Om lånebibliotek.

Visst händer det att jag lånar böcker, men vissa vackra exemplar måste man äga. På den vårliga rean hos Antikvariat August roffar jag åt mig dessa två, och sätter mig genast att läsa den översta på kafé. En av essäerna, skriven av historikern Carin Bergström, råkar handla om just lånebibliotek.

Sådana fanns faktiskt i huvudstaden redan under frihetstiden. Efter mönster från utlandet inrättades det första 1757 av bokhandlaren Lars Salvius. Först 1784 öppnades två till, det ena av hans kollega Magnus Swederus och det andra av kantorn Fredrik August Cleve. 1793 tillkom ytterligare ett genom hovlakejen Carl Conrad Behn och sedan tre till under resten av seklet.

Bibliotekariernas sociala ställning är av intresse. Det rörde sig nämligen inte om lånebibliotek i vår moderna mening, man tog betalt för att låna ut böcker. För de etablerade bokhandlarna var det en sidohantering och för de andra ett sätt att få en nödvändig extrainkomst. Svårast att hävda sig i konkurrensen hade hovlakejen Behn som inte hade den bildning som krävdes och måste hålla sig till att hyra ut triviallitteratur.

Mot en årsavgift på 4 riksdaler fick man låna så mycket man ville, men bara en bok åt gången. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar det mer än 1.000 kronor så det var förstås bara folk ur de högre samhällsklasserna, främst ämbetsmän, som lånade böcker och än så länge mest vetenskaplig litteratur.

I takt med befolkningens ökande läskunnighet tilltog efterfrågan på romaner och enklare läsning och lånebiblioteken anpassade sig efter det. När Cleves änka Cecilia övertog sin mans rörelse gjorde hon om den till ett rent underhållningsbibliotek och under 1800-talet blev i stort sett all biblioteksverksamhet en kvinnlig angelägenhet, där kunde de utan utbildning få en social roll. Men ännu sågs det inte som ett yrke eller blev en heltidssyssla.

Vill man uppleva ett tidigt bibliotek av modernare folkbildningssort kan man följa mitt exempel och åka genom jämtlandsskogarna till det lilla samhället Kluk. Där, mittemot handelsboden, ligger fortfarande det bibliotek som nykterhetsrörelsen startade 1907. Då köpte man för sextiofem kronor och trettiofem öre in nitton volymer. Strindbergs svenska öden och äfventyr. Kapten Grants barn. Jack London. Berta von Suttners Ned med vapnen. Gustaf Fröding och Hagar Olsson. För att nämna något av det man läste i hemmen och under raster i arbetet vid sågverk och ugnar.

Nykterhetslogens protokoll finns bevarade och där kan man se hur viktig kulturen ansågs vara ” Är romanläsning skadlig eller kan den i viss mån verka bildande? ” Den frågan ställdes och besvarades.

” Hvad skola vi göra för att i sanning fylla vår höga uppgift att vara människa ? ” löd en annan fråga. Den bordlades till nästa möte och infördes som paragraf sju. Det krävdes tid och allvarlig begrundan att reda ut den saken. Idag skulle denna berättigade fråga inte tas till protokollet någonstans. Frågeställaren hade väl för säkerhets skull spärrats in. Tiderna ändras.

 

Bara en liten karamell.

När tåget sätter sig i rörelse vid Slussen rullar en gul borttappad karamell snabbt över golvet. Tre personer observerar den. En dam som just klivit på med stora bruna kassar från IKEA småler åt mitt håll. En ung man tittar upp och återvänder genast till att med slutna ögon lyssna på något i sina hörlurar. Och så är det jag som försöker följa Peter Handkes vindlande ordmassor i ” Tankar om den lyckade dagen ”. I Gamla Stan sitter några duvor på ett räcke ovan perrongens frusna människor. Kanske är de änglar som försöker komma underfund med oss. Idag är det mazarinens dag, och ändå en dag lik andra.

