Kanonfotografer.

Ett årskort på Fotografiska vid Stadsgården i Stockholm, det är modellen ! Då kan man se de bästa utställningarna hur många gånger som helst utan att behöva göra sig någon brådska. Man tar en rabatterad fika ( eller varför inte frukosten med honungsyoghurt som serveras hela dagen ) och ser ut på finlandsbåtar, djurgårdsfärjor, Gamla Stan och Gröna Lund medan man samlar ihop intrycken för att sedan gå tillbaka och njuta av favoritfotona.

Återvänder man till samma utställningar efter en och en halv månad är man inte samma människa längre och ser inte bilderna på samma sätt som förut. Någon har dött och någon har fötts, en ny insikt har man fått, en stor glädje har gjort blicken klar och något annat grumlade den en aning.

Så är det i alla fall för mig och lite, lite visare vandrar jag genom rummen på bottenplanet där Ellen von Unwerth följer sina vackra modeller genom power, action, drama, passion och lust och jag förstår inte vad som fängslade mig under förra besöket. Nu förefaller det bara vara poser och effektsökeri. Antagligen hör jag till helt fel målgrupp.

Christian Tagliavini, däremot, är ännu mera på fullt allvar. Det är också iscensatt fotografi, alltså långt från ögonblicksbilder och reportage. Alla foton är noggrant komponerade, välregisserade tablåer uppbyggda i studios. Modellerna har inte munnarna vidöppna eller kråmar sig behagsjukt på motorcyklar som på utställningen därnere. De sitter stelt uppsträckta och glor stint in i kameran som man gjorde på den tiden då kanonfotograferna brände av sina blixtar. Eller tittar bort.

Schweizaren Tagliavini föddes 1971 och växte upp i norra Italien bland mycket italienskt renässansmåleri att inspireras av. Det är utgångspunkten för hans sju stora fotoserier och sedan har han i dem också integrerat franskt artonhundratalsfotografi. Det speciella med Tagliavini, som också är tecknare och grafisk designer, är att han tillverkar all rekvisita och alla kläder själv mest i papper, men på senare år har han också använt sig av modern digital 3D-teknik. Bilderna blir alltmer detaljerade och raffinerade.

Det är märkligt att fotografier som så tydligt är pastischer på målningar från många sekler tillbaka kan kännas så samtida. Längs samma väg söker sig det exakta, hantverksskickliga måleriet alltfler just nu ägnar sig åt. Till exempel Alexander Klingspor ute på Waldemarsudde, som dock ibland ibland mystifierar väl mycket.

Jag blir kvar på Fotografiska tills de stänger. Nästan ensam i dunklet, med Tagliavinis tysta slutna gestalter, medan alla andra väljer att vistas ute i ljuset från den intensiva, påträngande kvällssolen.

Vårt eget lilla skatteverk.

Så har man genomgått den årliga skärselden, alltså självdeklarerandet som denna gång blev mödosammare än någonsin för mig. Jag behövde registrera min nya revisor som ombud och försökte göra det på nätet men lyckades inte manövrera mig fram till den förlösande slutpunkten. Någonstans tog det stopp. Det var bara att ställa sig i Skatteverkets telefonkö och vänta in en av 100 handläggare och hon försökte mycket tålmodigt, men förgäves, hjälpa mig fram till samma digitala blankett som jag nyss letat efter. Vi fick ge upp vårt parallella sökande och jag måste vända mig till det blivande ombudet som till slut knäckte nöten genom att utge sig för att vara jag och traggla sig fram till målet. Jag var helt utmattad och kokhet i båda öronen av mobilen efter de tre timmar det tog, väntetiden inräknad. Många hade nog löst det enklare än jag, men min tanke går till alla de som inte har någon att be om hjälp och kanske förlamas av respekt för myndigheter.

Jag gläds i alla fall åt det vänliga bemötandet på Skatteverket och är nog inte den ende som märkt att man där under senaste åren visat en mycket välvilligare inställning än någonsin innan. Socialreportern Kristina Mattson har kartlagt vägen dit i ” Välfärdsfabriken “, utgiven 2014. Hon skriver att vändpunkten kom 1976 då två av verkets revisorer klev in på Dramaten och tvingade med sig Ingmar Bergman, misstänkt för skattebrott. Det blev en tankeställare och man insåg att en sådan osmidighet bara leder till ställningskrig mellan Skatteverket och hyggliga människor som känner sig misstänkliggjorda.

Nu startade en varsam omorganisering som började med att lokala skattekontor avskaffades och allt i stället samlades under en central myndighet. Det gjorde att alla regler tolkades lika över hela landet och därmed alla skattepliktiga behandlades likvärdigt. Handläggarnas uppgift blev att hjälpa och vägleda alla oss som nu inte skulle ses som latenta skattesmitare utan som medborgare som vill göra rätt för sig.

