Om skevhet, mest i sinnet.

Den fina radiointervjuaren Katarina Hahr samtalar med författaren och podcastaren Sigge Eklund om avund och han har en del att säga utifrån sin erfarenhet som tyst lyssnande barn till framgångsrika släktingar han ville likna. Fortfarande kan han störas av att se andra få stora uppdrag som han länge drömt om för egen del, uppleva det som en ” skevhet i världen ” att han förbigås. Jag känner igen det där, trodde mig länge om att kunna hantera min avundsjuka eftersom jag hade som vana att skicka vykort med gratulationer och uppmuntran till konstnärliga vänner när de gjort bra ifrån sig. Ända tills jag upptäckte att jag aldrig sände några sådana till de som var verksamma på mina egna revir, inom de genrer som jag betraktade som mina. Ändå kommer jag inte, som Eklund, från en miljö där man konkurrerade på konstnärliga områden.

Vrede behöver inte ses som något negativt, såvida man inte är våldsam. Tvärtom blir den som slår näven i bordet och rensar luften en hjälte. Lättja är ju riktigt charmigt, den late är en bohem, en levnadskonstnär som genomskådat prestationssamhället. Att vara girig är inte så vackert, men man kan åtminstone urskulda det med att man är förnuftig och hushållar med sina resurser och sparar åt sina efterlevande. Den liderlige, av kättja besatte, är i alla fall inte så njugg och kontrollerad i sina känslor som vi andra träbockar utan ger sig hän i kärlek. En lika frimodig person är väl också den högmodige för nog önskar de flesta att, som en Zlatan, sätta sig över kraven på att vara blygsam och skenheligt ödmjuk, det gäller bara att våga. Och går högmod verkligen före fall ? Jag ser sällan någon högmodig falla. Ordet frosseri kan vi stryka, för längst in bland fetknopparnas valkar döljer sig en njutningsmänniska, och en sådan vill alla framstå som. Man kan säkert äta ihjäl sig på gåslever, så en gourmand kan samtidigt vara gourmet.

Men vad gör vi med avundsjukan, den sjunde dödssynden ? Finns det något gott att säga om missunnsamheten ? Inte har jag någon glädje av att bland de andra lasterna vara helt befriad från åtminstone lathet för just den ständiga strävsamheten, den höga ambitionsnivån, fungerar som ett slags jäst som får harmen över andras framgång att svälla. Som lat hade jag kunnat tänka att det bekymrar mig inte vad andra gör för en dag tar jag mig samman och då jävlar… Paradoxalt nog är jag ändå inte någon inte någon tävlingsmänniska som ständigt mäter mig med andra, utan jämför mig bara med döda mästare som står över all avund. Så varför denna mentala skevhet, dessa svarta korpar som är så svåra att bli kvitt ? Kanske hade de varit lättare att komma tillrätta med, hålla ifrån sig, om fler människor, som nu Eklund, erkänt denna pinsamma svaghet hos sig själva. Att man är utsatt för andras avundsjuka talar man däremot mer än gärna om.

August och Ingvar.

När nu den där närige, klurige och faktiskt sympatiske gamle smålänningen till slut tagit ner IKEAskylten hyllas han som en statsman eller som den värsta kulturpersonlighet, en Strindberg. Kanske får han en lika värdig begravning som denne såvida han inte själv avböjt det, han ville ju vara en enkel man av folket. Minns hur han i radio berättade att han inte åt mer än vad sparvarna pickade i sig från fågelbordet.

Jag är nog inte den ende som tänkt att IKEA följer i spåren av Karin Larsson, född Bergöö. I uppror mot det överbelastade oscarianska skapade hon i Sundborn den lätta nordiska stilen i ljusa träslag. Man kan väl säga att den marknadsfördes bra av maken Carl, utan att förringa honom.

För många, kanske de flesta, av oss svenskar har Kamprads skapelse påverkat vårt boende, hur exklusiva vi än vill vara när vi inreder våra hem. Så är det i alla fall för mig. IKEA har varit en följeslagare ända sedan jag flyttade från föräldrahemmet. Min första studentbostad inreddes med möbler därifrån och från Mobilia. De konkurrerade som Elvis och Tommy eller som Volvo och SAAB. Alltid går en segrande ur sådana tvekamper och här vet vi ju vem.

