Obehagliga bilder.

Grafikern Franco Leidi ( 1933 – 2008 ) berättade i en bok, där hans kopparstick presenterades, att i början flöt det ur hans penna teckningar som berörde honom så illa att han smög undan dem i en skrivbordslåda. Så småningom förstod han att obehaget, skammen och förvirringen de väckte vitaliserade hans arbete och att det var deras väg han borde gå. Därefter skildrade de centrala bilderna i hans livsverk ett rum där han stämt möte med sig själv och sitt innersta. Ett trångt rum där människor utsätter varandra för märkliga, hemmagjorda, pinoredskap.

Leidi kom att leva halva sitt liv i Sverige, men växte upp i Italien under krigsåren. När flyglarmen gick uppstod kaos i familjen. Modern grabbade tag i väskan, färdigpackad med värdesaker, och ville att de alla skulle sätta sig i säkerhet. Fadern, däremot, ställde sig utmanande och oskyddad vid fönstret och hånade alla försök att fly. Och sonen Franco vacklade mellan rädslan att dödas av bomberna och en vilja att visa sig som en lika dödsföraktande man som sin far. Denna patriarkala, fascistoida makt och dess förakt för svaghet och modersomsorg var obehaget som först gömdes i skrivbordslådan och sedan sipprade in i det slutna rummet.

” Fångst” , bilden ovan, visar tydligt detta grundtema. Leidis första tanke var att korrigera kvinnans blick, ” utplåna hennes ögon med sin slöja av fuktig matthet “, men den pedantiske mannen, som tvingar på henne de mystiska föremålen, höll honom tillbaka. Naturen förstummas då den sätts på sträckbänken, menade han. En dyster slutsats som Ledi kom att upprepa gång på gång. Kopparstickets exakta, graverade linje som aldrig sväller ut förstärker kylan och sakligheten, men gör också figurerna tunna och sköra och möjliga att känna ömhet för.

Råa tuschteckningar tjänade som förstudier till Leidis grafik, men det finns också mängder av sådana som inte har något annat syfte än sitt eget. Den här nedan kallas ” Tråden ” och där läser jag in ett självporträtt ( för det var ungefär så han såg ut ) i mannen som så foglig, förstummad, verkar finna sig i att få sina armar paketerade och bli placerad på ett oangenämt sätt. De konstiga pinalerna är en hinderbana, en labyrint att ta sig igenom. ” Problemet är för mig inte så mycket att ta mig ur labyrinten som att ta mig in i den så djupt som möjligt “, sade Leidi. Han ville framkalla dess outhärdlighet och därigenom få medmänniskan att ta upp kampen mot den och mot sig själv.

Jag har hållit mig till vad Leidi själv skrivit och han har skrivit mycket mer, invecklade och kryptiska analyser som jag inte begriper och som man nog inte heller behöver begripa för att kunna ta till sig bilderna. Från början, under sin italienska tid, tänkte han bli sociologisk forskare men valde i stället att som konstnär ” kunna sänka sig ner i sig själv, under förutsättning att han komprometterade sig,” undersökte sina dunkla drifter. Men vetenskapsmannens vilja att teoretisera och krav på kontroll och förnuftig distans fanns kvar.

Impulsen att censurera sig har nog varje seriöst arbetande konstnär att förhålla sig till. Har man lyckats få någon att intressera sig för det man gör vill man inte genast stöta bort den genom att presentera pinsamheter eller osorterade scener ur sitt undermedvetna. Då rubbar man den offentliga bild av sig själv som man vill visa upp för att bli omtyckt och respekterad. Men det är just det man bör göra.

 

Ministrar.

I vår bokhylla fanns juristen och överståthållaren Torsten Nothins ” Från Branting till Erlander”, utgiven 1955, en tjock volym med det första namnet i titeln klarrött och det andra becksvart. Jag begrep aldrig varför dessa memoarer hamnat hos mina föräldrar som alltid röstade borgerligt, min mor var till och med aktiv högerpolitiker. Nu har jag läst den, för första gången ordentligt, i hopp om att få en förklaring.

Nothin satt med i alla socialdemokratiska regeringar fram till andra världskriget med början alltså hos Hjalmar Branting. Denne hade högborgerlig bakgrund med ämbetsmän i släkten och var en studerad karl. Sin finansminister hämtade han så långt ner i folkdjupet man kan komma: Fredrik Vilhelm Thorsson, en skomakare och agitator som tidigt blivit föräldralös och “sockenbarn”, alltså såld på barnauktion. Nothin menade att Branting (bortsett från detta val av medarbetare) kunde bedöma människor, men inte den enskilda människan. Hans omgivning måste skydda honom mot de som ville tränga sig på och utnyttja honom. Thorsson, däremot, hade en mera praktisk människokunskap. De dog båda 1925.