En lyckad dag kan vara dagen man äntligen får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, dagen då man möter sitt livs kärlek eller helt enkelt en dag då både vädret och middagen klaffar perfekt. Men Handke är ute efter något annat. Inte dagen då livet förändras, tar en ny riktning, dagen då maten var utsöktare än någonsin, utan dagen man stannar till inför något plötsligt, en liten skiftning. Då man ett ögonblick är så fullkomligt närvarande i något man uppfattar med sina sinnen att det präglar hela dagen och kanske mer än så. Man ser en katt, känner plötsligt hur en blyertspenna luktar, stannar till för att lyssna på en melodislinga eller känner oväntad värme av några ord i ett samtal med en främmande människa. En gång stod jag betagen av hur kvällssolen lyste upp en husgavel på Klostergatan i Lund och tänkte att detta ska jag minnas i morgon och hela livet. Det finns många fler dimensioner i Handkes text, som han kallar ” En vinterdagdröm ”, men jag tror att sådana upplevelser är kärnan i den.

Peter Handke, född 1942 i Österrike, nämndes förr som nobelpriskandidat men nu tycks hans stjärna ha dalat ett stycke efter opassande uttalanden i något politiskt sammanhang, jag minns inte vilket. Det är också han som, tillsammans med filmens regissör Wim Wenders, skrivit manuskriptet till ” Himmel över Berlin ” och där känner man igen det poetiska omständliga språket med alla upprepningar och återtagandet av tankegångar med bara ytterligare förstärkande exempel, försöken att formulera sådant som inte kan formuleras.

Filmens änglar vandrar runt bland berlinarna, lutar sig över dem och lyssnar till deras tankar och de hör monologer, aldrig dialoger. På det viset lär änglarna känna människornas ensamhet, men inte deras gemenskap. De noterar, och för till och med bok över, vad människor gläds åt, men kan inte känna vad de känner när de är ensamma eller med andra. En av änglarna stiger ner, blir en människa med förmåga att älska och att glädjas åt små saker, åt sådant som gör en dag lyckad. Kanske en gul karamell.

Förlorade generationer.

Den kunnige journalisten Åke Lundqvist har just kastat fram sin ” Krigets sorgebarn, om 1920-talets europeiska idéromaner ” på bokhandelsdiskarna och det tackar vi för. Om det någonsin behövs exempel på hur man litterärt bearbetar ett för mänskligheten gemensamt trauma är det nu. Den diktargeneration Lundqvist presenterar hade något drygt decennium på sig att uttrycka sina reaktioner på första världskrigets fasor innan nästa vansinne bröt fram. Vi, däremot, måste reagera innan katastrofen är ett faktum, åtminstone konstnärligt om man inte har något annat att bidraga med. Lovorden boken fick i gårdagens Understreckare lockade mig att rusa till bokhandeln.

Lundqvist inriktar sig främst på tyska och franska författare, de som hade kriget närmast inpå knutarna. Med krigets sorgebarn menar han de som inte deltog i krigshändelserna eller ens skrev om dem. Det var de som på sitt avstånd uttryckte sin sorg, sin förtvivlan.

Efter första världskriget märktes bland de intellektuella en misstro mot det västerländska samhället där krigets destruktivitet och industrialismens utarmande av människorna förutsätter varandra. Ingen Gud fanns att tro på och vad var moral. Man ville nu lära av österlandet och tidigare civilisationer, därifrån skulle fredstanken hämta näring.

Herman Hesse konstaterade att bitterhet och frustration ( Tyskland förödmjukat genom ett obetalbart krigsskadestånd ) gjorde människor redo att kasta sig in i vilka vansinnigheter som helst. Han vädjade till sina landsmän att acceptera sin roll som förlorare och ta lärdom av det, bygga fred och mellanfolkligt samarbete. André Gide närmade sig från sitt franska håll, med ett inslag av tyskhat, och menade att Frankrike borde vara moget att axla segrarens ansvar för förloraren. Thomas Mann, som vaknat upp ur sin gamla chauvinism, välsignade dessa tankar och hoppades på ett gemensamt europeiskt fredsarbete. Så förde de intellektuella debatten på tjugotalet, på ett humanistiskt välvilligt plan över vardagligheterna. Ännu ingenting som kunde ge konkreta resultat.

