Amuletten.

Dagny Juel föddes i Kongsvinger i Norge 1867. När hon på 1890-talet flyttade till Berlin för att förkovra sig som dramatiker och pianist kom hon att ingå i konstnärskretsen på krogen Zum Schwarzen Ferkel. Att vara kvinna där innebar att hålla tillbaka sina egna konstnärliga ambitioner och nöja sig med kärlekshistorier med de manliga kollegorna. Därför har hon blivit känd för eftervärlden huvudsakligen för sina förbindelser med August Strindberg, landsmannen och ungdomsvännen Edvard Munch samt den polske författaren Stanislaw Przybyszewski som hon gifte sig och fick barn med. Hon han ändå skriva etthalvdusdin pjäser och ett ental dikter.n

Strindberg tog avstånd från Dagny och kallade henne Aspasia efter en hetär i antikens Grekland. Inte så smickrande eftersom hetärerna var ett slags prostituerade som förekom i männens sällskapsliv. Men det var väl så han såg henne.

Den kroniskt otrogne Przybyszewski var nog inte lätt att leva med och Dagny hade också affärer vid sidan av. 1901 tog hon in på Grand Hotel i Tiblisi i Georgien med en ung älskare som sköt henne och sedan sig själv. Tre dagar innan hon skulle fyllt 34 år.

När jag illustrerade praktverket ” Dödsmässa ” om Przybyszewski och denna betydelsefulla epok fick Dagny Juel pryda omslaget med ett uppochnervänt pentagram som en amulett om halsen. Detta som en symbol för de ockulta tankar som hennes man intresserade sig för.

Att jag tar upp det här nu beror på att även jag fått en amulett att bära. Det är den jag lagt ovanpå Danys porträtt. Anledningen till jag att i fortsättningen alltid bör bära denna bricka om halsen är ett just konstaterat hjärtflimmer, mitt hjärta beter sig helt oregelbundet. Så om jag råkar ut för en olycka kan den som rusar till hjälp genast se att jag tar blodförtunnande medicin. Läkaren jag var klok nog att uppsöka betonade, med ett inslag av yrkesstolthet, att nu räddade hon minsann livet på mig. Även om jag kände till min ärftliga belastning hade jag obekymrat levt vid gränsen till stroke och hjärtinfarkt. Nu får jag jämka lite på min självbild, leva med ett fladdrande hjärta och tänka att mitt lilla smycke skyddar mig.

Det är förstås både långsökt och pretentiöst att associera till Dagny Juels öde, men jag anser att man bör utnyttja alla tillfällen att sätta in sin skenbart obetydliga person i större kulturhistoriska sammanhang.

Ingen amulett skyddade dock Dagny Juel.

Sista skrattet.

Kafét var fullsatt så jag fick nöja mig med det lilla bordet närmast toaletten. Nu har det avfolkats och koncentrationen splittras inte längre av mobilsignaler och högljudda samtal som man inte kan låta bli att lyssna på. En herre i min ålder, och kanske lite till, makar sig fram mot toaletten förbi de tomma borden med urdruckna koppar på. Han lutar sig fram och kisar men lyckas inte avgöra om det visas rött eller vitt under dörrhandtaget.

-Det är upptaget, en dam gick in nyss, säger jag.

-Tack, säger han och står kvar och väntar på att det ska bli ledigt.

-Du har råkat bli toalettvakt, säger han sen.

-Ja, en respektabel position. Eller kanske inte…

-Snarast inte. Och då syftar jag på Sista skrattet.

-Aha, Murnaus film om mannen som först var ståtlig i sin fina uniform och tog hand om alla de fina gästerna på Grand Hotel vid Kurfürstendamm.

-… stor och stark bar han väskorna på sina axlar genom regnet från droskorna…

-…sen degraderades han till toalettvakt, stackarn. Men det är kanske inte dåligt ändå.

-Tycker du, ja, där du sitter.

-Just det, haha.

-Men där inne sitter någon fast. jag kanske ska knacka på dörren ?

-Nej, ge henne lite tid.

-Ja, absolut. Men det slutade visst lyckligt ändå.

-Vadå ?

-Sista skrattet. Han skrattade bäst som skrattade sist. Vad hette han som spelade honom ?Jag tappar alla namn numera.

-Emil Jannings. Mefistofeles själv.

-Varför Mefistofeles ?

