Resenärer och tjurskallar.

I sin anmälan av Rebecca Solnits “Wanderlust” i dagens Svenska Dagbladet bidrar Kristoffer Leandoer till bokens flöde av litterära vandrare genom sina egna svenska exempel: från den andlige resenären Swedenborg till Vasastadens skildrare Elin Wägner och luffaren Harry Martinsson.

På senare år har jag börjat misstänka att det är något fel på mig eftersom min vandringslust inte, som hos de flesta människor i min ålder, sträcker sig till flera årliga långresor. Mitt livs första utflykt utanför Europa, en sjuttioårspresent, är i antågande och det gläder jag mig åt, men har inget emot att sedan återgå till att, som en tamgås, vagga fram på hemstadens gator och utan avund se flyttfåglarna sträcka ut på himlen över mig.

Min attityd innehåller väl något slags tjurskallig protest mot sättet att prata om resandet som utmaning, prestation och konsumtion. Solnit tycks luta åt samma håll när hon säger sig ha svårt för det slags vandring som bergsbestigning representerar. Att ta sig högst, svårast och först någonstans anser hon vara ett brott mot fotvandringen som bör vara en frizon från ” det kvantifierbaras tyranni”.

För att stärka min tes behöver jag inte ta mig längre än till bokhyllan och hämta “Resa i min kammare” av Xavier de Maistre ( 1763 – 1852 ), en fransk ädling och officer som deltog i en rad europiska fälttåg. Han dömdes en gång i sin ungdom till fyrtiotvå dagars husarrest för att ha utkämpat en duell och det var under denna utmätta tid han skrev sin lilla bok. Man kastade alltså inte ner honom i en fuktig fängelsehåla utan han fick sitta av straffet i sin egen kammare, i sin mjuka fåtölj och sin säng som var draperad i rosa och vitt, omgiven av sin hund, sina böcker och porträttet av den vackra tillbedda madame de Hautcastel och med den lojale betjänten alltid till hands. Han behövde inte som sina samtida skumpa fram i dragiga karosser på eländiga vägar, men även hans resa innehöll om inte umbäranden så dock missöden: en tiggare stod plötsligt i dörren och bad om en allmosa och överraskad av den oväntade gästen vände sig de Maistre för hastigt om, välte med fåtöljen och gjorde sig illa.

Han lät blicken vandra över sina kopparstick, målningar och medaljonger och försökte engagera betjänten i samtal om konsten och skönheten. Han tänkte vemodigt tillbaka på en vän som dött. Framförallt ägnade han sig åt ett teoribygge som skiljde på själen och djuret i människan. Djuret var förmodligen drifterna, som ville få de Maistre att förolämpa tiggaren och kasta sig över madame de Hautcastel. Även hunden drogs in i resonemanget ( jag lovar att i fortsättningen hålla min Ragnar utanför alla liknande spekulationer ).

Så mycket mer skrev de Maistre inte och när han på sin ålderdom, som alltså blev lång med den tidens mått, påmindes om sin bok kommenterade han att ” min kropp kan ni väl sätta i arrest, men min själ kan ni aldrig beröva friheten”. Ett sätt att säga att den inre resan är den viktiga, vart den yttre än bär hän om den alls äger rum. Hans eget kammarspel blev väl mest en charmfull bagatell, men en inte så sorglös och flegmatisk person hade kunnat åstadkomma stor litteratur under de fyrtiotvå dygnen.

Tänk så många här i världen som av livsomständigheterna var hänvisade till långvandringar utan att egentligen komma någonvart alls! Jag syftar till exempel på mina egna anfäder som varje dag gick miltals fram och tillbaka över sina skånska åkrar bakom plog och häst, i leda och någon gång i lust. Och reste därutöver inte längre än till några månaders exercis på Revingehed. Men gående därhemma tänkte de kanske tankar som kunde platsat i Solnits översikt.

Nu hör jag röster som talar om för mig att det visst är värdefullt att se världen och möta andra kulturer. Hur skulle det gå om ingen gjorde så utan bara höll sig till vad de redan vet ? Och det försöker jag naturligtvis inte bestrida, mumlar bara något avvärjande och drar mig, fortfarande tjurskallig, tillbaka till min kammare.

 

 

Tondöva solister.

Stockholm utmärker sig genom sina många ensamhushåll och det brukar tydas som att nutidsmänniskan är karriäristisk och alienerad och alltmer förlorar sin förmåga att på djupet knyta an. Men så är det ju bara om man anser att kärnfamiljen eller tvåsamheten är norm. Visst finns ofrivillig ensamhet, men det kan ju lika gärna vara så att solitären verkligen utnyttjar möjligheten som stadens livsform ger och både lever i de tillfälliga mötenas rikedom och utvecklar livslånga vänskaper.