Det var härligt att slippa de stora tunga schabraken som sett ungefär likadana ut sedan fyrtiotalet och i stället sjunka ner i en snurrfåtölj av lättmetall, beklätt med något slags pösig plastväv som var så lätt att torka bort vinfläckar från. Sedan följdes förstås entusiasmen av förnekelse och jag levde under mitten av sjuttiotalet bland möbler hoprafsade från loppmarknader och bokhyllor byggda av plank och tegelstenar.

Men Ingvar lurade i vassen med sin armé av Billybokhyllor, soffbord som kanske hette Greta och soppslevar av plast. Vid slutet av decenniet slog han till med full kraft. Råsi som jag levde med var en duktig inredningsarkitekt och nu handplockades hon av IKEA till att bygga interiörer ute i Kungens Kurva. Jag ställdes inför ett viktigt val och eftersom jag ville leva resten av mitt liv med henne bestämde jag mig mig genast för att flytta med. IKEA gick i borgen för en bostadsrätt som vi snart kunde köpa över till oss och därmed hade vi blivit hjälpta in på den hopplösa bostadsmarknaden och blev med tiden riktiga stockholmare. Det låg förstås nära till hands att låta produkter från IKEA bli stommen när vi byggde upp vårt hem. Ingvar Kamprad har alltså genom sitt företag haft en helt avgörande betydelse för mitt liv.

Fortfarande, när jag behöver köpa möbler eller köksredskap, är den första impulsen att åka ut till Kungens Kurva. Ofta kommer jag hem därifrån med den stora blå plastkassen ( så lämplig att bära smutstvätt i ) fylld av skärbrädor i olika storlekar. Och därmed är vi framme vid den lösa anknytningen till Strindberg. Träsnittsporträttet ovan är hugget i en under åratal ordentligt bearbetad skärbräda. Jag köpte den på IKEA.

På cirkus.

Förr i tiden, närmare bestämt på det radikala sjuttiotalet, vågade man knappt besöka en teater på grund av risken att bli indragen i spelet. Man skulle inte slå sig till ro som en passiv betraktare. Så när nu en medlem i Cirkus Cirkörs trupp ber oss alla i publiken att resa oss upp, placera fötterna tätt ihop, stå stilla och blunda är det med en smula ängslan jag lyder. Men det finns ingen anledning till oro, allt som krävs är att vi en liten stund ska observera vad som händer med oss. Och vi märker att ambitionen att stå stilla medför att det är omöjligt att just stå stilla. Hela tiden är kroppen i rörelse för att hitta jämvikten. Det är allt. Vi sätter oss och fortsätter att följa föreställningen.

Finns den totala jämvikten överhuvudtaget, undrar jag ? Ja, om man är en sten, men för den som har ett medvetande existerar alltså inte orörlighet, ständig balans. Det är en intressant tanke att inte heller den som försöker finna ett status quo i sitt liv eller i det sociala och politiska livet runt sig kan göra det utan ansträngning. Det räcker inte att slå sig till ro och stänga av. Man måste hela tiden kämpa för att återvinna balansen. Irriteras man av obekväma sanningar och ifrågasättande tankar måste man, alltmer desperat, rensa bort dem eller integrera dem för att återfinna balansen, den orörlighet man såg som sin utgångspunkt. Det bekväma tillstånd som man trodde sig leva i och så gärna ville stanna kvar i. Frågan är om det någonsin funnits en sådan balans.

Så kretsar tankarna runt min mittpunkt medan jag hänförs av artisternas osannolika akrobatik. De utför saker som jag aldrig trodde var möjliga, kanske just för att de har en så högt uppdriven förmåga att om och om igen finna balansen i sig själva, och utifrån den vågar de sig på i stort sett vad som helst. Föreställningen kallar de Limits, gränser, och det handlar förstås om flyktingar som försöker ta sig förbi Europas stängda gränser. Men också om de gränser kroppar har eller antas ha. Jag vågar knappt titta när en av akrobaterna, på en gång skör och bastant, klänger omkring i ett gallerverk uppe i taket utan vare sig livlina eller skyddsnät. Ett litet misstag och hon rasar i golvet mot en säker död. Det är som en bild av flyktingarnas utsatthet. Min kamrat, som lockat dit mig, upplyser att skyddsnätet i sådana här sammanhang är de andra artisterna. Bara för att de för tillfället inte är i centrum kopplar de inte av eller går åt sidan för att öva på sitt eget nummer utan de fördelar sig på alldeles bestämda positioner för att kunna fånga upp henne om det värsta skulle hända. Och även det kräver sin teknik, föreställer jag mig. Att fånga upp en kropp som plötsligt kommer nerstörtande mot en. Hur bär man sig åt för att genomföra det, och dessutom göra det utan att själv skadas ? För att inte tala om den tillit som måste finnas hos den som ska fångas upp.

