festivaler och foton från konstskolemaskerader. Man anar en stad som har hög tolerans med excentriska och erotiskt frigjorda bohemer. Det handlar mycket om estetik men väldigt lite om politik. Och i bakgrunden en befolkning som lever ett makligt småborgerligt liv och gärna vill anses vara beskyddare av god konst.

Thomas Mann flyttade dit från Lübeck när han etablerat sig som författare med Buddenbrooks. Han gifte in sig i stadens societet och bosatte sig med sin växande familj i ett stort vackert hus. 1902 gav han ut en kort novell, “Glaudius dei”, som fångar den lätta, luftiga münchenatmosfären. Handlingen är som följer. I Blüthenzweigs förnäma konsthandel vid Odeonplatz har man i skyltfönstret ställt ut en foto av en målning föreställande den heliga madonnan ammande jesusbarnet. Det är en modern variant som lägger tonvikten på sensualiteten hos kvinnan med det blottade bröstet snarare än på den religiösa innebörden. En ung allvarlig man, den asketiske munkklädde Hieronymus,kliver in i butiken och ber att bilden avlägsnas. Han tas inte på allvar. Det blir gräl och Hieronymus går så långt att han kräver att den ska brännas. Det slutar med att konsthandlaren anropar en man vid namn Krauthuber: ” långsamt och tungt pustande vältrade sig denna av maltdrycker närda koloss fram över golvet, en folkets son med överväldigande fysisk kraft! ” Så beskrives han med munter ironi. Hieronymus finner sig förpassad ut på gatan och kan inte göra annat än att stå därute och förbanna och fortsätta önska att man måtte bränna den förargliga tavelreproduktionen.

Första världskriget innebar slutet på München som kulturstad. Alltför många vek ner sig och fogade sig i den allmänna patriotismen, till och med Thomas Mann. Man var kanske inte beredda på att hantera storpolitiska frågor. Adolf Hitler fanns också med i den jublande folkmassan på Odeonplatz vid mobiliseringen och det var ju i München som hans parti sedan växte fram. På ölhallarna agiterade han omgiven av massor av krauthubrar som fick en annan funktion än i Manns novell. Nu använde de inte sin brutalitet till att förhindra att man brände konst. Tvärtom. En stor del av det som kom att dömas ut som Entartede Kunst, urartad konst, var sådant som skapats i München årtiondena runt 1900. Och sedan brändes böcker som bekant.