Brittsommar mitt i september.

Carl-Göran Ekerwald kom till Hedengrens bokhandel, satte sig framför en stor förväntansfull publik och drog omedelbart igång en dryg timmes monolog där han med utgångspunkt från sin barndom i jämtländska Offerdal rörde sig mellan arbetarrörelsens kristidspolitik i trettiotalets Norrland, möten med den reslige Gustaf Hedenvind Eriksson, uppsalagrannen Jan Fridegård och en mumlande Gunnar Ekelöf ( han imiterades till och med ) samt den geniale dåren Eric Hermelins översättning av persisk litteratur. Det var alltså full fart på denne vitale nittiofemåring.

En förklaring till denna energi, nyfikenhet och livsglädje är väl att han återigen träffat en ny kvinna som han raskt gift sig med. En tankeställare till den som är en hel generation yngre men tror sig ha gjort sitt i den branschen.

För att fira denna sena återblomning har boken han presenterade fått namnet ” Brittsommar”. Jag kom för att få veta något hur tänkte under arbetet med att skapa en sammanhållen helhet av alla essäerna som ingår. Det blev inte mycket av med det, men det gjorde ingenting. Han sade inte så mycket om boken, men delade istället med av en massa andra intressanta tankar. Som flitig bibelläsare har han fördjupat sig i Paulus korinterbrev och funderat över att Gud skapat inte bara alltet utan också intet. Hur kan man skapa något som inte finns ? Pausen i ett musikstycke är också ett intet men nog har den enorm betydelse, man kan kalla det makt. Utan pausen skulle ett musikstycke inte andas. Och den minimala, knappt synliga punkten har makt att sätta just punkt för ett resonemang, för ett litterärt stycke.

Men hos Ekerwald känns inte punkten så definitiv även om han är nyktert medveten om att han inte längre står mitt i livet. Det han delar med sig under ett sånt här författarmöte lever vidare i den tacksamma publiken. som om han bara satt ett försiktigt kommatecken.

Om empati.

Fredrik Sveneus, professor i praktisk kunskap, vågar sig i en Understreckare i Svenskan på att ifrågasätta empatin, själva kungen bland goda egenskaper. Han stöder sig på den tyske kognitionsforskaren Fritz Breithaupt som till att börja med skiljer på empati och sympati. Det är inte alls säkert, menar denne, att det ena bygger på det andra. Och så följer aktuella och bestickande exempel på hur man kan missbruka sin egen och andras förmåga till inlevelse.

Tvärtemot vad man i allmänhet tror finns det psykopater som har stor förmåga att leva sig in i sina offers lidande, vilket gör saken ännu värre. Det ger dem själva en större njutning och därmed en motivering till att plåga ännu mer. Och inlevelseförmåga är ju vad vi menar med empati.

När det gäller flyktingkrisen styrs vi, enligt Breithaupt, mer av empati med bidragsgivaren och dess insatser än med offren. Inlevelse i dem skulle bara leda till passiviserande förbittring och hopplöshet. En bister slutsats att grunna på.

Ett stycke närmre vår vardag kryper han genom att granska föräldrar som sköter sina barn curlande eller från helikopter. Det är sådana metaforer vi skapat åt oss om barnuppfostran, som om de vuxna vore pigga sportfånar kretsande runt barnen som sitter förlamade i sin sandlåda och gapar och sväljer allt. Bakom inlevelsen och identifikationen anas en vilja att leva om sitt liv genom barnen, nu med alla egna gamla drömmar förverkligade. Om idrottskarriär eller vad det kan vara.

Sveneus har en viktig invändning mot Breithaupt när han påpekar skillnaden mellan att känna empati och att uppfyllas av en känsla tillsammans med andra. Politiskt och socialt må Populisters strävanden vara destruktiva, men kan ändå ses som exempel på hur ” …huvudpersonerna blir en samlande kraft för att känna med en särskild grupp mot en annan.”

Min tanke i ämnet är att visst kan total inlevelse i, identifikation med, ett offer få destruktiva följder. Om man känner igen från sitt eget liv hur en annan människa lider utan att finna någon lösning på sin situation är man kanske inte den rätte att hjälpa till. Då kanske man bara medverkar till att hålla henne kvar i det hon vill bort från, just genom sin empati. Bättre då att stiga åt sidan och lämna plats åt någon som har andra erfarenheter och kan erbjuda distans och svalkande likgiltighet.

