Minnesord.

Författaren Jan Fogelbäcks dödsruna publicerades idag i DN och där sades han framförallt ha varit transportsektorns skildrare. Man kan till exempel nämna “Körjournal” som handlar om den hårda åkeribranschen. Under nittiotalet började han brödjobba som tidningsbud och vi blev arbetskamrater under några år in på det nya seklet. Jag lärde inte känna honom väl, men ska försöka lägga mosaik med de skärvor jag har.

Han gick en gång tillbaka till sin trakt med en tidning som saknats, en så kallad småtidning som ansågs försumbar. När man undrade varför han gjorde sig besväret svarade han att han faktiskt var en godhjärtad människa. Inte alls på ett skrytsamt sätt, självförhävande verkade han inte vara, utan som en allmän upplysning. En mild butterhet var vad han visade upp.

Hans trakt började vid vår lilla filial på Pålsundsgatan och följde sedan Heleneborgsgatans jämnnumrerade sida ända bort till Skinnarvikens servicehem, en lång raksträcka där man inte kunde skaffa sig omväxling genom att lägga om gångordningen. Det var bara att beta av port efter port och avsluta med att ta sig upp och ner med hissarna mellan de övergivna våningarna i servicehuset, aldrig att man mötte ens någon nattpersonal där. Och sen fick man traska hela vägen tillbaka med sin tomma vagn. Jag vet, för jag ryckte ibland in i hans ställe när han var sjuk. Han hälsa var klen så det skedde allt oftare.

Till slut blev det en långtidssjukskrivning som han inte kom tillbaka från. Kunde jag vara så snäll att lämna tidningar till honom där han bodde, i Krukmakargatans västra backe? Min trakt var då på gatans andra sida och jag skulle absolut inte behöva avbryta och plåga mig uppför trapporna till honom. Det räckte om de lades i en låda jag ändå passerade, en sådan som innehöll sand att strö ut under halkiga vinterdagar. Jag tyckte det var en ovärdig lösning och att det var onödigt att han skulle traska dit ner så i stället kilade jag upp och lade tidningarna utanför hans dörr, inget besvär alls. Som tack ställde han vid jul ut den största chokladkartong jag sett åt mig. Det var mer än vad någon av mina ordinarie prenumeranter gjort under alla år.

En dag var hans namn borta från dörren och jag fick inte klart för mig vart han tagit vägen. Det dröjde flera år innan vi möttes igen och då såg han sliten ut och berättade att han drabbats av Parkinson ovanpå allt annat. Och nu är han alltså borta. Jag hade bara mött hans goda sidor och nöjde mig med det. Han kunde nog vara besvärlig och tjurskallig också, det tyckte säkert de ungdomar som en gång mötte honom i en kulturdebatt. Han hade ingen förståelse för deras nyskapande serier. Det räckte så bra med Fantomen, tyckte han.

För att återknyta till den transportvärld han skrev om vill jag likna honom vid något som många fyrtiotalister, kanske också han själv, hade erfarenhet av, åtminstone de som gjort värnplikten: det fordon som kallades valp, en inte särskilt elegant liten rackare ( ja, han var ju kort i rocken ) som envist arbetade sig fram genom den värsta terrängen.

 

 

En magnifik entré.

Det var mitt i varma sommaren och i en skogsglänta klädde ett trettiotal män i yngre medelåldern av sig in till bara kalsongerna när en taxi körde fram. Ur den steg en tjock karl med svart mustasch. Han tog fram en hundralapp, satte fyr på den och tände en cigarr med den brinnande sedeln. Sedan drog han ett djupt bloss och såg sig belåtet omkring. Alla stirrade på honom utan att säga något och fortsatte sedan att dra på sig kängor och dynggrå linnebyxor. Det måste även den nyanlände göra.

