Synas eller försvinna.

Svenska Dagbladets berlinbaserade krönikör Lotta Lundberg räds aldrig att ta upp känsliga frågor. Hon står på en svensk badstrand där en simskola pågår, noterar att varje barn har en minst sagt välvillig supporterskara av föräldrar och andra anhöriga omkring sig och undrar hur det går när barnen växt upp och ingen längre applåderar alla deras framsteg. Kommer de då att kunna bekräfta sig själva, känna inom sig när de gjort något bra och nöja sig med det ? Lundberg anar att här finns roten till den förkättrade svenska lättkränktheten. Är det självklart att omgivningen ska visa uppskattning blir det ju en förolämpning när den uteblir .

Hon är absolut något på spåren. Samtidigt som vårt samhälle är extremt individualistiskt ses kollektiv massbekräftelse som det mest önskvärda av allt. Och det är ju en paradox när idealet ensam är stark hyllas. Ensam är svag och sårbar, det måste ju alla vi som är aktiva på Facebook självrannsakande konstatera. Jag tittar så ofta jag kan in på min sida för att se om mängden gillamarkeringar växt till sig vid senaste inlägget. Detta efter att ha varit med bara drygt ett halvår. Hur lyckas då unga människor som är födda in i det hålla distansen ? Risken är att till slut görs alla aktiviteter i avsikt att väcka så många samstämmigt positiva reaktioner som möjligt. Och det lyckas man med om man håller sig till två ytterligheter. Antingen presenterar man något som är så totalt harmlöst och okontroversiellt att det accepteras av alla eller något så provocerande att det väcker allmän förargelse. Allt däremellan faller mellan stolarna och glöms direkt.

En ung artist intervjuades om sitt kändisskap och sade: Syns man finns man. In i oss alla sipprar uppfattningen att ju färre applåder vi får för det vi gör desto meningslösare är det att göra det och hör man inga alls är man obefintlig. Till slut gör vi inte saker för vår egen glädje utan för att glädja en så stor skara som vi tycker det är rimligt att nå. Och ju mer vi lyckas i våra ansträngningar desto större anspråk får vi på beundrarskarans storlek. Målet är maximerad bekräftelse.

Tänk om fåglarna gör som vi ? Om vi inte trycker bland buskarna med kikare riktade mot dem och njuter av deras skönsång kanske de tröttnar. Då kanske de slutar sjunga, deppar ihop och tycker allt är meningslöst. Det finns ju ändå ingen i hela skogen som lyssnar på dem. I så fall är de fjärran svaret Strindberg gav när någon frågade varför fåglarna sjunger : För att de saknar skäl att låta bli.

Naturligtvis är det inte fel att uppmuntra, bara man förstår att ligga lågt ibland. Då kanske de små liven börjar styras inifrån, som Lundberg uttrycker det. Och gör vad de är ämnade till för att de saknar skäl att låta bli.

Humoristen Bergman.

När Ingmar Bergmans erotiska komedi “ För att inte tala om alla dessa kvinnor ” visades premiäråret 1964 lämnade jag uttråkad biografen mitt i filmen. Igår skulle jag se om den hemma på dvd och somnade i soffan. Hans tunga djupdykningar bland ångest och dämoner, som många tycker är sömnpiller, håller mig klarvaken och intresserad och de är riktigt roliga emellanåt. I den surrealistiska skräckfilmen ”Vargtimmen” promenerar en baron på väggar och tak när han är svartsjuk och en sanslös middagskonversation blottar borgarklassens indiskreta charm. Men när han i den här filmen ska vara bara rolig och uppiggande somnar jag av ren leda. Här följer en hejvilt subjektiv betraktelse över vad som är roligt och vad som inte är det.

Jag uppskattar både spirituella screwballkomedier och mera handfast humor. När det gäller de senare är det ju inte så att Papphammar tänker att nu ska jag gå lös på ett rum, riva ner gardiner och ha sönder golvlamporna för det är roligt att se på. Han har bara en naiv tro på att utan förberedande träning kunna åka rullskridskor i sitt hem och så går det som det går och han är säkert olycklig över det. Eller se på Buster Keatons orörliga ansikte när han råkar ut för liknande missöden. Deras avsikt är inte att vara roliga, de är människor som kämpar för att klara sig genom tillvaron så gott det går. Deras tragik är rolig och berörande, existensiell. De väntar också på Godot.

Däremot har jag svårt för bröderna Marx. De har ingen tragisk botten och döljer den bristen genom att, skickligt, vränga språket ut och in i en desperat kamp för att vara roliga och det blir, enligt min åsikt, bara pladder av alltihop. Sen är det en annan sak att Groucho var en riktigt dräpande satiriker i andra sammanhang.

Såklart kan man också nöja sig med att bara roa. Ingmar Bergman lyckades bra med det i ” Sommarnattens leende ” och där strödde han in en hel del klipska iakttagelser om dubbelmoral också. Varför blev då ” För att inte tala om alla dessa kvinnor ” så tråkig och bara yta ? Alldeles utan problematisering ? Varför byggde han en maräng, ett dockskåp utan källarvåning ?

