Gilla läget.

En ung dam, som driver en blogg eller kanske en pod om saker som rör utseenden, berättade i TV att hon fått 200.000 likes för ett inslag där hon färgade håret på en väninna. Hon var inte förvånad över det, sådant hände tydligen lite då och då. Det var snarare en självklarhet för henne.

Jag förundrades över den höga siffran och hörde mig för : Kan en person trycka på like-knappen åt tusentals andra ? Så går det inte till fick jag veta, var och en måste trycka själv. Den enda massverkan som kan förekomma är att en populär person får alla sina följare att gilla en och samma sak. Och som ett slags förklaring tillades lite nedlåtande att det är ju bara ungar, ofta hela skolklasser, som engagerar sig på det här sättet.

Antingen det är barn eller pensionärer som sitter vid knapparna utför alltså 200.000 individer var för sig en handling, om än enkel och mekanisk, för att uttrycka att de uppskattar någonting. Som om samtliga invånare i två städer av Hälsingborgs storlek på en gång skulle resa sig upp och applådera.

För mig är detta hisnande, men tydligen inte för någon annan jag talat om det med. De rycker på axlarna och konstaterar att så är det bara. Jag tolkar det som att de anser det möjligt för dem själva att få lika stort gensvar om de är tillräckligt ihärdiga, har rätt produkt att visa upp och turen att många upptäcker vad de håller på med. Kanske är det så. En beryktad ung man har fått miljoner människor att titta på när han spelar och kommenterar dataspel. De koncentrerar sig alltså inte på spelet utan på honom. Han behöver inte ens besvära sig med att ta på byxorna under föreställningarna eftersom bara överkroppen syns i bild.

Hur påverkas unga och ännu formbara människor av att få en uppmärksamhet och bekräftelse som ingen ens kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan ? Hur förändras deras syn på världen, på medmänniskorna och framför allt : Vad händer med deras självbild ? Är det möjligt att fortsätta se sig som en människa som alla andra, att tänka på sig själv med ödmjukhet ? Jag skulle gärna vilja veta, om inte annat så för att jag tror det kommer att påverka vår framtid.

Om alla kineser klev upp på varsin stol och sedan samtidigt hoppade ner skulle vi nog märka av det i vår del av världen. Antagligen skulle det till och med allvarligt skada jordklotet. Det är en lustig tankelek. Och ännu roligare är tanken att en av oss rentav skulle kunna få dem att göra det. Varför inte ? Lika väl som att man kan få snart sagt hur många människor som helst att trycka på likadana knappar. Eller också är det ingen rolig tanke alls.

 

Om två som heter Frances.

Irländska Sally Rooneys debutroman “Samtal med vänner ” har blivit en internationell framgång. Boken handlar om de två kvinnliga studenterna Frances och Bobbi som möter det något äldre paret Melissa och Nick. I intervjuer har Sally Rooney instämt i den allmänna uppfattningen att bokens karaktärer är svåra att tycka om. Den meningen delar inte jag. Visst är huvudpersonen Frances högmodig, reserverad och långt ifrån uppriktig, men dynamiska Bobbi blev jag liksom alla omkring henne betagen i. Ingen av dem är värre självupptagen än tjugoåringar alltid varit.

Romanens huvudspår är Frances otrohetsaffär med Nick men mig berör hennes och Bobbis kärlek mest. De representerar de två grundtyperna som samspelar och motspelar i de flesta mänskliga sammanhang, såväl vardagliga som konstnärliga. I det här fallet tar det sig uttryck i Spokenwordföreställningar där Bobbi gestaltar Frances dikter. Mellan dem råder en smeksam och lekfull omtänksamhet. Det finns alltid en fristad hos Frances åt Bobbi när hon måste fly från sin överbeskyddande familj. Och när den sköra Frances drabbas av obotlig sjukdom tar Bobbi hand om henne. Men också relationen är skör, lätt hotad. När Bobbi känner sig använd till att väcka Nicks svartsjuka reagerar hon snabbt och hårt.

Att deras förhållande är lesbiskt är ointressant. Fokuserar man på vänskapen blir det mera allmängiltigt och får mig att tänka på Noah Baumbachs charmerande film Frances Ha, som handlar om en ung människas sökande efter en plats i tillvaron. Frances Ha vill bli professionell dansare och flyttar mellan tillfälliga boenden i New York, rör sig alltså också i miljöer där homoerotiska relationer tolereras. Hennes egen läggning förblir oklar men tydligt är att tjejgemenskapen betyder mest.

Risken är att det blir rörigt nu. Men det lilla tillägget Ha, som i filmens avslutning får en förklaring och en symbolisk betydelse, räcker för att skilja de två Frances åt. Frances Ha är en mera rastlös person som i relationer snarast får Bobbis funktion gentemot de kontrollerade väninnorna. I en rolig scen visar hon handgripligt hur hon tycker man ska kunna bära sig åt tjejkompisar emellan: man skämtknuffas, Väninnan hon just ska flytta ihop med tumlar ut ur bild ett par gånger och härsknar till. Den lika strama Frances i romanen skulle nog inte heller ha uppskattat det. Frances Ha har sin motpol, som hon helst av allt vill leva med, och det blir smärtsamt när den väninnan väljer bort henne för att i stället flytta ihop med sin pojkvän.

