Räkenskapens dag.

Jag reser till Uppsala för att deklarera, redovisa hur ett år av mitt liv sett ut i krassa ekonomiska termer, det är Räkenskapens Dag. Trots att alla tänkbara papper som kan behövas ligger samlade i portföljen har jag en känsla av att ha förbisett något viktigt. Till och med vädret känns hotfullt, himlen är grå. Det är en dag av ruelse.

Min revisor har sitt kontor i ett hus mittemot Carolina Rediviva. Det är dagen före Valborg och på universitetets fasad kan man se hur en digital sifferföljd räknar ned tiden till den högtidliga mösspåtagningen. Poliser är redan på plats men än så länge behöver de bara hålla reda på några studenter som kånkar stora blåsinstrument nerför backen. Min nedräkning behöver jag inte bekymra mig om, det har revisorn sett till. Han har byråanstånd för sina kunder, eller klienter kanske vi kallas. Han ögnar igenom mina handlingar och säger att det här ska säkert ordna sig.

Jag går därifrån lika lätt om hjärtat som efter ett besök hos tandläkaren. När man lämnar den senare måste man ta med sig tänderna, men hos revisorn kan man avbörda sig alla eländiga papper. Jag vet att om någon månad kommer, som varje år, ett brev från skatteverket där min förtida återbetalning eller min rätt att göra avdrag ifrågasättes och så får jag med revisorns hjälp argumentera mig ur det. Men just nu är jag fri och minsann om det inte ligger ett antikvariat här på Övre Slottsgatan !

Bokhandlaren är både sällskaplig och lärd och strax granskar vi tillsammans ett grafiskt blad som han kommit över och vill behålla åt sig själv. Jag hittar inget intressant för egen räkning men känner mig ändå skyldig att köpa något. Om alla bara kommer in för en angenäm pratstund, vad har han då att redovisa på räkenskapens dag? Jag väljer en essäsamling av Carl-Erik af Geijerstam och det passar bra för han bodde ju i Uppsala. På vägen till tåget faller några droppar, inte mer. Vi har fått anstånd med regnet. Molnen hänger kvar, tunga och sura som mättade blöjor. Jag funderar på om det går att motivera ett avdrag för inköpet. Kan boken användas professionellt, i någon artikel? Eller får den vara bara till glädje?

Geijerstam, en eftertänksam poet och essäist i Vilhelm Ekelunds tradition, hade många möten med intressanta personer att berätta om: “Vid besök hos Hjalmar Ekström i Helsingborg 1953 fick jag vid avskedet några volymer av Attars Vännernas minne. Han hade fått dem av översättaren Eric Hermelin att utdelas till läskunniga” . Mystikern Hjalmar Ekström, född 1885, utbildade sig till diakon men hade för fria tankar för att passa inom kyrkan. Han valde att återgå till skomakeriet, det yrke han lärt sig redan som barn. Det innebar långa arbetsdagar, eftersom han var så noga med sitt arbetes kvalitet, men han blev fri att tänka, läsa och skriva. Den lilla verkstaden i Hälsingborg blev ett andligt kraftcentrum som människor från hela landet, inte bara Hermelin och Geijerstam, sökte sig till. Ekström var ingen predikare eller missionär, utan delade som “en av de stilla i landet ” med sig av sin erfarenhet. ( En kommentar: Helsingborg är en modern stavning. Eftersom staden låg vid “halsen”, den smalaste delen av Öresund kallades invånarna hälsingar. Därför är ä:et historiskt korrekt )

Man kan ha sin revisor, sin husläkare, sin frisör och sin personliga tränare… Men tänk om man också hade sin egen andliga livsledsagare, en stillsam skomakare att söka upp för att komma tillrätta med sin hjälplöshet inför det världsliga. Han kanske inte kan stärka ens ekonomiska värde men vet mycket om andra värden.

 

Kammarspel.

Psykodrama är en gruppterapeutisk metod med utgångspunkt i läkaren och filosofen JL Morenos ( 1889 – 1974 ) ideér. I korthet går den ut på att med gruppens hjälp bearbeta problem eller trauman ur sitt liv. Man är protagonist, innehar huvudrollen, i sitt eget drama och väljer personer som får inta rollerna som en själv och som de som är eller var inblandade i händelsen. Helst ska en utbildad terapeut medverka som regissör. En viktig del av metoden är det som kallas sharing, att man delar med sig. Utan att själv yttra sig ska protagonisten då lyssna på det som dramat har väckt hos de andra deltagarna. Jag ingick under ett par år i en psykodramagrupp.

