Julpost

De stora högtiderna klockas av i ett allt raskare tempo. Knappt har man hunnit smälta mårtensgåsen innan det är dags att kasta sig över julbordet. Man kan lika väl önska God Jul redan nu, så är det gjort. Och dela med sig av sina julminnen. Här kommer ett sådant.

Under hela åttiotalet, när det fortfarande var ett roligt jobb, arbetade jag på Sthlm 27, ett nu sedan länge nedlagt postkontor vid Valhallavägen. Veckan inför jul var rusningstid och en armé av karlbertiljonssöner mobiliserades att sortera julkort. Till varje port blev det en bunt, omknuten med gummiband,

Min bit, som utdelningsdistriktet kallades, låg bredvid Karlaplan och dess mittpunkt var Tysta Gatan som levde upp till sitt namn. Hovsångaren Erik Saeden, han bodde där, hade en morgon bråttom och ville ha en värdeförsändelse ute på gatan, men hade glömt sin legitimation. Ett röstprov dög lika bra, tyckte jag och så sjöng han genast en stump a capella för mig. Folk var glada att få sin post så länge det skedde på förmiddagarna. Den allmänna generositeten kulminerade vid jul. En gång fick jag ett helt äpple som tack för insatsen under året. I träsnittet ovan delas efterräkningarna efter all givmildhet ut.

Inför många jular deltog jag i försorteringen inne på postkontoret. Mer än manshöga behållare, fulla med brev, julkort och paket, rullades in från lastkajen. Vi skulle just hugga in på en när den började låta. Någonstans i dess innanmäte gömde sig ett sådant där kort som man kunde trycka på så att den spelade en uttjatad melodi, den här gången tror jag det var Bjällerklang. Det hade satts igång av sig själv. Kunde man stå ut med att höra sådant i vartenda varuhus borde man väl klara det här också. Med inte gärna så länge. Det tog lång tid att jobba sig igenom hela behållaren och kortet hade listigt stuckit sig undan nere i bottensatsen. Man nöjde sig först med skämtsamma kommentarer men efter ett tag gick det några på nerverna. Känsliga personer jobbade hos oss. Konstfack låg alldeles bredvid och därifrån kom artister som drygade ut studiekassan kvällar och helger. Irritationen spred sig och alla sorterade raskare för att ta sig in till olåten. Vi tävlade om att bli den som hittade kortet.

Jag gjorde det och sträckte triumferande upp kortet. Men eftersom jag var så uppvarvad nöjde jag mig inte med en segergest utan lockades att fullfölja. Jag kastade kortet på golvet och stampade sönder det.

Äntligen blev det tyst. Inte bara den påfrestande melodin förstummades, det hände alla. Man samlades i en ring runt det illa tilltygade spelverket, teg och stirrade på det.. En, som inte deltagit i uppståndelsen, förebrådde mig.

- Nu sitter en stackars ensam människa någonstans och längtar efter just en sådan enkel välmenad hälsning, påstod han. Skulle du själv tycka om att få en försändelse i det här skicket ?

Naturligtvis inte. Jag plockade skamsen upp kortet och läste adressatens namn: Ulla Sallert. Hon var operettsångerska, av samma kapacitet som Erik Saeden, men mera allmänt känd eftersom hon spelat den läraktiga blomsterflickan Eliza i My fair lady. Hon bodde någonstans på Östermalm eller Gärdet, vårt upptagningsområde, och gör kanske så fortfarande. Nu är hon 94 år, informerar wikipedia, och förhppningvis så alert att hon kan ta emot min ursäkt. Förlåt Ulla. Förlåt att jag en gång förstörde din jul.

 

Gilla mig!

Jag kunde inte stå emot trycket längre. Kamraten som bearbetat mig i två år lyckades till slut få mig att ansluta mitt liv och min själ till Facebook. Sådana vänner ska man ha. Och fler kan man få där ute på nätet, det är väl själva meningen med alltsammans. Jag har till och med fått invitationer till vänskaper. Samtliga från unga damer med fantastiska läppar och stora vackra ögon, underdånigt fotograferade snett uppifrån och utlovandes romantik och sensuell samvaro. Generad raderar jag dem alla, så artigt jag förmår.

