Sean Henry.

Nu, under oktober månad, ställer Sean Henry återigen ut sina skulpturer hos Galleri Johansson/Sandström på Hudiksvallsgatan. Det passar bra att närma sig hans introverta figurer en duggregnig gråmulen höstdag. De är så fjärran framgångsmänniskorna som gör sig bäst exponerade i sol.

Avskurna från de sociala sammanhang de förmodligen annars ingår i är de upptagna av att grubbla över något viktigt, just nu avgörande, något privat eller kanske något allmängiltigt. Hur nära man än går dem kan man inte få ögonkontakt och de verkar inte bekymra sig om att man granskar den skrovliga strukturen på deras händer eller kinder. Det ord som för mig sammanfattar vad jag känner inför dessa ensamma människor är: ömhet.

Henry avbildar helst människor han har en personlig relation till och gör dem antingen mindre eller större än de i verkligheten är och man tänker : Så stor och ändå så sårbar, eller Så liten och så utsatt. Han lät en gång en kvinna vara stor och i sina armar höll hon en soldat .som liknade ett litet barn, rofyllt sovande och utan marschkängor. Henrys människor har ofta nakna fötter i sandaler.

Utspridda i galleriet står eller sitter små människor i sina egen världar. I det centrala rummet dominerar däremot ett par i stort format. Två unga människor, en man och en kvinna, står vända mot varandra i något som kan utvecklas till antingen en sammandrabbning eller ett vänskapligt eller kärleksfullt möte. Det är alltså en interaktion, en berättelse, som antydes. Jag går hellre runt dem än trampar in i kraftfältet mellan dem och fjärmande är också att den unga kvinnans hud ovanligt nog polerats så glatt och fri från skavanker. Men detta distanserande, kylan, behövs nog för att inte ömheten ska bli överväldigande.

Sex månader framåt kan man möta en av Sean Henrys slitna män i stort format i Humlegården, bakom Kungliga Biblioteket. Han sitter där med en portfölj i knät och ser ut som om han måste bestämma sig om något innan det är försent. Blicken är skarp och han ser bort mot äreminnet över Linné mittemot. Våra känslor inför den senare är irrelevanta. Vi förväntas bara se upp mot honom, beundrande hans geni. Henrys människor är våra jämlikar i vår ögonhöjd, antingen de återges som större eller mindre än vi.

Om Al Capone.

Det har varit spännande att tillbringa en kväll med en riktig tolvtaggare bland de som gått från gängkriminell till gangsterkung. Jag syftar på Al Capone som under förbudstiden ( 1920 – 33 ) satte skräck i Chicago. Han har blivit ryktbar, en symbol för värsta formens gangsterbrutalitet, men knappast en hjälte. Hjälten är tjänstemannen i amerikanska finansdepartementet Eliot Ness som till slut, med sin grupp omutbara kriminalare och skattejurister, satte dit honom. För skattebrott, det gick inte att komma åt honom på något annat sätt. Om det har Ness skrivit i sin självbiografi som ligger till grund för dels en TV-serie 1959 – 63 med Robert Stack som Ness och dels Brian de Palmas film ” De omutbara ” från 1987 där Kevin Kostner gör Ness och Robert De Niro Capone. Filmen är mycket bra men säkert en idealisering av de omutbara. För att få veta inte bara hur sagan om Al Capone slutade utan också hur den började och hur samhället som skapade honom såg ut grep jag mig an historikern och journalisten Henrik Höjers ” Al Capone. Gangstern och den amerikanska drömmen ”. ( Bonniers 2009 )

Förbudstiden började 17 januari 1920. Innan dess ansågs de kriminella vara sådana som stod utanför samhällets normer och lagar. För den vanlige amerikanske medborgaren var de ” dom andra.”. Men i och med alkoholförbudet kriminaliserades stora delar av allmänheten, inte minst den med rötter i andra länder. Sydeuropéer som ville ta ett glas vin till maten eller irländare som svingade sin bägare öl hade ingen lust att avstå från de vanor som betydde så mycket för deras gemenskap. Hellre tolererade de lagöverträdelser hos sig själv och alla andra.