Samtidigt påpekade Sigmund Freud att kriget var en massrörelse och att massans rörelse sätts igång av samma gemensamhetslängtan som uttrycks i kärleken. Masspsykosen slår blint och även pacifister kunde dras med i krigsyran 1914. De totalitära rörelserna kom snart att utnyttja detta.

Den tvivlande katoliken André Gide klev ner från visionerna för att gestalta den lilla människans hemlöshet i en efterkrigsvärld där det var svårt att tro på Gud. Själv var han lika kluven och villrådig och försökte parallellt med sina religiösa kriser leva som homosexuell utan att stöta sig med den konventionella moralen. Och kriget förstärkte kaoset. I romanen “Falskmyntarna “skildrade han det, men på intellektuellt avstånd. Huvudpersonen Edouard, författare som Gide själv, såg tingens yta utan inlevelse, iakttog sig själv som om det varit någon annan han såg. Han hade ju frihet att manipulera sin egna diktade gestalter, men snart började han manipulera också sin omgivning. Slutsatsen blev, om jag förstått det rätt, pessimistisk: konsten är ingen räddning, den kan förfalskas och faller samman precis som alla andra värden.

Den förlorarens underkastelse som Herman Hesse förväntade sig av tyska folket krävde han också av sig själv. Han var länge en ständigt självrannsakande människa som sökte försoning , men de politiska realiteterna trängde sig på och snart handlade hans texter bara om tillståndet i den bankrutta Weimarrepubliken. Personligen tappade han fotfästet lika fullständigt som André Gidés fiktive författarfigur och gav sig hän åt det dekadenta nattlivet, en god research inför “Stäppvargen ” . Denna romans huvudperson Harry Haller ser sig som kluven i två, varg och människa , men helandet han söker under sin infernovandring genom nattklubbarna inträffar aldrig. I stället dödar han sin hälft, sin anima. De kulturvärden Haller, och Hesse, hållit högt har svikits. Men det kan göra detsamma, jazzmusik och marijuana duger lika bra. Människan går ju ändå sönder och under.

Thomas Mann ville inte släppa de tyskorienterade kulturvärdena, “en 1800-talskultur av högsta humana bildning , sprungen ur en nationell anda av romantik och pessimism, själsdjup, myt och religion, musik mer än litteratur, känsla, begär och drifter mer än förnuft. ” Så sammanfattar Lundqvist det. Motsatsen var för Mann den förnuftiga franska ” civilisationen ” och demokratin. Enligt honom handlade kriget om att försvara de gamla tyska värdena mot denna politiska korrekthet. Första världskriget förvandlade dem till ett vaxkabinett men Mann såg dem som en fristad för hans egen irrationalitet, dödslängtan och hemliga böjelser, det som fick hans litteratur att växa.

Men när kriget var slut tvingades han tänka om, modifiera sina åsikter och erkänna att demokratin är det enda man har att hålla sig till när nazismen anas. Och då förändrades också ” Bergtagen”, den stora idéromanen han länge arbetat på. Huvudpersonen Hans Castorp kom, före kriget, till sanatoriet i Davos utan att vara lungsjuk, men stannade och uppslukades av bildade medpatienters diskussioner som i grunden handlade om vad en människa och mänsklig värdighet är. Han nådde fram till insikten att människan “för kärlekens och godhetens skull inte får låta döden få makt över hennes tankar ” och det är ju motsatsen till Manns egen undergångslängtan ( som väl också är krigets grunddrift ? ) . Men det var en tanke som genast försvann i bokens oändliga ordmassor. Så vad är en människa ? Antagligen någon som inte kan hålla kvar denna enkla insikt utan fortsätter att virvla runt bland moderna förlustelser som en Harry Haller, styrd av sin dödsdrift. Och Hans Castorp återvände till livet bortom sanatoriet , lagom för att bli kanonmat.

