Absint

Min svärmor Barbro reste till Prag. Det överraskade i varje fall mig att hon bokade in sig på en sällskapsresa dit. Inte för att jag trodde hon skulle dra sig för att ta ett sådant språng, hon var en vital och oförvägen äldre kvinna. Men jag hade aldrig tänkt mig henne utanför Jämtland. Med rosiga kinder kastade hon sig på sparkstötting utför backarna i sitt Nälden eller körde skickligt sin bil till Krokom eller Östersund. Hon var praktisk och egensinnig för att inte säga envis, kunde handskas med siffror och räkenskaper och av henne har jag lärt att det mesta går att hyfsa till med häftmassa.

Nu befann hon sig alltså i Prag och envisades med att vilja ge sig ut på stan på alldeles egen hand. Det oroade reseledaren som kanske trodde att en så liten, nätt dam lättare skulle gå förlorad i de mörka gotiska kvarteren. Men hon klarade sig välbehållen hem. Några ting hade hon köpt med sig, däribland överraskande nog en flaska absint till oss.

Nu är hon och även hennes dotter Chris, min hustru, borta sedan några år och absinten blev stående oöppnad i ett skåp. Jag hade glömt bort den ända tills häromdagen då ett praktfullt bokverk jag är delaktig i äntligen fullbordades. Dess ämne är den dekadenta epoken i slutet av artonhundratalet då absint var drycken på modet i bohemiska kretsar. Lämpligaste sättet att fira boken vore ett glas absint, tänkte jag och hämtade fram den vackert gröna drycken och ett snapsglas. Den borde förstås drickas på samma sätt som sin svenska tvilling bäsk, båda är ju gjorda på malört.

Så var alltså allt tillrättalagt för den första klunken. Men dit kom jag aldrig. Något mer än ett försiktigt litet smuttande var inte möjligt. En klunk skulle förmodligen spränga sönder mina inre organ, trodde jag och började spekulera i om den kanske borde spädas ut. Det är inte tanken menade experten på Systembolaget som konsulterades dagen därpå. Jag fick också veta att drycken var sextiofemprocentig och inte längre såldes hos dem.

Detta ökade ytterligare min beundran för Strindberg, Munch och de andra som söp absint på krogen Zum Schwartzen Ferkel i Berlin på artonhundranittiotalet. Jäkla karlar som inte bara smuttade utan drack detta eldvatten, och det gjorde tydligen även deras kvinnor ! Och mest aktning åt Alfred Jarry, patafysikens anfader och skapare av den absurdistiska pjäsen Kung Ubu, ett original som levde i en ostädad lägenhet där han med revolver sköt spindlarna men sparade näten. Revolvern hade han med sig när han rände runt på Paris krogar och drack absint, outspädd eftersom han menade att absinten var ren men vatten smutsigt.

Lite vatten har ändå fått förorena absinten emellanåt eftersom ett klassiskt sätt att anrätta den är att lägga en sockerbit i en speciellt utformad tesked och och sen låta vattnet droppa genom sockret ner i drycken.

Det är alltså med mycket kulturhistoria i ryggen som jag nu sitter framför min lilla flaska och samlar mig till ett nytt angrepp. Och jag minns min kära svärmor. Vi kom alltid väl överens, men ville hon ändå förgifta mig ?


Tankar om tro.

I torsdagens Svenska Dagbladet menar Håkan Lindgren i en Understreckare att religionerna har återkommit, men att diskussioner om andlighet eller livet efter detta saknas. I stället är man upptagen av religionernas möjligheter till makt över människors liv i form av till exempel slöjförbud och abortmotstånd. Perspektivet Lindgren efterlyser intresserar mig.

Jag ser mig själv som kristen med en tilltro till de kristna dygderna och buden om hur man bör leva. Svenska kyrkan som jag lämnade i början av sjuttiotalet återinträdde jag i vid millenieskiftet men nyttjar den mest som konserthus. Ritualerna tråkar ut mig och jag kan inte ens med bestämdhet säga att jag tror på Gud, däremot på sonens goda exempel. Inte heller tror jag på ett liv efter detta vad gäller människans fysiska representation. Men Själens odödlighet tror jag på och det är väl det närmaste en gudomlig överhet jag kan komma.