Men det mest förföriska är gillamarkeringarna. ” Vänta dig inte för mycket ” rådde min mer erfarne kamrat. Men kan man göra annat ? Jag som alltid sett sökandet efter bekräftelse som en pinsam, och lätt övervunnen, mänsklig svaghet blev nu varse att också jag girigt räknar in alla dessa små tecken på uppskattning. Som om jag klistrar in stjärnor i en poesibok. Vi är väl alla små ensamma varelser som sitter våra köksbord och granskar de enstaka stjärnor och skärvor av uppskattning som fallit ner till oss. Kunde vi inte fått fler ? Vissa hinner ju med tusentals hektiskt gillande vänner. Hur bär de sig åt ? Och så gör vi det mesta av det vi får, dansar bland stjärnorna.

Några ogillaknappar finns inte på Facebook, men i parallellvärlden bredvid kan man ibland tycka att bara sådana tas i bruk. När jag frågat mina redaktörer efter kommentarer om sådant jag lyckats publicera har de suckat och svarat att folk hör sällan av sig om någonting överhuvudtaget. Det sker bara när de vill klaga. En kommentar till en artikel, om än gnällig, ses som en framgång. Blir det två kallas det läsarstorm. Inte underligt att journalister skriver tillspetsat och spektakulärt för att pressa fram reaktioner.

Fackförbundorganet Handelsnytt höll sig länge med Cecilia Torudds stripserie ” Ensamma mamman “. Redaktörerna var tryggt förvissade om att den var populär eftersom ingen klagade. Men en dag dök ordet “knulla ” upp i en pratbubbla. Då ringde en dam från Vetlanda och hotade att säga upp sitt medlemsskap i förbundet om sådant snusk upprepades.

Så slutade Torudd teckna och då beslöt man att satsa på något nytt, det vill säga på mig. Jag fick i uppgift att hitta på en ny serie och uppfann då ” Eremiten “, en figur som trött på världen dragit sig undan till en ö, egentligen bara en sten, för att ostörd meditera. Men han fick inte vara i fred. Ständigt dök saker som krävde hans uppmärksamhet upp ur vattnet. Det var ett enkelt koncept som man kunde variera i all oändlighet. Regelbundet kom jag till redaktionen med strippar för några månader framåt och i allra första bunten fanns den här.

- Nja, den där var väl lite vågad. Vi väntar med den tills läsarna vant sig vid figuren, tyckte man. Och så blev det. Jag ritade vidare några år utan att någonting någonsin hördes från läsarna. Varje gång jag kom med en ny klase serier sade damerna på redaktionen ( för det var mest damer som jobbade där ) med en skälmsk glimt i ögat att ” snart kastar vi in snoppen ” . Och till slut gjorde de det.

Redan samma dag som tidningen nådde läsarna fick redaktionen ett, som det kanske fortfarande heter, rikssamtal. Från Vetlanda.

 

 

 

SAKTA I BACKARNA !


I gymnasiet lärde vi oss engelska genom att högläsa J. B. Priestlys teaterpjäs ” An inspector calls” , om en engelsk överklassfamilj som en poliskommisarie en kväll ringer på hos. Han utreder en ung kvinnas död och förhör nu familjemedlemmarna om deras samröre med henne. Det visar sig att de alla gjort något som drivit henne närmare självmordet. Fadern hade på tvivelaktiga grunder avskedat henne från sitt företag, sonen hade svikit henne, dottern gjorde något annat otrevligt … Alltså ett drama om ansvaret vi alla har för våra medmänniskor. Familjen splittras, man anklagar varandra. Förstås i brittisk god ton som inte blir ohövligare än att någon protesterar genom att säga Hold your horses ! , vilket på svenska blir ungefär Sakta i backarna !

Det vill man utbrista nu när beskäftiga herrar under den aktuella skuldfördelningen bekänner att de också representerar det manliga förtrycket eftersom de en gång i nian klämde den brådmogna Marie-Louise på brösten. Jag kan tack och lov två mina händer för tilltron till min attraktionsförmåga har aldrig varit så stor att jag vågat tafsa.

I dagens DN påpekar Rebecka Kärde faran med sådana resonemang: ” Att alla är skyldiga, betyder inte det i praktiken att ingen är skyldig ? Att ingen har mer makt än någon annan ? “

En gång hölls en paneldebatt om prostitution med utgångspunkt från konstnären Stig Danielssons ” Ömhetens kaniner “. Han hade i sin bok med den vackra titeln samlat texter, teckningar och grafik som berättade om vad han upplevt under mer än ett decennium bland utsatta kvinnor i Stockholm.

