Tyrannen i katedern.

När Alf Sjöberg regisserade “Hets” efter Ingmar Bergmans manus visade det sig att båda, med femton års åldersskillnad , som gymnasister råkat ut för samma sadistiske lärare. Inte konstigt alls att de tillsammans åstadkom ett så skoningslöst porträtt av filmens latinlektor Caligula.

I början av förra seklet fanns ett parallellfall : Richard Täckholm, språklärare på Östra Real i Stockholm och upphov till ett beryktat disciplinärende som kom att kallas ” Täckholmska striden”. En av hans elever, sedermera prästen Brynolf Ström, gjorde i en välskriven liten bok ett försök att förstå honom.

Grundproblemet för Täckholm var att han totalt saknade den naturliga auktoritet som en lärare med stabil självkänsla och respekt för eleverna har. Bristen försökte han alltmer desperat kompensera genom att skrika hotelser och förolämpningar samt lämna in hela klasar med anmärkningar på eleverna till kollegiet. Men där Caligula åstadkom tystnad och lydnad väckte Täckholms raseriutbrott bara löje eftersom han hade ett föga respektingivande yttre. Med aldrig så lite humor och självdistans hade han lätt kunnat parera åtminstone de harmlösaste angreppen, men det var honom helt främmande. Ström berättar om hans motsats: En adjunkt Hahr, naturligtvis kallad haren, kom till en lektion och fann att slynglarna ritat en stor hare på svarta tavlan. Han sade stillsamt: Stryk ut kaninen ! Lika elegant hanterade ju den blide lektorn Pippi i Hets att en retfull gosse ställt en liten uppskruvbar fågel framför honom. Caligula, och säkert också Täckholm, skulle ha slagit sönder leksaken med pekpinnen.

Till slut reagerade målsmän genom en samlad protestskrivelse. Täckholm förnekade allt han anklagades för och så var den Täckholmska striden igång. Myndigheter ända upp på regeringsnivå drogs in, tidningarna skrev och han togs ur tjänst. Allt detta triggade förstås igång denne halsstarrige rättshaveristnatur. Han kom med mängder av motskrifter och fick faktiskt till slut rätten att återfå sin tjänst.

Brynolf Ström fann genom sina grundliga efterforskningar en inte ond utan olycklig och ensam människa som kom från enkla förhållanden med en ensamstående moder som uppoffrat mycket för att sonen skulle få studera. Täckholm hamnade helt enkelt fel i livet, i det yrke han var minst lämpad för. Och sen kunde han inte komma loss, för vart skulle han ta vägen när han inte visste något annat sätt att försörja sig än att förmedla all sin omfattande lärdom ?

Till slut befriades han av pensionen och då började livet för honom. Han, den gamle ungkarlen, fick det gott ställt och kunde slappna av. Han såg sig om med nya ögon och förälskade sig i en ung betagande kvinna. Och det märkliga var att hon fann denne grå, taggige skolfux tilltalande. De kom överens om att inte gifta sig men flytta samman så att hon skulle leva som hans hushållerska och på hans goda ekonomi. Så annorlunda än Caligulas sadistiska förbindelse med flickan Berta i cigarraffären ! Men det varade inte länge eftersom Richard Täckholm dog efter bara några månader. Han fick i alla fall en stund av kärlek och frid långt från klassrummens slagfält.

Tiggaren.

Det finns en tiggare också vid det här kvarterets butik. Han har haft sin plats lite vid sidan av under ett kastanjeträd i snart ett år. När kastanjerna föll omkring honom ritade han upp en spelplan på trottoaren och hade dem som marker. Han inbjöd med stora gester alla som passerade att delta. En del gav honom ett uppskattande leende, men alla skyndade förbi, däribland jag som fegt valt att konsekvent bete mig som om tiggeri inte alls existerar.

Några månader månader senare nöjde han sig inte med att huttrande krypa in i ett tjockare bylte eller gå fram och tillbaka och beslå sig med åkarbrasor. I stället höll han värmen uppe genom att energiskt bygga snögubbar. Till slut stod de där granna och raka på parad med små mössor och med morötter från butiken som näsor.

Tillåter vädret har butiken dörren uppbunden med ett snöre, men under snögubbemånaden hängde det slappt ner och ringlade över trottoaren. Jag klev ut med med min kasse inköp, trampade in i dess ögla och rasade i backen. Säkert en komisk syn och det tyckte också tiggaren som gav sig hän i ett gapskratt: haha, superpapa, haha ! Jag tänkte i det ögonblicket att jag kunde unna honom lite skadeglädje, att han fick njuta av ett övertag. Överhuvudtaget verkade han vara en gladlynt herre och såg frisk och stark ut. Damer borde uppskatta hans robusta maskulinitet. Någon gång hade han på sig en rolig mask, spefullt leende och med stora svarta ögon.