I boken blir Frances och Bobbi osams men försonas och sitter i soffan, äter kinesmat och ser på film. Det råkar vara just Frances Ha de ser och de fastnar för episoden där hon knuffar sin kompis ut i buskarna, på skämt ! En liten detalj bara, en blinkning åt något besläktat i en annan genre, det är sådant som regissörer och författare brukar roa sig med. Jag överraskas av att Sally Rooney associerat åt samma håll som jag och känner mig inbjuden att sitta i flickornas soffa och skratta åt samma film som de.

Teckningen ovan är gjord av den begåvade skånska målarinnan Christine Jönsson ( 1951 – 91 ), tragiskt bortgången alldeles för tidigt.

 

Förvisad från sitt livsrum.

Golvet ska slipas och lackas. Möblerna föses undan, trängs ihop i ateljén och så länge arbetet pågår måste jag hålla mig hemifrån. Man kan väl stå ut ett par dagar, det finns annat att göra. Men att rutinerna rubbas stör även om det är jag själv som ställt om att denna omvårdnad av lägenheten äntligen blir av. I väntan på att återerövra sitt sinneslugn kan man gå på bio.

Det blir Maria Schraders “Farväl Europa”, om åren i början av fyrtiotalet då den österrikiske författaren Stefan Zweig flackade omkring på amerikanska kontinenten. Som en av de främsta representanterna för de från Europa fördrivna tyskspråkiga intellektuella forslades han runt mellan författarkongresser och pressades av journalister att fördöma tredje riket, vilket han vägrade göra. Han använde i stället sitt goda anseende till att skaffa fram visumhandlingar åt kollegor som råkat värre ut. Själv fann han en fristad i Brasilien där han var uppskattad och trivdes med paradisisk grönska och färgglada papegojor. Men det var ändå inte där han ville vara. Han hade fått sin kulturella fostran i det Wien som gick under i första världskriget och hade sedan som en förfinad kosmopolit byggt sig ett nätverk av tidens främsta personligheter. Det centraleuropeiska kulturlivet var den jäst hans författarskap behövde för att svälla.

Filmen är inte precis någon actionrulle och även Zweig verkar ha tråkigt. Han tittar hela tiden bort, förlorar sig i tankar. Den enda gången hans ansikte spricker upp i ett lyckligt leende är när han får en hundvalp i sextioårspresent. Men det är försent. Året därpå, 1942, tar han sitt liv tillsammans med sin trogna sekreterare, som blivit hans andra hustru.

Man kan tycka att det var sorgligt att han inte höll ut några år till, men frågan är om han hade funnit sig tillrätta i efterkrigstidens Europa. Golvet, den gemensamma grunden av tro, värderingar och livsformer, lackades inte spegelblankt som i en balsal i Wien. Det bröts upp och ersattes av vi vet ännu inte vad. Och ett nytt och fräscht möblemang blev det, men utan patina.

Den enda gången i filmen som Zweig talar engagerat om sitt skrivande gäller det kortromanen, eller långnovellen, “Schack”, som utkom postumt 1943. Nazisterna fängslar dess huvudperson, dr B, och torterar honom genom att skära av honom från all kontakt med yttervärlden. Han tvingas leva i ett vakuum, men lyckas komma över en instruktionsbok i schack. Utan förkunskaper lär han sig alla partierna i den utantill. Nästa steg är att han börjar spela, med sig själv eftersom ingen annan finns att tillgå. Han sköter alltså både de svarta och de vita pjäserna och den ständiga upptagenheten av detta driver honom farligt nära en personlighetsklyvning, men han räddas ur fångenskapen och återgår till ett normalt liv.

Dr B sätter sig sedan inte vid något bräde förrän när han efter några år reser med båt till Sydamerika, precis som Zweig gjorde. Ombord råkar också en beryktad schackspelare befinna sig. Denne är dr Bs motsats, en totalt obildad och fantasilös tölp som sävligt och mekaniskt tröttar ut och maler ner allt motstånd. Säkerligen representerade han för Zweig den nazistiska övermakten medan dr B var han själv. Dr B möter en motståndare med ett sätt att spela och vara som han inte klarar av, som påminner honom om den terror han förut utsatts för. För att rädda sitt förstånd erkänner han sig besegrad och flyr.

Stefan Zweig ville inte tala politik i intervjuer men i denna lilla betättelse gav han en glasklar bild av den politiska situationen och sin egen plats i den.

 

En dag.

Ett plastkort förstörde min dag. I järnhandeln gick det inte att betala med det hur mycket expediten än försökte gnugga det rent mot sin rockärm. Och inga kontanter hade jag, vet inte ens längre hur landets sedlar ser ut. Än mindre slantarna. Men jag måste i alla fall gå till en bankomat och där förstod jag att kortet var oåterkalleligt ogiltigt, hur det nu kunde komma sig. Ett nytt fanns bara att få på banken men klockan var över fyra och inga banker har öppet längre än så numera. De skulle ändå inte låta mig hämta ut kontanter från mitt konto för de handskas inte med sådant längre. Jävla samtid. I en sådan situation är man tacksam över att ha anhöriga och vänner. Dottern räddade mig genom att låna ut pengar och betalade också sushin vi åt tillsammans.