Stig Danielsson ( 1936 – 2014) blev med åren en bekant södermalmsprofil som ofta sågs på kafé Gifi på Hornsgatan, ända tlls värden där tröttnade på att folk gick ut och in hela dagarna och bara betalade för en kopp kaffe. Danielsson såg så snäll ut att jag gärna vill tro att han oskyldig fick lida för kamraternas snålhet. Nu är han borta, men för nästan precis fyrtio år sedan satt han alltså bland oss andra, kanske trettio, deltagare på minimalistiskt formgiven stol hos Form Design Center på Gamla Väster i Malmö. Jag har svårt att i efterhand förstå att det var samma person eftersom han den gången gjorde ett mycket nervigare och mera avtärt intryck. Bland de närvarande fanns också en prostituerad, inbjuden från Köpenhamn, och några företrädare för politiska partier.

Diskussionsledaren hade sina idéer om hur det borde gå till och inledde därför med att be alla som tyckte att de någon gång prostituerat sig räcka upp handen. Han menade då om vi någon gång sålt ut viktiga principer för att tjäna en slant eller få fördelar, ungefär sådana saker. Folk såg förlägna ut, händer trevade sig försiktigt upp. Diskussionen tog sedan aldrig riktigt fart. Antagligen kände sig ingen ha rätt att anfalla ämnet sakligt och med distans eftersom de nyss själva definierats som en del av det. Det blev mest allmänt prat. Representanten för lätta gardet avvek utan att det noterades. Kanske tyckte hon inte att det var lönt att stanna kvar, eller också ville hon helt enkelt hinna med sista färjan hem.

Att rannsaka enligt den engelske kommissariens modell blir lite poänglöst ibland. I den allmänna begreppsupplösningen kan Kulturprofilen passa på att smita.

Hold your horses.

 

Tinder som hinder.

Vi väljer och väljer bort hela tiden, men frågan är på vilka grunder. Går vi gatan fram kan vi, om vi är på det humöret, tänka att henne skulle man gärna hoppa på och den där kunde man man nog ta en öl med, men inte den där… Och då gör vi det mer eller mindre medvetet utifrån en första uppfattning om personens sätt att vara, se ut, hela utstrålningen, innan hon hunnit förställa sig för att ge ett gott intryck. Men på Tinder sorterar man snabbt till vänster eller höger efter deras tillrättalagda versioner, bilder där de presenteras så fördelaktigt som möjligt.

Om jag förstått det rätt. Jag har aldrig dejtat på nätet och tror inte jag kommer att göra det heller. Fast vem vet. Även jag har nu gett vika och anslutit mig till Facebook. Den dag jag åldrad sitter ensam och längtar efter daglig kontakt med något mer än en stressad hemsamarit får jag hoppas att dejtingsajterna blivit mer sofistikerade än de tydligen är nu.

I Isabelle Ståhls augustprisnominerade ” Just nu är jag här ” möter vi den knappt trettioåriga Elise som läser på universitet och håller mobilen ständigt öppen för tillfälliga jobb som erbjudes på sms. Och så nätdejtar hon killar som aldrig ser ut som sina selfies och som hon inte verkar kunna prata om annat än om sina ex med.

Victor, däremot, väljer hon efter att länge ha betraktat och bedömt honom. Men ändå beter hon sig som om han var någon hon hittat på Tinder. Hon stannar kvar i det första intrycket och blir besviken när han visar sig vara något mer. Innan de blir ihop har hon kollat upp honom på Facebook och vet hur han bor. Hon vet hur hans förra flickvän såg ut och kan jämföra hennes kroppsspråk med sitt eget. Hon vet så mycket från början och det blockerar hennes möjlighet att se honom som något att upptäcka. Hon frågar honom varifrån han kommer, för hon har lärt sig att människor vill att man intresserar sig för dem, men hans historia bryr hon sig inte om och varför skulle hon träffa hans föräldrar och han hennes? När hon, ogärna, berättar om sin egen bakgrund anpassar hon den så att den tilltalar honom. Och framtiden är ingen mening att planera för det kan alltid dyka upp något som förändrar allting. Det refereras följaktligen här och var till Mindfullnes, detta tankesnömos om nuets absoluta företräde. Jag ser framför mig träd med tomma stammar, förtvinade rötter och grenar som sträcker sig efter varandra.

Hon har förstås fog för sitt missnöje för visst blir Victor allt tråkigare. Han är en snäll man som kan gråta och ger pengar till tiggare, men i längden präktig och klängig. Man förstår att Elise längtar efter motstånd, efter någon som tar ordentligt i henne och riktar henne åt något bestämt håll.