Kanske låter det som en skönmålning av Skatteverket men poängen är att man kan se en förändring i demokratisk riktning i attityden hos en myndighet som faktiskt har kolossala maktbefogenheter. Om man är missnöjd som kund med en butik kan man ju gå till en annan, men man kan inte välja ett annat skatteverk. Och då är det viktigt att det enda skatteverk vi har ser oss som medborgare med rätt att ställa krav. Det är ju vi som är dess uppdragsgivare.

Men hur snälla de än är på Skatteverket kan de inte hjälpa att det finns massor av människor runt om i riket som inte hänger med i digitaliseringen och inte utan hjälp kan bestämma ens en läkartid eller en biobiljett. De har inte blivit tillfrågade om de vill ha den utvecklingen och de kan inte heller protestera mot den eftersom eftersom den inte är en myndighet att påverka. Kunskapsskillnaderna har skapat ett nytt sorts klassamhälle och det är också ett problem för demokratin.

Om Lena, själen och allt det andra.

Fenomenet Lena Andersson står jag hopplöst kluven inför. Eftersom hon, liksom GW Persson, anses som en odiskutabel auktoritet inom alla områden hon ger sig in på är hon omöjlig att komma undan. Det är i och för sig inte konstigare än att ledarskribenter uttalar sig om allt mellan himmel och jord, men få av dem får ett sådant inflytande.

För den som ser det själsliga som ett slags infrastruktur betjänande kontakten med levande, döda och sig själv är det svårsmält att hon slår fast att själen överhuvudtaget inte finns eftersom den inte går att vetenskapligt bevisa. Men det hindrar inte att hon är en av de skarpsinnigaste tänkarna i vår lilla del av världen och att hon kan prata förnuftigt i radio om kärlek och andra saker som också är svåra att fastnagla.

I dagens DN påpekar hon att Svenska Akademin är utsatt för ett offentligt drev anfört av personer som skadeglatt avhånar allt de uppfattar som intellektuellt snobberi utan att fatta vilka konsekvenser det får för vår dyrbara yttrandefrihet. Och vi är nog många som självgott sett oss som fyndigt ironiska när vi uttalat oss om Horace och de andra. ” Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen” är hans erfarenhet. Självrannsakande måste man konstatera att det försmädliga småleendet också kan ha förödande verkan.

Lena Andersson försvarar klassens primus, den som vill något mer och för detta föraktas och kallas bildningssnobb. Det vill jag också göra och därför passar jag på att citera mig själv från ett annat sammanhang på nätet. Frågan gäller vem som står för det värsta snobberiet.

” Är det den som i vördnad underkastar sig någonting större, en idé, en konstnärlig eller intellektuell disciplin (förhoppningsvis utan att på vägen förlora sin ödmjukhet ) ? Eller är det den som vill riva ner det han inte tycker om eller begriper därför att det absolut inte får finnas något som är större, finare eller mer komplicerat än än han själv ?”

Så roligt att hänvisa till sig själv, ge sig hän i en egocentrisk rundgång ! Lena Andersson gör sig inte skyldig till det. Hon håller sig till saken, sorterar bort det som stör den centrala tankegången. Därför nämner hon inte det som orsakat Akademins kris: vänskapskorruptionen, de ekonomiska tvivelaktigheterna. Men om man anser att sådant är ovidkommande ger man inte en sann bild av klassens primus. Han kommer att framstå som någon som står över allt som formar resten av klassen.

Inte bara om hundar och katter.

När jag rastade min Ragnar i parken kom en man, mycket äldre än jag och baxande på en rollator, fram till mig och berättade att han haft precis en sådan hund. När den fyllde två år köpte han ett nytt fint halsband åt den och körde sedan hem och parkerade bilen. Hunden satt, glad över presenten, och tittade på. Plötsligt föll den tunga garageporten ner av misstag och klöv den mitt itu. Det var det värsta han varit med om och han hade aldrig lyckats komma över det, sade han. Stora tårar rullade nerför hans kinder. Han samlade ihop sig och strävade vidare.

Detta uppskakande möte fick mig att tänka på att jag under min barndom och uppväxt aldrig såg någon vuxen man gråta, vilka svåra saker som än hände dem. Inte heller min far, som absolut inte var någon hårding utan en varm och empatisk människa. En gång blev en katt angripen av en hund, som råkat komma in på gården, och svårt skadad släpade den sig undan. Far hittade katten i stallet och förkortade lidandet genom ett hugg med en skyffel. Med samma skyffel och fortfarande utan att visa vad han kände bar han bort den och kastade den bakom gödselstacken. Sedan försvann han en stund, jag minns inte vart han tog vägen. Jag har blivit som han. Mina barn har aldrig sett mig gråta, men jag tror inte att de därför uppfattar mig som känslomässigt avtrubbad.