Uppgiften som väntade dessa repgubbar var att bygga en bro över ett större vattendrag någonstans i Sörmland och sjuktransportgruppen på åtta man, som jag ingick i, skulle bistå dem. Vår chef var en läkare med lättsam, smidig attityd. ” Ingen av oss vill vara här, men nu ska vi försöka göra det så angenämt som möjligt för oss”, sade han och såg som första åtgärd till att vi blev befriade från all vapentjänst. Vi behövde inte ligga på mage på ett fält och skjuta prick på måltavlor med kpistar. I stället koncentrerade vi oss på att sköta om brobyggare som klämt fingrar eller dragit på sig småsår och njöt i övrigt av det fina vädret som under vilken semester som helst. Jag tecknade mycket.

Friden stördes när en korpral kom rusande och skrek att en förfärlig olycka hänt ute på motorvägen och vi måste omedelbart dit. Just då var vi bara ett par stycken som vaktade förbandsplatsen, de andra hade gått att bada. Våra två terrängbilar, den lilla modell som kallades valp, stod färdiglastade med bårar, förbandsmaterial, brännskadedukar och annat som behövdes. Vi kastade oss in i den ena och drog iväg, beredda på det allra värsta.

Men det var bara en övning, man ville se om vi höll måttet. Tydligen gjorde vi det även om vi själva tyckte att vi rört till allting. I fortsättningen lät man oss vara ifred och vi släpade fram bårarna och lade oss att sova och sola. Men solen skymdes av ett mörkt moln bestående av tre bistra brobyggare.

- Nu får ni ta över den där jäveln innan vi kastar honom i vattnet, sade de.

De syftade på mannen med cigarren. Han hade gjort sig omöjlig hos dem och anslöts alltså till oss, fann sig genast tillrätta och talade om för alla hur de borde sköta sina sysslor. Man kan inte säga att han ansträngde sig att bli populär eftersom han verkade övertygad om att redan vara det. Hans spendersamma stil höll i sig. Några av oss berättade generade att han försökt smyga åt dem en liten slant. Från olika håll fick vi antydningar om att karln var kriminell och hade suttit inne. Kanske för pedofili för han talade ohämmat om sin böjelse för småflickor.

En misstanke om att han inte var allas favorit måste till slut ha sipprat in i honom och därför spelade han ut sitt säkraste kort en kväll när vi alla var samlade i tältet. Han log brett, svankade och fyrade av en rejäl salva. Sådan dränghumor är ju en hörnpelare i den militära kulturen men den här gången roades ingen. Vi flydde åt alla håll, bort från stanken. Hans skapelse hängde dallrande kvar inne i tältet en god stund.

För att slippa skåda ner i fler av hans avgrunder enades vi om att hålla honom borta från alla gemensamma aktiviteter, särskilt arbetet. Men den saken skötte han så bra själv. När något måste göras var han alltid plötsligt försvunnen. Han dök upp snart igen. Vid trossen, om inte annat, när ärtsoppa eller lapskojs slevades upp i plåtsnuskburkarna. Det gick inte att förstå att en sådan människa ansetts lämpad att dra ut i fält.

Vi fortsatte att ta hand om småskavanker, pratade om livet, hängde nere vid stranden och såg imponerade hur bron växte fram. Det kändes vemodigt att veta att den som avslutning skulle monteras ner.

En seriös insats gjorde vi i alla fall. Det gällde en reservofficer som spårat ur. Kanske tog han sin uppgift på för stort allvar eller också hade han råkat bli inkallad under en skör period i sitt liv. Hur som helst betedde han sig efterhand alltmer som om han var vid fronten. Han delade i rasande fart ut order som ingen kunde följa, i alla fall inte gubbarna i brobyggarplutonen som väl aldrig hade trott att de skulle utsättas för ännu en galning. Vi kunde inte göra annat än att se till att han genast kom till närmaste civila akutmottagning. Jag körde och vår läkare satt bak i valpen hos den stackars mannen som nu nått så långt i sitt maniska tillstånd att han talade så snabbt att han inte hann med vokalerna. Han lät som en kulspruta.