Nu är det åter sommar och han omger sig med blommor att sälja. En dag vandrar en äldre kvinna framför mig på andra sidan gatan. Han reser sig och rusar med en bukett i handen över till henne, målmedvetet som om han har ett alldeles bestämt ärende. Och ärendet är att ge henne blommorna. Han säger något uppskattande om henne på sitt språk, att supermama ska ha dem, och så vänder han tvärt om och går tillbaka till sin plats med bestämda steg, tydligt markerande att han inte vill ha något för blommorna. Det var en ren vänlighet. Kvinnan blir förbluffad och rörd, men jag vet inte om hon går bort och trugar på honom en slant eftersom jag skyndar vidare, vill inte bli inblandad i en situation som inte känns riktigt bra. Med sin gest lade han om spelplanen, blev givaren, inte den tacksamme mottagaren. Men det var ju bara en illusion, ingenting hade förändrats.

Jag grubblar fortfarande på detta när han cyklar förbi med blommor i en korg på styret som en medborgare på väg hem efter ett dagsverke i kolonilotten. Han har gjort sitt för dagen. En tiggare, beroende av vår välvilja, som bestämt sig för att trots allt bete sig som en människa med värdighet och självrespekt, en som tar sig så mycket frihet han kan. Han cyklar vidare och lämnar åt oss alla att förgäves hantera ett besvärande samhällsproblem vi inte vill se men ändå måste förhålla oss till.

Kanonfotografer.

Ett årskort på Fotografiska vid Stadsgården i Stockholm, det är modellen ! Då kan man se de bästa utställningarna hur många gånger som helst utan att behöva göra sig någon brådska. Man tar en rabatterad fika ( eller varför inte frukosten med honungsyoghurt som serveras hela dagen ) och ser ut på finlandsbåtar, djurgårdsfärjor, Gamla Stan och Gröna Lund medan man samlar ihop intrycken för att sedan gå tillbaka och njuta av favoritfotona.

Återvänder man till samma utställningar efter en och en halv månad är man inte samma människa längre och ser inte bilderna på samma sätt som förut. Någon har dött och någon har fötts, en ny insikt har man fått, en stor glädje har gjort blicken klar och något annat grumlade den en aning.

Så är det i alla fall för mig och lite, lite visare vandrar jag genom rummen på bottenplanet där Ellen von Unwerth följer sina vackra modeller genom power, action, drama, passion och lust och jag förstår inte vad som fängslade mig under förra besöket. Nu förefaller det bara vara poser och effektsökeri. Antagligen hör jag till helt fel målgrupp.

Christian Tagliavini, däremot, är ännu mera på fullt allvar. Det är också iscensatt fotografi, alltså långt från ögonblicksbilder och reportage. Alla foton är noggrant komponerade, välregisserade tablåer uppbyggda i studios. Modellerna har inte munnarna vidöppna eller kråmar sig behagsjukt på motorcyklar som på utställningen därnere. De sitter stelt uppsträckta och glor stint in i kameran som man gjorde på den tiden då kanonfotograferna brände av sina blixtar. Eller tittar bort.

Schweizaren Tagliavini föddes 1971 och växte upp i norra Italien bland mycket italienskt renässansmåleri att inspireras av. Det är utgångspunkten för hans sju stora fotoserier och sedan har han i dem också integrerat franskt artonhundratalsfotografi. Det speciella med Tagliavini, som också är tecknare och grafisk designer, är att han tillverkar all rekvisita och alla kläder själv mest i papper, men på senare år har han också använt sig av modern digital 3D-teknik. Bilderna blir alltmer detaljerade och raffinerade.

Det är märkligt att fotografier som så tydligt är pastischer på målningar från många sekler tillbaka kan kännas så samtida. Längs samma väg söker sig det exakta, hantverksskickliga måleriet alltfler just nu ägnar sig åt. Till exempel Alexander Klingspor ute på Waldemarsudde, som dock ibland ibland mystifierar väl mycket.

Jag blir kvar på Fotografiska tills de stänger. Nästan ensam i dunklet, med Tagliavinis tysta slutna gestalter, medan alla andra väljer att vistas ute i ljuset från den intensiva, påträngande kvällssolen.

Vårt eget lilla skatteverk.

Så har man genomgått den årliga skärselden, alltså självdeklarerandet som denna gång blev mödosammare än någonsin för mig. Jag behövde registrera min nya revisor som ombud och försökte göra det på nätet men lyckades inte manövrera mig fram till den förlösande slutpunkten. Någonstans tog det stopp. Det var bara att ställa sig i Skatteverkets telefonkö och vänta in en av 100 handläggare och hon försökte mycket tålmodigt, men förgäves, hjälpa mig fram till samma digitala blankett som jag nyss letat efter. Vi fick ge upp vårt parallella sökande och jag måste vända mig till det blivande ombudet som till slut knäckte nöten genom att utge sig för att vara jag och traggla sig fram till målet. Jag var helt utmattad och kokhet i båda öronen av mobilen efter de tre timmar det tog, väntetiden inräknad. Många hade nog löst det enklare än jag, men min tanke går till alla de som inte har någon att be om hjälp och kanske förlamas av respekt för myndigheter.