En gång ombads vi att lägga fram exempel på ett tillfälle då vi blivit svikna, övergivna. Ur min historia valde jag följande. En kvinna och jag hade levt tillsammans sedan flera år, men så träffade hon en annan man och en kväll hände det sig att vi tre satt tillsammans i hennes lägenhet (jag hade just flyttat därifrån). Plötsligt reste hon sig och sade att ” nu går jag ut på en promenad så får ni två göra upp det här.” Jag kände mig överraskad, kränkt och utsatt för manipulation. ” Patetiska orrspel vill jag inte vara med om ” sade jag och gick därifrån och därmed var relationen avslutad.

Den här situationen skulle alltså gestaltas och en nervig ung dam passade bra som den svekfulla. Eftersom det för tillfället saknades män i vår grupp fick även rivalen spelas av en kvinna. Det är inte ovanligt att man gör så och det kan berika. I det här fallet hämmades hon dock av min ambition att få honom att framstå som en sällsynt fyrkantig och tråkig person.

Men det gick inte efter mina ritningar. I stället för att bekräfta mig i min förorättelse vände hon, som spelade min före detta älskade, sig mot mig och skrek: ” Varför går du? Varför stannar du inte och slåss? För min skull? För oss? ”

Jag tvingades att se situationen ur hennes perspektiv, att blicka tillbaka, och detaljer som jag förbisett fick en annan betydelse. Det hade börjat så bra. En omodern etta räckte åt oss båda. Över sängen hängde en stor teckning som hon gjort och som jag beundrade. För henne, som skaffade sig en nyttigare utbildning, var Konsten ett intresse bland andra men för mig utvecklades den de här åren till en passion. Det råkade finnas en grafikverkstad i källaren till huset bredvid och ofta fick hon gå dit sent om kvällarna och hämta hem mig. Vi gled alltmera isär. Det kom till uppgörelser. Jag minns ett gräl då jag slungade en nyckelknippa i väggen. Den gjorde en reva mitt i hennes teckning.

Nu gick det upp för mig att det inte var så självklart vem som övergav vem. Tydligen var jag redan sedan länge på väg bort och man kan se det som att hon den där sista kvällen gav mig en chans att rädda förhållandet. Jag var inte alltid var ett offer utan övergav ibland, precis som alla andra. Den insikten ändrade min självbild. Jag började se mig som delaktig, som en som också sårade och svek, med det ansvar och de skuldkänslor som följde av det.

Så mycket kan man få ut av psykodrama. Jag, som finner ett värde i saker först när de får en konstnärlig form, tilltalades av att det här dramat blev som ett sorglustigt och vemodigt litet kammarspel om ett par unga människor som möttes och skiljdes.

 

Märke i boken. Märkt för livet.

Antikvariat August på Drottninggatan har en förträfflig variant av vårrea. Varje vecka sänker man priserna med tio procent och fyller hela tiden på med nya böcker. När rabatten är nere i sextio procent köper jag en samling japanska kortdikter. På pärmens insida sitter ett originellt ex libris vars namn verkar bekant. För länge sedan…

Jag gick en kurs i illustrationsteckning och lärare var den vänlige Björn Hinders som tecknat i alla möjliga publikationer ändå sedan Svensk Humoristisk Tidskrift på femtiotalet. Han ansåg mig tydligen lämpad att slå in på samma bana och gav mig därför adresserna till Metallarbetaren och Skogsindustriarbetaren samt ett ord på vägen: det här är svårt att försörja sig på.

Med tiden skulle jag inse att varningen var befogad men det började bra. Två noveller och en dikt anförtroddes mig. Dikten, “Hemmasönerna”, var skriven av Ingemar Berglund och förmedlade en ung mans underlägsenhetskänsla inför den välmående och kyrkliga lantliga överklassen.

Björn kände väl till poeten. Av honom och från flera andra håll fick jag veta att Berglund var en svårt alkoholiserad herre som brukade gå runt bland tidningarna och sälja texter. Ibland köpte redaktörerna dem för att de var bra, ibland av medkänsla. En facklig tidning intervjuade honom om hans förspillda liv och för att betona tragiken nämndes, indiskret nog, att han aldrig varit nära en kvinna.

Nu, mer än trettio år senare, står jag alltså här med en bok han satt sitt namn i. För det måste vara han. Bildens motiv är ju detsamma som i dikten, en gosse med mössan i hand kröker rygg inför den kristna överheten. En situation så bestämmande för bokens ägare att han väljer att ha den som sitt signum. Men det finns frågetecken. Berglund och hans livsöde stämmer inte med en person som har ett välordnat bibliotek med ett professionellt utfört bokmärke. Det är osignerat och ordet ex libris förekommer inte, kanske för att han tyckte det vore förmätet. Och vad betyder skorna på golvet?

