Trollkarlens barn.

Enligt min erfarenhet är det förträffligt att växa upp som småsyskon, befriad från de ambitioner föräldrar belastar sina förstfödda med. Min far hade, som mellanbroder, en annan utgångspunkt i livet. I det gamla bondesamhället var regeln att äldste sonen övertog gården och i ansvaret som ärvdes ingick att stå ut med att ha förra generationen sittande kvar på undantaget hos sig. Lillebror var friare att själv välja levnadsbana och mellan de två klämdes mellansonen som en sorts reserv i fall den äldre skulle falla ifrån.

Om man vid läsningen av Tillmann Lahmes digra ” Familjen Mann ” vill hålla styrfart under de ständiga växlingarna fram och tillbaka mellan åtta familjemedlemmars vardagsliv år efter år hjälper det att spana efter sådana syskonroller.

Thomas Mann ( 1875 – 1955 ) fann i den praktiska Katia en optimal hustru åt sitt självupptagna författargeni. Hon skötte all marktjänst, såg till att han först och främst fick arbetsro och födde honom sex barn. De var fördelade parvis i tre grupper med några års mellanrum och varje par bestod av en pojke och en flicka. Alltså ett perfekt åskådningsmaterial för den som spekulerar i hur man, alltefter kön, påverkas av var någonstans i en syskonskara man råkat hamna. Det går förstås inte att dra säkra slutsatser, i alla fall inte när det gäller så stökiga personer som de här, med sexuella böjelser åt olika håll, drogproblem eller märkliga personlighetsdrag. Och inte blev familjen mer ordinär och välordnad när den av nazisterna tvingades i exil.

Erika och Klaus, som stod varandra nära i en incestuös bindning, var äldst och de som främst och med blandad framgång förde den litterära familjetraditionen vidare. Klaus sökte förgäves skaffa sig en egen position på samma nivå som fadern, den beundrade Trollkarlen, men gjorde i alla fall fina insatser genom att lyfta fram emigrantförfattare i tidskriftsprojekt som dock alla till slut strandade. Den driftiga och orädda Erika avslutade en omväxlande livsbana, som bland annat skådespelare och antifascistisk skribent och föreläsare, med att bli sekreterare åt fadern, förvaltare av hans litterära arv.

Yngsta dottern Elisabeth, som med tiden blev en känd miljökämpe, valde gärna män ur den äldre generationen till livskamrater och man misstänker ju att det hade samband med att hon var pappas älsklingsbarn. Lillebror Michael, konsertviolinist och musikteoretiker, var lika bortskämd som de andra och tiggde liksom de ständigt pengar av föräldrarna. Men han var den som skämdes minst för det och Katia, familjens finansminister, bistod sin favoritson hela hans liv.

Och så har vi mellansyskonen, de som får dras med de inte så tydligt uttalade kraven. Monica råkade bli det värsta man kunde tänka sig i familjen Mann: en medelmåtta. Troligen ville hon bara vara en helt vanlig människa, som spelade piano ibland och skrev lite när det föll henne in, vilket av de andra sågs som lättja och obegåvning. Hon kämpade för att bli accepterad och blev olycklig och besvärlig. Golo, slutligen, var den ende i familjen som ville leva ett konventionellt borgerligt liv och den ende som vågade sig på ett kroppsarbete, några veckor nere i en gruva. Han fann sin egen väg som historiker med stora kunskaper om den utveckling i Tyskland som styrt familjens öde. Där riskerade han inte att hamna i skuggan av fadern som var politiskt naiv trots alla välformulerade offentliga uttalanden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Xet.

Den här tuschteckningen kan man just nu bläddra fram i Auktionsverkets onlineauktion. Den är gjord av Sven Xet Erixon och föreställer sjuksköterskan Elsa Brändström, känd för humanitär verksamhet i ryska fångläger under första världskriget och därför kallad “Sibiriens ängel “. Här sitter hon i slutet av sitt liv 1944, under nästa världskrig, på en perrong med allt sitt bagage och läser en bok i väntan på tåget. Jag vet inget om sambandet mellan henne och Xet, gissar att han råkat se legendaren när han själv var på resa och bestämt sig för att fånga henne i en snabb reportageteckning.