Alkoholförbudet var seriöst tänkt. Man ville genom krafttag äntligen komma tillrätta med superiet som varit som värst på artonhundratalet. Men i stället skapade man en marknad för smuggling och lönnkrogar. Och lika allvarligt var att gränserna mellan de vanliga medborgarna och de andra, de kriminella, blev mera diffusa. Det moraliska avståndstagandet mot brott var inte längre självklart när vem som helst kunde åka dit vid en razzia mot lönnkvarterskrogen. Beväpnade förbudsagenter rekryterades till att hålla ordning och de sköt gärna vilt omkring sig. Antalet människor dömda till fängelse ökade de här åren med 350%. Och den ökningen handlade till stor del om brott mot förbudet eller om mord som hade samband med det. De som såg till att lönnspriten flödade, gangsterkungar som Capone, tjänade stora pengar och hade råd att muta poliser, långt upp på chefsnivå, som gärna ville ha del av kakan.

Al Capone , född 1899, hade börjat sin kriminella karriär innan förbudet trädde i kraft och som barn till ett par av de inte så väl sedda italienska invandrarna betydde det påhugg som utkastare och bartender på skumma krogar. Han kunde både slåss och dansa och hade tidigt lärt sig hantera kniv och pistol. Vid ett bråk fick han vänstra kinden uppskuren. De bestående ärren var ingen nackdel, de visade att det här var en kille som inte backade ur när det blev allvar. Han fick smeknamnet Scarface. Äldre gangsterledare såg att han hade potential, tog hand om honom och gav honom uppgifter. Capone studerade sina beskyddare, lärde sig det kriminella yrket.

Och han måtte ha varit mycket läraktig för det gick hur bra som helst för honom ända tills skattedomen föll 1931. Och till och med då var han säker på att komma undan. Se bara hur glad och segerviss han ser ut mellan sina båda försvarsadvokater.

Brittsommar mitt i september.

Carl-Göran Ekerwald kom till Hedengrens bokhandel, satte sig framför en stor förväntansfull publik och drog omedelbart igång en dryg timmes monolog där han med utgångspunkt från sin barndom i jämtländska Offerdal rörde sig mellan arbetarrörelsens kristidspolitik i trettiotalets Norrland, möten med den reslige Gustaf Hedenvind Eriksson, uppsalagrannen Jan Fridegård och en mumlande Gunnar Ekelöf ( han imiterades till och med ) samt den geniale dåren Eric Hermelins översättning av persisk litteratur. Det var alltså full fart på denne vitale nittiofemåring.

En förklaring till denna energi, nyfikenhet och livsglädje är väl att han återigen träffat en ny kvinna som han raskt gift sig med. En tankeställare till den som är en hel generation yngre men tror sig ha gjort sitt i den branschen.

För att fira denna sena återblomning har boken han presenterade fått namnet ” Brittsommar”. Jag kom för att få veta något hur tänkte under arbetet med att skapa en sammanhållen helhet av alla essäerna som ingår. Det blev inte mycket av med det, men det gjorde ingenting. Han sade inte så mycket om boken, men delade istället med av en massa andra intressanta tankar. Som flitig bibelläsare har han fördjupat sig i Paulus korinterbrev och funderat över att Gud skapat inte bara alltet utan också intet. Hur kan man skapa något som inte finns ? Pausen i ett musikstycke är också ett intet men nog har den enorm betydelse, man kan kalla det makt. Utan pausen skulle ett musikstycke inte andas. Och den minimala, knappt synliga punkten har makt att sätta just punkt för ett resonemang, för ett litterärt stycke.

Men hos Ekerwald känns inte punkten så definitiv även om han är nyktert medveten om att han inte längre står mitt i livet. Det han delar med sig under ett sånt här författarmöte lever vidare i den tacksamma publiken. som om han bara satt ett försiktigt kommatecken.

Om empati.