Andre Malraux vände upp och ner på begreppen. Enligt honom är Guds död en befrielse, människan hämmas inte längre av vanföreställningar och kan träda fram handlingskraftig. Han var för ung för att känna sig ansvarig, medskyldig till kriget, medan Mann, Gide och Hesse hade drabbats av det när de redan formats som människor och författare. Malraux sysselsatte sig också med människans värdighet, men nu handlade det om en sekulariserad varelse som ska kompenseras för att hon inte längre är Guds avbild. Och han sökte svaret i sin verksamhet som fransk intellektuell ständigt utforskande världen, särskilt Asien. Och det han, själv politisk aktivist, tyckte sig se var att känslan av utvaldhet som kristendomen erbjöd ersatts av revolutionär hängivenhet. I första världskriget förlorade människan sin värdighet och livet sin mening. Nu kunde hon återfå båda genom att delta i revolutioner och heroiskt möta nederlaget och döden. I romanen ” Människans lott ” som handlar om ett kommunistiskt uppror i Shanghai 1925, ska revoltledaren Kyo avrättas men förekommer bödlarna genom att bita av en cyankaliumtablett. Han tar själv makten över sin död och återfår värdigheten, trots Guds frånvaro.

Virginia Wolff hade slagfälten på tryggt avstånd från den brittiska ön, men ändå kände hon halvvägs in på tjugotalet att kriget dröjde sig kvar som en olustkänsla. Den mörka skuggan faller också över hennes ” Mrs Dalloway ” en överklassdam som en solig sommardag ägnar sig åt att förbereda kvällens fest. Samtidigt tar den före detta soldaten Septimus Ward, svårt traumatiserad av kriget, livet av sig. Självmordet blir ett samtalsämne på Mrs Dalloways fest. Hon berörs djupt av tragedin, känner kroppsligt påtagligt att det likaväl kunde varit hon som dött. Varpå hon fylls av en intensiv livskänsla. Så präglade efterverkningarna av kriget även de som stått längst ifrån det.

Det här var min personliga tolkning av Lundqvists bok, och han skulle kanske ha en del att invända mot den. Men jag vill fortsätta genom att komplettera med en skildring av en som aktivt deltog i masslakten. Ernest Hemingway var inte soldat men blev som ambulansförare inblandad i stridigheter vid italienska fronten och splitterskadades i båda benen. Han myntade begreppet ” den förlorade generationen ” och till den hörde han själv i högsta grad. I hans novell ” Soldat kommer hem ” återvänder den unge Krebs till Oklahoma några år efter krigets slut. Det var längesedan de första soldaterna kom tillbaka och hyllades som hjältar och nu orkar ingen längre höra på historier om kriget. Krebs fördriver tiden månad efter månad med att titta på de söta flickorna som går förbi i flockar på småstadens gator och han vet att han borde uppvakta någon av dom, men vill inte för det blir bara komplicerat och en massa prat. Han vill inte någonsin mer vara med om någonting som är komplicerat. Hans föräldrar vill att han ska söka jobb men han gör det inte. Under kriget bad han till Gud att han skulle klara sig levande igenom det men nu kan han inte be när hans mamma vill be med honom, för honom. Han vill ingenting överhuvudtaget. En dag kanske han inordnar sig, utan glädje.

Edouard, Harry Haller, Hans Castorp, Kyo, Septimus Ward, Krebs. Förlorade generationer.

Sist i kön.

Hitchcock goes opera ! Bergmans filmer spelas på Dramaten och succén” Shakespeare in love ” har omarbetats för Stadsteaterns scen. Lena Anderssons romaner kan vi se överallt. Och så förstås bokar vi in Karl Bertil Jonssons jul så kan vi gå hem och se den på TV och jämföra…

Det är vad teater alltmer kommit att handla om: dramatiseringar av uppskattade filmer och romaner. Visst blir det bra men, i varje fall för mitt vidkommande, en andrahandsupplevelse där jag klockar av scener jag redan sett och läst. Vem spelar Gunn Wållgren ikväll i Fanny och Alexander ? Är hon lika bra ? Liknar hon henne ? Om inte finns risken att jag kommer att störa mig på det under hela föreställningen. Visst är Henrik Dorsin rolig men den riktiga versionen av Karl Bertil Jonsson ser man ju på TV på julafton. Inte bar sig väl Hugo Rask åt på det viset, det konstaterar jag som sitter bland publiken med ” Otillbörligt närmande” i knät.