Bortsett från denna kusliga upplevelse var repmötet mitt ljusaste minne från militärlivet. Ett fint kamratsskap hann utvecklas i vår lilla grupp under de tre veckorna. Några av oss var sjukvårdare även i det civila. En var belysningsmästare på en teater. En annan revisor. Det hade varit roligt att mötas igen, men vi skulle nog inte känna igen varandra nu efter nästan fyra decennier. Cigarrmannen gick däremot inte att ta miste på när han en dag dök upp i gatuvimlet, fortfarande bred och självsäker. Då gömde jag mig i en port.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Askildsen.

En av dessa försommardagar går en äldre man längs Södermannagatan med en plastkasse i handen. Han är klädd i jeans, färglös kort jacka och en sådan där mössa med skärm som alla har, oavsett ålder. Eftermiddagssolen värmer husväggen bredvid honom och får den att lysa brandgul. Mannen tar av sig mössan och trycker sin kind mot väggen och sen kysser han den. Han tar på sig mössan igen och går sakta vidare.

Gående bakom honom kan jag inte se om hans ansikte uttrycker glädje eller förvirring. Men någonting i hans sätt att röra sig gör mig säker på att det inte var fråga om någon fix idé utan om en ritual som har betydelse för honom. Jag får lust att ta reda på vad den kan handla om, går snabbt förbi och aktar mig för att kasta en blick, som kan råka bli granskande, på hans ansikte. Vid nästa gathörn har jag kommit på den fras jag ska öppna ett samtal med: ” Det var en vacker gest !” Men när jag vänder mig om är han borta, har försvunnit in i en port. Han bor alltså här och kanske en käresta han saknar bodde innanför husväggen han kysste. Vem vet. Repliken jag förberedde var nog inte så bra ändå, för konstruerad även om den var sann.

Efter en stunds funderande under den fortsatta vandringen bestämmer jag att Konditori Chic vid Mariatorget passar bra att läsa färdigt det nyutkomna urvalet av norrmannen Kjell Askildsens noveller på. Det är ett enkelt fik utan mondän innerstadsprägel och alla sorters människor förekommer där. Man kan tänka sig att ett par av Askildsens ensamma män, som borde känna varandra väl men inte gör det, besöker ett sådant ställe för att byta några strödda ord. Han låter det mesta hända, eller inte hända, över en kopp kaffe och frågor som förblir obesvarade ställs medan man dukar eller plockar med disken. Någon gång blir det starkare saker att dricka och då kan ingenting hindra att obehagligheter sipprar fram.

Många av männen i novellerna är gamla eller känns gamla, ofta desillusionerade och ensamma eller omgivna av släktingar de känner sig främmande inför. Jag tänker mig att Askilsen ( född 1929 ) själv är sådan och porträttet av honom på bokens omslag motsäger mig inte. De flesta av hans personer bär på hemligheter som inte bör avslöjas. Det kan röra sig om sexuella fantasier, incestartade böjelser eller ännu värre saker. De frekventaste uttrycken är: ” Han svarade inte. ” Eller: ” Men han sade inget. ” Som man förväntar sig är det kvinnorna som lider mest av tigandet och skrämda försöker de locka några förlösande ord ur karlarna. Män såväl som kvinnor betraktar varandra i smyg, ser noga till att inte själva bli sedda och sen förnekar de att de sett något alls. Det märks att novellerna mestadels är skrivna för några decennier sedan då ämnet fortfarande inte var genomlyst så många gånger om som det numera är.

Jag gör ett försök att ringa in Askildsens knappa, renrakade stil. I ” Min systers ansikte ” beskrivs tre personer genom ett fåtal till synes omotiverade och nyckfulla gester, handlingar och ord. De är förbundna med varandra som i något slags kopplingsschema där knappt återhållet våld irrar fram och tillbaka. Det slutar med en tafatt urladdning som kan tolkas som en förlösning, en möjlighet till försoning. Tvärtemot den hotfullhet som just byggts upp.

I dessa tomrum som oupphörligt markeras anas hemligheter och växer spänningar tills de känns outhärdliga. Vad är det de inte säger ? Var det där allt? Ja, någonting var det i alla fall. Men vad ? Man har jämfört Askildsen med Raymond Carver och deras skicklighet är på samma höga nivå men för mig saknas hos den förstnämnde en överraskande kontrast just när man som säkrast vet var man har honom. Mest sliter det på helhetsintrycket när åldrandets resignation tar över genom lakoniska livssammanfattande sentenser i de sena korta styckena. Bara ett mångtydigt och känsligt minne från en barndomshögsommar bryter av. Någonstans, i någon novell, hade det varit befriande med en kind mot en solvarm brandgul husvägg.