Jag gick hemåt med framtidsutsikten att även morgondagen kommer att förstöras, ägnas åt att köa på banken för att ordna fram ett nytt kort som förmodligen skulle lösas ut på posten efter minst en veckas tid. Nu hade jag i alla rejält med kontanter att förbruka i närbutiken. I kassan stod en ung man jag inte sett där förut. Han såg ut att ha sitt ursprung i mellanöstern och frågade mig på god svenska, med bara en lätt brytning, om jag gjort högskoleprovet.

- Nej. Det gjorde man inte på min tid.( Dumt uttryck, det är min tid nu också )

- Vad gjorde man i stället då ?

- Man fick sina betyg och sökte vidare på dem.. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara…

- Har ni studerat mycket ?

- Ganska. På universitet, jag läste historiska ämnen.

- Jaså? Man säger att historien upprepar sig. Vad menar man med det ?

- Man menar väl att det finns en tendens att historiska misstag göres om på nytt. Trettiotalet går liksom igen nu och så…

- Men man säger ju att man lär av sina misstag. Stämmer inte det då ?

- Tja, mänskligheten verkar inte ha gjort det.

- Då kanske man ska sluta säga att man lär av sina misstag ?

- Kanske det.

- Ha en bra dag.

- Tack detsamma.

Är det inte egendomligt att man sedan går vidare och tycker att efter ett sådant litet samtal känns det som om dagen blev rätt bra ändå ? Eller också är det inte så konstigt trots allt. Det digitala samhället är mycket konstigare.

 

 

Mogna män.

–Jaså, du har avbildat en gammal man, säger någon.

- Nej, han är äldre, svarar jag. Det gläder mig att du inte kallar honom gubbe.

- Gammal gubbe eller äldre man. Det är väl samma sak ?

Inte riktigt, anser jag i min språkstränghet. I ordet gammal finns något definitivt, avskiljande, rentav avfärdande. Den som är gammal tillhör en egen kategori separerad från de som ännu är unga. Och att kalla någon gubbe är inte precis att visa respekt. Men att vara äldre innebär, tillsammans med det lilla ordet än, att man finns kvar i relation till någon annan. En trettioåring är äldre än en tjugoåring. En nyförlöst är äldre än sin tvilling som föds två minuter senare. Hela livet är vi alla äldre än många andra.

Den centrala figuren i min torrnålsgravyr, ” Äldre man som saknar kvinnorna”, anar med ett visst vemod att det förmodligen inte blir så mycket mer erotik för hans del. Jag återkommer allt oftare till det här ämnet och det beror förstås på att snart blir även jag för damerna bara någon de lämnar sin plats åt på bussen. Men än är jag inte gammal och hedersmannen på bilden ser ut att också, envis och stolt, framhärda i att tänka så.

Det finns många litterära exempel på mogna män som vägrar acceptera att unga kvinnor inte längre är till för dem. Strindberg tyckte det var helt i sin ordning att den trettio år yngre Harriet Bosse skulle ha barn med honom. Litteraturprofessorn i Nabokovs “Lolita” fördärvade sig på en förförisk tonårsflicka.

Men av någon anledning är det författaren Gustav von Aschenbach i Thomas Manns korta roman, eller långnovell, “Döden i Venedig” (1912) jag främst tänker på, även om han inte söker sig till just flickor. Han är fortfarande inte mycket mer än medelålders, men betydligt äldre än Tadzio, den vackre gossen i sjömanskostym som han drabbas av på sin semesterresa och genast blir betagen av. Aschenbach förstår att han själv ingenting annat är än en gammal man i dennes ögon och att det är otänkbart att överhuvudtaget försöka tilltala honom. Han får nöja sig med att sitta i sin solstol och njuta av att se på honom när han leker med sina jämnåriga på badstranden.

Aschenbachs önskan hade alltid varit att bli en äldre man, det skulle ge tyngd och värdighet åt hans författarskap. Men det är inte något som han ser fram emot nu när förälskelsen växer och han ingenting högre önskar än att vara i närheten av Tadzio, vilket denne också anar och gärna låter sig betraktas. Aschenbach följer efter honom i smyg i Venedigs gränder men tappar oftast bort honom, ungdomen flyr undan. Enda möjligheten för honom att närma sig gossen vore att genomgå en metamorfos och själv bli en ung man. Och det är väl det som får honom att låta sminka sig och färga sitt grånande hår kolsvart, något som han nyss äcklats av att se andra äldre män göra.

Så sitter han där, till det yttre föryngrad, i sin stol på stranden. I hettan löses hårets svärta upp och rinner nerför hans kinder och han ser gossens konturer lösas upp av kvällssolen och just där dör Gustav von Aschenbach, inte av ålderdom utan i ett slaganfall. En brutal och bitterljuv gestaltning av sorgen över att bli förvisad bort från den skönhet som hör ungdomen till.