Man kan förstås invända att en film eller en roman är ett dugligt pjäsmaterial lika väl som en författares fantasi eller drömmar eller den obearbetade verkligheten själv, men jag tror ändå att teatern förlorar på att alltmer användas till att reproducera andra konstarter, att ställa sig sist i matkön och nöja sig med det som andra konstarter redan tuggat.

Min egen ingång till dramatiken var att jag som teaterovan tonåring inbjöds till ”Vem är rädd för Virginia Woolf ” på Göteborgs stadsteater. Jag var inte mogen att på djupet begripa vad de vuxna bråkade om på scen, men det gjorde ingenting. Det omvälvande för mig var att jag genast sögs in i något som kan kallas teaterns magi. Det är ett begrepp uttjatat intill meningslöshet men här är det helt på sin plats. Teatern var ett magiskt rum där jag i fortsättningen ville vistas så mycket som möjligt. Och den magin fungerar förstås oavsett vilken sorts pjäser som spelas.

Jag anar fantasilöshet och lathet bakom den här sortens val av repertoar, men det allvarligaste är nog konsekvenserna för den inhemska dramatiken. Finns det verkligen författare som vill skriva direkt för scenen när teatrarna hellre väljer den här lätta vägen och det är både ekonomiskt och konstnärligt lönsammare att skriva TVserier som ju är en favoriserad genre ? TV-teatern som en gång gav arbetstillfällen åt dramatiker som Bengt Bratt är nedlagd sedan länge och häromdagen skrev dramaturgen Henrietta Hultén på Facebook att radioteatern också försvinner och ersättes med produktion av underhållande och spännande serier därför att publiken älskar sådant. Var ska den som vill skriva dramatik ta vägen ? Jag är inte så orienterad om de yngre författarna att jag kan slå larm men undrar i alla fall om vi är på väg att förlora en dramatikergeneration.

Gläd mig gärna genom att bevisa att mina fårhågor är överdrivna.

Kakelugnsmordet !

I vindfånget till Hornstulls förträffliga bibliotek finns ett skåp där man kan lämna ifrån sig sånt man läst ut och tycker att medmänniskor bör ta del av. Idag är halva skåpet upptaget av flera decenniers inbundna årgångar av Nordisk Kriminalkrönika och jag överväger att bära hem dem och försäkra mig om mustig, spännande läsning livet ut. Säkert finns det bland alla krönikorna någon om kakelugnsmordet i Stockholm 1962.

Tidningarna skrev det året mycket om hur polisen försökte lösa gåtan med den rike excentriske enstöringen som spårlöst försvunnit. Hans efterlämnade dagboksanteckningar pekade mot bankjuristen som var hans ekonomiske rådgivare. Denne hade slösat bort sina pengar på ett omfattande renoveringsojekt, en herrgård utanför stan, och började förskingra sin klients förmögenhet. Han togs till förhör och erkände att han lurat hem den arme mannen till sin bostad, slagit ihjäl och styckat honom samt eldat upp honom i lägenhetens tre stora kakelugnar. Inälvorna spolade han ner i toaletterna och askan fördelades på soptunnor. Huset revs kort efter mordet vilket han visste skulle ske. Om han inte fått misstankarna om bedrägeri mot sig hade han alltså mycket väl lyckats genomföra det perfekta brottet.

Kriminalteknikerna hade svårt att tro att han ensam kunnat genomföra att först stycka kroppen, bara det ett dagsverke för en styckmästare eller kirurgiskt kunnig, och sedan springa fram och tillbaka mellan kakugnarna och elda upp alla bitarna. Han borde haft en medhjälpare. Man tänkte att han gjort på något annat sätt och åkte därför ut till hans herrgård och grävde efter kroppen men hittade inget. I rekonstruktionen av brottet lyckades man finna en likadan kakelugn och styckade en lagom stor gris att elda upp i den. Slutsatsen blev att han faktiskt kunnat genomföra dådet ensam och man dömde honom till livstidsfängelse. Han skötte sig bra på anstalten, var till och med verksam där som bankman, och blev frigiven efter knappt ett decennium. Men nu är han död så de av oss som besitter både förmögenhet och kakelugn har inte längre honom att frukta.

