Rachel Cusk.

Nu har jag läst den kanadensisk-engelska Rachel Cusks romantrilogi ” Konturer ”, ”Transit” och ” Kudos ” . Författarinnan Faye, nyskild mamma med två söner flyttar till London och böckerna handlar om hennes samtal med de människor hon möter när hennes nya hus renoveras och när hon håller skrivarkurser eller reser iväg på konferenser och festivaler med författarkolleger och förläggare. Hantverkare, högochlångtflygande herrar på flykt från businessklass, egocentriska författare, dessillusionerade yrkeskvinnor och försummade tonåringar, alla berättar de om sina liv för Faye som kan både lyssna och delge skarpsinnigheter.

Man har kallat Cusks böcker en förnyelse av romankonsten, men frågan är om det inte lika gärna skulle kunna vara noveller. Dialogerna och monologerna löper på i en lång kedja, och inga av personerna utom berättaren Faye återkommer i ett nytt sammanhang. De är förbrukade när de återgett sina erfarenheter. Inte heller kan man kalla det dokumentära intervjuer eftersom hon knappast under så kort tidsrymd skulle kunna ha turen att möta en så många människor som alla, utan tomt mellansnack, har så mycket viktigt att meddela. Det är som om de stått på lur och väntat in Faye, laddade med varsin originell och gripande livshistoria som dessutom ger ett nytt perspektiv på det som avhandlats dessförinnan. Varje berättelse innehåller stoff till en roman, så på det sättet kanske Cusk förnyar romankonsten.

Faye själv hinner komma till tals med egna funderingar både under och mellan mötena, men när hon själv äntligen ska intervjuas om sitt författarskap blir det, ironiskt nog, även då så att hon får finna sig i att vara lyssnare när intervjuarna brer ur sig om sig själva.

Egentligen är det ointressant att spekulera om vilken genre man ska peta in de här böckerna i. Crusk ( född 1967 förresten ) har sin konstnärliga frihet att fabulera ihop levnadsöden och hon gör det förbannat bra, med både humor och stilistisk elegans. Jag ställer in de tre snyggt och enhetligt formgivna volymerna i hyllan och läser gärna fler hur många hon än får för sig att skriva.

Provokationer.

I Monthy Pytons klassiska sketch flyter en osannolikt fet man in på restaurang och beställer den ena rätten efter den andra. Till slut förklarar han sig vara tillfreds, men då trugar man på honom en sista liten läckerbit och han rämnar i ett fyrverkeri av inälvor och osmält mat.

Detta kan ses som en metafor för hur en borgerlig publik, också mätt och belåten och trygg med en världsbild i jämvikt, chockeras av ett olämpligt ord från scenen där harmlös underhållning förväntas.

Den bisarre dramatikern Alfred Jarry, patafysikens anfader, lyckades med precis en sådan provokation när hans pjäs ” Kung Ubu ” från 1896 uruppfördes i Paris. Kungen själv, en diktator sedd i skrattspegel, öppnade föreställningen med att vråla: Merdre ! Merde var ju ett vanligt franskt skällsord som inte borde väcka anstöt, men förstärkt med det extra lilla r:et tog det skruv. Det spreds inte just inälvor över salongen, men publiken släppte i alla fall ut allt av bigotteri och pompösa anständighetskänslor den bar inom sig.

1901 ville författaren baron Ernst von Wolzogen introducera den franska kabarèttraditionen, som Jarry ingick i, på sin ” Buntes Theater” vid Alexanderplatz i Berlin. Han hoppades på en Ubueffekt, men var osäker i sin kontakt med den föga aristokratiska publiken. Därför bjöd han in den pålitligt opålitlige poeten Hans Heinz Ewers.

