Askildsen.

En av dessa försommardagar går en äldre man längs Södermannagatan med en plastkasse i handen. Han är klädd i jeans, färglös kort jacka och en sådan där mössa med skärm som alla har, oavsett ålder. Eftermiddagssolen värmer husväggen bredvid honom och får den att lysa brandgul. Mannen tar av sig mössan och trycker sin kind mot väggen och sen kysser han den. Han tar på sig mössan igen och går sakta vidare.

Gående bakom honom kan jag inte se om hans ansikte uttrycker glädje eller förvirring. Men någonting i hans sätt att röra sig gör mig säker på att det inte var fråga om någon fix idé utan om en ritual som har betydelse för honom. Jag får lust att ta reda på vad den kan handla om, går snabbt förbi och aktar mig för att kasta en blick, som kan råka bli granskande, på hans ansikte. Vid nästa gathörn har jag kommit på den fras jag ska öppna ett samtal med: ” Det var en vacker gest !” Men när jag vänder mig om är han borta, har försvunnit in i en port. Han bor alltså här och kanske en käresta han saknar bodde innanför husväggen han kysste. Vem vet. Repliken jag förberedde var nog inte så bra ändå, för konstruerad även om den var sann.

Efter en stunds funderande under den fortsatta vandringen bestämmer jag att Konditori Chic vid Mariatorget passar bra att läsa färdigt det nyutkomna urvalet av norrmannen Kjell Askildsens noveller på. Det är ett enkelt fik utan mondän innerstadsprägel och alla sorters människor förekommer där. Man kan tänka sig att ett par av Askildsens ensamma män, som borde känna varandra väl men inte gör det, besöker ett sådant ställe för att byta några strödda ord. Han låter det mesta hända, eller inte hända, över en kopp kaffe och frågor som förblir obesvarade ställs medan man dukar eller plockar med disken. Någon gång blir det starkare saker att dricka och då kan ingenting hindra att obehagligheter sipprar fram.

Många av männen i novellerna är gamla eller känns gamla, ofta desillusionerade och ensamma eller omgivna av släktingar de känner sig främmande inför. Jag tänker mig att Askilsen ( född 1929 ) själv är sådan och porträttet av honom på bokens omslag motsäger mig inte. De flesta av hans personer bär på hemligheter som inte bör avslöjas. Det kan röra sig om sexuella fantasier, incestartade böjelser eller ännu värre saker. De frekventaste uttrycken är: ” Han svarade inte. ” Eller: ” Men han sade inget. ” Som man förväntar sig är det kvinnorna som lider mest av tigandet och skrämda försöker de locka några förlösande ord ur karlarna. Män såväl som kvinnor betraktar varandra i smyg, ser noga till att inte själva bli sedda och sen förnekar de att de sett något alls. Det märks att novellerna mestadels är skrivna för några decennier sedan då ämnet fortfarande inte var genomlyst så många gånger om som det numera är.

Jag gör ett försök att ringa in Askildsens knappa, renrakade stil. I ” Min systers ansikte ” beskrivs tre personer genom ett fåtal till synes omotiverade och nyckfulla gester, handlingar och ord. De är förbundna med varandra som i något slags kopplingsschema där knappt återhållet våld irrar fram och tillbaka. Det slutar med en tafatt urladdning som kan tolkas som en förlösning, en möjlighet till försoning. Tvärtemot den hotfullhet som just byggts upp.

I dessa tomrum som oupphörligt markeras anas hemligheter och växer spänningar tills de känns outhärdliga. Vad är det de inte säger ? Var det där allt? Ja, någonting var det i alla fall. Men vad ? Man har jämfört Askildsen med Raymond Carver och deras skicklighet är på samma höga nivå men för mig saknas hos den förstnämnde en överraskande kontrast just när man som säkrast vet var man har honom. Mest sliter det på helhetsintrycket när åldrandets resignation tar över genom lakoniska livssammanfattande sentenser i de sena korta styckena. Bara ett mångtydigt och känsligt minne från en barndomshögsommar bryter av. Någonstans, i någon novell, hade det varit befriande med en kind mot en solvarm brandgul husvägg.

 

Humor ?

Jag tog en promenad med min hund och mötte andra människor som också var ute och gick med sina hundar. En del av dem var vackra, andra inte så vackra, en del var faktiskt fula, en del såg löjliga ut och en var så anskrämlig att den borde stannat hemma. Men en hund var så påfallande vacker, högrest och stolt, att jag måste kommentera det.

– Vilken vacker hund, sade jag till ägarinnan.

– Tack så mycket, sade hon och såg glad ut, som om smickret gällde henne själv.

– Jag menade förstås hunden, sade jag därför.