Med dagens metoder hade man kanske kunnat säkra bevis genom Dna och all möjlig datateknik. Det är överhuvudtaget intressant att följa hur kriminaltekniken utvecklats genom historien. Fram till slutet av artonhundratalet byggde all rättskipning på vittnesbevisning. Redan identifieringen var problematisk. Innan fotografin måste man hålla sig till att fångvaktarna mindes en återfallsförbrytares utseende, vilket var svårt om det inte fanns något speciellt lyte att hänga upp sig på.

Fingeravtryck var en pålitlig metod och det upprättades väldiga register över dem. Polisen i Lyon i Frankrike ställdes dock på fyrtiotalet inför en serie stölder då de inte räckte till. Tjuven hade tagit sig in genom fönster flera våningar upp och lämnat efter sig avtryck där mönstret bestod av enbart vertikala linjer. Till slut förstod man att det måste vara en apa som lämnat dem efter sig. Alla regionens kringresande figurer hämtades till polisstationen där deras apor avtvingades fingeravtryck. Positivhalaren som ägde det skyldiga djuret hade kanske inspirerats av Edgar Alan Poes novell ” Morden på Rue Morgue” . Överhuvudtaget kan man notera en växelverkan mellan verklighet och litteratur. En hel del av Sherlock Holmes metoder kom med tiden att ingå i praktiskt polisarbete.

Man kan få ut mycket av att undersöka blodfläckar. Droppar som faller rakt ner från någon som står stilla bildar runda fläckar med små stänk fördelade runtomkring. Från en person i rörelse kastas de snett mot golvet och får en utdragen form. Faller de femtio centimeter blir de runda och skarpt avgränsade, men från högre höjd får de taggiga kanter som, om höjden ökas, blir finare och tätare. Faller de ännu längre ifrån bildas solstråleliknande stänk.

1938 rånmördades innehavaren av en express- och vedaffär på Sibyllegatan i Stockholm. Man fann honom hopsjunken över sin arbetsbänk och på golvet hade han en blodig yxa stående mellan benen samt en brynsten i en blodpöl. Genast fastställdes att yxan inte varit mordvapnet eftersom skaftet saknade blodstänk riktade från själva yxan. I stället hade det droppat rakt ner på den. Alltså var offret sysselsatt med att sitta där och bryna yxan när han anfölls bakifrån. Blod hade stänkt omkring överallt, men inte på ett begränsat område snett bakom hans plats. Där hade mördaren stått och fått det mesta på sig. När man nu konstaterat att vedhandlaren inte rest sig upp utan lugnt suttit kvar och arbetat kunde man också konstatera att mördaren var någon han varit bekant med ( om han helt enkelt var döv framgår inte. )

Ännu läskigare är historien om syramördaren John George Haigh som med muntert sinne löste upp sina offer i svavelsyra sedan han druckit ett glas av deras blod. De noggranna teknikerna lyckades fälla honom genom att lokalisera äggviteämnen från människor i geggan han lämnat efter sig.

Sådana saker kan man läsa om men kanske inte stå ut med att möta i sin dagliga yrkesverksamhet så jag vill nog inte bli kriminaltekniker i mitt nästa liv. Hoppas bara att det nuvarande inte avslutas genom en insats från personer som yxmördaren på Sibyllegatan, syraentusiasten Haig eller kakelugnsmördaren. Kanske den sistnämnde ändå hade en medhjälpare som fortfarande smyger eller stapplar omkring. En rejäl arbetsinsats kan i alla fall han eller de räkna sig tillgodo. Långt mödosammare än att släpa hem den samlade utgivningen av Nordisk Kriminalkrönika.