På caféet.

Inne på Söderhallens café befinner sig bara det fåtal som smugit undan vårsolen för att tala förtroligt eller ägna sig koncentrerat åt någonting. Det senare gör två män som sitter lutade över papper och anteckningsböcker ett par bord från mitt. Den ene talar tydlig och välformulerad svenska och undervisar den andre, som kommer från någon annan världsdel. Svensken är säkert en erfaren pedagog för han lägger fram allting lugnt och vänligt. Hans elev lyssnar noga och antecknar flitigt. Någonting får mig att vara säker på att det rör sig om en pensionerad lärare som tagit sig an uppgiften att lära ut svenska språket helt ideellt och av ren glädje över att få undervisa. Och man blir glad av att höra på.

Ämnet för dagen verkar vara våra ordspråk och talesätt. Pedagogen förklarar inte bara deras språkliga uppbyggnad utan också innebörden. Att kasta pärlor för svinen säger något om hur vi ser på husdjur. Var i landet finns björnarna som man inte bör väcka och varför ska man hålla truten tills man tagit sig över bäcken ? Den unge eleven lyssnar förundrat och tar gradvis in både vårt sätt att tänka och den bondekultur vi alla har i ryggen och refererar till utan att tänka så mycket omkring det.

Men vad är skillnaden mellan ordspråk och ordstäv ? Det har jag funderat över ända sedan jag erbjöd Dagens Nyheters Namnochnyttsida mina parodier på våra vanligaste ordspråk. De publicerades under den sammanhängande rubriken ” Nilssons ordstäv”, vilket överraskade mig.

Folkbildaren Fredrik Ström ( 1880 – 1948 ) visste besked om den här frågan. Vid sidan av sin verksamhet som skönlitterär författare och socialdemokratisk politiker med tydlig vänstersocialistisk inriktning samlade han på sig både ordspråk och ordstäv och presenterade dem i stora bokverk. I ” Svenska ordstäv”, ursprungligen utgiven 1929, finns närmare 5.000 ordstäv och i dess inledande essä reder han ut begreppen. Ordspråk är nedärvd folklig visdom i kortfattade och kärnfulla sentenser ( min sammanfattning, inte Ströms ). Vi har tagit till oss ordspråk från hela Europa, men när det gäller inhemska sådana betonar Ström, med nationell stolthet, att de vid sidan av fransk spiritualitet, italiensk satir och tysk grovkornighet, utmärker sig genom varm mänsklig humor.

Ordstäven däremot karaktäriseras av att deras drastiska kommentarer om missöden eller dråpligheter alltid tillskrives bestämda personer och yrkesgrupper, tunnbindare, snickare eller också bara han eller hon eller rentav fan själv. Skål bror, sa fan, söp med länsman. Jämt skägg, sa bonden, skar öronen av sig. I ordstäven kan man se gyckel med överheten och bitterhet över att ha tilldelats en sämre lott.

Jag kan alltså triumferande konstatera att DN satte fel etikett på mina små lustigheter, de var ordspråk och ingenting annat. Säkert framgår här att mina folkbildarambitioner lite väl snabbt skjutit fart. Men det är långt kvar till nivån hos både Fredrik Ström och pedagogen på caféet.

Giftigheter.

Man kan väl råka ut för värre saker, men en envis rethosta har fått mig ur balans. Rethostan är krypskytten bland åkommor. På bussen och i biomörkret, överallt där man vill vara obemärkt, slår den till och allra gladast är den när den kan hålla en vaken en hel natt ( eller förmiddag i mitt fall ). Sur stiger jag upp och längtar efter något att avreagera mig på. Säkert har någon hävt ur sig dumheter som morgontidningarna slösat en spalt på. Tänk om man ändå varit en recensent som i skydd av sin position kan ta sig rätten att vara riktigt elak !

I dagens DN ger Greta Thurfjell ger många exempel på det. Värst var Linda Skugge som förlöjligade Björn Ranelids utseende trots att det inte hade ett dugg att göra med det han skrivit. Andra vågade sig på att ifrågasätta Rolling Stones som borde kunna tåla det. Olustigare var de som utan fördragsamhet fullständigt sablade ner debutanter.