Ewers ( 1871 -1943 ) var välkänd för sin förmåga att ställa till förtret i alla sammanhang han trängde sig in i. En vacker elegant man med emaljöga och ansiktet täckt av mensurärr. Hans mest kända litterära insats var annars romanen ” Alruna “, skriven många år senare. Den bygger på en gammal myt om hur en avrättad lustmördare i dödsögonblicket avger sin säd i marken som befruktas och resultatet blir Alruna. I träsnittet nedan har jag inspirerats att avbilda Ewers tillsammans med en alruna. ( tyvärr vägrar den digitala överheten, av någon egendomlig anledning att publicera just den bilden till den här texten. Den som vill, kan och orkar hittar träsnittet bland alla de andra i boken “Dödsmässa” , utgiven av Malört förlag, på sidan 268. Det fick bli en annan bild, som väl också visar en provokation i stället.)

Inför den för kvällen elegant uppklädda publiken reciterade alltså Ewers sina dikter och strax kom ordet, ”popo”. Det var tysk vardagsslang och betydde ungefär arschle, inte särskilt uppseendeväckande i folkmun men på en teaterscen fick det en annan verkan. Wolzogen fick sin skandal, men det kostade. Ewers lurade av honom halva hans skådespelartrupp till en egen nystartat scen.

1969 gjorde den fria gruppen Pistolteatern i Stockholm en nytolkning av Kung Ubu. De kallade den ” Direktör Ubu ”, alltså med en tydlig adress på provokationen. Men hur skulle man, nu när så många var överens om vilka som stod för utsugningen, lyckas provocera den radikala grupp som utgjorde publik? Lösningen blev att direktören hoppade fram och skrek: Knullfitta !

Jag såg faktiskt denna uppsättning, upprest till huvudstaden på studiebesök och ingående i en stor grupp studenter från institutionen för drama-teater-film vid Lunds universitet. Vi hade redan under en vecka sett all bra teater på repertoaren och satt nu liknöjda och lät det väl valda ordet glida förbi som en replik bland andra. Den laxerande effekten uteblev.

Föreställningen var väl inte så lång att en paus ingick, kanske följdes den av att vi satt kvar och diskuterade med skådespelarna och regissören. Det brukade vi få göra. I alla fall smet jag ut för att lufta mig en stund och då hörde jag någon snyfta i en port bredvid.

Där stod, undangömd i kvällsmörkret, en av mina kurskamrater. En udda person i denna, trots alla våra ansträngningar att vara originella, likformiga församling. Hon var äldre än de flesta av oss och utstrålade bildning och elegans, var välsminkad och hade svärtade korkskruvslockar. Det var otänkbart att hon skulle dra på sig ett par urtvättade jeans.

– Får man verkligen säga vad som helst på en teaterscen ? ! Frågade hon med skälvande stämma.

Jakten på det rätta, förlösande ordet fortsätter. Alltid finns det någon det biter på.

Det underbara garaget.

Berlinarna Ursula Böckler och Georg Graw hyrde ett garage åt sin båt och förstod genast att detta skulle kunna bli ett konstgalleri.Stadsdelsförvaltningen, Bezirksamt Fredrchain-Kreuzberg, stödde idén. Så nu finns alltså en möjlighet för konstnärligt verksamma personer att under en kväll göra vad de vill av ett utrymme på ungefär 3x 5 meter. Besökare strömmar till och möts av att Georg hissat segel på båten som rullats ut på gräsmattan. Man tittar konst och minglar och sen äter de som så vill pizza tillsammans på restaurang i närheten.

En lördag i juni blev det min tur att disponera garaget. Vanligtvis brukar jag hänga min grafik på traditionellt sätt inom glas och ram och i prydliga rader, men att släpa så mycket till Berlin för en kvälls uppvisning vore att ta i. Det gällde alltså tänka på ett annat sätt vilket kändes roligt. Jag tog med mig ett urval torrnålsgravyrer i en mapp och litade på att det skulle lösa sig på plats. Ambitionen var att göra någonting av hela rummet, inte bara väggarna, och att det skulle bli ett konstnärligt möte mellan mig och Berlin.

Mina bilder handlar om passionerade och smärtsamma möten mellan män och kvinnor och jag grupperade dem nu som en berättelse om hur relationer börjar bra men kompliceras och upphör och det slutar med ensamheter ur vilken det kan växa något bra. Nu gällde det alltså att gestalta detta i rummet.