 

Humor ?

Jag tog en promenad med min hund och mötte andra människor som också var ute och gick med sina hundar. En del av dem var vackra, andra inte så vackra, en del var faktiskt fula, en del såg löjliga ut och en var så anskrämlig att den borde stannat hemma. Men en hund var så påfallande vacker, högrest och stolt, att jag måste kommentera det.

- Vilken vacker hund, sade jag till ägarinnan.

- Tack så mycket, sade hon och såg glad ut, som om smickret gällde henne själv.

- Jag menade förstås hunden, sade jag därför.

Det bara flög ur mig. Skadan var skedd och gick inte att reparera. Jag kunde inte komma på något sätt att säga att naturligtvis var hon själv också vacker så att det lät trovärdigt och gentlemannamässigt därför att hon absolut inte var vacker. Vad jag än sade skulle ytterligare understryka detta faktum, trodde jag. En riktig erfaren gentleman, en som hade det chevalereska i blodet, hade säkert funnit den rätta repliken. Men jag gjorde bäst i att avsluta konversationen och skynda vidare.

Efter en stund kändes situationen inte bara pinsam utan också en smula komisk. Det var en lagom sorglustig historia och jag fick helt plötsligt en oemotståndlig lust att dela med mig av den. Så jag berättade vad som skett när jag hamnade i samspråk med en annan människa med hund, som man ju hela tiden gör under hundpromenader. Den här gången var det en man och han gjorde ingen åtbörd som tydde på att han tyckte det var roligt. Han bara nickade och sade något om att hundar ju brukar användas som en förevändning för att ragga. Jag blev förnärmad över att han trodde jag hade sådana avsikter och gick vidare fast besluten att berätta min historia för någon som begrep det roliga i den.

Kanske var det så att herrar inte hade rätt sinne för den sortens humor. Jag inriktade mig på en dam i stället, men var finkänslig nog att inte säga något om utseendet hos den vackra hundens ägarinna. Det kunde vara känsligt och historien var ju rolig ändå, tyckte jag. Men det tyckte tydligen inte damen jag nu mötte. Hon såg bara den bara som en anledning till att prata om vilka priser hennes egen lilla älskling vunnit på utställningar. Lika nedslående blev de följande mötena. Ordningen återställdes först när jag kom hem och gjorde ett sista desperat försök med min granne som genast bröt ut i ett våldsamt skrattanfall.

Endast vissa finsmakare uppskattar min favorithistoria som hämtats från Stig Claesson, Slas, och den lyder ungefär som följer. ” En man står i dörren och frågar om Andersson är hemma. Nej, han dog igår. Jaså, sade han något om en burk färg? “

Enligt min uppfattning är det skillnad på att ha humor och att vara rolig. Här finns fyra möjliga kombinationer och jag själv och några viktiga kvinnor i mitt liv kan representera dem. För min egen del anser jag mig ha humor men är inte rolig, är absolut ingen lustigkurre i sociala sammanhang. Mina två stora kärlekar hade, tack och lov, båda humor och var dessutom roliga. Den ena var av den slagfärdiga sorten. Den andra hade ett underfundigt skämtlynne, det var bara Slasvitsen ovan som hon gick bet på. En annan kvinna sade själv att hon inte hade humor och jag trodde henne. Men hon var ändå rolig, kanske lyckades hon med det eftersom hon var skådespelare. Och så har vi den fjärde och värsta varianten, hon hade ingen humor alls och var inte det minsta rolig heller. En sådan kan man förstås inte leva med i längden.

Hundar anses förresten vara det enda djuret som har sinne för humor. Förutom människan.

 

Resenärer och tjurskallar.