Fröet till denna tro fanns hos min mor, som var kristen utan att göra något större väsen av det. Hon sade att hon skyddades av avlidna släktingars goda tankar och det gjorde intryck på mig. Kroppen dör och förmultnar, en människa kan man döda och till och med stycka, men hur kan allt vad denna människa tänkt och den kärlek hon känt totalt försvinna som ett förbrukat ting? Det är väl i Själen som dessa tankar och denna kärlek vistas.

En gång levde jag i en kärlek som jag trodde skulle räcka mitt liv ut, men det blev inte så eftersom hon dog bort från mig och våra barn. Sen inträffade undret att jag fick en ny livskamrat, men det slutade likadant. Jag uthärdar eftersom jag tänker mig att de inte försvunnit helt, deras själar vakar över mig och det gör också själarna efter mina föräldrar och alla andra döda som ville mig väl.

Jag känner många kloka ateister som har annan och väl genomtänkt syn på saken och jag varken vill eller kan argumentera mot deras uppfattning. Däremot skrämmer mig humorlösa och intoleranta förespråkare för ateismen, sådana som Richard Dawkin. Hans rationalitet fungerar utmärkt i naturvetenskapliga sammanhang men räcker knappast till spekulationer i andliga frågor. Tro och vetande är olika saker och det går utmärkt att ha båda tankarna i huvudet på en gång bara man har förstånd att sära på dem. Vidskepelse finns, men en modern kristen människa i dagens sekulariserade Sverige har knappast svårt att acceptera fakta som att jorden är rund.

Denna dubbelhet blir tydlig för mig varje natt när jag i min gärning som tidningsbud når loftgången på översta våningen i bostadskomplexet som utgör mittpunkten i min trakt. Där överväldigas jag av himlens mäktiga scenografi i form av majestätiska tunga regnmoln eller lätta, av den uppgående solen rosafärgade, skyar. Jag låter mig alltid hänföras en stund både av naturens sinnrikhet och dess oförklarlighet, och tänker att däruppe någonstans bor mina Skyddande Själar.

Om ensamhet.

Denna lagom varma dag inbjuder till att flanera på stan. En fika på uteservering vore väl ett naturligt val, men då tränger gatans folkström på och distraherar så det får bli det vanliga fönsterbordet med storstadspulsen pumpande utanför. Människor glider fram på andra sidan glaset som stumma akvariefiskar. Ändå känner jag mig inte ensam och distanserad. Jag kan när jag vill gå ut dit och ansluta mig. Kliva in i akvariet eller ut ur det, hur man nu vill se på saken. Eller delta i det sociala livet genom att öppna Ipaden och ge mig ut på nätet, en ryssja vilken fisk som helst ohjälpligt kan trassla in sig i. Jag liknar nog många storstadsbor.

Att inte alla lever ett så privilegierat liv framgår tydligt av att de två största morgontidningarna idag har varsin stor artikel som diskuterar ämnet ensamhet och kommer till motsatta slutsatser. I DNs ledare konstateras att samhällsutvecklingen sprängt sönder de traditionella samlevnadsformerna. Folk reser till större orter för att utbilda sig, flyttar utomlands och hem igen, vänner och anhöriga blir spridda över hela klotet och bara kontaktbara via nätet. Resultatet blir att man lever i ett flöde, långt från den ursprungliga normen där familjen var samlad på en ort med släkt och vänner runt omkring. Detta är tydligt i Sverige som har många ensamhushåll i storstäderna. Många av dessa solitärer ser det som en frihet och trivs, men säkert lika många känner sig ensamma och olyckliga. Varför har man inte tagit konsekvenserna av detta, som ju alla är medvetna om, och planerat för byggen av flerfamiljshus där också till exempel ensamstående småbarnsmammor kan få sin vardag underlättad av delad ekonomi och gemensamma måltider. Och ändå kunna fortsätta vara ensamstående om de vill eller måste. Detta fritt formulerat utifrån vad jag uppfattar som andemeningen i ledarskribenten Sofia Nerbrands artikel.