1932 övertog ett nytt radarpar de tyngsta regeringsposterna. Statsministern Per Albin Hansson var son till en murare och en tjänsteflicka. Finansministern Ernst Wigforss kom från ett frireligiöst hantverkarhem och blev docent i nordiska språk vid Lunds universitet. När Hansson hastigt avled var Gustav Möller tänkt att efterträda. Han kom från arbetarklassen och hade som socialminister blivit den som främst förknippas med bygget av den solidariska välfärdsstaten. Nothin skrev att Möller ville göra det bättre för dem som hade det sämre medan Wigforss ville göra det sämre för dem som hade det bättre. I den tillspetsade formuleringen finns förklaringen till att Nothin blev besviken på socialdemokratins utveckling under tiden närmast efter kriget och lämnade partiet. Boken avslutas med en bister kritik av politiken under Erlander, med Wigforss och sedan den skånske bondsonen Per Edvin Sköld som finansministrar det första decenniet. Nothin menade att de övergav folkhemsbyggarnas grundsyn som utgår från de sämst ställdas behov och det var framförallt skattefrågorna han sköt in sig på. Därigenom får jag också svaret på min privata fråga. Kritiken mot socialdemokratin välkomnades av mina föräldrar, som också månade om de svaga även om de hade andra tankar om hur det skulle gå till.

Så långt Torsten Nothin. Hans minnen leder mig in på en annan tankegång. Det finns nämligen ett mönster i ministerväxlingarna. Den ena av de två posterna innehas alltid av en akademiskt skolad politiker och den andra av en mera typisk representant för arbetarklassen. Så har det konsekvent växlat och antingen är det en medveten strategi eller också en naturlig följd av partimedlemmarnas klassmässiga fördelning. Se bara hur det fortsatt. Ny statsminister efter Per Albin Hansson blev inte Möller, utan Tage Erlander, lundaakademiker liksom Wigforss. Den finansminister som längst biträdde Erlander under hans många regeringsår var Gunnar Sträng, statarbarn och lantarbetare. Olof Palme, som kom från överklassen och hade gått på internatskola, fick vid sin sida Kjell Olof Feldt, välutbildad men dock med arbetarklassbakgrund och lämpad att påminna visionären Palme om en vardagsverklighet som denne inte hade en aaaning om ( enligt Hasse Alfredsson ).

Under decennierna därefter har mönstret inte varit lika tydligt men nu verkar socialdemokraterna återgå till den hedervärda gamla traditionen. Statsministern Stefan Löfven är klockren arbetare och fackförbundskämpe och finansministern Magdalena Andersson kommer från en akademikerfamilj och är utbildad ekonom. Kanske finns i en sådan kombination fortfarande nycklarna till ett bra samarbete. Precis som när man kompletterar varandra i ett äktenskap.

 

Viskningar och vrål.

Den vrålande mannen är tillbaka. Ungefär en gång i månaden hör jag honom någonstans på trakten. De andra nätterna kanske han stör medborgarnas sömn i en annan stadsdel. Nu dyker han upp på sin cykel redan när jag kommer med min fullastade vagn till första porten. Han kretsar runt en stund och är sen plötsligt borta.

En gång vräkte han omkull vagnen medan jag var upptagen en längre stund ett stycke därifrån. När jag kom tillbaka stod han på andra sidan gatan och skrek åt mig, eller åt något som bara existerade inne i hans huvud. Av någon anledning tror jag att han är ofarlig, men man kan ju inte veta något säkert om det. Så jag svarade honom inte eller frågade vad fan det där skulle vara bra för, som jag skulle gjort om några ungdomar jäklats med mig. När det gäller dem brukar jag avreagera mig med att tänka elaka tankar om att de hämnas på tidningarna för att de inte förmår läsa en hel artikel och begripa den.