Galleriet låg en lagom promenadväg bort, från Herrmanplatz via Sonneallé och sen längs Pannierstrasse genom nerslitna kvarter. I en buske hittade jag en trasig ljuskrona som kunde hängt i taket hos något av mina kärlekspar och sen rasat i golvet under ett gräl. Utanför en krog låg en cykel som plundrats på ett hjul och någon annanstans en pall med bara tre ben. En stol från Molly och blomster från butik fick balansera upp eländet och häftmassa räckte för att få bilderna på plats.

Aftonen blev lyckad. Det väntade regnet uteblev. Intresserade och intressanta människor kom och jag gjorde många nya bekantskaper. Pizzorna var de största jag sett, goda och billiga. Och jag kan resa hem med ny lust att ställa ut bilder.

Två hedersmän.

Den amerikanske poeten Walt Whitman uppmärksammas just nu på kultursidorna därför att han skulle fyllt 200 i år om han fått leva. Men det fick han inte, han dog redan vid 72 års ålder. Stålfarfar däremot lyckades bli 101 år. En prestation om man tycker att meningen med livet är att det ska bli så långt som möjligt.

Som gammal var Whitman ganska lik Stålfarfar, åtminstone när det gällde det stora vita skägget. Och just skägg var något som båda herrarna räknade till livets glädjeämnen. För Whitman hörde det liksom erotiken, det vänskapliga samtalet, naturen, kulturen och den nya tekniken det som människan borde ta för sig av och njuta av eftersom det ändå fanns omkring oss och växte. Han uttryckte sig inte så, men det var hans livsfilosofi om jag förstått det rätt.

Stålfarfar blev i början på femtiotalet rikskänd för att, trots att han som sextiosexåring ansågs för gammal, cykla fortare än alla ungdomar i Sverigeloppet från Haparanda till Ystad. När han sedan lagt cykeln på hyllan gick han med samma frejdighet in för att resa landet runt och sjunga till Guds ära.

På åttiotalet, några år före sin död, förklarade han i en tidningsintervju att han aldrig skulle orkat med detta om det inte varit för skägget. Han hade inte rakat sig sedan 1907 och det var det som höll honom så frisk.

Själv har jag haft skägg hela mitt vuxna liv utom några månader för fyrtiotre år sedan då jag i ett plötsligt infall gjorde mig av med det. Jag kände mig faktiskt väldigt klen den sommaren, så Stålfarfar hade säkert rätt.

Porträttet här på den gamle hedersmannen är taget av Åke Hedström i Gribbylund 1958 , framför en lastbil. Gustav Håkansson, som han egentligen hette, var under sitt yrkesverksamma liv åkare i Gantofta vid Hälsingborg. Skåningar är trevliga och inte sällan spänstiga och skäggiga.

Titanens dotter.

August Strindberg hade i sitt första äktenskap, med Siri von Essen, tre barn. Med sin andra fru, den österrikiska skribenten Frida Uhl, fick han ett fjärde. Kerstin som föddes 1894.

Makarna skiljdes snart och hade i fortsättningen bara brevkontakt. August återvände till Sverige och Frida vistades också utomlands, borta från sin dotter. Strindberg hade inte någon mer fast relation under resten av seklet men Frida levde med olika män. Med kabareförfattaren Frank Wedekind fick hon sonen Friedrich som, tydligen med Augusts godkännande, bar efternamnet Strindberg.

Kerstin levde under sin barndom i Österrike hos mormodern Marie. Strindberg hade en förtroligare relation till sin svärmor än till sin exfru. Marie, änka efter en av Wiens ledande tidningsredaktörer, var intellektuell och delade Strindbergs intresse för ockultism. De två hade en flitig korrespondens under nästan hela Kerstins barndom. I den infogade Strindberg brev till sin dotter, det var den enda regelbundna kontakt han hade med henne. Efter separationen från Frida Uhl träffade han Kerstin bara en gång.