Kanske är svaret helt enkelt det han själv antydde i sin bok ” Laterna Magica” många år senare: När filmen spelades in hade han just blivit utnämnd till Dramatenchef och det distraherade honom. Tyngd av andra uppgifter orkade han inte fullfölja utan lät huvudrollsinnehavaren Jarl Kulle ta över. Därför blev det en skådespelarfilm utan regi. Kulle spelar musikkritikern Cornelius som kommer till den avgudade nyss avlidne cellistvirtuosens gods för att skriva en biografi över honom, men trasslar i stället in sig med alla hans kvinnor. När han leker kurragömma med en av dem bland vita marmorbyster föreställande mästaren eller gömmer sig med en andra undan en svartsjuk tredje i en skär himmelssäng påminner han ibland i mimik och rörelseschema om Groucho Marx.

Tystnad och samtal.

Bakpå de fyra boxarna som ingår i jubileumssatsningen på Ingmar Bergmans samlade verk finns korthuggna sammanfattningar av innehållet i varje film. “Gycklarnas afton” beskrivs som ” Halvtaskigt gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla. ” Och vad sägs om följande pärla: ” Symbiotiska systrar plågar varandra på hotell där pojke irrar runt bland åldringar och kortvuxna ”. Den som har någotsånär allmänbildning förstår genast att det är ” Tystnaden ”, som förminskas så drastiskt.

“Tystnaden” avslutar trilogin från början på sextiotalet som kan sägas bilda tyngdpunkten i Bergmans produktion. De två andra filmerna handlar också om tystnad. I ” Såsom i en spegel ” gäller det faderns tystnad och i ” Nattvardsgästerna” Guds tystnad. I båda fallen är huvudpersonerna män som är långt ifrån stumma, de har båda förmåga att uttrycka sig. Fadern är författare och prästen i “Nattvardsgästerna” är ju skolad att förklara de heliga texterna. Och båda omges av människor som längtar efter att få höra vad de har att säga, fadern har sina barn och prästen sin församling.

Till prästen kommer en ordlös man, förlamad av livsångest och i desperat behov av vägledning som kan hjälpa honom att gå vidare. Han behöver öppnas för en dialog som sätter honom i samband med människor, så han inte förblir ensam med sina grubblerier. Men han får inte den hjälpen. Prästen svarar med en monolog om sin egen existensiella ångest, om sina tvivel, därför att han i all välvilja vill använda sig själv som ett belysande exempel. Samtalet uteblir och det hemskaste händer, den olycklige mannen tar sitt liv. ” Jag var maktlös ” säger prästen som inte inser att han, om någon, hade makt att hjälpa mannen ur ordlösheten. “Nattvardsgästerna” känns som Bergmans mest pessimistiska film.

Lika stor makt har fadern i “Såsom i en spegel” och lika vanmäktig känner han sig, förebrående sig för att inte ha hållit det han lovat sina båda kärlekstörstande barn. Åt dotterns själssjukdom kan han inte göra mycket, men i den tafatta kontakten med den pubertetsplågade sonen finns en öppning. Det blir en monolog som liknar prästens, men den känslige ynglingen ser kärleken i den och säger förundrad och lycklig : ” Pappa talade med mig! ” Dialogen har blivit möjlig.

Samtalet har havererat även i ” Tystnaden” och det förstärks av att de två systrarna och den enas lille son tagit in på hotell i ett land där det talas ett språk ingen av dem förstår. Systrarna misstror varandra och gossen fungerar som deras förbindelselänk när han inte i stum nyfikenhet går på upptäcktsfärd bland excentriska personer i hotellkorridorerna. De två kvinnorna är friast inför landets främlingar som ju med all säkerhet ändå inte förstår det de just då vågar vara öppenhjärtiga om. En annan hoppfullare väg visar en oförglömligt gestaltad gammal hotelltjänare som av ren kärlek och full av vilja till omsorg, sätter sig över alla språkliga hinder.

Dubbelgångaren.

Jag är långt ifrån ensam om mitt namn. Därför fanns det ingen anledning att förvånas när det plötsligt dök upp bland alla prenumeranterna på min tidningsbudstrakt. Ändå blev jag stående och stirrade länge på denna nya namnskylt. För det visade sig att personen ifråga textat på exakt samma sätt som jag. Kanske en driven grafolog skulle kunna upptäcka någon detalj som skiljer oss åt, men jag kunde det inte. Samma upprätta pränt och samma avstånd mellan bokstäverna, det var som om jag själv skulle skrivit det. Han hade dessutom nöjt sig med att göra det på en remsa maskeringstejp, både på sin dörr och på den inglasade anslagstavlan i entrén, precis som jag gjort hemma hos mig.