Förr skulle det krävts detektivarbete i mantalslängder och sittningar på arkiv men idag räcker det med en stund på nätet för att få klarhet i Ingemar Berglunds biografi. Och fram träder en mycket mer sammansatt person än jag anat.

Han föddes i Färila i Hälsingland 1929 och hade en hård uppväxt i det skiktade bondesamhället där statarfolk och fattighjon inte var mycket värda. Men via folkhögskola kunde han ta sig in i journalistiken och var till en början framgångsrik. Han fick uppskattning för sina artiklar och gav ut flera diktsamlingar, en av dem på Bonniers. Reste så utomlands och bodde på olika ställen i Sverige. Men sedan kom han in i Stockholms bohemkretsar och det var då drickandet gick överstyr. Förmodligen hann de svåra minnena från uppväxten upp honom. Det handlar ju om ett femtiotal då man inte fick sakkunnig hjälp att bearbeta sådana problem. En ytterligare komplikation var att Berglund var homosexuell, något som var straffbart under hans uppväxt. Man kan notera att i intervjun som gjordes på åttiotalet tyckte man synd om honom för att han aldrig haft en kvinna. Inte vågade han ens då påpeka att han hade en annan läggning. 1985 lämnade han Stockholm, bosatte sig i Östersund och avled där 1992.

Glädjande är att man i Östersund häromåret gjorde ett ambitiöst försök att lyfta fram hans diktargärning. Här följer nu den den ovan nämnda dikten med min illustration.

 

 

Om fattigdom, rikedom och andra ting

Utan grundliga insikter i Hjalmar Söderbergs litterära produktion bör ingen ge sig in på att psykoanalysera en svensk. Ingen ska analysera andras själsliv, som inte först läst sin Dostojevski ordentligt. Det ansåg psykoanlytikern Stefi Pedersen (1911- 80 ). Och inte nog med det. För att fullt ut förstå en annan människa bör man också sätta sig in i de politiska och ekonomiska omständigheter som format dennes liv.

Denna helhetssyn är något helt annat än den kognitiva beteendevetenskap som under senaste decenniet kommit att dominera och där människan ses som något man kan programmera om.

Stefi Pedersen hade tyskt, judiskt ursprung och utbildade sig till freudiansk psykoanalytiker i Berlin. 1933 lämnade hon Tyskland och kom under resten av sitt liv att vara verksam mestadels i Norge och Sverige och hade under många år, fram till sin död, praktik i Stockholm. Hon efterlämnade två skrifter av vilka jag finner den lilla täta essäsamlingen ” Människa och ting “, från 1978, särskilt intressant.

En människa är en människa och ett ting är ett ting. Detta är Pedersens utgångspunkt när hon försöker reda ut hur vi förhåller oss till den artificiella storstadsmiljö vi skapat åt oss. Det lilla barnet väljer sitt övergångsobjekt, till exempel en nalle, och kan älska eller förstöra det hur mycket som helst utan att någon större skada sker. Det är ju bara ett ting. En dag är barnet redo att lämna leksaken och ta med sig sina erfarenheter in i relationer med levande människor. Det Pedersen ser är att den moderna människan, trots alla ständiga övergångar och förflyttningar, alla byten av jobb och bostadsort, fortsätter att förtingliga. Ju mer komplicerat samhället blir, desto svårare får vi att avgöra om det är människor eller ting vi har att göra med. Till exempel i kontakten med myndigheter och deras blanketter. Pedersen markerar storstadens destruktiva inflytande så långt att resonemanget riskerar att hamna i att lösningen bara är att man flyttar ut på landet. Men om man bortser från urbaniseringen har hon helt klart en poäng när hon menar att vi sätter tingen mellan oss och våra medmänniskor. Och detta skrev hon ett kvartssekel innan den stora digitaliseringen.

Texten ” Ordet och de mänskliga rättigheterna” handlar om hur vi lever både på det sociala, utåtriktade planet och på det existensiella där vi är ensamma med oss själva. Om det existensiella blir för plågsamt, kaotiskt och ångestfyllt kan vi, åtminstone teoretiskt, välja att leva enbart i det sociala rummet. Man lär sig manövrera efter alla dess koder, tala det officiella massmediala språket som inte växer fram ur en själv. Om å andra sidan det existensiella inre planet överväger, om man inte lär sig tolka alla samhällets tecken och symboler, hamnar man i ett kaotiskt och osäkert liv. Då utvecklar man i gengäld ett eget, om än svårförståeligt ( men kanske konstnärligt spännande ) språk eftersom man inte har tillgång till det allmänna.