-För att han hade den rollen i Faust. Ungefär samtidigt, mitten av tjugotalet, tror jag. Och det var Gösta Ekman den äldre som spelade Faust, men då var han ung och vacker…

-… men inte Jannings, om jag minns rätt. Tjock va ?

-Det var han. Och kanske inte snäll för han lockade Ekman att börja med kokain. Och så blev han direkt beroende och dog tidigt.

-Var det så ? Då blev Jannings Mefistofeles också in real life så att säga. Har hon dött därinne ?

-Nej, jag hörde henne stånka. Det är lyhört här.

-Hon måtte ha förstoppning. Jag hinner inte vänta längre, får hålla mig tills jag kommer hem. Det lyckas inte alltid. Tack för samtalet.

-Tack själv.

Sean Henry.

Nu, under oktober månad, ställer Sean Henry återigen ut sina skulpturer hos Galleri Johansson/Sandström på Hudiksvallsgatan. Det passar bra att närma sig hans introverta figurer en duggregnig gråmulen höstdag. De är så fjärran framgångsmänniskorna som gör sig bäst exponerade i sol.

Avskurna från de sociala sammanhang de förmodligen annars ingår i är de upptagna av att grubbla över något viktigt, just nu avgörande, något privat eller kanske något allmängiltigt. Hur nära man än går dem kan man inte få ögonkontakt och de verkar inte bekymra sig om att man granskar den skrovliga strukturen på deras händer eller kinder. Det ord som för mig sammanfattar vad jag känner inför dessa ensamma människor är: ömhet.

Henry avbildar helst människor han har en personlig relation till och gör dem antingen mindre eller större än de i verkligheten är och man tänker : Så stor och ändå så sårbar, eller Så liten och så utsatt. Han lät en gång en kvinna vara stor och i sina armar höll hon en soldat .som liknade ett litet barn, rofyllt sovande och utan marschkängor. Henrys människor har ofta nakna fötter i sandaler.

Utspridda i galleriet står eller sitter små människor i sina egen världar. I det centrala rummet dominerar däremot ett par i stort format. Två unga människor, en man och en kvinna, står vända mot varandra i något som kan utvecklas till antingen en sammandrabbning eller ett vänskapligt eller kärleksfullt möte. Det är alltså en interaktion, en berättelse, som antydes. Jag går hellre runt dem än trampar in i kraftfältet mellan dem och fjärmande är också att den unga kvinnans hud ovanligt nog polerats så glatt och fri från skavanker. Men detta distanserande, kylan, behövs nog för att inte ömheten ska bli överväldigande.

Sex månader framåt kan man möta en av Sean Henrys slitna män i stort format i Humlegården, bakom Kungliga Biblioteket. Han sitter där med en portfölj i knät och ser ut som om han måste bestämma sig om något innan det är försent. Blicken är skarp och han ser bort mot äreminnet över Linné mittemot. Våra känslor inför den senare är irrelevanta. Vi förväntas bara se upp mot honom, beundrande hans geni. Henrys människor Däremot är våra jämlikar i vår ögonhöjd, antingen de återges som större eller mindre än vi.

Om Al Capone.

Det har varit spännande att tillbringa en kväll med en riktig tolvtaggare bland de som gått från gängkriminell till gangsterkung. Jag syftar på Al Capone som under förbudstiden ( 1920 – 33 ) satte skräck i Chicago. Han har blivit ryktbar, en symbol för värsta formens gangsterbrutalitet, men knappast en hjälte. Hjälten är tjänstemannen i amerikanska finansdepartementet Eliot Ness som till slut, med sin grupp omutbara kriminalare och skattejurister, satte dit honom. För skattebrott, det gick inte att komma åt honom på något annat sätt. Om det har Ness skrivit i sin självbiografi som ligger till grund för dels en TV-serie 1959 – 63 med Robert Stack som Ness och dels Brian de Palmas film ” De omutbara ” från 1987 där Kevin Kostner gör Ness och Robert De Niro Capone. Filmen är mycket bra men säkert en idealisering av de omutbara. För att få veta inte bara hur sagan om Al Capone slutade utan också hur den började och hur samhället som skapade honom såg ut grep jag mig an historikern och journalisten Henrik Höjers ” Al Capone. Gangstern och den amerikanska drömmen ”. ( Bonniers 2009 )

Förbudstiden började 17 januari 1920. Innan dess ansågs de kriminella vara sådana som stod utanför samhällets normer och lagar. För den vanlige amerikanske medborgaren var de ” dom andra.”. Men i och med alkoholförbudet kriminaliserades stora delar av allmänheten, inte minst den med rötter i andra länder. Sydeuropéer som ville ta ett glas vin till maten eller irländare som svingade sin bägare öl hade ingen lust att avstå från de vanor som betydde så mycket för deras gemenskap. Hellre tolererade de lagöverträdelser hos sig själv och alla andra.