En som totalt saknade denna förmåga var Victor Bâton, huvudperson i “Mina vänner”, en roman av Emmanuele Bove ( 1898 – 1945 ) som första gången publicerades 1924. Bâton var en spillra från första världskriget, en ännu ung man och inte värre invalidiserad än att han skulle kunnat utföra skrivbordarbete om han bara ville. Men nu levde han på sin magra pension som bara räckte till trista hyresrum och måltider på soppkök och enkla kaféer. Planlöst drev han omkring på gatorna i efterkrigstidens Paris, ständigt sökande vänskap.

Alla Bâtons ansträngningar misslyckades vilket gör bokens titel bittert ironisk. Kvinnor bjöd in honom. Den ena verkade njuta av en natts umgänge, men eftersom hon inte utlovade en stadig förbindelse drog han sig sårad tillbaka. Den andra ville ha honom och genast letade han efter tecken på att hon var simpel och inte förtjänade honom så att han kunde gå sin väg. En medkännande man ville hindra honom att ta sitt liv och visade sig själv vara ännu olyckligare men tog inte emot Bâtons hjälp tillräckligt tacksamt. Jag tillåter mig att avslöja dessa exempel eftersom det inte är en deckare och för att ytterligare mångtydiga situationer förekommer.

Den lilla romanens storhet ligger bland annat i att man som läsare utifrån kan se mönstret i vad som sker samtidigt som man lever med Bâton och förstår hur han kom fram till sina slutsatser. Man ser att det faktiskt fanns människor som ville nå honom och ville honom väl. Tydligast blev detta hos en välbärgad herre som fann honom sympatisk och värdig trots fattigdomen och därför oegennyttigt erbjöd honom både arbete och pengar till snyggare gångkläder. Men Bâton förstörde också denna möjlighet. Han sökte hela tiden bekräftelser på att han var en man med goda egenskaper som gjorde honom förtjänt av människors vänskap. Samtidigt ville han ha deras medlidande som bevis på att han var dömd att förbli olycklig och nedvärderad. Vid dessa två dörrar stod han och ryckte i handtagen utan att kunna öppna. Han ville egentligen vara med i den stora kören, men förstod inte vad och hur den sjöng, förstod inte de sociala spelreglerna.

Som solist, ganska tondöv, har jag mycket lätt att känna igen mig i den stackars Victor Bâton och hans överspända förhoppningar, men kan trots allt emellanåt bryta mig ur min själs fängelse och se förutsättningslöst på vardagens möten. Vid ett besök på Moderna Muséet finner jag att de utställda fotona från mitten av adertonhundratalet känns överraskande samtida och en spontan kommentar om det leder till några minuters engagerat samtal med en museivakt. Lutade över en glasmonter utbyter vi tankar om livets förgänglighet och avbildningarnas evighet. Sedan försvinner vakten in i en annan av de kvällsöde salarna och jag går vidare, lämnar Skeppsholmen och ger mig, lite gladare än förut, ut i stadens anonyma gatuliv.

En parentes bara, men parenteser är ju vad vi gör dem till. De kan bli avgränsade och förringade mellan sina hårda klamrar, eller integrerade i livstextens helhet och mening, berikande den.

 

Strömbrytaren.

Harry Schein skickades av sin mamma från Österrike till Sverige för att räddas undan nazisternas förföljelser av judarna. För oss sentida är det svårt att tolka det som annat än välmening, som att en god moder skyddar sitt barn. Men den tonårige gossen kunde inte förstå varför hon gjorde så, kunde inte se det som ett uttryck för kärlek. Likadant reagerade han sedan när hans syster inte välkomnade honom till sig i USA eftersom han bara skulle kastas in i krigstjänst där.

Var det kärlek ? Var han alls älskad ? Dessa frågor som han inte kunde få något svar på plågade honom, det framgår tydligt av ” Citizen Schein “, Maud Nycanders film om hans liv. Att grubbla ner sig i detta var för honom inget alternativ om han ville överleva som ensam, judisk statslös i det främmande landet. Han valde att bestämma sig för att han inte var älskad, resolut som när man slår av en strömbrytare. På samma sätt slog han också av tankarna kring sin judiska identitet. Och strategin lyckades med råge, han blev som bekant framgångsrik i allt han företog sig.

Det är Ingmar Bergmans son Daniel som för strömbrytaren på tal när han berättar om hur hans far tvärt bröt all kontakt med Schein efter en schism. Han gjorde så mot människor, säger Daniel som väl borde veta. IB kastade ut sin gamle vän ur sitt liv trots att denne varit så betydelsefull som lekkamrat åt de många barnen ( eller var det kanske just därför ?). Det måste ha varit smärtsamt för Schein som aldrig fick några egna barn.