Dessa brev finns bevarade och är rörande och roliga att läsa. Han skrev om småsaker i sin vardag och raljerade om sig själv, berättade att nu hade han minsann blivit en sportjanne med knäbyxor och cykelstrumpor och ritade sig själv i den utstyrseln. Här är ett exempel där man känner igen hans rappa, spänstiga språk : ” Pappa arbetar mycket, mycket och dricker te och mjölk om kvällarna, med kaka, röker mindre tobak och snapsar oerhört litet. ” ibland bannade han henne : ” Mormor skriver att du inte är snäll och lydig och det är illa, så illa, att jag är rädd för att komma till dig. Härskarinna skall du bli, men icke vara tyrann. Icke alla människor låta sig valla kossa som jag, och kossorna förlora också tålamodet ”

Han bodde nu i Lund och lilla Kerstin fick veta att han träffade kollegor och docenter som han spelade kägel med och åt middag med på krogen Åke Hans. Och framförallt skrev han “Inferno” men det gick trögt utan hans Beatrice, som inte bara var en litterär gestalt utan Beatrice var för honom hans kära lilla Kerstin. Och penningtrassel hade han som alltid. 600 francs skulle han fått för Hemsöborna, vart tog de vägen ? Stackars lilla pappa. Annars var hans värsta bekymmer osämjan med mamma Frida, men allt om det har han förstånd nog nog att diskutera bara med svärmor. Fast ibland spillde det över i breven till Kerstin.

Ja, breven är roliga som kåserier att läsa och man märker att han var en kärleksfull pappa som skrev förtroligt om vad som helst utan förbehåll. Man glömmer lätt att det riktades till ett barn som bara var ett par år gammalt och fick det uppläst för sig av sin mormor och Kerstin var inte ännu skrivkunnig och kunde besvara breven. Man undrar hur mycket hon begrep av det. Men säkert begrep hon att pappa satt långt borta i norr och längtade efter henne och lika säkert längtade hon efter honom.

Just vid sekelskiftet upplöstes äktenskapet formellt med Frida Uhl. Strindberg kände sig fri, betraktade sig som änkling och ” som sådan har jag erbjudit en ung dam min hand ” . Det var Harriet Bosse, som han snart fick en dotter med. Inte heller det äktenskapet höll och så satt han nu som en äldre av alla respekterad författare och funderade över hur han skulle förhålla sig till sin fem barn ( har jag räknat rätt ? ). När det gällde Kerstin kom han fram till att hon inte behövde honom mer. Hon var ju snart vuxen menade han. Det sista brevet till henne avslutade han så här:

” … jag är ju författare, och livet är för mig blott material för dramatiska arbeten, i allmänhet tragedier. Lev väl ! Och betrakta mig endast som ett minne ! ”

Detta skrevs 1909. Kerstin var då 15 år, hade växt upp hos sin mormor utan att någonsin ha mer än sporadisk kontakt med sin mamma och pappan som hela tiden bott i ett annat land bestämde nu alltså att hon inte behövde honom. Vad hon själv tyckte sig behöva finns det inga uppgifter om.

Kerstin ansågs vara en charmerande ung dam, såg sydländsk ut som mamman, var slagfärdig och kvick, hade livfull mimik, berikade sitt tal med utrop och läten och sitt skriftspråk med tankestreck och utropstecken ( som fadern alltså ).

Som tjugoåring, ett par år efter Strindbergs död , flyttade hon till Sverige för att lära sig svenska så att hon skulle kunna läsa sin fars skrifter på originalspråket. Hon kom att stanna här. Hon gifte sig, skiljde sig och levde sen ensam i en liten lägenhet på Södermalm. De sista åren tilltog hennes misstänksamhet mot människor. Hon förklarades sinnessjuk och var periodvis intagen på mentalsjukhus. Hon dog 1956.

Detta läser och skriver jag om vid ett fönsterbord på konditori Sturekatten, något kvarter från Dramatiska Teatern där man spelar Strindbergs pjäser så ofta man kan. Bredvid mig i fönstret sitter två porslinskatter. Den ena är stor och har en kravatt knuten om halsen. Den andra är liten och sitter ett stycke bort och tittar på stora katten. Den lilla katten ser ut att vänta eller längta.