Det bara flög ur mig. Skadan var skedd och gick inte att reparera. Jag kunde inte komma på något sätt att säga att naturligtvis var hon själv också vacker så att det lät trovärdigt och gentlemannamässigt därför att hon absolut inte var vacker. Vad jag än sade skulle ytterligare understryka detta faktum, trodde jag. En riktig erfaren gentleman, en som hade det chevalereska i blodet, hade säkert funnit den rätta repliken. Men jag gjorde bäst i att avsluta konversationen och skynda vidare.

Efter en stund kändes situationen inte bara pinsam utan också en smula komisk. Det var en lagom sorglustig historia och jag fick helt plötsligt en oemotståndlig lust att dela med mig av den. Så jag berättade vad som skett när jag hamnade i samspråk med en annan människa med hund, som man ju hela tiden gör under hundpromenader. Den här gången var det en man och han gjorde ingen åtbörd som tydde på att han tyckte det var roligt. Han bara nickade och sade något om att hundar ju brukar användas som en förevändning för att ragga. Jag blev förnärmad över att han trodde jag hade sådana avsikter och gick vidare fast besluten att berätta min historia för någon som begrep det roliga i den.

Kanske var det så att herrar inte hade rätt sinne för den sortens humor. Jag inriktade mig på en dam i stället, men var finkänslig nog att inte säga något om utseendet hos den vackra hundens ägarinna. Det kunde vara känsligt och historien var ju rolig ändå, tyckte jag. Men det tyckte tydligen inte damen jag nu mötte. Hon såg bara den bara som en anledning till att prata om vilka priser hennes egen lilla älskling vunnit på utställningar. Lika nedslående blev de följande mötena. Ordningen återställdes först när jag kom hem och gjorde ett sista desperat försök med min granne som genast bröt ut i ett våldsamt skrattanfall.

Endast vissa finsmakare uppskattar min favorithistoria som hämtats från Stig Claesson, Slas, och den lyder ungefär som följer. ” En man står i dörren och frågar om Andersson är hemma. Nej, han dog igår. Jaså, sade han något om en burk färg? “

Enligt min uppfattning är det skillnad på att ha humor och att vara rolig. Här finns fyra möjliga kombinationer och jag själv och några viktiga kvinnor i mitt liv kan representera dem. För min egen del anser jag mig ha humor men är inte rolig, är absolut ingen lustigkurre i sociala sammanhang. Mina två stora kärlekar hade, tack och lov, båda humor och var dessutom roliga. Den ena var av den slagfärdiga sorten. Den andra hade ett underfundigt skämtlynne, det var bara Slasvitsen ovan som hon gick bet på. En annan kvinna sade själv att hon inte hade humor och jag trodde henne. Men hon var ändå rolig, kanske lyckades hon med det eftersom hon var skådespelare. Och så har vi den fjärde och värsta varianten, hon hade ingen humor alls och var inte det minsta rolig heller. En sådan kan man förstås inte leva med i längden.

Hundar anses förresten vara det enda djuret som har sinne för humor. Förutom människan.

 

Resenärer och tjurskallar.

I sin anmälan av Rebecca Solnits “Wanderlust” i dagens Svenska Dagbladet bidrar Kristoffer Leandoer till bokens flöde av litterära vandrare genom sina egna svenska exempel: från den andlige resenären Swedenborg till Vasastadens skildrare Elin Wägner och luffaren Harry Martinsson.

På senare år har jag börjat misstänka att det är något fel på mig eftersom min vandringslust inte, som hos de flesta människor i min ålder, sträcker sig till flera årliga långresor. Mitt livs första utflykt utanför Europa, en sjuttioårspresent, är i antågande och det gläder jag mig åt, men har inget emot att sedan återgå till att, som en tamgås, vagga fram på hemstadens gator och utan avund se flyttfåglarna sträcka ut på himlen över mig.

Min attityd innehåller väl något slags tjurskallig protest mot sättet att prata om resandet som utmaning, prestation och konsumtion. Solnit tycks luta åt samma håll när hon säger sig ha svårt för det slags vandring som bergsbestigning representerar. Att ta sig högst, svårast och först någonstans anser hon vara ett brott mot fotvandringen som bör vara en frizon från ” det kvantifierbaras tyranni”.

För att stärka min tes behöver jag inte ta mig längre än till bokhyllan och hämta “Resa i min kammare” av Xavier de Maistre ( 1763 – 1852 ), en fransk ädling och officer som deltog i en rad europiska fälttåg. Han dömdes en gång i sin ungdom till fyrtiotvå dagars husarrest för att ha utkämpat en duell och det var under denna utmätta tid han skrev sin lilla bok. Man kastade alltså inte ner honom i en fuktig fängelsehåla utan han fick sitta av straffet i sin egen kammare, i sin mjuka fåtölj och sin säng som var draperad i rosa och vitt, omgiven av sin hund, sina böcker och porträttet av den vackra tillbedda madame de Hautcastel och med den lojale betjänten alltid till hands. Han behövde inte som sina samtida skumpa fram i dragiga karosser på eländiga vägar, men även hans resa innehöll om inte umbäranden så dock missöden: en tiggare stod plötsligt i dörren och bad om en allmosa och överraskad av den oväntade gästen vände sig de Maistre för hastigt om, välte med fåtöljen och gjorde sig illa.