Fredrik Sveneus, professor i praktisk kunskap, vågar sig i en Understreckare i Svenskan på att ifrågasätta empatin, själva kungen bland goda egenskaper. Han stöder sig på den tyske kognitionsforskaren Fritz Breithaupt som till att börja med skiljer på empati och sympati. Det är inte alls säkert, menar denne, att det ena bygger på det andra. Och så följer aktuella och bestickande exempel på hur man kan missbruka sin egen och andras förmåga till inlevelse.

Tvärtemot vad man i allmänhet tror finns det psykopater som har stor förmåga att leva sig in i sina offers lidande, vilket gör saken ännu värre. Det ger dem själva en större njutning och därmed en motivering till att plåga ännu mer. Och inlevelseförmåga är ju en förutsättning för att kunna kännaempati.

När det gäller flyktingkrisen styrs vi, enligt Breithaupt, mer av empati med bidragsgivaren och dess insatser än med offren. Inlevelse i dem skulle bara leda till passiviserande förbittring och hopplöshet. En bister slutsats att grunna på.

Ett stycke närmre vår vardag kryper han genom att granska föräldrar som sköter sina barn curlande eller från helikopter. Det är sådana metaforer vi skapat åt oss om barnuppfostran, som om de vuxna vore pigga sportfånar kretsande runt barnen som sitter förlamade i sin sandlåda och gapar och sväljer allt. Bakom inlevelsen och identifikationen anas en vilja att leva om sitt liv genom barnen, nu med alla egna gamla drömmar förverkligade. Om idrottskarriär eller vad det kan vara.

Sveneus har en viktig invändning mot Breithaupt när han påpekar skillnaden mellan att känna empati och att uppfyllas av en känsla tillsammans med andra. Politiskt och socialt må populisters strävanden vara destruktiva, men kan ändå ses som exempel på hur ” …huvudpersonerna blir en samlande kraft för att känna med en särskild grupp mot en annan.”

Min tanke i ämnet är att visst kan total inlevelse i, identifikation med, ett offer få destruktiva följder. Om man känner igen från sitt eget liv hur en annan människa lider utan att finna någon annan lösning på sin situation än att se sig som ett offer är man kanske inte den rätte att hjälpa till. Då medverkar man bara till att hålla henne kvar i det hon vill bort från, just genom den empati man känner. Bättre då att stiga åt sidan och lämna plats åt någon som har andra erfarenheter och kan erbjuda distans och svalkande likgiltighet.

Klippare.

Ett silluettklipp har vandrat genom släkten och slutligen fastnat inom glas och ram på väggen hos mig. Det föreställer min mormor, och är nu solkigt och missfärgat, men man kan se att det är skickligt klippt, möjligen lite förskönat. Konstnärens signatur kan anas och ängsblommor sticker fram i relief därunder.

Ordet siluett kommer från Etienne de Silhouette som på 1700-talet var finansminister åt Ludvig XV. Uttrycket ” a la silhouette ” kom på grund av hans sparsamhet att användas om allt som var snålt och otillräckligt. Så småningom begränsades det till att gälla enbart pappersklipp där man ju också rör sig med små medel. En sax, ett svart papper, bara konturer, inga skuggor, inga valörer. Man håller saxen hela tiden i samma läge i höger hand och papperet i vänsterhanden rör sig åt olika håll under saxens snabba arbete.

En som verkligen behärskade det här var H. C. Andersen som vid sidan av författarskapet var en avancerad bildkonstnär och lämnade efter sig mängder av teckningar och collages samt mer än tusen pappersklipp. Han gjorde, förstås särskilt bland barnen, lika stor lycka i salongerna med sina klipp som med sina sagor. En uppläsning kunde avslutas med att han vek ett papper dubbelt och från mittaxeln klippte fram en bild som veks upp och visade en symmetrisk komposition med spegelverkan, lämplig att ställa på ett bord. Andersen vidgade sin konst till att uppta hela skärmar och ibland blev det skulpturer.

Ett spännande illustrationsuppdrag som jag har på gång har väckt lusten att åter sätta saxen i de svarta arken ( och man kan riva också, de ger en annan, ruffare, effekt ). En fördel med tekniken är att de gör sig bra som illustrationer. De är direkta och fungerar i vilken skala som helst. Klipp till bara !