Bokens viktiga relationer är och förblir analoga och traditionella, så det är inte Tinderkulturen i sig Isabelle Ståhl skriver om. Men hon visar tydligt hur den präglar vårt sätt att leva tillsammans. Som generationsroman påminner den en del om en föregångare: Gun-Britt Sundströms Maken. Elise och Victor sliter med samma samlevnadsproblem som Martina och Gustav på sjuttiotalet. Gustav går igen i Victor, de har samma strävan att leva upp till de rådande normerna och verkar lyckas. Martina, som inte bara rakt av kunde nöja sig med tvåsamheten, hade med sina höga krav längre till lyckan. Och Elise har säkert ännu längre dit. Det finns så mycket som distraherar henne på vägen.

 

Rovdjurets långa blick.

Den legendariske doktor Alling i Höganäs höll sig med en tam puma som vandrade omkring fritt i hemmet och läkarmottagningen. En dag fick han besök av en gumma som led av förstoppning. ” Då visade jag min puma ” sammanfattade han enkelt och elegant den lyckade behandlingen.

Julian Barnes återger i sin roman, ” Tidens larm ” hur det gick till när Stalin kallade till sig kompositören Chrennikov och uppnådde samma effekt som puman. Han låtsades först strängt upptagen en god stund, såg sedan upp från sina papper och gav den livrädde, nervöst väntande mannen ” en lång blick “. Det räckte mer än väl. Medkänslan med Chrennikov avtar när man får veta att han var en av det sovjetiska kulturlivets värsta medlöpare, den som höll sig vid liv längst av alla genom att ställa sig in hos makten. Att han förtjust själv återberättade den här pinsamheten gör honom inte mer sympatisk.

Ingen hade väl maktposition som räckte till att skrämma igång tarmarna på diktatorn själv. En liten detalj i S. S. Montefiores digra biografi över Stalin visar hur skyddad han var mot den skräck sovjetmedborgarna måste leva med. Mitt under kriget skulle han besöka fronten och gav sig iväg ditåt i sin amerikanska lyxbil av märket Packard. Han inkvarterades med sitt följe i en liten stuga hos en gammal dam, en utvald representant för det enkla folket, som såg till att han kunde inta ” en uppsluppen middag ” . Ordentligt påstruken ville Stalin sedan visa sig generös mot sitt folk genom att betala henne för gästfriheten. Men eftersom han inte handskats med pengar sedan oktoberrevolutionen hade han ingen aning om hur stor summa det borde bli och inte heller de medföljande generalerna hade några kontanter på sig, bara medaljer och ordnar.

Dagen därpå skulle de högsta militärerna möta upp för att lämna lägesrapport. De fick traska några kilometer från krigsskådeplatsen till den lilla byn där Stalin väntade utanför stugan vid några träbänkar som i hast snickrats ihop. En fälttelefon hade riggats upp åt honom. Att alltsammans var primitivt såg han inte som någon nackdel, det bara förstärkte illusionen att han var mitt uppe i det heroiska kriget.

Han tog emot rapporten, gav några order, skickade tillbaka generalerna och uttalade en önskan om att få besöka fronten. Chefen för säkerhetstjänsten Beria, som var med, avrådde bestämt. Denna avgrundsfigur, som själv personligen utdelat många nackskott, månade alltså helt plötsligt om att Stalin inte skulle behöva se de allra värsta hemskheterna. Det fick räcka med ett besök på ett fältsjukhus. Där blev Stalin så illa berörd av alla amputerade armar och ben som kastades i slaskhinkar att han började må dåligt och fick ett anfall av ledvärk. Han kördes mot Moskva, hopkurad i sin skottsäkra Packard.

Snart stannade bilen, Stalin klev ur och undrade om det fanns risk att buskarna utmed vägkanten var minerade. Men det kunde ju ingen veta något om. Då drog Stalin, högste överbefälhavaren, ner byxorna och uträttade sina behov mitt på vägen. Jag vill gärna tänka mig att han hellre mött en puma än att behöva sitta där på huk inför alla sina generaler. Men kanske var han, som Lenin betänksam påpekat, skamlös.

Nu vilar Josef Stalin i Kremlmuren, efter avstaliniseringen inte längre i mausoleum vid Lenins sida. Och doktor Allings puma förevisas, uppstoppad, på Höganäs museum.