Man ser ju olika saker i en bild och jag kan inte låta bli att läsa in något helt annat än konstnären avsett. För mig ser perrongen ut som en bowlingbana och föremålen i fonden, som väl ska föreställa säckar, blir käglor. De är visserligen oordnat uppställda, men de som har helt uttecknade konturer är tio till antalet, lika många som bowlingkäglor ska vara. Xet får väl skylla sig själv att man kan associera åt det här hållet, det hade lätt undvikits om han gett sig tid att utarbeta säckarna ordentligt. Men hans, eller hennes, tåg kanske precis rullade in så att han inte hann med det.

Målaren Xet ( 1899 – 1970 ) skulle säkert inte uppskattat denna reflexion, som ju kan ses som en nedvärdering av hans skicklighet. Antagligen hade han fått ett raseriutbrott. Hustrun Bojan berättade i sin biografi över hans unga år att hans humör var hetsigt. En nedlåtande recension av honom själv eller någon av hans konstnärskamrater ledde till ilskna brev, i vreden så otydligt skrivna att adressaterna inte kunde läsa invektiven. Och tur var det för han ångrade alltid sina utbrott.

Lika eruptiv var hans konst. Det är nog inte så fel att använda en hastig teckning med både löst antydda och genomarbetade inslag som utgångspunkt om man, lika hastigt, vill sammanfatta hans gärning. Ungefär där, mitt i seklet, stod han och skildrade snabbt i grova drag moderniteten i form av krig, industrier, framrusande tåg, bilar och mitt i allt den lilla människan som försökte hänga med och förstå. Genom att, som Elsa Brändström, läsa i en bok. Eller som när människorna i en av hans mest återgivna bilder, så påverkade att de fysiskt förvrides, reagerade på löpsedlar om världshändelserna.

Och mitt i all våldsamhet: ömheten. Han skildrade lika gärna sin avgudade Bojan och barnen och vardagslivet. Med tiden fick han också många uppdrag att göra scenografier till stora teateruppsättningar. Det var säkert utvecklande för den egensinnige att underordna sig i sådana sammanhang.

Teckningen ligger ute på nätet ett par dagar till och just nu är den uppe i 300 kronor. Utropspriset är 2.000 och det blir väl ungefär där den landar. Kanske köpes den av en bowlingspelare. Och varför skulle man inte närma sig konst den vägen. Det kan mycket väl finnas en själsfrändskap mellan den dynamiske Xet och den som dundrar in ett klot bland prydligt resta käglor.

 

Gilla läget.

En ung dam, som driver en blogg eller kanske en pod om saker som rör utseenden, berättade i TV att hon fått 200.000 likes för ett inslag där hon färgade håret på en väninna. Hon var inte förvånad över det, sådant hände tydligen lite då och då. Det var snarare en självklarhet för henne.

Jag förundrades över den höga siffran och hörde mig för : Kan en person trycka på like-knappen åt tusentals andra ? Så går det inte till fick jag veta, var och en måste trycka själv. Den enda massverkan som kan förekomma är att en populär person får alla sina följare att gilla en och samma sak. Och som ett slags förklaring tillades lite nedlåtande att det är ju bara ungar, ofta hela skolklasser, som engagerar sig på det här sättet.

Antingen det är barn eller pensionärer som sitter vid knapparna utför alltså 200.000 individer var för sig en handling, om än enkel och mekanisk, för att uttrycka att de uppskattar någonting. Som om samtliga invånare i två städer av Hälsingborgs storlek på en gång skulle resa sig upp och applådera.

För mig är detta hisnande, men tydligen inte för någon annan jag talat om det med. De rycker på axlarna och konstaterar att så är det bara. Jag tolkar det som att de anser det möjligt för dem själva att få lika stort gensvar om de är tillräckligt ihärdiga, har rätt produkt att visa upp och turen att många upptäcker vad de håller på med. Kanske är det så. En beryktad ung man har fått miljoner människor att titta på när han spelar och kommenterar dataspel. De koncentrerar sig alltså inte på spelet utan på honom. Han behöver inte ens besvära sig med att ta på byxorna under föreställningarna eftersom bara överkroppen syns i bild.