I Svenska Dagbladet blir hon motsagd av sociologiprofessorerna Mood och Jonsson som utifrån SCB-rapporten om levnadsförhållanden 1980-2016 och ”Levnadsnivåundersökningen ” hävdar hävdar att människor visst inte har har sämre kontakt med vänner och anhöriga än förr, snarare tvärtom. De utgår från hur de tillfrågade själva säger sig uppleva sin situation och möten på nätet verkar inte räknas in. De båda forskarna menar alltså att det är en myt att ensamheten är ett växande problem eftersom de ensamma själva inte känner sig ensamma.

Kalla siffror är ju svåra att argumentera mot men jag ansluter mig hellre till Nerbrands breda samhällsperspektiv.

Ensamheten kan förstås ruva stor och förfärlig mellan äkta makar som inte förmår samtala hur nära varandra de än kommer, men jag undrar om inte den sorgsne mannen i mitt kvarter har det värre. Vi är nickebekanta sedan många år och jag är noga med att stumt hälsa på honom för att han inte ska känna sig avvisad och lika noga med att det inte ska leda till något mer, innerst inne kanske rädd att bli smittad av hans ensamhet. Jag tror att han är sjukpensionär för han kan vid vilken tid som helst på dagen dyka upp på gatan, lång och skranglig, hopkurad mellan framdragna axlar. Ibland är han full och då berättar han en historia som jag inte får någon reda i, varje gång samma historia. En natt stod några människor utanför huset där han bor och tittade undrande upp mot en lägenhet där någon vrålade. Det var han som hördes, en av få gånger han gav sig tydligt tillkänna. Om han blivit intervjuad i en sociologisk undersökning om hur han upplever sitt liv skulle han kanske i skam förneka att han känner sig ensam.

Synas eller försvinna.

Svenska Dagbladets berlinbaserade krönikör Lotta Lundberg räds aldrig att ta upp känsliga frågor. Hon står på en svensk badstrand där en simskola pågår, noterar att varje barn har en minst sagt välvillig supporterskara av föräldrar och andra anhöriga omkring sig och undrar hur det går när barnen växt upp och ingen längre applåderar alla deras framsteg. Kommer de då att kunna bekräfta sig själva, känna inom sig när de gjort något bra och nöja sig med det ? Lundberg anar att här finns roten till den förkättrade svenska lättkränktheten. Är det självklart att omgivningen ska visa uppskattning blir det ju en förolämpning när den uteblir .

Hon är absolut något på spåren. Samtidigt som vårt samhälle är extremt individualistiskt ses kollektiv massbekräftelse som det mest önskvärda av allt. Och det är ju en paradox när idealet ensam är stark hyllas. Ensam är svag och sårbar, det måste ju alla vi som är aktiva på Facebook självrannsakande konstatera. Jag tittar så ofta jag kan in på min sida för att se om mängden gillamarkeringar växt till sig vid senaste inlägget. Detta efter att ha varit med bara drygt ett halvår. Hur lyckas då unga människor som är födda in i det hålla distansen ? Risken är att till slut görs alla aktiviteter i avsikt att väcka så många samstämmigt positiva reaktioner som möjligt. Och det lyckas man med om man håller sig till två ytterligheter. Antingen presenterar man något som är så totalt harmlöst och okontroversiellt att det accepteras av alla eller något så provocerande att det väcker allmän förargelse. Allt däremellan faller mellan stolarna och glöms direkt.

En ung artist intervjuades om sitt kändisskap och sade: Syns man finns man. In i oss alla sipprar uppfattningen att ju färre applåder vi får för det vi gör desto meningslösare är det att göra det och hör man inga alls är man obefintlig. Till slut gör vi inte saker för vår egen glädje utan för att glädja en så stor skara som vi tycker det är rimligt att nå. Och ju mer vi lyckas i våra ansträngningar desto större anspråk får vi på beundrarskarans storlek. Målet är maximerad bekräftelse.