Han lät blicken vandra över sina kopparstick, målningar och medaljonger och försökte engagera betjänten i samtal om konsten och skönheten. Han tänkte vemodigt tillbaka på en vän som dött. Framförallt ägnade han sig åt ett teoribygge som skiljde på själen och djuret i människan. Djuret var förmodligen drifterna, som ville få de Maistre att förolämpa tiggaren och kasta sig över madame de Hautcastel. Även hunden drogs in i resonemanget ( jag lovar att i fortsättningen hålla min Ragnar utanför alla liknande spekulationer ).

Så mycket mer skrev de Maistre inte och när han på sin ålderdom, som alltså blev lång med den tidens mått, påmindes om sin bok kommenterade han att ” min kropp kan ni väl sätta i arrest, men min själ kan ni aldrig beröva friheten”. Ett sätt att säga att den inre resan är den viktiga, vart den yttre än bär hän om den alls äger rum. Hans eget kammarspel blev väl mest en charmfull bagatell, men en inte så sorglös och flegmatisk person hade kunnat åstadkomma stor litteratur under de fyrtiotvå dygnen.

Tänk så många här i världen som av livsomständigheterna var hänvisade till långvandringar utan att egentligen komma någonvart alls! Jag syftar till exempel på mina egna anfäder som varje dag gick miltals fram och tillbaka över sina skånska åkrar bakom plog och häst, i leda och någon gång i lust. Och reste därutöver inte längre än till några månaders exercis på Revingehed. Men gående därhemma tänkte de kanske tankar som kunde platsat i Solnits översikt.

Nu hör jag röster som talar om för mig att det visst är värdefullt att se världen och möta andra kulturer. Hur skulle det gå om ingen gjorde så utan bara höll sig till vad de redan vet ? Och det försöker jag naturligtvis inte bestrida, mumlar bara något avvärjande och drar mig, fortfarande tjurskallig, tillbaka till min kammare.

 

 

Tondöva solister.

Stockholm utmärker sig genom sina många ensamhushåll och det brukar tydas som att nutidsmänniskan är karriäristisk och alienerad och alltmer förlorar sin förmåga att på djupet knyta an. Men så är det ju bara om man anser att kärnfamiljen eller tvåsamheten är norm. Visst finns ofrivillig ensamhet, men det kan ju lika gärna vara så att solitären verkligen utnyttjar möjligheten som stadens livsform ger och både lever i de tillfälliga mötenas rikedom och utvecklar livslånga vänskaper.

En som totalt saknade denna förmåga var Victor Bâton, huvudperson i “Mina vänner”, en roman av Emmanuele Bove ( 1898 – 1945 ) som första gången publicerades 1924. Bâton var en spillra från första världskriget, en ännu ung man och inte värre invalidiserad än att han skulle kunnat utföra skrivbordarbete om han bara ville. Men nu levde han på sin magra pension som bara räckte till trista hyresrum och måltider på soppkök och enkla kaféer. Planlöst drev han omkring på gatorna i efterkrigstidens Paris, ständigt sökande vänskap.

Alla Bâtons ansträngningar misslyckades vilket gör bokens titel bittert ironisk. Kvinnor bjöd in honom. Den ena verkade njuta av en natts umgänge, men eftersom hon inte utlovade en stadig förbindelse drog han sig sårad tillbaka. Den andra ville ha honom och genast letade han efter tecken på att hon var simpel och inte förtjänade honom så att han kunde gå sin väg. En medkännande man ville hindra honom att ta sitt liv och visade sig själv vara ännu olyckligare men tog inte emot Bâtons hjälp tillräckligt tacksamt. Jag tillåter mig att avslöja dessa exempel eftersom det inte är en deckare och för att ytterligare mångtydiga situationer förekommer.

Den lilla romanens storhet ligger bland annat i att man som läsare utifrån kan se mönstret i vad som sker samtidigt som man lever med Bâton och förstår hur han kom fram till sina slutsatser. Man ser att det faktiskt fanns människor som ville nå honom och ville honom väl. Tydligast blev detta hos en välbärgad herre som fann honom sympatisk och värdig trots fattigdomen och därför oegennyttigt erbjöd honom både arbete och pengar till snyggare gångkläder. Men Bâton förstörde också denna möjlighet. Han sökte hela tiden bekräftelser på att han var en man med goda egenskaper som gjorde honom förtjänt av människors vänskap. Samtidigt ville han ha deras medlidande som bevis på att han var dömd att förbli olycklig och nedvärderad. Vid dessa två dörrar stod han och ryckte i handtagen utan att kunna öppna. Han ville egentligen vara med i den stora kören, men förstod inte vad och hur den sjöng, förstod inte de sociala spelreglerna.