Hur påverkas unga och ännu formbara människor av att få en uppmärksamhet och bekräftelse som ingen ens kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan ? Hur förändras deras syn på världen, på medmänniskorna och framför allt : Vad händer med deras självbild ? Är det möjligt att fortsätta se sig som en människa som alla andra, att tänka på sig själv med ödmjukhet ? Jag skulle gärna vilja veta, om inte annat så för att jag tror det kommer att påverka vår framtid.

Om alla kineser klev upp på varsin stol och sedan samtidigt hoppade ner skulle vi nog märka av det i vår del av världen. Antagligen skulle det till och med allvarligt skada jordklotet. Det är en lustig tankelek. Och ännu roligare är tanken att en av oss rentav skulle kunna få dem att göra det. Varför inte ? Lika väl som att man kan få snart sagt hur många människor som helst att trycka på likadana knappar. Eller också är det ingen rolig tanke alls.

 

Om två som heter Frances.

Irländska Sally Rooneys debutroman “Samtal med vänner ” har blivit en internationell framgång. Boken handlar om de två kvinnliga studenterna Frances och Bobbi som möter det något äldre paret Melissa och Nick. I intervjuer har Sally Rooney instämt i den allmänna uppfattningen att bokens karaktärer är svåra att tycka om. Den meningen delar inte jag. Visst är huvudpersonen Frances högmodig, reserverad och långt ifrån uppriktig, men dynamiska Bobbi blev jag liksom alla omkring henne betagen i. Ingen av dem är värre självupptagen än tjugoåringar alltid varit.

Romanens huvudspår är Frances otrohetsaffär med Nick men mig berör hennes och Bobbis kärlek mest. De representerar de två grundtyperna som samspelar och motspelar i de flesta mänskliga sammanhang, såväl vardagliga som konstnärliga. I det här fallet tar det sig uttryck i Spokenwordföreställningar där Bobbi gestaltar Frances dikter. Mellan dem råder en smeksam och lekfull omtänksamhet. Det finns alltid en fristad hos Frances åt Bobbi när hon måste fly från sin överbeskyddande familj. Och när den sköra Frances drabbas av obotlig sjukdom tar Bobbi hand om henne. Men också relationen är skör, lätt hotad. När Bobbi känner sig använd till att väcka Nicks svartsjuka reagerar hon snabbt och hårt.

Att deras förhållande är lesbiskt är ointressant. Fokuserar man på vänskapen blir det mera allmängiltigt och får mig att tänka på Noah Baumbachs charmerande film Frances Ha, som handlar om en ung människas sökande efter en plats i tillvaron. Frances Ha vill bli professionell dansare och flyttar mellan tillfälliga boenden i New York, rör sig alltså också i miljöer där homoerotiska relationer tolereras. Hennes egen läggning förblir oklar men tydligt är att tjejgemenskapen betyder mest.

Risken är att det blir rörigt nu. Men det lilla tillägget Ha, som i filmens avslutning får en förklaring och en symbolisk betydelse, räcker för att skilja de två Frances åt. Frances Ha är en mera rastlös person som i relationer snarast får Bobbis funktion gentemot de kontrollerade väninnorna. I en rolig scen visar hon handgripligt hur hon tycker man ska kunna bära sig åt tjejkompisar emellan: man skämtknuffas, Väninnan hon just ska flytta ihop med tumlar ut ur bild ett par gånger och härsknar till. Den lika strama Frances i romanen skulle nog inte heller ha uppskattat det. Frances Ha har sin motpol, som hon helst av allt vill leva med, och det blir smärtsamt när den väninnan väljer bort henne för att i stället flytta ihop med sin pojkvän.

I boken blir Frances och Bobbi osams men försonas och sitter i soffan, äter kinesmat och ser på film. Det råkar vara just Frances Ha de ser och de fastnar för episoden där hon knuffar sin kompis ut i buskarna, på skämt ! En liten detalj bara, en blinkning åt något besläktat i en annan genre, det är sådant som regissörer och författare brukar roa sig med. Jag överraskas av att Sally Rooney associerat åt samma håll som jag och känner mig inbjuden att sitta i flickornas soffa och skratta åt samma film som de.

