Sist i kön.

Hitchcock goes opera ! Bergmans filmer spelas på Dramaten och succén” Shakespeare in love ” har omarbetats för Stadsteaterns scen. Lena Anderssons romaner kan vi se överallt. Och så förstås bokar vi in Karl Bertil Jonssons jul så kan vi gå hem och se den på TV och jämföra…

Det är vad teater alltmer kommit att handla om: dramatiseringar av uppskattade filmer och romaner. Visst blir det bra men, i varje fall för mitt vidkommande, en andrahandsupplevelse där jag klockar av scener jag redan sett och läst. Vem spelar Gunn Wållgren ikväll i Fanny och Alexander ? Är hon lika bra ? Liknar hon henne ? Om inte finns risken att jag kommer att störa mig på det under hela föreställningen. Visst är Henrik Dorsin rolig men den riktiga versionen av Karl Bertil Jonsson ser man ju på TV på julafton. Inte bar sig väl Hugo Rask åt på det viset, det konstaterar jag som sitter bland publiken med ” Otillbörligt närmande” i knät.

Man kan förstås invända att en film eller en roman är ett dugligt pjäsmaterial lika väl som en författares fantasi eller drömmar eller den obearbetade verkligheten själv, men jag tror ändå att teatern förlorar på att alltmer användas till att reproducera andra konstarter, att ställa sig sist i matkön och nöja sig med det som andra konstarter redan tuggat.

Min egen ingång till dramatiken var att jag som teaterovan tonåring inbjöds till ”Vem är rädd för Virginia Woolf ” på Göteborgs stadsteater. Jag var inte mogen att på djupet begripa vad de vuxna bråkade om på scen, men det gjorde ingenting. Det omvälvande för mig var att jag genast sögs in i något som kan kallas teaterns magi. Det är ett begrepp uttjatat intill meningslöshet men här är det helt på sin plats. Teatern var ett magiskt rum där jag i fortsättningen ville vistas så mycket som möjligt. Och den magin fungerar förstås oavsett vilken sorts pjäser som spelas.

Jag anar fantasilöshet och lathet bakom den här sortens val av repertoar, men det allvarligaste är nog konsekvenserna för den inhemska dramatiken. Finns det verkligen författare som vill skriva direkt för scenen när teatrarna hellre väljer den här lätta vägen och det är både ekonomiskt och konstnärligt lönsammare att skriva TVserier som ju är en favoriserad genre ? TV-teatern som en gång gav arbetstillfällen åt dramatiker som Bengt Bratt är nedlagd sedan länge och häromdagen skrev dramaturgen Henrietta Hultén på Facebook att radioteatern också försvinner och ersättes med produktion av underhållande och spännande serier därför att publiken älskar sådant. Var ska den som vill skriva dramatik ta vägen ? Jag är inte så orienterad om de yngre författarna att jag kan slå larm men undrar i alla fall om vi är på väg att förlora en dramatikergeneration.

Gläd mig gärna genom att bevisa att mina fårhågor är överdrivna.

Kakelugnsmordet !

I vindfånget till Hornstulls förträffliga bibliotek finns ett skåp där man kan lämna ifrån sig sånt man läst ut och tycker att medmänniskor bör ta del av. Idag är halva skåpet upptaget av flera decenniers inbundna årgångar av Nordisk Kriminalkrönika och jag överväger att bära hem dem och försäkra mig om mustig, spännande läsning livet ut. Säkert finns det bland alla krönikorna någon om kakelugnsmordet i Stockholm 1962.

Tidningarna skrev det året mycket om hur polisen försökte lösa gåtan med den rike excentriske enstöringen som spårlöst försvunnit. Hans efterlämnade dagboksanteckningar pekade mot bankjuristen som var hans ekonomiske rådgivare. Denne hade slösat bort sina pengar på ett omfattande renoveringsojekt, en herrgård utanför stan, och började förskingra sin klients förmögenhet. Han togs till förhör och erkände att han lurat hem den arme mannen till sin bostad, slagit ihjäl och styckat honom samt eldat upp honom i lägenhetens tre stora kakelugnar. Inälvorna spolade han ner i toaletterna och askan fördelades på soptunnor. Huset revs kort efter mordet vilket han visste skulle ske. Om han inte fått misstankarna om bedrägeri mot sig hade han alltså mycket väl lyckats genomföra det perfekta brottet.