Enligt essän ” Om fattigdom ” är det just språket som avgör var på den sociala skalan man befinner sig. I fattigkulturen talar man ett övervägande konkret språk, med få alternativ och nyanser. Det är ett språk som sällan formulerar något hopp, några vägar bort från en underlägsen position. Men så är det inte alltid, det visade till exempel den svenska arbetarlitteraturen på sin tid. Därmed är vi tillbaka i den betydelse Stefi Pedersen ansåg att skönlitteraturen( och bildkonsten) har. Man kan rentav se Hjalmar Söderbergs ord om köttets lust och själens obotliga ensamhet som en sammanfattning av Stefi Pedersens tankar om vår vacklan mellan det sociala och det existensiella.

 

Munkarna i Normandie.

Den nye påven får väl gratuleras till uppgiften att upprätta sin kyrkas anseeende efter pedofili och annat elände. För mig representeras katolicismen av den franske prästen Abbé Pierre och hans geniala tanke att låta de vilsekomna, som kallades clocharder, försörja sig själva genom att samla in det folk sorterat bort och sedan sälja det på loppmarknader. Denna rörelse, Emmaus, växte och involverande också unga idealister från hela Europa. Däribland jag, som tog mig till abbéns kontor i Paris och undrade om jag fick vara med. Han var en vänlig gråskäggig man, klädd inte i prästkappa utan svart polotröja. Av honom fick jag en lapp och på den stod det: S:t Omer, 4 Place Maginot, Pas de Calais. Det var adressen till en emmauskommun.

S:t Omer var utgångspunkt för något som kallades ” ramassage”, det vill säga insamlingsarbete. Kors och tvärs över den normandiska landsbygden skumpade vår lastbil fram med med mig och två nya arbetskamrater på flaket. Den ene var Hubert från Elsass-Lothringen, det lilla gränsområdet som varit än franskt, än tyskt. En historisk klyvnad som tagit gestalt i denne sorgsne man. Rädd att inte bli förstådd sade han allt först på tyska, sen på franska. På detta omständliga sätt talade han om sin rotlöshet och sin tandvärk. Den andra var Simone som just återkommit efter några månader i Indien. Hon gjorde från början klart att vi inte kunde förvänta oss några större arbetsinsatser eftersom meditationen krävde all hennes tid. Utan att störas av att vi kastade upp saker runt henne satt hon på flaket i lotusställning. För att inte irriteras valde vi att se henne som vår maskot. Det blev snart enklare att hon placerades i en skogsbacke någonstans och blev upphämtad på hemvägen.

Vår chaufför, Noel, tillhörde inte organisationen utan jobbade åt ett åkeri som hyrde ut sina lastbilar åt oss till välgörenhetspris de dagar de annars skulle stått stilla. Vid hans sida i hytten bredde Pascal ut sig. Denne var en ung man med gåtfull, antagligen kriminell, bakgrund, som målmedvetet inriktade sig på att bli “responsable”, ansvarig för en egen kommun. I väntan på att det skulle ske var han självutnämnd förman över oss andra.
Noel parkerade, hoppade ur och letade upp en bar att fördriva tiden på medan vi andra spred ut oss över grannskapet, ringde på dörrar och frågade: “Bonjour Madame (monsieur) avez quelque chose á donner?” Folk skänkte generöst det som de annars fått köra till tippen. Otympliga möbler, klädessäckar, kartonger med tidningar och böcker, järnsängar, spisar, kylskåp, bilbatterier, en gång en uppstoppad elefantfot. Gjutjärnskaminer drog vi ut på gatan och slog sönder med släggor eftersom bara deras skrotvärde intresserade oss. Det blev mycket skrot som lastades av på vår gård, på ett år hade det växt till ett berg. När ska vi göra något åt det där, undrade vi. Var bara lugn, snart kommer järngänget, sade Pascal.

För mig som behärskade franskan dåligt var det en fördel att vi kommunicerade huvudsakligen med de två orden “ca” och ” va “,en enkel språklig byggsats. Skulle man lyfta en järnspis och ville veta om kamraten i andra änden var beredd frågade man “Ca va? ” och han svarade ” Ca va bien! ” “Ca va trés bien! ” betydde att han var på bra humör och gott kunde bära spisen själv. Pascal och Hubert skulle bära en byrå från en vind och Pascal böjde sig ner och röt :” Ca va? “Hubert svarade med samma fras och menade då att han gjorde sig beredd att lämna sina funderingar och böja sig fram och grabba tag. Men Pascal lyfte omedelbart med ett ryck och störtade utför trappan med byrån över sig. Hubert ropade ängsligt först ” Wie geht’s?” och sen ” Ca va?”. Nerifrån svarade Pascal : “Merde!! ” Också ett mycket användbart ord.