Jag passerar hans dörr varje natt och stannar alltid till framför den, varje gång lika överraskad. Tänk om den plötsligt öppnas och min dubbelgångare kliver ut! För det finns ju en möjlighet att det är en sådan. Handstilen speglar ens karaktär och då bör ju vi som skriver lika också vara lika på andra sätt. Så om jag har en dubbelgångare bör han finnas bakom denna dörr, bakom denna namnskylt. Jag ryser där jag fumlar med mina tidningar.

Vad kommer jag att få se om han träder fram ur sin lägenhet ? Någon exakt kopia kan det väl inte vara fråga om. Om han skulle ha samma frisyr som jag betyder det att också han anlitar ” Mats på hörnet ” som jag klipper mig hos och vore det så skulle säkert en förskräckt Mats låtit mig veta det. Samma sak med kläderna och inte får jag väl se mitt eget möblemang om han bjuder in mig till sig. Men mina ansiktsdrag, min kroppsbyggnad, mina karaktärsdrag och min livsinställning har han säkert fått oturen att dela om det ska vara någon mening att överhuvudtaget tala om en dubblering. Fast mitt liv kan han ju knappast leva för då skulle han vara omgiven av alla mina släktingars och vänners dubbelgångare.

Så, om han skulle bli så glad över att möta sin kopia att han bjuder in mig till en pratstund i sitt hem får jag säkert en intressant uppvisning av hur mitt liv hade tett sig om jag gjort helt andra val. Kanske får jag anledning att ångra en massa som jag aldrig förr ifrågasatt eller bli glad över att ha sluppit hans olyckor. Ett intressant möte skulle det bli i alla fall.

Detta upptar mina tankar ett par veckor. Det är lätt hänt att fantasins glidningar ger de fridfulla sommarnätterna en atmosfär som i noveller av Edgar Alan Poe där identiteter löses upp och glider in i varandra.

Men nu behöver jag inte grubbla längre för gåtan är löst. Min namne vräkte häromnatten upp sin dörr och skällde ut mig för att jag råkat ge honom fel tidning upprepade gånger. Han är inte det minsta lik mig. Tack och lov.

Djävulens öga och mitt.

Det konstaterades att jag i åratal gått omkring med ständig ögonlocksinflammation och nu måste detta åtgärdas under två veckor. Alltså uppmjukning av locken med fuktiga handdukar, massage och rengöring med våtservett två gånger om dagen, tre olika sorters droppar tre gånger om dagen varav en är så kraftfull att den gör mig skumögd flera timmar framåt. Jag famlar efter stora bergmanboxen och väljer att trösta mig med “Djävulens öga” från 1960. Ur dimman lösgör sig i Stig Järrels gestalt en djävul som sitter i helvetet och ser nyktert och klart och cyniskt men har det värre än jag: han lider av en smärtande vagel i ögat orsakad av att ung dam på jorden fått behålla sin oskuld alltför länge. Don Juan, biträdd av sin tjänare Pablo, skickas dit för att undanröja roten till det onda. De hamnar i en prästgård på landet, där den enfaldige och välvillige prästen utan att ana oråd serverar Don Juan sin dotter, hon som har sin mödom i behåll.

Ingmar Bergman hade en tendens att förtala alla tidiga filmer som inte fick välvillig kritik. De var bara dåliga omarbetningar av andras usla manus och filmades enbart för att bekosta ambitiösare projekt, menade han. Därtill kommer föreställningen att han saknade humor, vilket inte alls stämmer. Djävulens öga är ett skickligt turnerat lustspel, med förvecklingar i Molières tradition, sprallande sig fram högt över en botten av allvar.

Den unga mön är inte naiv, hon har förmåga att göra väl genomtänka val och Don Juan är inte omänskligare än att han kan bli förälskad. Listigast är Pablo som förför prästfrun genom att spela på alla känslosträngar och vädja till medlidande och moderskänslor. Don Juan håller en värdigare stil och är den som förändras mest. Nu urskiljer min efterhand klarnande blick att linjedomaren viftar med en flagga signalerande spoilervarning så det är nog bäst att inte säga mer om handlingen. Jag nöjer mig med att konstatera att det rör sig om en kamp mellan ont och gott där det inte är så självklart att de som representerar ondskan är de mest förslagna och beräknande.

Man kan ju göra fler kopplingar till ögon. Till exempel det om att bara se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. Sådant hör dock inte hemma i den här filmen. Har finns inget tal om skuld och inga präster som låser in sina barn i garderober. Bara Nils Poppe spelande en förnöjsam kyrkoherde som låser in djävulen i spritskåpet. Mycket praktiskt, då är han sysselsatt och ställer inte till något obehagligt och man kan låtsas att han inte finns.

Jag är nu halvvägs in i kuren och har vant mig vid dess rutiner, ett litet pyssel som delar in dagen. Och det är ganska behagligt att gå omkring som i en dimma och slippa se det man inte vill se. Däri liknar jag filmens präst.