Tystnad och samtal.

Bakpå de fyra boxarna som ingår i jubileumssatsningen på Ingmar Bergmans samlade verk finns korthuggna sammanfattningar av innehållet i varje film. “Gycklarnas afton” beskrivs som ” Halvtaskigt gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla. ” Och vad sägs om följande pärla: ” Symbiotiska systrar plågar varandra på hotell där pojke irrar runt bland åldringar och kortvuxna ”. Den som har någotsånär allmänbildning förstår genast att det är ” Tystnaden ”, som förminskas så drastiskt.

“Tystnaden” avslutar trilogin från början på sextiotalet som kan sägas bilda tyngdpunkten i Bergmans produktion. De två andra filmerna handlar också om tystnad. I ” Såsom i en spegel ” gäller det faderns tystnad och i ” Nattvardsgästerna” Guds tystnad. I båda fallen är huvudpersonerna män som är långt ifrån stumma, de har båda förmåga att uttrycka sig. Fadern är författare och prästen i “Nattvardsgästerna” är ju skolad att förklara de heliga texterna. Och båda omges av människor som längtar efter att få höra vad de har att säga, fadern har sina barn och prästen sin församling.

Till prästen kommer en ordlös man, förlamad av livsångest och i desperat behov av vägledning som kan hjälpa honom att gå vidare. Han behöver öppnas för en dialog som sätter honom i samband med människor, så han inte förblir ensam med sina grubblerier. Men han får inte den hjälpen. Prästen svarar med en monolog om sin egen existensiella ångest, om sina tvivel, därför att han i all välvilja vill använda sig själv som ett belysande exempel. Samtalet uteblir och det hemskaste händer, den olycklige mannen tar sitt liv. ” Jag var maktlös ” säger prästen som inte inser att han, om någon, hade makt att hjälpa mannen ur ordlösheten. “Nattvardsgästerna” känns som Bergmans mest pessimistiska film.

Lika stor makt har fadern i “Såsom i en spegel” och lika vanmäktig känner han sig, förebrående sig för att inte ha hållit det han lovat sina båda kärlekstörstande barn. Åt dotterns själssjukdom kan han inte göra mycket, men i den tafatta kontakten med den pubertetsplågade sonen finns en öppning. Det blir en monolog som liknar prästens, men den känslige ynglingen ser kärleken i den och säger förundrad och lycklig : ” Pappa talade med mig! ” Dialogen har blivit möjlig.

Samtalet har havererat även i ” Tystnaden” och det förstärks av att de två systrarna och den enas lille son tagit in på hotell i ett land där det talas ett språk ingen av dem förstår. Systrarna misstror varandra och gossen fungerar som deras förbindelselänk när han inte i stum nyfikenhet går på upptäcktsfärd bland excentriska personer i hotellkorridorerna. De två kvinnorna är friast inför landets främlingar som ju med all säkerhet ändå inte förstår det de just då vågar vara öppenhjärtiga om. En annan hoppfullare väg visar en oförglömligt gestaltad gammal hotelltjänare som av ren kärlek och full av vilja till omsorg, sätter sig över alla språkliga hinder.

Dubbelgångaren.

Jag är långt ifrån ensam om mitt namn. Därför fanns det ingen anledning att förvånas när det plötsligt dök upp bland alla prenumeranterna på min tidningsbudstrakt. Ändå blev jag stående och stirrade länge på denna nya namnskylt. För det visade sig att personen ifråga textat på exakt samma sätt som jag. Kanske en driven grafolog skulle kunna upptäcka någon detalj som skiljer oss åt, men jag kunde det inte. Samma upprätta pränt och samma avstånd mellan bokstäverna, det var som om jag själv skulle skrivit det. Han hade dessutom nöjt sig med att göra det på en remsa maskeringstejp, både på sin dörr och på den inglasade anslagstavlan i entrén, precis som jag gjort hemma hos mig.

Jag passerar hans dörr varje natt och stannar alltid till framför den, varje gång lika överraskad. Tänk om den plötsligt öppnas och min dubbelgångare kliver ut! För det finns ju en möjlighet att det är en sådan. Handstilen speglar ens karaktär och då bör ju vi som skriver lika också vara lika på andra sätt. Så om jag har en dubbelgångare bör han finnas bakom denna dörr, bakom denna namnskylt. Jag ryser där jag fumlar med mina tidningar.

Vad kommer jag att få se om han träder fram ur sin lägenhet ? Någon exakt kopia kan det väl inte vara fråga om. Om han skulle ha samma frisyr som jag betyder det att också han anlitar ” Mats på hörnet ” som jag klipper mig hos och vore det så skulle säkert en förskräckt Mats låtit mig veta det. Samma sak med kläderna och inte får jag väl se mitt eget möblemang om han bjuder in mig till sig. Men mina ansiktsdrag, min kroppsbyggnad, mina karaktärsdrag och min livsinställning har han säkert fått oturen att dela om det ska vara någon mening att överhuvudtaget tala om en dubblering. Fast mitt liv kan han ju knappast leva för då skulle han vara omgiven av alla mina släktingars och vänners dubbelgångare.