Vi kallades till ett kloster där fem vänliga munkar, fyra kortväxta och knubbiga samt en lång och mager, visade in oss i ett kalt rum. Den enda möbeln var ett vackert hörnskåp ur vilket de tog fram en flaska likör att bjuda oss på. Nej, det går inte an, invände Pascal. Vi får inte dricka sprit, det skulle inte fungera med alla våra gamla alkoholister, sade han och sneglade åt Huberts håll. Noel sade ingenting men hans alltid otända fimp darrade i besvikelsen. Munkarna log överseende och slog i åt sig själva.

Två celler fyllda med svartpärmade religiösa skrifter väntade oss. Vi bildade langarkedjor med munkarna och satte igång det enformiga arbetet. På vår begäran blev det några pauser då vi fick titta på när munkarna drack ett par glas till. De skålade enligt en speciell ritual och gick sedan med raska steg ut för att fortsätta langningen. Jag hade min plats mellan två av dem. Den enes lyror blev allt svårare att fånga och den andre började plötsligt roa sig med att imitera en fotbollsmålvakt. Den långe munken fick en psalmbok i nacken. Han klappades om av en broder och en annan sprang efter läkande likör. Noel och Hubert som stod på flaket och tog emot och stuvade in klagade över att de inte hann med i bombardemanget av böcker. Pascals vädjan om bättre ordning möttes av skratt från värdfolket. Som avslutning lastade vi två vackra men avflagnade halvmeterhöga madonnor. Hubert och jag måste göra oss plats på flaket för att se till att de inte skakades sönder på hemvägen. Det sista vi såg av klostret var munkarna som sprang bredvid lastbilen så länge de orkade och ropade att vi skulle hälsa abbén.

Hela vägen tillbaka till S:t Omer höll vi ömt om madonnorna som log milt och evigt mot oss. Hade möjligen järngänget kommit medan vi varit borta? Men nej, inte än.

Sorterarna misströstade inte när de fick lasset med böcker att slita pärmarna av och stuva ner i pressarna som man gjorde pappersbalar i. En hel lada var redan fylld av papper och tyger. De arbetade utan brådska.

Alla vi medlemmar i kommunen, c:a tjugo stycken, bodde i en rivningskåk vid den lilla stadens torg. Välvilliga societetdamer kom med stora kassar grönsaker som vår kock gjorde soppor och sallader av. Vi gick omkring i insamlade kläder och bläddrade på kvällarna i gamla skämttidningar. På grammofonen, som vi räddat åt oss från insamlingen, snurrade vår enda skiva. Den grekisk-franske sångaren George Moustaki sjöng på ena sidan en visa om rosor och jasminer, på den andra “Avec ma guele de la métèque”. Stavningen kanske inte stämmer men jag vet att det handlade om att vara métèque, grekisk invandrare. De två visorna spelades växelvis dagarna i ända. Var och en som kom in i dagrummet vände skivan, som ett timglas.
En kväll när timglaset vändes för tredje gången kom vi på att Herregud, vi glömde ju maskoten utanför Bethune! Vi körde dit och letade alltmer desperat men hon var inte kvar. Någon vecka senare kom ett vykort från Schweiz där hon bosatt sig i ett kollektiv inriktat på sexuella experiment. Vi saknade henne, särskilt som försäljare på våra loppmarknader. Med stillsam humor hade hon alltid lyckats avväpna kunder som bråkade om priserna på våra kuriositeter.
Så kom järngänget ! Ett halvt dussin veteraner i smutsiga undertröjor och stora hattar som skydd mot solen gick i värsta middagshettan ut på vår gård och sorterade upp allt skrot i olika högar, metall för metall. Stadiga, lugna herrar som pratade bara med varandra och då förmodligen om skrot. Efter ett par dagar var allt sorterat och de drog vidare och gjorde samma imponerande arbetsinsats i kommun efter kommun.

En dag blev det dags också för mig att resa vidare. Den rastlöse Pascal hade redan givit sig av för att bli responsable någonstans i Bretagne. Hubert följde med till utkanten av S:t Omer och väntade vid min sida i en timme, ändå tills jag fick lift. Han nynnade på “Avec ma guele de la métèque”. Den visan tyckte han om för han visste hur det kändes att hänga mellan två länder. Och så mindes vi tillsammans de glada munkarna. När en bil till slut bromsade in sträckte han fram näven och sade : Auf wiedersehen. Au revoir.