Kriminalteknikerna hade svårt att tro att han ensam kunnat genomföra att först stycka kroppen, bara det ett dagsverke för en styckmästare eller kirurgiskt kunnig, och sedan springa fram och tillbaka mellan kakugnarna och elda upp alla bitarna. Han borde haft en medhjälpare. Man tänkte att han gjort på något annat sätt och åkte därför ut till hans herrgård och grävde efter kroppen men hittade inget. I rekonstruktionen av brottet lyckades man finna en likadan kakelugn och styckade en lagom stor gris att elda upp i den. Slutsatsen blev att han faktiskt kunnat genomföra dådet ensam och man dömde honom till livstidsfängelse. Han skötte sig bra på anstalten, var till och med verksam där som bankman, och blev frigiven efter knappt ett decennium. Men nu är han död så de av oss som besitter både förmögenhet och kakelugn har inte längre honom att frukta.

Med dagens metoder hade man kanske kunnat säkra bevis genom Dna och all möjlig datateknik. Det är överhuvudtaget intressant att följa hur kriminaltekniken utvecklats genom historien. Fram till slutet av artonhundratalet byggde all rättskipning på vittnesbevisning. Redan identifieringen var problematisk. Innan fotografin måste man hålla sig till att fångvaktarna mindes en återfallsförbrytares utseende, vilket var svårt om det inte fanns något speciellt lyte att hänga upp sig på.

Fingeravtryck var en pålitlig metod och det upprättades väldiga register över dem. Polisen i Lyon i Frankrike ställdes dock på fyrtiotalet inför en serie stölder då de inte räckte till. Tjuven hade tagit sig in genom fönster flera våningar upp och lämnat efter sig avtryck där mönstret bestod av enbart vertikala linjer. Till slut förstod man att det måste vara en apa som lämnat dem efter sig. Alla regionens kringresande figurer hämtades till polisstationen där deras apor avtvingades fingeravtryck. Positivhalaren som ägde det skyldiga djuret hade kanske inspirerats av Edgar Alan Poes novell ” Morden på Rue Morgue” . Överhuvudtaget kan man notera en växelverkan mellan verklighet och litteratur. En hel del av Sherlock Holmes metoder kom med tiden att ingå i praktiskt polisarbete.

Man kan få ut mycket av att undersöka blodfläckar. Droppar som faller rakt ner från någon som står stilla bildar runda fläckar med små stänk fördelade runtomkring. Från en person i rörelse kastas de snett mot golvet och får en utdragen form. Faller de femtio centimeter blir de runda och skarpt avgränsade, men från högre höjd får de taggiga kanter som, om höjden ökas, blir finare och tätare. Faller de ännu längre ifrån bildas solstråleliknande stänk.

1938 rånmördades innehavaren av en express- och vedaffär på Sibyllegatan i Stockholm. Man fann honom hopsjunken över sin arbetsbänk och på golvet hade han en blodig yxa stående mellan benen samt en brynsten i en blodpöl. Genast fastställdes att yxan inte varit mordvapnet eftersom skaftet saknade blodstänk riktade från själva yxan. I stället hade det droppat rakt ner på den. Alltså var offret sysselsatt med att sitta där och bryna yxan när han anfölls bakifrån. Blod hade stänkt omkring överallt, men inte på ett begränsat område snett bakom hans plats. Där hade mördaren stått och fått det mesta på sig. När man nu konstaterat att vedhandlaren inte rest sig upp utan lugnt suttit kvar och arbetat kunde man också konstatera att mördaren var någon han varit bekant med ( om han helt enkelt var döv framgår inte. )

Ännu läskigare är historien om syramördaren John George Haigh som med muntert sinne löste upp sina offer i svavelsyra sedan han druckit ett glas av deras blod. De noggranna teknikerna lyckades fälla honom genom att lokalisera äggviteämnen från människor i geggan han lämnat efter sig.

Sådana saker kan man läsa om men kanske inte stå ut med att möta i sin dagliga yrkesverksamhet så jag vill nog inte bli kriminaltekniker i mitt nästa liv. Hoppas bara att det nuvarande inte avslutas genom en insats från personer som yxmördaren på Sibyllegatan, syraentusiasten Haig eller kakelugnsmördaren. Kanske den sistnämnde ändå hade en medhjälpare som fortfarande smyger eller stapplar omkring. En rejäl arbetsinsats kan i alla fall han eller de räkna sig tillgodo. Långt mödosammare än att släpa hem den samlade utgivningen av Nordisk Kriminalkrönika.

Absint

Min svärmor Barbro reste till Prag. Det överraskade i varje fall mig att hon bokade in sig på en sällskapsresa dit. Inte för att jag trodde hon skulle dra sig för att ta ett sådant språng, hon var en vital och oförvägen äldre kvinna. Men jag hade aldrig tänkt mig henne utanför Jämtland. Med rosiga kinder kastade hon sig på sparkstötting utför backarna i sitt Nälden eller körde skickligt sin bil till Krokom eller Östersund. Hon var praktisk och egensinnig för att inte säga envis, kunde handskas med siffror och räkenskaper och av henne har jag lärt att det mesta går att hyfsa till med häftmassa.