Ingmar Bergman berättar i sin självbiografiska bok “Bilder ” om ett råd han tidigt fick och sedan noggrant följde: ” När du och dina kamrater ser dagstagningarna befinner ni er i ett emotionellt kaos. Ni vill till varje pris att allt ska vara bra… Gör ett psykiskt trick…ställ dig på noll. Engagera inga känslor i det du ser. Då ser du allt”. Han betonar att detta råd varit avgörande i hela hans yrkesliv.

Det var ingen nackdel för Bergmans konstnärliga gärning att han på det sättet lärt sig att förhålla sig som en objektiv iakttagare. Och han måste då ha haft en förmåga att göra så i både yrket och privata relationer för några tydliga gränser däremellan verkar inte ha funnits. Han gick ständigt ur det ena och i det andra. Det innebär inte att Ingmar Bergman skulle ha varit avskuren från sitt känsloliv. Hur skulle han i så fall kunnat göra alla dessa filmer som bågnar av djupa, komplicerade, irrationella känslor. En strömbrytare går att slå både av och på.

Hur mycket man än tar sig friheten att spekulera i hans karaktär kan man i alla fall slå fast att han, trots alla demoner och dämoner, hade en stabil högborgerlig bakgrund att falla tillbaka på. Liksom Olof Palme, en annan av Harry Scheins mäktiga kompisar. Men Schein själv hade ju inte det. Vänner och älskarinnor vittnar om hur mycket ensamhet, sorg och självförakt det fanns under masken, bakom det effektiva leendet.

Det går inte att hålla ifrån sig Maud Nycanders film genom att bara se den som ett porträtt av en fascinerande offentlig person. Inte nu när landet är fullt av ensamkommande flyktingbarn som har att brottas med samma frågor. Varför skickades jag hit ? Hur ska jag överleva här ? Är jag överhuvudtaget älskad av någon, någonstans ? För dem räcker det inte med att slå av strömbrytaren. Lika lite som det i längden räckte för Harry Schein.

 

De usla makterna i tiden.

Det är svårt att skildra det som pågår medan det pågår, men man måste ju försöka och får stå ut med att det, i brist på besinning och tid för eftertanke, kan bli både övertydligt och beskäftigt undervisande. Och kanske patetiskt.

Torrnålsgravyren borde med sin intensitet vara väl skickad att kommentera terrorismens råa tid. Den har ett register från å ena sidan linjer tunna som hårstrån och å andra sidan mustig svärta som ges av graden, den vall man plöjer upp med nålen. Under arbetet med sådan grafik associerar jag alltid till mina besök hos den väna tandhygienisten. Spänd som en båge genomlider jag hur hon med sitt redskap, som liknar mitt, sliter loss min tandsten precis som jag sliter i kopparplåten. Ett ögonblicks bristande koncentration så följer väl halva kinden med, fruktar jag. Och slinter min nål måste jag ägna en bra stund åt att polera bort linjen som inte ska vara där. Det ena är för mig ett martyrium, det andra ett lyckligt skapande, men ytligt sett besläktade hantverk. Det är detta fysiska, sensuella som jag älskar hos graverandet och där ingår också det känsliga infärgandet som kräver fjäderlätt beröring av handen. Sen står man lutad över det färdigtryckta bladet och undrar om det var mödan värt. Har jag åstadkommit något som uttrycker det jag vill säga om tiden, terrorn, makten ?

Året för mordet på Olof Palme publicerade tidningen Skogsindustriarbetaren som varje jul ett novellnummer, med bidrag från något dussin författare och illustratörer, och den här gången hade det temat “Sverige i tiden”. Jag har nu svårt att erinra mig något av innehållet ( förutom naturligtvis min egen insats som inte hade något med det nationella traumat att göra). En enda text har stannat i mitt minne. Den skrevs av Reidar Jönsson och skildrade hur en människa irrade omkring på stan. Vad jag minns nämndes mordet aldrig, men det följde ändå huvudpersonen överallt, som hans egen skugga. Jag uppfattar detta som ett giltigt sätt att beskriva det då aktuella läget. Låt det som är förvirrat vara förvirrat.

Om man ändå vill få till den där nödvändiga distansen vore det bra att behärska Hjalmar Söderbergs litterära precision. Hitler sades ha förlängt hans liv med flera år, men inte ens ilskan kunde förstås hindra att han till slut dog (1941). Och när det skett samlades hans efterlämnade sena tankar och aforismer under titeln ” Makten, visheten och kvinnan ” och de gavs efter kriget ut med ormen som slingrar sig runt oljelampan, författarens välbekanta signum, på omslaget. Jag hade aldrig hört talas om boken, men nu fanns den hos min vän bokhandlaren som blåfrusen höll stånd på Hötorgets söndagsmarknad, även inför denna valborgsmässoafton.