Det trygga samspelet inom truppen märks tydligt när ett par av dem studsar omkring på ett gungbräde. Hur är det möjligt för henne att skicka upp honom, som är dubbelt så stor, till samma nivå där hon själv ögonblicket innan befann sig ? Han verkar avspänd och säker medan hennes anspänning tydligt lyser igenom, och man får intrycket att han leder och stödjer henne genom numret. En liten knuff och ett uppmuntrande leende skymtar förbi.

Det skulle blivit för bra och vi skulle alla förstummats och förpassats till rollen av passiva iakttagande åskådare om inte en av akrobaterna ett tag slår av på takten och framträder med en klase käglor som han låtsas att han knappt förmår jonglera med. Det visar sig naturligtvis genast att den konsten behärskar han alldeles utmärkt. Men vi går med på leken och cirkusartisterna känns inte så övermänskliga längre.


Så jag går därifrån och förstår att en människa kan åstadkomma fantastiska saker med sin kropp om hon är beredd att ständigt träna den. Gränserna för ens förmåga ligger längre bort än jag trodde och även jag kanske kan förflytta mina egna ett stycke. Rentav åstadkomma en kullerbytta.

Vända på stenar.

Gående från butik till butik, letande efter böcker, grafik och teckningar vill jag gärna se mig som ett slags naturvetare. Jag botaniserar på mitt sätt, som den som letar efter sällsynta örter i snåren, vänder på stenar. Kanske vill jag bara legitimera min girighet, mitt samlarbegär.

Dessa två små teckningar, inte större än mitt pekfinger, råkade jag för många år sedan hitta i en av alla stadens återbruksbutiker. Utförda i bläck, som blekts med åren, på dåligt papper som nästan föll sönder i min hand. Utan tvekan var konstnären en skicklig tecknare, så driven att jag först trodde mig ha kommit över något av den legendariske Birger Lundqvist på DN. Men de var daterade till 1951 och då var han döende, utsliten efter ett livs maniskt tecknande, och han skulle inte nöjt sig med obeständigt bläck, det ska till tusch för att hålla för publicering. Dessutom pekade namnteckningen åt ett helt annat håll. Ett J som begynnelsebokstav och sen kunde man skönja ett ü. Jag fick inte klarhet i någonting, men behöll dem skyddade mot ytterligare tärande dagsljus i ett kuvert. Särskilt den vänstra iakktagelsen av en resenär som läser tidning tilltalade mig.


Så, häromdagen, besökte jag den exklusiva Stadsmissionsbutiken i Gamla Stan och fann där teckningen till vänster härovan, torftigt inramad. Ett spänstigt återgivet buskage, men inte märkvärdigare än att jag förbisett det om inte botanikern i mig fick för sig att vända på stenen, alltså se på baksidan. Och även den var inglasad, på samma sätt som framsidan. Texten, till höger ovan, var så vacker att någon bestämt att även den borde behandlas som ett konstverk. Kära Lillan! står det och skönskrivaren har skänkt henne teckningen, utförd av den tidigt döde Harald Jürissaar och det står genast klart att han är densamme som gjort de små skisserna. 

Harald Jürissaar ( 1930 – 52 ) växte upp i Estland och kom som flykting till Gävle under andra världskriget. Han tillhörde en artistiskt begåvad familj, systern blev keramiker och hans äldre bror musiker. Också Harald visade tidigt konstnärliga anlag, men skaffade sig aldrig någon formell utbildning. Myten sade att han helt fräckt vandrat förbi kön av sökande till Konstakademin och försäkrat sig om ett muntligt löfte att utan vidare få börja där, men nöjt sig med det. Ett foto finns som visar en självmedveten, välklädd ung man. Tidigt drog han sig fram som reportagetecknare och publicerades i lokalpressen. Nationalmuseum köpte tre verk av honom.