Nu befann hon sig alltså i Prag och envisades med att vilja ge sig ut på stan på alldeles egen hand. Det oroade reseledaren som kanske trodde att en så liten, nätt dam lättare skulle gå förlorad i de mörka gotiska kvarteren. Men hon klarade sig välbehållen hem. Några ting hade hon köpt med sig, däribland överraskande nog en flaska absint till oss.

Nu är hon och även hennes dotter Chris, min hustru, borta sedan några år och absinten blev stående oöppnad i ett skåp. Jag hade glömt bort den ända tills häromdagen då ett praktfullt bokverk jag är delaktig i äntligen fullbordades. Dess ämne är den dekadenta epoken i slutet av artonhundratalet då absint var drycken på modet i bohemiska kretsar. Lämpligaste sättet att fira boken vore ett glas absint, tänkte jag och hämtade fram den vackert gröna drycken och ett snapsglas. Den borde förstås drickas på samma sätt som sin svenska tvilling bäsk, båda är ju gjorda på malört.

Så var alltså allt tillrättalagt för den första klunken. Men dit kom jag aldrig. Något mer än ett försiktigt litet smuttande var inte möjligt. En klunk skulle förmodligen spränga sönder mina inre organ, trodde jag och började spekulera i om den kanske borde spädas ut. Det är inte tanken menade experten på Systembolaget som konsulterades dagen därpå. Jag fick också veta att drycken var sextiofemprocentig och inte längre såldes hos dem.

Detta ökade ytterligare min beundran för Strindberg, Munch och de andra som söp absint på krogen Zum Schwartzen Ferkel i Berlin på artonhundranittiotalet. Jäkla karlar som inte bara smuttade utan drack detta eldvatten, och det gjorde tydligen även deras kvinnor ! Och mest aktning åt Alfred Jarry, patafysikens anfader och skapare av den absurdistiska pjäsen Kung Ubu, ett original som levde i en ostädad lägenhet där han med revolver sköt spindlarna men sparade näten. Revolvern hade han med sig när han rände runt på Paris krogar och drack absint, outspädd eftersom han menade att absinten var ren men vatten smutsigt.

Lite vatten har ändå fått förorena absinten emellanåt eftersom ett klassiskt sätt att anrätta den är att lägga en sockerbit i en speciellt utformad tesked och och sen låta vattnet droppa genom sockret ner i drycken.

Det är alltså med mycket kulturhistoria i ryggen som jag nu sitter framför min lilla flaska och samlar mig till ett nytt angrepp. Och jag minns min kära svärmor. Vi kom alltid väl överens, men ville hon ändå förgifta mig ?


Tankar om tro.

I torsdagens Svenska Dagbladet menar Håkan Lindgren i en Understreckare att religionerna har återkommit, men att diskussioner om andlighet eller livet efter detta saknas. I stället är man upptagen av religionernas möjligheter till makt över människors liv i form av till exempel slöjförbud och abortmotstånd. Perspektivet Lindgren efterlyser intresserar mig.

Jag ser mig själv som kristen med en tilltro till de kristna dygderna och buden om hur man bör leva. Svenska kyrkan som jag lämnade i början av sjuttiotalet återinträdde jag i vid millenieskiftet men nyttjar den mest som konserthus. Ritualerna tråkar ut mig och jag kan inte ens med bestämdhet säga att jag tror på Gud, däremot på sonens goda exempel. Inte heller tror jag på ett liv efter detta vad gäller människans fysiska representation. Men Själens odödlighet tror jag på och det är väl det närmaste en gudomlig överhet jag kan komma.

Fröet till denna tro fanns hos min mor, som var kristen utan att göra något större väsen av det. Hon sade att hon skyddades av avlidna släktingars goda tankar och det gjorde intryck på mig. Kroppen dör och förmultnar, en människa kan man döda och till och med stycka, men hur kan allt vad denna människa tänkt och den kärlek hon känt totalt försvinna som ett förbrukat ting? Det är väl i Själen som dessa tankar och denna kärlek vistas.

En gång levde jag i en kärlek som jag trodde skulle räcka mitt liv ut, men det blev inte så eftersom hon dog bort från mig och våra barn. Sen inträffade undret att jag fick en ny livskamrat, men det slutade likadant. Jag uthärdar eftersom jag tänker mig att de inte försvunnit helt, deras själar vakar över mig och det gör också själarna efter mina föräldrar och alla andra döda som ville mig väl.