Så mycket utrymme gav inte Söderberg denna gång, trots titeln, åt kvinnan men se här vad den gamle vise herrn, under rubriken ” De usla makterna i tiden “, hade att säga om makten just när den härjade som värst i Europa:

” Det finns människor som äro inrättade på det viset att allt vad MAKT heter inger dem en obetvinglig och fullkomligt uppriktig sympati. Om en Al Capone genom en rask kupp lyckades sätta sig i besittning av högsta makten i U.S.A. skulle de kanske bli lite häpna i första taget, men de skulle snart göra en tripp till Amerika, och hemkomna skulle de berömma hans gemytliga och vänliga sätt, hans varma och nästan litet naiva fromhet, hans vakna blick för all intellektuell humbug och hans praktiska grepp på de svåraste nationalekonomiska problem “.

 

 

Anslag.

Edward Hopper är ett säkert kort, det har flera bokförlag upptäckt. Hellre än att anlita en illustratör som kanske inte träffar rätt ton för den roman de tänker ge ut väljer de någon av Hoppers många målningar som omslag. Då förstår läsaren direkt vad boken handlar om. Nämligen det som antydes i baksidestexten till en novellsamling av norrmannen Frode Grytten ( f. 1960 ): ” Edward Hopper, konstnär som levde i New York 1882 – 1967, känd för sina samtidsskildringar av ensamhet och stumma relationer”. Att han nämnes där beror på att Grytten låter sina tio noveller utgå från lika många av Hoppers bilder.

Det är ett alltid lika verkningsfullt pedagogiskt grepp att låta nybörjare på skrivarkurser associera utifrån en bild. Och då är Hopper ett tryggt val eftersom han redan lagt ut lämpliga handlingstrådar. Det är bara att räta ut dem eller trassla till dem.

Grytten drar oftast inte på det förväntade sättet i trådarna. Paret i ” Rum i New York ” är ensamma i sig själva, som vi alla, men deras relation inte stummare än att ett häftigt gräl direkt utbryter när hon stör mannens tidningsläsning med sitt pianoklinkande. Men det finns i alla fall en en kärlek mellan dem som håller trots alla slitningar. Kvinnorumpan som i en annan novell skymtar genom ett ” Nattfönster” bredvid en fladdrande gardin är inte främmande för betraktaren. Det är hans fru. Varför står han då i ett hus mittemot och ser på henne? Och när Grytten tar sig an en av Hoppers mest kända bilder, ” En kvinna i solen “, har han hur fria händer som helst, för det den rökande nakna kvinnan ser finns inte i rummet.

Gryttens bok är formgiven som en pappbox där novellerna är lösa häften. Därmed får den originellt nog tio olika titlar och man väljer själv vilken Hopperbild som ska ligga främst och titta ut ur boxen. När jag idag råkade hitta samlingen, på Antikvariat Augusts vårrea, visste jag genast med vilka ord jag ville inleda den här betraktelsen och sedan föll resten på plats av sig självt. Ett anslag blir, för att tala militärt, en riktkarl som hela truppen av iakttagelser och funderingar måste gruppera sig efter. Rättning i ledet mot temat anslag ! Jag anser att den första meningen ska vara ett påstående, gärna tvärsäkert, och så får frågorna och tveksamheterna komma senare. Men det gäller väl bara dessa kortare texter som jag helst håller mig till. Är det en roman får man tänka på ett annat sätt.

Man bör i alla fall inte börja med att lova mer än man kan hålla. Geväret som hänger på väggen i första akten av en pjäs måste användas i den sista, brukar man ju säga. Jag tror inte att skjutvapen förekommer någonstans i Hoppers sobra interiörer. Det skulle vara helt otänkbart, vilket säger något om det som på gott och ont är hans begränsning. Orörligheten är hans främsta kännetecken. Han skulle nog kunna integrera offret på ett snyggt sätt i sina kompositioner men när gevärsskottet avlossas är han inte där. Jag undrar om en lust att ställa till oordning i den kontrollerade och förförande elegansen fanns med när Frode Grytten bestämde sig för sitt novellprojekt.

En ljum sommarkväll i New York sitter alltså en kvinna och en man i ett rum, var och en upptagen av sitt. Med sitt pekfinger slår hon an en ton på en av pianots tangenter, spröd så att den inte stör eller med ett hamrande som får karln att tappa tidningen i förskräckelse. Den tonen bestämmer vad som sedan ska ske.