En sommarnatt promenerar han längs kajen på Södra Skeppsbron i Gävle, snubblar plötsligt och faller i vattnet. Folk rusar till men man kan inte rädda hans liv. Ingenting tyder på att han skulle varit berusad eller velat ta sitt liv. Detta hände 1952, så de två små skisserna jag nu äger gjordes året innan. Man ingenting av detta hade jag fått veta om jag inte råkat vända på stenen. 

Svart och vitt.

Man kan naturligtvis inte annat än glädjas åt advokaten Elisabeth Massi Fritz insatser. I lördagens DN intervjuas hon och säger då att hon tänker i svart och vitt och betonar att ondska visst finns. Nyttigt att påminnas om det åtminstone för mig som, om jag så vill, i min skyddade tillvaro kan kosta på mig en mera uppmjukad syn på saken.

Hon företräder bland annat kvinnan som gruppvåldtogs i Fittja. Hon som på ett otroligt fegt sätt utnyttjades för att hon var nerdrogad och försvarslös. Det är här Massi Fritz ser ondskan. Förövarna är inte psykiskt sjuka, de strävar helt enkelt efter makt och kontroll.

Varje människa måste stå för sina handlingar. Män som våldtar ska straffas och de som påstår att de först nu börjat inse var kvinnornas gränser går ska hållas kort. Varje vuxen man, som inte är fullständigt bakom flötet, vet var gränserna går. Till och med Kulturprofilen vet, men han och de andra knölarna har helt enkelt struntat i det och pumpat på efter mottot ” går det så går det ” Ända tills de stoppats.

Massi Fritz omger sig med en stab av enbart kvinnliga jurister och det råder ingen tvekan om att det är de som stödjer de utsatta kvinnorna bäst. Män kan ju reta sig på att bli åsidosatta, men intressanta saker brukar hända när kvinnor sluter sig samman på det här sättet.

Ett tydligt exempel på sådant var hur det gick till när mansgruppen , som jag ingick i under ett par år på sjuttiotalet, uppstod. En grupp människor från olika sammanhang samlades på en folkhögskola för att se hur förbindelser knöts och hur man skulle lösa konflikterna som uppstod. Sådana tillställningar var inte ovanliga på den tiden. Den här gången blev det så att kvinnorna fann att de ville dra sig undan och diskutera sådant som rörde bara dem och då var männen i vägen. Så satt vi karlar där och hade inga andra att prata med än varandra. Tanken föddes att bilda en grupp där speciellt manliga angelägenheter ventilerades. Jag gick därifrån och samlade ihop de närmsta manliga vännerna och snart blev vi fler. Det hade nog inte blivit av om inte kvinnorna gått före. Och precis som då bildas nu mansgrupper i kölvattnet efter metoorörelsen. Inga förändringar sker när det handlar om könsroller om inte kvinnorna driver på för det är främst de som har något att vinna på det.

En obekväm fråga smyger sig på: Är det verkligen bra att sära på könen på det viset, annat än för att i ett inledningsskede sparka igång processerna ? I alla andra sammanhang verkar man vara överens om att det inte är konstruktivt att sluta sig samman i grupper där alla tänker ungefär likadant, särskilt inte på nätet. Åsiktsbubblor brukar man kalla det. Naturligtvis är det den här gången i ett gott syfte, men det hävdar ju alla om hur de handskas med sina åsikter. I decenniet jag nämnde var vi, ärligt talat, många som glatt och obekymrat levde i politiska åsiktsbubblor år efter år, särskilt på universitet och högskolor där man med tanke på sin bildning borde vetat bättre. Men har vi inte lärt oss mer av historien ?

Den som hävdar att alla kvinnor är offer och alla män förövare har gått till ytterligheter i svartvitt tänkande och så resonerar inte så många. Men om män i allmänhet ses som olämpliga att delta i metooarbetet har man ändå i praktiken placerat dem alla i övergreppsgrabbarnas ringhörna. Så, med tanke på våra kunskaper om hur det är att vara man, vore det väl bäst om vi hade en funktion åtminstone i utkanten. Nog är män trögstartade i känslomässiga sammanhang men i alla fall inte dummare än att de fattar att de också har glädje av att revolutionen fullföljs. Vi vill ses som vuxna människor med gott omdöme.