Tänk om fåglarna gör som vi ? Om vi inte trycker bland buskarna med kikare riktade mot dem och njuter av deras skönsång kanske de tröttnar. Då kanske de slutar sjunga, deppar ihop och tycker allt är meningslöst. Det finns ju ändå ingen i hela skogen som lyssnar på dem. I så fall är de fjärran svaret Strindberg gav när någon frågade varför fåglarna sjunger : För att de saknar skäl att låta bli.

Naturligtvis är det inte fel att uppmuntra, bara man förstår att ligga lågt ibland. Då kanske de små liven börjar styras inifrån, som Lundberg uttrycker det. Och gör vad de är ämnade till för att de saknar skäl att låta bli.

Humoristen Bergman.

När Ingmar Bergmans erotiska komedi “ För att inte tala om alla dessa kvinnor ” visades premiäråret 1964 lämnade jag uttråkad biografen mitt i filmen. Igår skulle jag se om den hemma på dvd och somnade i soffan. Hans tunga djupdykningar bland ångest och dämoner, som många tycker är sömnpiller, håller mig klarvaken och intresserad och de är riktigt roliga emellanåt. I den surrealistiska skräckfilmen ”Vargtimmen” promenerar en baron på väggar och tak när han är svartsjuk och en sanslös middagskonversation blottar borgarklassens indiskreta charm. Men när han i den här filmen ska vara bara rolig och uppiggande somnar jag av ren leda. Här följer en hejvilt subjektiv betraktelse över vad som är roligt och vad som inte är det.

Jag uppskattar både spirituella screwballkomedier och mera handfast humor. När det gäller de senare är det ju inte så att Papphammar tänker att nu ska jag gå lös på ett rum, riva ner gardiner och ha sönder golvlamporna för det är roligt att se på. Han har bara en naiv tro på att utan förberedande träning kunna åka rullskridskor i sitt hem och så går det som det går och han är säkert olycklig över det. Eller se på Buster Keatons orörliga ansikte när han råkar ut för liknande missöden. Deras avsikt är inte att vara roliga, de är människor som kämpar för att klara sig genom tillvaron så gott det går. Deras tragik är rolig och berörande, existensiell. De väntar också på Godot.

Däremot har jag svårt för bröderna Marx. De har ingen tragisk botten och döljer den bristen genom att, skickligt, vränga språket ut och in i en desperat kamp för att vara roliga och det blir, enligt min åsikt, bara pladder av alltihop. Sen är det en annan sak att Groucho var en riktigt dräpande satiriker i andra sammanhang.

Såklart kan man också nöja sig med att bara roa. Ingmar Bergman lyckades bra med det i ” Sommarnattens leende ” och där strödde han in en hel del klipska iakttagelser om dubbelmoral också. Varför blev då ” För att inte tala om alla dessa kvinnor ” så tråkig och bara yta ? Alldeles utan problematisering ? Varför byggde han en maräng, ett dockskåp utan källarvåning ?

Kanske är svaret helt enkelt det han själv antydde i sin bok ” Laterna Magica” många år senare: När filmen spelades in hade han just blivit utnämnd till Dramatenchef och det distraherade honom. Tyngd av andra uppgifter orkade han inte fullfölja utan lät huvudrollsinnehavaren Jarl Kulle ta över. Därför blev det en skådespelarfilm utan regi. Kulle spelar musikkritikern Cornelius som kommer till den avgudade nyss avlidne cellistvirtuosens gods för att skriva en biografi över honom, men trasslar i stället in sig med alla hans kvinnor. När han leker kurragömma med en av dem bland vita marmorbyster föreställande mästaren eller gömmer sig med en andra undan en svartsjuk tredje i en skär himmelssäng påminner han ibland i mimik och rörelseschema om Groucho Marx.