Jag känner många kloka ateister som har annan och väl genomtänkt syn på saken och jag varken vill eller kan argumentera mot deras uppfattning. Däremot skrämmer mig humorlösa och intoleranta förespråkare för ateismen, sådana som Richard Dawkin. Hans rationalitet fungerar utmärkt i naturvetenskapliga sammanhang men räcker knappast till spekulationer i andliga frågor. Tro och vetande är olika saker och det går utmärkt att ha båda tankarna i huvudet på en gång bara man har förstånd att sära på dem. Vidskepelse finns, men en modern kristen människa i dagens sekulariserade Sverige har knappast svårt att acceptera fakta som att jorden är rund.

Denna dubbelhet blir tydlig för mig varje natt när jag i min gärning som tidningsbud når loftgången på översta våningen i bostadskomplexet som utgör mittpunkten i min trakt. Där överväldigas jag av himlens mäktiga scenografi i form av majestätiska tunga regnmoln eller lätta, av den uppgående solen rosafärgade, skyar. Jag låter mig alltid hänföras en stund både av naturens sinnrikhet och dess oförklarlighet, och tänker att däruppe någonstans bor mina Skyddande Själar.

Om ensamhet.

Denna lagom varma dag inbjuder till att flanera på stan. En fika på uteservering vore väl ett naturligt val, men då tränger gatans folkström på och distraherar så det får bli det vanliga fönsterbordet med storstadspulsen pumpande utanför. Människor glider fram på andra sidan glaset som stumma akvariefiskar. Ändå känner jag mig inte ensam och distanserad. Jag kan när jag vill gå ut dit och ansluta mig. Kliva in i akvariet eller ut ur det, hur man nu vill se på saken. Eller delta i det sociala livet genom att öppna Ipaden och ge mig ut på nätet, en ryssja vilken fisk som helst ohjälpligt kan trassla in sig i. Jag liknar nog många storstadsbor.

Att inte alla lever ett så privilegierat liv framgår tydligt av att de två största morgontidningarna idag har varsin stor artikel som diskuterar ämnet ensamhet och kommer till motsatta slutsatser. I DNs ledare konstateras att samhällsutvecklingen sprängt sönder de traditionella samlevnadsformerna. Folk reser till större orter för att utbilda sig, flyttar utomlands och hem igen, vänner och anhöriga blir spridda över hela klotet och bara kontaktbara via nätet. Resultatet blir att man lever i ett flöde, långt från den ursprungliga normen där familjen var samlad på en ort med släkt och vänner runt omkring. Detta är tydligt i Sverige som har många ensamhushåll i storstäderna. Många av dessa solitärer ser det som en frihet och trivs, men säkert lika många känner sig ensamma och olyckliga. Varför har man inte tagit konsekvenserna av detta, som ju alla är medvetna om, och planerat för byggen av flerfamiljshus där också till exempel ensamstående småbarnsmammor kan få sin vardag underlättad av delad ekonomi och gemensamma måltider. Och ändå kunna fortsätta vara ensamstående om de vill eller måste. Detta fritt formulerat utifrån vad jag uppfattar som andemeningen i ledarskribenten Sofia Nerbrands artikel.

I Svenska Dagbladet blir hon motsagd av sociologiprofessorerna Mood och Jonsson som utifrån SCB-rapporten om levnadsförhållanden 1980-2016 och ”Levnadsnivåundersökningen ” hävdar hävdar att människor visst inte har har sämre kontakt med vänner och anhöriga än förr, snarare tvärtom. De utgår från hur de tillfrågade själva säger sig uppleva sin situation och möten på nätet verkar inte räknas in. De båda forskarna menar alltså att det är en myt att ensamheten är ett växande problem eftersom de ensamma själva inte känner sig ensamma.

Kalla siffror är ju svåra att argumentera mot men jag ansluter mig hellre till Nerbrands breda samhällsperspektiv.

Ensamheten kan förstås ruva stor och förfärlig mellan äkta makar som inte förmår samtala hur nära varandra de än kommer, men jag undrar om inte den sorgsne mannen i mitt kvarter har det värre. Vi är nickebekanta sedan många år och jag är noga med att stumt hälsa på honom för att han inte ska känna sig avvisad och lika noga med att det inte ska leda till något mer, innerst inne kanske rädd att bli smittad av hans ensamhet. Jag tror att han är sjukpensionär för han kan vid vilken tid som helst på dagen dyka upp på gatan, lång och skranglig, hopkurad mellan framdragna axlar. Ibland är han full och då berättar han en historia som jag inte får någon reda i, varje gång samma historia. En natt stod några människor utanför huset där han bor och tittade undrande upp mot en lägenhet där någon vrålade. Det var han som hördes, en av få gånger han gav sig tydligt tillkänna. Om han blivit intervjuad i en sociologisk undersökning om hur han upplever sitt liv skulle han kanske i skam förneka att han känner sig ensam.