Jag gläds i alla fall åt det vänliga bemötandet på Skatteverket och är nog inte den ende som märkt att man där under senaste åren visat en mycket välvilligare inställning än någonsin innan. Socialreportern Kristina Mattson har kartlagt vägen dit i ” Välfärdsfabriken “, utgiven 2014. Hon skriver att vändpunkten kom 1976 då två av verkets revisorer klev in på Dramaten och tvingade med sig Ingmar Bergman, misstänkt för skattebrott. Det blev en tankeställare och man insåg att en sådan osmidighet bara leder till ställningskrig mellan Skatteverket och hyggliga människor som känner sig misstänkliggjorda.

Nu startade en varsam omorganisering som började med att lokala skattekontor avskaffades och allt i stället samlades under en central myndighet. Det gjorde att alla regler tolkades lika över hela landet och därmed alla skattepliktiga behandlades likvärdigt. Handläggarnas uppgift blev att hjälpa och vägleda alla oss som nu inte skulle ses som latenta skattesmitare utan som medborgare som vill göra rätt för sig.

Kanske låter det som en skönmålning av Skatteverket men poängen är att man kan se en förändring i demokratisk riktning i attityden hos en myndighet som faktiskt har kolossala maktbefogenheter. Om man är missnöjd som kund med en butik kan man ju gå till en annan, men man kan inte välja ett annat skatteverk. Och då är det viktigt att det enda skatteverk vi har ser oss som medborgare med rätt att ställa krav. Det är ju vi som är dess uppdragsgivare.

Men hur snälla de än är på Skatteverket kan de inte hjälpa att det finns massor av människor runt om i riket som inte hänger med i digitaliseringen och inte utan hjälp kan bestämma ens en läkartid eller en biobiljett. De har inte blivit tillfrågade om de vill ha den utvecklingen och de kan inte heller protestera mot den eftersom eftersom den inte är en myndighet att påverka. Kunskapsskillnaderna har skapat ett nytt sorts klassamhälle och det är också ett problem för demokratin.

Om Lena, själen och allt det andra.

Fenomenet Lena Andersson står jag hopplöst kluven inför. Eftersom hon, liksom GW Persson, anses som en odiskutabel auktoritet inom alla områden hon ger sig in på är hon omöjlig att komma undan. Det är i och för sig inte konstigare än att ledarskribenter uttalar sig om allt mellan himmel och jord, men få av dem får ett sådant inflytande.

För den som ser det själsliga som ett slags infrastruktur betjänande kontakten med levande, döda och sig själv är det svårsmält att hon slår fast att själen överhuvudtaget inte finns eftersom den inte går att vetenskapligt bevisa. Men det hindrar inte att hon är en av de skarpsinnigaste tänkarna i vår lilla del av världen och att hon kan prata förnuftigt i radio om kärlek och andra saker som också är svåra att fastnagla.

I dagens DN påpekar hon att Svenska Akademin är utsatt för ett offentligt drev anfört av personer som skadeglatt avhånar allt de uppfattar som intellektuellt snobberi utan att fatta vilka konsekvenser det får för vår dyrbara yttrandefrihet. Och vi är nog många som självgott sett oss som fyndigt ironiska när vi uttalat oss om Horace och de andra. ” Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen” är hans erfarenhet. Självrannsakande måste man konstatera att det försmädliga småleendet också kan ha förödande verkan.

Lena Andersson försvarar klassens primus, den som vill något mer och för detta föraktas och kallas bildningssnobb. Det vill jag också göra och därför passar jag på att citera mig själv från ett annat sammanhang på nätet. Frågan gäller vem som står för det värsta snobberiet.

” Är det den som i vördnad underkastar sig någonting större, en idé, en konstnärlig eller intellektuell disciplin (förhoppningsvis utan att på vägen förlora sin ödmjukhet ) ? Eller är det den som vill riva ner det han inte tycker om eller begriper därför att det absolut inte får finnas något som är större, finare eller mer komplicerat än än han själv ?”

Så roligt att hänvisa till sig själv, ge sig hän i en egocentrisk rundgång ! Lena Andersson gör sig inte skyldig till det. Hon håller sig till saken, sorterar bort det som stör den centrala tankegången. Därför nämner hon inte det som orsakat Akademins kris: vänskapskorruptionen, de ekonomiska tvivelaktigheterna. Men om man anser att sådant är ovidkommande ger man inte en sann bild av klassens primus. Han kommer att framstå som någon som står över allt som formar resten av klassen.