Så, om han skulle bli så glad över att möta sin kopia att han bjuder in mig till en pratstund i sitt hem får jag säkert en intressant uppvisning av hur mitt liv hade tett sig om jag gjort helt andra val. Kanske får jag anledning att ångra en massa som jag aldrig förr ifrågasatt eller bli glad över att ha sluppit hans olyckor. Ett intressant möte skulle det bli i alla fall.

Detta upptar mina tankar ett par veckor. Det är lätt hänt att fantasins glidningar ger de fridfulla sommarnätterna en atmosfär som i noveller av Edgar Alan Poe där identiteter löses upp och glider in i varandra.

Men nu behöver jag inte grubbla längre för gåtan är löst. Min namne vräkte häromnatten upp sin dörr och skällde ut mig för att jag råkat ge honom fel tidning upprepade gånger. Han är inte det minsta lik mig. Tack och lov.

Djävulens öga och mitt.

Det konstaterades att jag i åratal gått omkring med ständig ögonlocksinflammation och nu måste detta åtgärdas under två veckor. Alltså uppmjukning av locken med fuktiga handdukar, massage och rengöring med våtservett två gånger om dagen, tre olika sorters droppar tre gånger om dagen varav en är så kraftfull att den gör mig skumögd flera timmar framåt. Jag famlar efter stora bergmanboxen och väljer att trösta mig med “Djävulens öga” från 1960. Ur dimman lösgör sig i Stig Järrels gestalt en djävul som sitter i helvetet och ser nyktert och klart och cyniskt men har det värre än jag: han lider av en smärtande vagel i ögat orsakad av att ung dam på jorden fått behålla sin oskuld alltför länge. Don Juan, biträdd av sin tjänare Pablo, skickas dit för att undanröja roten till det onda. De hamnar i en prästgård på landet, där den enfaldige och välvillige prästen utan att ana oråd serverar Don Juan sin dotter, hon som har sin mödom i behåll.

Ingmar Bergman hade en tendens att förtala alla tidiga filmer som inte fick välvillig kritik. De var bara dåliga omarbetningar av andras usla manus och filmades enbart för att bekosta ambitiösare projekt, menade han. Därtill kommer föreställningen att han saknade humor, vilket inte alls stämmer. Djävulens öga är ett skickligt turnerat lustspel, med förvecklingar i Molières tradition, sprallande sig fram högt över en botten av allvar.

Den unga mön är inte naiv, hon har förmåga att göra väl genomtänka val och Don Juan är inte omänskligare än att han kan bli förälskad. Listigast är Pablo som förför prästfrun genom att spela på alla känslosträngar och vädja till medlidande och moderskänslor. Don Juan håller en värdigare stil och är den som förändras mest. Nu urskiljer min efterhand klarnande blick att linjedomaren viftar med en flagga signalerande spoilervarning så det är nog bäst att inte säga mer om handlingen. Jag nöjer mig med att konstatera att det rör sig om en kamp mellan ont och gott där det inte är så självklart att de som representerar ondskan är de mest förslagna och beräknande.

Man kan ju göra fler kopplingar till ögon. Till exempel det om att bara se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. Sådant hör dock inte hemma i den här filmen. Har finns inget tal om skuld och inga präster som låser in sina barn i garderober. Bara Nils Poppe spelande en förnöjsam kyrkoherde som låser in djävulen i spritskåpet. Mycket praktiskt, då är han sysselsatt och ställer inte till något obehagligt och man kan låtsas att han inte finns.

Jag är nu halvvägs in i kuren och har vant mig vid dess rutiner, ett litet pyssel som delar in dagen. Och det är ganska behagligt att gå omkring som i en dimma och slippa se det man inte vill se. Däri liknar jag filmens präst.

Tyrannen i katedern.

När Alf Sjöberg regisserade “Hets” efter Ingmar Bergmans manus visade det sig att båda, med femton års åldersskillnad , som gymnasister råkat ut för samma sadistiske lärare. Inte konstigt alls att de tillsammans åstadkom ett så skoningslöst porträtt av filmens latinlektor Caligula.

I början av förra seklet fanns ett parallellfall : Richard Täckholm, språklärare på Östra Real i Stockholm och upphov till ett beryktat disciplinärende som kom att kallas ” Täckholmska striden”. En av hans elever, sedermera prästen Brynolf Ström, gjorde i en välskriven liten bok ett försök att förstå honom.

Grundproblemet för Täckholm var att han totalt saknade den naturliga auktoritet som en lärare med stabil självkänsla och respekt för eleverna har. Bristen försökte han alltmer desperat kompensera genom att skrika hotelser och förolämpningar samt lämna in hela klasar med anmärkningar på eleverna till kollegiet. Men där Caligula åstadkom tystnad och lydnad väckte Täckholms raseriutbrott bara löje eftersom han hade ett föga respektingivande yttre. Med aldrig så lite humor och självdistans hade han lätt kunnat parera åtminstone de harmlösaste angreppen, men det var honom helt främmande. Ström berättar om hans motsats: En adjunkt Hahr, naturligtvis kallad haren, kom till en lektion och fann att slynglarna ritat en stor hare på svarta tavlan. Han sade stillsamt: Stryk ut kaninen ! Lika elegant hanterade ju den blide lektorn Pippi i Hets att en retfull gosse ställt en liten uppskruvbar fågel framför honom. Caligula, och säkert också Täckholm, skulle ha slagit sönder leksaken med pekpinnen.