Ingmar Bergman glömde aldrig hur han fick skribenter som Olof Lagercrantz emot sig redan från början, men mest illa tyckte han om poeten och teateranmälaren Bengt Jahnsson. När den store ansåg sig ha blivit kittlad i halsen en gång för mycket av denna retsticka knuffade han omkull honom i ett beryktat handgemäng. Det blev inte mer än så för ” när jag förstod att han tyckte om det tröttnade jag,” skrev Bergman efteråt. Han har också berättat om hur Jahnsson mot slutet av sitt liv blev en ensam patetisk figur. Summan av deras offentliga bråk är att Bergman fick sista giftigaste ordet.

Men Bengt Jahnsson ( 1928 – 91 ) var trots allt en kunnig teaterkritiker. Därför upprördes han av musikalen ” Oh , Calcutta ! ” 1971. Han insåg genast att det inte var något annat än en oblyg flört med tidsandan, som föreskrev att nu ska vi alla vara öppna och frimodiga och helst visa upp oss på scen fullständigt nakna. Han tog följaktligen spektaklet för vad det var och skrev en recension där han enbart bedömde skådespelarnas kroppar, snopparnas längd och bröstens fasthet eller slapphet. Inte ett ord om pjäsen för det var ju inte den som var intressant för någon. Han tog sin uppgift på allvar.

Hur giftig han kunde vara framgår av en annan anmälan som jag råkade se och inte kunnat glömma. Han prisade en uppsättning som mycket lyckad, ” till och med Hans Strååt var bra.” Försåtligare kan man inte vara ! Jag ryser inför tanken på hur det kan ha känts för en gammal aktör att få hela sin gärning nedvärderad genom något som utges för att vara ett beröm.

En del var nog rädda för Bengt Jahnsson, men inte min brevbärarkollega som i början av åttiotalet råkade ha honom på sitt utdelningsdistrikt på Östermalm, eller på sin bit för att tala postisars språk. Jahnsson irriterades av att få sina viktiga brev sent och det berodde antagligen på att han bodde i slutet av biten. Han fick svar på tal. Då gick han genast hem och ringde upp sin vän Ove Rainer, då generaldirektör för Postverket. Rainer fortsatte telefonkedjan neråt i hierarkin och när den obstinate brevbäraren kom tillbaka till kontoret stod våran postmästare och väntade på honom, med bister min.

Makt och kontakter är inte dumt att ha om man ska komma någonvart. Om man vill sprida sitt gift och även i alla andra sammanhang, inte minst kulturella.

Drottninggatan.

Den som råkat för ut för inbrott i sin lägenhet brukar tycka att hemmet blivit besudlat och måste i värsta fall flytta därifrån. De som hade oturen att befinna sig på Drottninggatan för precis ett år sedan kanske känner så. Men inte ska en usel terrorist ta vår drottninggata ifrån oss ! Bäst att bege sig dit just idag och säkra sitt revir.

Lämpligast är att börja högst uppe på krönet vid Tegnérlunden. Där har man överblicken, kan se hur gatan skär sig fram spikrakt mellan husfasaderna ända ner till Gamla Stan och idag, som är en lördag nästan som alla andra lördagar, är det fullt av folk och allra mest i mitten nere vid Åhlens. Behöver man ha kraft för att bege sig dit kan man försöka hämta den hos Strindberg, som man helt enkelt inte kommer undan här. Han sitter staty, hans sista bostad Blå Tornet kan man besöka, antikvariatet bredvid bär hans namn och en vandringsutställning, bestående av citat ur hans verk inpräglade i själva gatan, kan man följa nerför backen. Det första lyder: ” Skurkar dölja sig ofta under en godmodig, bullrande stortalighet. ” Jaså ? Det kan gälla de som ger sken av att vara glada dryckesbröder, men skurkarna man tänker på numera döljer inte sina onda avsikter bakom godmodighet. ” Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör ! ” fräser nästa citat och så skulle även en fundamentalist kunna säga. Tänk att man har förlorat sin oskuldsfullhet så fullständigt att man inte längre kan läsa Strindberg i hans eget sammanhang ! Lite bättre går det när man fortsätter ner längs gatan och begrundar hans saftiga formuleringar om privatlivet, om svärmödrar som lämnar en stank efter sig som av ihjältrampade ormar, om barn som är bäst av allt men rysligt dyra och om Strindberg själv som är djevla karl som kan många konster. Kanske är det med honom som med Bergman att han är bäst när han håller sig till privatlivet.

Så planar backen ut, Strindberg har sagt sitt och man är framme i vår tid och där det hände. De bekransade betonglejonen möter upp. Godmodiga klätterbara djur som rymt från någon lekpark. De skrämmer eller avskräcker ingen. När man ändå ansträngde sig att förstärka dem kunde man hellre bytt ut dem mot rytande vidunder i gjutjärn.