Jag betraktade förödelsen. Han hade gjort sig besvär med att sprida ut allt över trottoaren. Själva vagnen var lätt, en låda av tunna masonitskivor bara. Det som vägde något var den sammantagna mängden morgontidningar, nu i en enda röra med Hemmets Journal och andra trycksaker som färgklickar här och var. Vagnen låg upp och ner, som ett dött djur med magen i vädret, det sista livstecknet var att hjulen fortfarande snurrade. Nu såg jag alla tidningarna i en annan massverkan än när de låg sammanknutna i buntar eller prydligt staplade var för sig i vagnens tre fack. Hekatomber av rubriker, välformulerade artiklar, rappa åsikter, skitprat, förnöjsamma ord och på framsidorna en person som hade sina förståndiga saker att säga. Och en människa stod alltså vid sidan av och råskällde obegripligheter hämtade från ett ordförråd som bara var en bråkdel av det man använde sig av i tidningarna. Det tog en bra stund för mig att lasta om vagnen.

Den här natten ställer han inte till något. Klockan passerar fem och inte heller de vanliga nattvandrarna syns längre. Jag når i tystnaden äntligen den sista porten och observerar att på marken ligger ett pappersark med något dussin snyggt tryckta rader.

Det är en dikt, skriven så att det lika gärna kan kallas ett prosastycke. Eftersom papperet rivits ur ett spiralblock har det inte passerat en skrivare utan författaren är gammalmodig nog att använda skrivmaskin.

” Jag hatar förfrysningen av fingrarna när man

tänder första cigaretten en vintermorgon. En sån

där endast lättnaden i kroppen existerar

och den tystnad, som bara finns i städer

när allt fallit i dvala bland snöflingorna “

Jag föreställer mig att den som skrivit detta har lånat skrivmaskinen på ett bibliotek och inte intagit sin frukost hemma i värmen utan stelfrusen stapplat ut ur en port efter att ha tillbringat natten där. Som de jag ibland kliver över och ger en tidning för att det är det enda jag kan göra för dem. Om de vill ha den. Han, eller hon, vrålar inte utan viskar, eller kanske väser, mellan hackande tänder. Men det är i alla fall någon som har ett språk, ett eget språk, för på baksidan finns ännu en känslig dikt, om barn som ” trotsigt vägrar acceptera den verklighet de föddes till… de sitter fast i sin väntan på något, som gått dem förbi “. Jag avlägsnar mig med min tomma vagn.

 

 

 

 

Trollkarlens barn.

Enligt min erfarenhet är det förträffligt att växa upp som småsyskon, befriad från de ambitioner föräldrar belastar sina förstfödda med. Min far hade, som mellanbroder, en annan utgångspunkt i livet. I det gamla bondesamhället var regeln att äldste sonen övertog gården och i ansvaret som ärvdes ingick att stå ut med att ha förra generationen sittande kvar på undantaget hos sig. Lillebror var friare att själv välja levnadsbana och mellan de två klämdes mellansonen som en sorts reserv i fall den äldre skulle falla ifrån.

Om man vid läsningen av Tillmann Lahmes digra ” Familjen Mann ” vill hålla styrfart under de ständiga växlingarna fram och tillbaka mellan åtta familjemedlemmars vardagsliv år efter år hjälper det att spana efter sådana syskonroller.

Thomas Mann ( 1875 – 1955 ) fann i den praktiska Katia en optimal hustru åt sitt självupptagna författargeni. Hon skötte all marktjänst, såg till att han först och främst fick arbetsro och födde honom sex barn. De var fördelade parvis i tre grupper med några års mellanrum och varje par bestod av en pojke och en flicka. Alltså ett perfekt åskådningsmaterial för den som spekulerar i hur man, alltefter kön, påverkas av var någonstans i en syskonskara man råkat hamna. Det går förstås inte att dra säkra slutsatser, i alla fall inte när det gäller så stökiga personer som de här, med sexuella böjelser åt olika håll, drogproblem eller märkliga personlighetsdrag. Och inte blev familjen mer ordinär och välordnad när den av nazisterna tvingades i exil.

Erika och Klaus, som stod varandra nära i en incestuös bindning, var äldst och de som främst och med blandad framgång förde den litterära familjetraditionen vidare. Klaus sökte förgäves skaffa sig en egen position på samma nivå som fadern, den beundrade Trollkarlen, men gjorde i alla fall fina insatser genom att lyfta fram emigrantförfattare i tidskriftsprojekt som dock alla till slut strandade. Den driftiga och orädda Erika avslutade en omväxlande livsbana, som bland annat skådespelare och antifascistisk skribent och föreläsare, med att bli sekreterare åt fadern, förvaltare av hans litterära arv.