Till slut reagerade målsmän genom en samlad protestskrivelse. Täckholm förnekade allt han anklagades för och så var den Täckholmska striden igång. Myndigheter ända upp på regeringsnivå drogs in, tidningarna skrev och han togs ur tjänst. Allt detta triggade förstås igång denne halsstarrige rättshaveristnatur. Han kom med mängder av motskrifter och fick faktiskt till slut rätten att återfå sin tjänst.

Brynolf Ström fann genom sina grundliga efterforskningar en inte ond utan olycklig och ensam människa som kom från enkla förhållanden med en ensamstående moder som uppoffrat mycket för att sonen skulle få studera. Täckholm hamnade helt enkelt fel i livet, i det yrke han var minst lämpad för. Och sen kunde han inte komma loss, för vart skulle han ta vägen när han inte visste något annat sätt att försörja sig än att förmedla all sin omfattande lärdom ?

Till slut befriades han av pensionen och då började livet för honom. Han, den gamle ungkarlen, fick det gott ställt och kunde slappna av. Han såg sig om med nya ögon och förälskade sig i en ung betagande kvinna. Och det märkliga var att hon fann denne grå, taggige skolfux tilltalande. De kom överens om att inte gifta sig men flytta samman så att hon skulle leva som hans hushållerska och på hans goda ekonomi. Så annorlunda än Caligulas sadistiska förbindelse med flickan Berta i cigarraffären ! Men det varade inte länge eftersom Richard Täckholm dog efter bara några månader. Han fick i alla fall en stund av kärlek och frid långt från klassrummens slagfält.

Tiggaren.

Det finns en tiggare också vid det här kvarterets butik. Han har haft sin plats lite vid sidan av under ett kastanjeträd i snart ett år. När kastanjerna föll omkring honom ritade han upp en spelplan på trottoaren och hade dem som marker. Han inbjöd med stora gester alla som passerade att delta. En del gav honom ett uppskattande leende, men alla skyndade förbi, däribland jag som fegt valt att konsekvent bete mig som om tiggeri inte alls existerar.

Några månader månader senare nöjde han sig inte med att huttrande krypa in i ett tjockare bylte eller gå fram och tillbaka och beslå sig med åkarbrasor. I stället höll han värmen uppe genom att energiskt bygga snögubbar. Till slut stod de där granna och raka på parad med små mössor och med morötter från butiken som näsor.

Tillåter vädret har butiken dörren uppbunden med ett snöre, men under snögubbemånaden hängde det slappt ner och ringlade över trottoaren. Jag klev ut med med min kasse inköp, trampade in i dess ögla och rasade i backen. Säkert en komisk syn och det tyckte också tiggaren som gav sig hän i ett gapskratt: haha, superpapa, haha ! Jag tänkte i det ögonblicket att jag kunde unna honom lite skadeglädje, att han fick njuta av ett övertag. Överhuvudtaget verkade han vara en gladlynt herre och såg frisk och stark ut. Damer borde uppskatta hans robusta maskulinitet. Någon gång hade han på sig en rolig mask, spefullt leende och med stora svarta ögon.

Nu är det åter sommar och han omger sig med blommor att sälja. En dag vandrar en äldre kvinna framför mig på andra sidan gatan. Han reser sig och rusar med en bukett i handen över till henne, målmedvetet som om han har ett alldeles bestämt ärende. Och ärendet är att ge henne blommorna. Han säger något uppskattande om henne på sitt språk, att supermama ska ha dem, och så vänder han tvärt om och går tillbaka till sin plats med bestämda steg, tydligt markerande att han inte vill ha något för blommorna. Det var en ren vänlighet. Kvinnan blir förbluffad och rörd, men jag vet inte om hon går bort och trugar på honom en slant eftersom jag skyndar vidare, vill inte bli inblandad i en situation som inte känns riktigt bra. Med sin gest lade han om spelplanen, blev givaren, inte den tacksamme mottagaren. Men det var ju bara en illusion, ingenting hade förändrats.

Jag grubblar fortfarande på detta när han cyklar förbi med blommor i en korg på styret som en medborgare på väg hem efter ett dagsverke i kolonilotten. Han har gjort sitt för dagen. En tiggare, beroende av vår välvilja, som bestämt sig för att trots allt bete sig som en människa med värdighet och självrespekt, en som tar sig så mycket frihet han kan. Han cyklar vidare och lämnar åt oss alla att förgäves hantera ett besvärande samhällsproblem vi inte vill se men ändå måste förhålla oss till.