I sin anmälan av Rebecca Solnits “Wanderlust” i dagens Svenska Dagbladet bidrar Kristoffer Leandoer till bokens flöde av litterära vandrare genom sina egna svenska exempel: från den andlige resenären Swedenborg till Vasastadens skildrare Elin Wägner och luffaren Harry Martinsson.

På senare år har jag börjat misstänka att det är något fel på mig eftersom min vandringslust inte, som hos de flesta människor i min ålder, sträcker sig till flera årliga långresor. Mitt livs första utflykt utanför Europa, en sjuttioårspresent, är i antågande och det gläder jag mig åt, men har inget emot att sedan återgå till att, som en tamgås, vagga fram på hemstadens gator och utan avund se flyttfåglarna sträcka ut på himlen över mig.

Min attityd innehåller väl något slags tjurskallig protest mot sättet att prata om resandet som utmaning, prestation och konsumtion. Solnit tycks luta åt samma håll när hon säger sig ha svårt för det slags vandring som bergsbestigning representerar. Att ta sig högst, svårast och först någonstans anser hon vara ett brott mot fotvandringen som bör vara en frizon från ” det kvantifierbaras tyranni”.

För att stärka min tes behöver jag inte ta mig längre än till bokhyllan och hämta “Resa i min kammare” av Xavier de Maistre ( 1763 – 1852 ), en fransk ädling och officer som deltog i en rad europiska fälttåg. Han dömdes en gång i sin ungdom till fyrtiotvå dagars husarrest för att ha utkämpat en duell och det var under denna utmätta tid han skrev sin lilla bok. Man kastade alltså inte ner honom i en fuktig fängelsehåla utan han fick sitta av straffet i sin egen kammare, i sin mjuka fåtölj och sin säng som var draperad i rosa och vitt, omgiven av sin hund, sina böcker och porträttet av den vackra tillbedda madame de Hautcastel och med den lojale betjänten alltid till hands. Han behövde inte som sina samtida skumpa fram i dragiga karosser på eländiga vägar, men även hans resa innehöll om inte umbäranden så dock missöden: en tiggare stod plötsligt i dörren och bad om en allmosa och överraskad av den oväntade gästen vände sig de Maistre för hastigt om, välte med fåtöljen och gjorde sig illa.

Han lät blicken vandra över sina kopparstick, målningar och medaljonger och försökte engagera betjänten i samtal om konsten och skönheten. Han tänkte vemodigt tillbaka på en vän som dött. Framförallt ägnade han sig åt ett teoribygge som skiljde på själen och djuret i människan. Djuret var förmodligen drifterna, som ville få de Maistre att förolämpa tiggaren och kasta sig över madame de Hautcastel. Även hunden drogs in i resonemanget ( jag lovar att i fortsättningen hålla min Ragnar utanför alla liknande spekulationer ).

Så mycket mer skrev de Maistre inte och när han på sin ålderdom, som alltså blev lång med den tidens mått, påmindes om sin bok kommenterade han att ” min kropp kan ni väl sätta i arrest, men min själ kan ni aldrig beröva friheten”. Ett sätt att säga att den inre resan är den viktiga, vart den yttre än bär hän om den alls äger rum. Hans eget kammarspel blev väl mest en charmfull bagatell, men en inte så sorglös och flegmatisk person hade kunnat åstadkomma stor litteratur under de fyrtiotvå dygnen.

Tänk så många här i världen som av livsomständigheterna var hänvisade till långvandringar utan att egentligen komma någonvart alls! Jag syftar till exempel på mina egna anfäder som varje dag gick miltals fram och tillbaka över sina skånska åkrar bakom plog och häst, i leda och någon gång i lust. Och reste därutöver inte längre än till några månaders exercis på Revingehed. Men gående därhemma tänkte de kanske tankar som kunde platsat i Solnits översikt.

Nu hör jag röster som talar om för mig att det visst är värdefullt att se världen och möta andra kulturer. Hur skulle det gå om ingen gjorde så utan bara höll sig till vad de redan vet ? Och det försöker jag naturligtvis inte bestrida, mumlar bara något avvärjande och drar mig, fortfarande tjurskallig, tillbaka till min kammare.