På en tvärgata rusar någon sin bilmotor så att det hörs brutalt över folkmassans stilla sorl. En dam blir så upprörd över det att hon hugger tag i närmsta person, som råkar vara jag, och säger: ” Fy, att bete sig så okänsligt. Just idag och just här. Det var väl precis på den gatan som den hemska karln tog sats och sen svängde han in här och mejade ner oskyldiga människor ! ”

Nej, man kommer inte undan minnet även om det just nu inte märks så mycket mer av det än lite blommor på lejonen och på de ställen där människor drabbades. Jag kommer att tänka på att utanför Åhlens förälskade jag mig för nästan fyrtio år sedan i Drottninggatan. Jag flyttade hit när det årets valrörelse pågick och då var här fullt av valstugor och man kunde stå i folksamlingar och lyssna på politikerna som om det vore gatuteater. Inga livvakter syntes till någonstans och ingen var rädd att någon galning skulle ställa till ett attentat.

April, april !

Varje år anstränger jag mig att hitta på ett aprilskämt att plåga mina arbetskamrater med. Enda gången det blev något som gick att begripa var när jag i vårnatten stod utanför vår lilla filial på Pålsundsgatan och hälsade alla bud, som outsövda kom vacklande, med beskedet att det varit strömavbrott på tryckeriet och tidningarna därför skulle bli två timmar försenade. Inför utsikten att behöva sitta sysslolösa och halvsovande och vänta så länge sjönk de ihop ytterligare, men blev desto gladare när det visade sig inte vara sant.

I natt var Dagens Nyheter verkligen försenad, så vi fick gott om tid att bläddra igenom Svenskan och spekulera i vad som skulle kunna vara skämtet den här gången. Någon gissade på nyheten att moderaterna vill att ambulanspersonal ska bära skottsäkra västar. Men inte vågar de väl välja ett så laddat ämne och framförallt är finanslandstingsrådet Irene Svenonius just nu inte i en sådan situation att hon kan kosta på sig att skoja till det. Och jag misstänker att man är försiktigare numera för att inte riskera att stöta sig med alla lättkränkta.

Det påstås att man ska kunna skämta om vad som helst, men säkert finns en yttersta gräns även där. Jag skulle inte förmå mig till att göra mig lustig över plötslig spädbarnsdöd. Men lyteskomik ger jag mig gärna hän åt, och fick en gång ihop en svit pappersklippta gubbar med träben och krokar istället för händer, alltså klassiska sjörövarschabloner. De gick inte att placera på någon svensk tidning. Jag fick då infallet att skicka dem till en dansk, en norsk, en finsk och en isländsk tidning. Den enda som nappade var Arbetarbladet i Helsingfors. Av denna lilla marknadsundersökning drog jag slutsatsen att finländarna har lättast att ta till sig den här sortens humor eftersom i Norden är det de som har påtagligast erfarenheter av krigsinvalider. Längre ner i Europa är sådana skämtteckningar inte ovanliga, t.ex. fransmannen Sinés alla stympade figurer som tar sig fram med hjälp av strykjärn.

Tänk om det är precis tvärtom? Kanske de man är mån om att skydda är just de som uppskattar skämten mest ? Saken vore värd att undersöka, tänkte jag och tog med mig mina bilder till Handikappförbundet. Och mycket riktigt, där tyckte man att det snarast var befriande. De visade mig långt värre groteskerier av en tecknare som själv var mycket svårt handikappad.

Samma erfarenhet gjorde jag med en stripserie om en så kallad disfunktionell relation mellan en blind man och hans ledarhund. Läsekretsen är inte mogen för sådant här, påstod en redaktör. Men tidningen SRF-perspektiv, som riktar sig till synskadade, ville publicera serien. På ett villkor: att jag gjorde en parallellversion i enbart text åt deras taltidning. En omöjlig uppgift. Ett grafiskt skämt blir ju platt och meningslöst om man återberättar det i ord. Men har man fått vittring på ett arvode måste uppgiften lösas och jag gjorde det genom att arbeta om Tjechovs “Damen med hunden” till en följetong i korta avsnitt. Ledarhunden fanns ju redan och så fick alla personerna bli blinda. Detta uppskattades mer än den tecknade serien, särskilt avsnittet där alla kastade sina vita käppar på golvet och spelade plockepinn med dem. I en uppföljning fick Sherlock Holmes ha dr. Watson som ledarhund.