Alkoholförbudet var seriöst tänkt. Man ville genom krafttag äntligen komma tillrätta med superiet som varit som värst på artonhundratalet. Men i stället skapade man en marknad för smuggling och lönnkrogar. Och lika allvarligt var att gränserna mellan de vanliga medborgarna och de andra, de kriminella, blev mera diffusa. Det moraliska avståndstagandet mot brott var inte längre självklart när vem som helst kunde åka dit vid en razzia mot lönnkvarterskrogen. Beväpnade förbudsagenter rekryterades till att hålla ordning och de sköt gärna vilt omkring sig. Antalet människor dömda till fängelse ökade de här åren med 350%. Och den ökningen handlade till stor del om brott mot förbudet eller om mord som hade samband med det. De som såg till att lönnspriten flödade, gangsterkungar som Capone, tjänade stora pengar och hade råd att muta poliser, långt upp på chefsnivå, som gärna ville ha del av kakan.

Al Capone , född 1899, hade börjat sin kriminella karriär innan förbudet trädde i kraft och som barn till ett par av de inte så väl sedda italienska invandrarna betydde det påhugg som utkastare och bartender på skumma krogar. Han kunde både slåss och dansa och hade tidigt lärt sig hantera kniv och pistol. Vid ett bråk fick han vänstra kinden uppskuren. De bestående ärren var ingen nackdel, de visade att det här var en kille som inte backade ur när det blev allvar. Han fick smeknamnet Scarface. Äldre gangsterledare såg att han hade potential, tog hand om honom och gav honom uppgifter. Capone studerade sina beskyddare, lärde sig det kriminella yrket.

Och han måtte ha varit mycket läraktig för det gick hur bra som helst för honom ända tills skattedomen föll 1931. Och till och med då var han säker på att komma undan. Se bara hur glad och segerviss han ser ut mellan sina båda försvarsadvokater.

Brittsommar mitt i september.

Carl-Göran Ekerwald kom till Hedengrens bokhandel, satte sig framför en stor förväntansfull publik och drog omedelbart igång en dryg timmes monolog där han med utgångspunkt från sin barndom i jämtländska Offerdal rörde sig mellan arbetarrörelsens kristidspolitik i trettiotalets Norrland, möten med den reslige Gustaf Hedenvind Eriksson, uppsalagrannen Jan Fridegård och en mumlande Gunnar Ekelöf ( han imiterades till och med ) samt den geniale dåren Eric Hermelins översättning av persisk litteratur. Det var alltså full fart på denne vitale nittiofemåring.

En förklaring till denna energi, nyfikenhet och livsglädje är väl att han återigen träffat en ny kvinna som han raskt gift sig med. En tankeställare till den som är en hel generation yngre men tror sig ha gjort sitt i den branschen.

För att fira denna sena återblomning har boken han presenterade fått namnet ” Brittsommar”. Jag kom för att få veta något hur tänkte under arbetet med att skapa en sammanhållen helhet av alla essäerna som ingår. Det blev inte mycket av med det, men det gjorde ingenting. Han sade inte så mycket om boken, men delade istället med av en massa andra intressanta tankar. Som flitig bibelläsare har han fördjupat sig i Paulus korinterbrev och funderat över att Gud skapat inte bara alltet utan också intet. Hur kan man skapa något som inte finns ? Pausen i ett musikstycke är också ett intet men nog har den enorm betydelse, man kan kalla det makt. Utan pausen skulle ett musikstycke inte andas. Och den minimala, knappt synliga punkten har makt att sätta just punkt för ett resonemang, för ett litterärt stycke.

Men hos Ekerwald känns inte punkten så definitiv även om han är nyktert medveten om att han inte längre står mitt i livet. Det han delar med sig under ett sånt här författarmöte lever vidare hos läsarna och kvällens publik, som om han bara satt ett försiktigt kommatecken.