Yngsta dottern Elisabeth, som med tiden blev en känd miljökämpe, valde gärna män ur den äldre generationen till livskamrater och man misstänker ju att det hade samband med att hon var pappas älsklingsbarn. Lillebror Michael, konsertviolinist och musikteoretiker, var lika bortskämd som de andra och tiggde liksom de ständigt pengar av föräldrarna. Men han var den som skämdes minst för det och Katia, familjens finansminister, bistod sin favoritson hela hans liv.

Och så har vi mellansyskonen, de som får dras med de inte så tydligt uttalade kraven. Monica råkade bli det värsta man kunde tänka sig i familjen Mann: en medelmåtta. Troligen ville hon bara vara en helt vanlig människa, som spelade piano ibland och skrev lite när det föll henne in, vilket av de andra sågs som lättja och obegåvning. Hon kämpade för att bli accepterad och blev olycklig och besvärlig. Golo, slutligen, var den ende i familjen som ville leva ett konventionellt borgerligt liv och den ende som vågade sig på ett kroppsarbete, några veckor nere i en gruva. Han fann sin egen väg som historiker med stora kunskaper om den utveckling i Tyskland som styrt familjens öde. Där riskerade han inte att hamna i skuggan av fadern som var politiskt naiv trots alla välformulerade offentliga uttalanden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Xet.

Den här tuschteckningen kan man just nu bläddra fram i Auktionsverkets onlineauktion. Den är gjord av Sven Xet Erixon och föreställer sjuksköterskan Elsa Brändström, känd för humanitär verksamhet i ryska fångläger under första världskriget och därför kallad “Sibiriens ängel “. Här sitter hon i slutet av sitt liv 1944, under nästa världskrig, på en perrong med allt sitt bagage och läser en bok i väntan på tåget. Jag vet inget om sambandet mellan henne och Xet, gissar att han råkat se legendaren när han själv var på resa och bestämt sig för att fånga henne i en snabb reportageteckning.

Man ser ju olika saker i en bild och jag kan inte låta bli att läsa in något helt annat än konstnären avsett. För mig ser perrongen ut som en bowlingbana och föremålen i fonden, som väl ska föreställa säckar, blir käglor. De är visserligen oordnat uppställda, men de som har helt uttecknade konturer är tio till antalet, lika många som bowlingkäglor ska vara. Xet får väl skylla sig själv att man kan associera åt det här hållet, det hade lätt undvikits om han gett sig tid att utarbeta säckarna ordentligt. Men hans, eller hennes, tåg kanske precis rullade in så att han inte hann med det.

Målaren Xet ( 1899 – 1970 ) skulle säkert inte uppskattat denna reflexion, som ju kan ses som en nedvärdering av hans skicklighet. Antagligen hade han fått ett raseriutbrott. Hustrun Bojan berättade i sin biografi över hans unga år att hans humör var hetsigt. En nedlåtande recension av honom själv eller någon av hans konstnärskamrater ledde till ilskna brev, i vreden så otydligt skrivna att adressaterna inte kunde läsa invektiven. Och tur var det för han ångrade alltid sina utbrott.

Lika eruptiv var hans konst. Det är nog inte så fel att använda en hastig teckning med både löst antydda och genomarbetade inslag som utgångspunkt om man, lika hastigt, vill sammanfatta hans gärning. Ungefär där, mitt i seklet, stod han och skildrade snabbt i grova drag moderniteten i form av krig, industrier, framrusande tåg, bilar och mitt i allt den lilla människan som försökte hänga med och förstå. Genom att, som Elsa Brändström, läsa i en bok. Eller som när människorna i en av hans mest återgivna bilder, så påverkade att de fysiskt förvrides, reagerade på löpsedlar om världshändelserna.

Och mitt i all våldsamhet: ömheten. Han skildrade lika gärna sin avgudade Bojan och barnen och vardagslivet. Med tiden fick han också många uppdrag att göra scenografier till stora teateruppsättningar. Det var säkert utvecklande för den egensinnige att underordna sig i sådana sammanhang.

Teckningen ligger ute på nätet ett par dagar till och just nu är den uppe i 300 kronor. Utropspriset är 2.000 och det blir väl ungefär där den landar. Kanske köpes den av en bowlingspelare. Och varför skulle man inte närma sig konst den vägen. Det kan mycket väl finnas en själsfrändskap mellan den dynamiske Xet och den som dundrar in ett klot bland prydligt resta käglor.