Ytterligare bevis för att mitt antagande stämmer fick jag med några teckningar där gubbar lyfte bort hjässorna, plockade ut hjärnorna och använde dem till diverse saker. Debatt kallades det när de kastade dem på varandra och mest nöjd var jag med en figur som lagt upp sin hjärna på en tallrik så att det såg ut som ett fat spagetti. Självhushållning fick den teckningen heta. Fånerierna accepterades av tidningen Revansch! som Riksförbundet för social och mental hälsa gav ut.

Morgontidningarna kan alltså våga vara mindre försiktiga, mindre aktsamma om läsarna under första april. Men publicerade de några skämt idag ? Jag kunde inte upptäcka dem. Eller kanske var alla nyheterna ett enda stort skämt alltihop.

Att söka källan.

Walter Ljungquist var en av de största svenska författarna under nittonhundratalet. Hans produktion har samma bredd och djup som exempelvis generationskamraterna Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnsson, men han hade inte proletär bakgrund som de och ägnade inget intresse åt politiska eller sociala frågor. Det gjorde inte hans romankaraktärer heller. De var ofta arbetsskygga bohemer och opraktiska drömmare eller original som levde sina liv på landsbygden i en evig sommar bland örter och snår under trädens lövmassor. De kunde vara avlägset släkt eller förbundna på andra sätt och de besökte varandra som man gjorde på landet förr och ibland än idag. Som jag minns kunde folk ännu under min barndom oväntat dyka upp i avsikt att stanna så länge tågbiljetten var giltig. Man kommer också att tänka på hur människor umgicks i den stora ryska litteraturen som inspirerade Ljungquist. Och hans figurer påminner om Hjalmar Bergmans.

Dessa gestalter befolkar, ibland som huvudkaraktärer och ibland som bipersoner, elva romaner som har Ljungquists alter ego, författaren Jerk Dandelin, som sammanbindande länk. För länge sedan läste jag och samlade på mig hela sviten, men trodde att jag måste göra mig av med den vid en flytt till något trängre och upptäckte då att den var svårsåld. Ingen läser Ljungquist längre, menade man på antikvariaten, vilket överraskade mig. Och inte trycks hans verk upp på nytt. Så småningom insåg jag att något viktigt saknades i mina hyllor så det var bara att ge sig ut och jaga ihop böckerna en gång till och nu är samlingen äntligen komplett igen.

Romanseriens centrum och hjärta är för mig ” Paula” och ” I stormen”. I den första boken hamnar Jerks vän, den sköra Paula, i en själskris. Han knäpper igen locket över sin gröna reseskrivmaskin, utan att veta att det kommer att gå nära fem månader innan han ser den igen, och cyklar byvägen bort för att bistå henne. Och så börjar kampen för att, vaksam på hennes behov, skydda henne mot alla som okänsligt vill tvinga på henne just sina lösningar. I ” I stormen ” är rollerna omkastade. Det är under beredskapsåren och Jerk har brutit samman under militärtjänst. Nu har Paula tillfrisknat och öppnat ett vilohem där han kan återhämta sig.

Konstnären och landsortslärarinnan Berta Hansson, Ljungquists nära vän, stod som förebild för Paula. Hon och Walter var tvillingsjälar som kände igen sig i varandras vilsenhet. I ett brev till honom skrev hon att hon återfått sin jämvikt, ” men ännu har jag en känsla av att källvattnet inte kan ledas upp till ytan “. Att nå den inre källan var viktigt för båda. Och denna metafor följs upp i nästa roman, ” Källan ” , där några barn ger sig ut i skogen för att söka den magiska källan. Jag har låtit Bertas porträtt av Walter bli illustration härovan. ( Tack Christian Åkerlund för att du delat med dig av dina kunskaper om Berta Hansson ).

Berättarstilen som fulländades i Dandelinsviten växte fram under två decennier med början i debuten ” Ombyte av tåg ” 1933. Redan i novellsamlingen ” En dörr står på glänt ” några år senare känner man igen hans sätt att låta personernas undermedvetna i inre monologer lugnt och långsamt treva sig mot ett mål, ofta formulerat som ett hot. Det är vad de upptäcker på vägen dit som är det viktiga. De söker som barnen källan.

1974 somnade Walter Ljungquist in, just när han lämnat ifrån sig manuskriptet till ” Sörj dina träd “, sista delen i det stora romanbygget. Hans livsverk var fullbordat.