Som solist, ganska tondöv, har jag mycket lätt att känna igen mig i den stackars Victor Bâton och hans överspända förhoppningar, men kan trots allt emellanåt bryta mig ur min själs fängelse och se förutsättningslöst på vardagens möten. Vid ett besök på Moderna Muséet finner jag att de utställda fotona från mitten av adertonhundratalet känns överraskande samtida och en spontan kommentar om det leder till några minuters engagerat samtal med en museivakt. Lutade över en glasmonter utbyter vi tankar om livets förgänglighet och avbildningarnas evighet. Sedan försvinner vakten in i en annan av de kvällsöde salarna och jag går vidare, lämnar Skeppsholmen och ger mig, lite gladare än förut, ut i stadens anonyma gatuliv.

En parentes bara, men parenteser är ju vad vi gör dem till. De kan bli avgränsade och förringade mellan sina hårda klamrar, eller integrerade i livstextens helhet och mening, berikande den.

 

Strömbrytaren.

Harry Schein skickades av sin mamma från Österrike till Sverige för att räddas undan nazisternas förföljelser av judarna. För oss sentida är det svårt att tolka det som annat än välmening, som att en god moder skyddar sitt barn. Men den tonårige gossen kunde inte förstå varför hon gjorde så, kunde inte se det som ett uttryck för kärlek. Likadant reagerade han sedan när hans syster inte välkomnade honom till sig i USA eftersom han bara skulle kastas in i krigstjänst där.

Var det kärlek ? Var han alls älskad ? Dessa frågor som han inte kunde få något svar på plågade honom, det framgår tydligt av ” Citizen Schein “, Maud Nycanders film om hans liv. Att grubbla ner sig i detta var för honom inget alternativ om han ville överleva som ensam, judisk statslös i det främmande landet. Han valde att bestämma sig för att han inte var älskad, resolut som när man slår av en strömbrytare. På samma sätt slog han också av tankarna kring sin judiska identitet. Och strategin lyckades med råge, han blev som bekant framgångsrik i allt han företog sig.

Det är Ingmar Bergmans son Daniel som för strömbrytaren på tal när han berättar om hur hans far tvärt bröt all kontakt med Schein efter en schism. Han gjorde så mot människor, säger Daniel som väl borde veta. IB kastade ut sin gamle vän ur sitt liv trots att denne varit så betydelsefull som lekkamrat åt de många barnen ( eller var det kanske just därför ?). Det måste ha varit smärtsamt för Schein som aldrig fick några egna barn.

Ingmar Bergman berättar i sin självbiografiska bok “Bilder ” om ett råd han tidigt fick och sedan noggrant följde: ” När du och dina kamrater ser dagstagningarna befinner ni er i ett emotionellt kaos. Ni vill till varje pris att allt ska vara bra… Gör ett psykiskt trick…ställ dig på noll. Engagera inga känslor i det du ser. Då ser du allt”. Han betonar att detta råd varit avgörande i hela hans yrkesliv.

Det var ingen nackdel för Bergmans konstnärliga gärning att han på det sättet lärt sig att förhålla sig som en objektiv iakttagare. Och han måste då ha haft en förmåga att göra så i både yrket och privata relationer för några tydliga gränser däremellan verkar inte ha funnits. Han gick ständigt ur det ena och i det andra. Det innebär inte att Ingmar Bergman skulle ha varit avskuren från sitt känsloliv. Hur skulle han i så fall kunnat göra alla dessa filmer som bågnar av djupa, komplicerade, irrationella känslor. En strömbrytare går att slå både av och på.

Hur mycket man än tar sig friheten att spekulera i hans karaktär kan man i alla fall slå fast att han, trots alla demoner och dämoner, hade en stabil högborgerlig bakgrund att falla tillbaka på. Liksom Olof Palme, en annan av Harry Scheins mäktiga kompisar. Men Schein själv hade ju inte det. Vänner och älskarinnor vittnar om hur mycket ensamhet, sorg och självförakt det fanns under masken, bakom det effektiva leendet.

Det går inte att hålla ifrån sig Maud Nycanders film genom att bara se den som ett porträtt av en fascinerande offentlig person. Inte nu när landet är fullt av ensamkommande flyktingbarn som har att brottas med samma frågor. Varför skickades jag hit ? Hur ska jag överleva här ? Är jag överhuvudtaget älskad av någon, någonstans ? För dem räcker det inte med att slå av strömbrytaren. Lika lite som det i längden räckte för Harry Schein.