Kvinnor som lever med sådana män sörjer att de inte fullt ut kan förenas med dem i stunder av förtvivlan, som med väninnorna, och drar slutsatsen att män inte alls förmår gråta. Inget kan vara mer felaktigt. Vi tror inte heller att katter viftar på svansen eftersom vi inte ser dem göra det. De låter den vaja lugnt och värdigt men släpper aldrig, som hundar, loss den ordentligt i ett komiskt flaxande. Men vem vet, kanske smyger katten sig också undan till en egen vrå för att lätta på trycket, ge efter för sin längtan efter att vifta fritt, borta från till och med den mest nitiske djurbeteendeforskares blick. Fri från att betraktas. Jag tror naturligtvis inte på allvar att djur är fångna i samma sociala rollspel som vi människor som är rädda att bryta mot föreställningar om hur just vår sort ska vara. Sålunda hejdas jag alltid av att perspektivet kastas om så att jag ser mig utifrån, med andras ögon. De ögonen har jag alltid känt mig bevakad av, de kontrollerar att jag är som en man förväntas vara.

I DNs lördagsmagasin behandlar Katrine Marcal samma ämne, men då gäller det hur kvinnor ska handskas med sina känslouttryck för att inte bli förminskade i yrkeslivet. Hon kommer fram till att det bästa är att inför ögonen på chefer och arbetskamrater gråta som en tvååring, hysteriskt i tio sekunder, för att sedan återgå till det man gjorde innan. Så härligt det vore om man, av egen fri vilja, kunde göra så !

På caféet.

Inne på Söderhallens café befinner sig bara det fåtal som smugit undan vårsolen för att tala förtroligt eller ägna sig koncentrerat åt någonting. Det senare gör två män som sitter lutade över papper och anteckningsböcker ett par bord från mitt. Den ene talar tydlig och välformulerad svenska och undervisar den andre, som kommer från någon annan världsdel. Svensken är säkert en erfaren pedagog för han lägger fram allting lugnt och vänligt. Hans elev lyssnar noga och antecknar flitigt. Någonting får mig att vara säker på att det rör sig om en pensionerad lärare som tagit sig an uppgiften att lära ut svenska språket helt ideellt och av ren glädje över att få undervisa. Och man blir glad av att höra på.

Ämnet för dagen verkar vara våra ordspråk och talesätt. Pedagogen förklarar inte bara deras språkliga uppbyggnad utan också innebörden. Att kasta pärlor för svinen säger något om hur vi ser på husdjur. Var i landet finns björnarna som man inte bör väcka och varför ska man hålla truten tills man tagit sig över bäcken ? Den unge eleven lyssnar förundrat och tar gradvis in både vårt sätt att tänka och den bondekultur vi alla har i ryggen och refererar till utan att tänka så mycket omkring det.

Men vad är skillnaden mellan ordspråk och ordstäv ? Det har jag funderat över ända sedan jag erbjöd Dagens Nyheters Namnochnyttsida mina parodier på våra vanligaste ordspråk. De publicerades under den sammanhängande rubriken ” Nilssons ordstäv”, vilket överraskade mig.

Folkbildaren Fredrik Ström ( 1880 – 1948 ) visste besked om den här frågan. Vid sidan av sin verksamhet som skönlitterär författare och socialdemokratisk politiker med tydlig vänstersocialistisk inriktning samlade han på sig både ordspråk och ordstäv och presenterade dem i stora bokverk. I ” Svenska ordstäv”, ursprungligen utgiven 1929, finns närmare 5.000 ordstäv och i dess inledande essä reder han ut begreppen. Ordspråk är nedärvd folklig visdom i kortfattade och kärnfulla sentenser ( min sammanfattning, inte Ströms ). Vi har tagit till oss ordspråk från hela Europa, men när det gäller inhemska sådana betonar Ström, med nationell stolthet, att de vid sidan av fransk spiritualitet, italiensk satir och tysk grovkornighet, utmärker sig genom varm mänsklig humor.

Ordstäven däremot karaktäriseras av att deras drastiska kommentarer om missöden eller dråpligheter alltid tillskrives bestämda personer och yrkesgrupper, tunnbindare, snickare eller också bara han eller hon eller rentav fan själv. Skål bror, sa fan, söp med länsman. Jämt skägg, sa bonden, skar öronen av sig. I ordstäven kan man se gyckel med överheten och bitterhet över att ha tilldelats en sämre lott.

Jag kan alltså triumferande konstatera att DN satte fel etikett på mina små lustigheter, de var ordspråk och ingenting annat. Säkert framgår här att mina folkbildarambitioner lite väl snabbt skjutit fart. Men det är långt kvar till nivån hos både Fredrik Ström och pedagogen på caféet.