Teckningen ovan är gjord av den begåvade skånska målarinnan Christine Jönsson ( 1951 – 91 ), tragiskt bortgången alldeles för tidigt.

 

Förvisad från sitt livsrum.

Golvet ska slipas och lackas. Möblerna föses undan, trängs ihop i ateljén och så länge arbetet pågår måste jag hålla mig hemifrån. Man kan väl stå ut ett par dagar, det finns annat att göra. Men att rutinerna rubbas stör även om det är jag själv som ställt om att denna omvårdnad av lägenheten äntligen blir av. I väntan på att återerövra sitt sinneslugn kan man gå på bio.

Det blir Maria Schraders “Farväl Europa”, om åren i fyrtiotalets början då den österrikiske författaren Stefan Zweig flackade omkring på amerikanska kontinenten. Som en av de främsta representanterna för de från Europa fördrivna tyskspråkiga intellektuella forslades han runt mellan författarkongresser och pressades av journalister att fördöma tredje riket, vilket han vägrade göra. Han använde i stället sitt goda anseende till att skaffa fram visumhandlingar åt kollegor som råkat värre ut. Själv fann han en fristad i Brasilien där han var uppskattad och trivdes med paradisisk grönska och färgglada papegojor. Men det var ändå inte där han ville vara. Han hade fått sin kulturella fostran i det Wien som gick under i första världskriget och hade sedan som en förfinad kosmopolit byggt sig ett nätverk av tidens främsta personligheter. Det centraleuropeiska kulturlivet var den jäst hans författarskap behövde för att svälla.

Filmen är inte precis någon actionrulle och även Zweig verkar ha tråkigt. Han tittar hela tiden bort, förlorar sig i tankar. Hans ansikte spricker i alla fall upp i ett lyckligt leende är när han får en hundvalp i sextioårspresent. Men det är försent. Året därpå, 1942, tar han sitt liv tillsammans med sin trogna sekreterare, som blivit hans andra hustru.

Man kan tycka att det var sorgligt att han inte höll ut några år till, men frågan är om han hade funnit sig tillrätta i efterkrigstidens Europa. Golvet, den gemensamma grunden av tro, värderingar och livsformer, lackades inte spegelblankt som i en balsal i Wien. Det bröts upp och ersattes av vi vet ännu inte vad. Och ett nytt och fräscht möblemang blev det, men utan patina.

Den enda gången i filmen som Zweig talar engagerat om sitt skrivande gäller det kortromanen, eller långnovellen, “Schack”, som utkom postumt 1943. Nazisterna fängslar dess huvudperson, dr B, som de torterar genom att skära av honom från all kontakt med yttervärlden. Han tvingas leva i ett vakuum, men lyckas komma över en instruktionsbok i schack. Utan förkunskaper lär han sig alla partierna i den utantill. Nästa steg är att han börjar spela, med sig själv eftersom ingen annan finns att tillgå. Han sköter alltså både de svarta och de vita pjäserna och den ständiga upptagenheten av detta driver honom farligt nära en personlighetsklyvning, men han räddas ur fångenskapen och återgår till ett normalt liv.

Dr B sätter sig sedan inte vid något bräde förrän när han efter några år reser med båt till Sydamerika, precis som Zweig gjorde. Ombord råkar också en beryktad schackspelare befinna sig. Denne är dr Bs motsats, en totalt obildad och fantasilös tölp som sävligt och mekaniskt tröttar ut och maler ner allt motstånd. Säkerligen representerade han för Zweig den nazistiska övermakten medan dr B var han själv. Dr B möter en motståndare med ett sätt att spela och vara som han inte klarar av, som påminner honom om den terror han utsatts för. För att rädda sitt förstånd erkänner han sig besegrad och flyr.

Stefan Zweig ville inte tala politik i intervjuer men i denna lilla betättelse gav han en glasklar bild av den politiska situationen och sin egen plats i den.