Klippare.

Ett silluettklipp har vandrat genom släkten och slutligen fastnat inom glas och ram på väggen hos mig. Det föreställer min mormor, och är nu solkigt och missfärgat, men man kan se att det är skickligt klippt, möjligen lite förskönat. Konstnärens signatur kan anas och ängsblommor sticker fram i relief därunder.

Ordet siluett kommer från Etienne de Silhouette som på 1700-talet var finansminister åt Ludvig XV. Uttrycket ” a la silhouette ” kom på grund av hans sparsamhet att användas om allt som var snålt och otillräckligt. Så småningom begränsades det till att gälla enbart pappersklipp där man ju också rör sig med små medel. En sax, ett svart papper, bara konturer, inga skuggor, inga valörer. Man håller saxen hela tiden i samma läge i höger hand och papperet i vänsterhanden rör sig åt olika håll under saxens snabba arbete.

En som verkligen behärskade det här var H. C. Andersen som vid sidan av författarskapet var en avancerad bildkonstnär och lämnade efter sig mängder av teckningar och collages samt mer än tusen pappersklipp. Han gjorde, förstås särskilt bland barnen, lika stor lycka i salongerna med sina klipp som med sina sagor. En uppläsning kunde avslutas med att han vek ett papper dubbelt och från mittaxeln klippte fram en bild som veks upp och visade en symmetrisk komposition med spegelverkan, lämplig att ställa på ett bord. Andersen vidgade sin konst till att uppta hela skärmar och ibland blev det skulpturer.

Ett spännande illustrationsuppdrag som jag har på gång har väckt lusten att åter sätta saxen i de svarta arken ( och man kan riva också, de ger en annan, ruffare, effekt ). En fördel med tekniken är att de gör sig bra som illustrationer. De är direkta och fungerar i vilken skala som helst. Klipp till bara !

Sigfrid och vuxenlivet.

” Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt . ” Så tyckte Hjalmar Söderberg. Och Sigfrid Siwertz ( 1882 – 1970 ) instämde. Han skrev till och med en bok, ” Att vara ung ”, om hur det kändes att växa till människa i sekelskiftets Stockholm. Som ensam, rädd och självföraktande i ett högborgerligt hem såg han sitt enda värde i det han presterade i skolan. Till flickorna vågade han sig aldrig fram. I en hemsk scen vaknar han efter intensivt examensläsande och ser sig själv i sänggaveln mittemot lyfta ut sin egen hjärna, hängande i trådar från sin utspärrade fingrar. Ett sammanbrott tänkbart fortfarande ett par generationer senare och ännu idag att döma av rapporter om hur gymnasister bränner ut sig, nu tydligen mest flickor eftersom pojkar påstås inte bry sig.

De gamla. Pessimisternas skamsamhälle levde i stort sett kvar ändå tills sextiotalets ungdomsrevolt, tack och lov för den, gjorde sitt bästa för att provocera sönder det.

Min personliga erfarenhet är att innan dess fick ungdomar i sällskap med vuxna finna sig i att sitta tysta tills de blev tilltalade och då bara artigt svara på frågor, inte yttra åsikter. Sade man något spontant eller oöverlagt borde man skämmas, det lärde man sig redan som barn då man jämt, särskilt i skolan, måste bocka och ta i hand och såga förlåt, jag ska aldrig göra så mer. Mina föräldrar var bra människor som behandlade mig med värme och respekt, men de levde ju i sin tid och uppfostrade mig till att inte väcka onödigt uppseende. Eftersom jag, som en gång Sigfrid Siwertz, mest satt hemma och studerade var risken inte stor.

Så fortgick det ända till ett tvärstopp som exakt kan dateras till nittonhundrasextiosex års sista dag. Familjen skulle fira traditionellt nyår med bästa vännerna och på vägen dit vädrades upprördheten över en aktuell skandal. Skådespelaren Per Oscarsson hade klätt av sig allt utom kalsongerna i TV och pratat om sånt man inte bör prata om. Jag hade inte sett programmet.

Indignationen fortsatte under festen. Samtliga utom jag hade fyllt fyrtio med råge och alla tyckte de illa om Oscarssons framträdande. Då vaknade plötsligt något inom mig och till allas förvåning yttrade jag mig efter att i alla år artigt suttit tyst tills jag blivit tilltalad. Jag gick ensam aggressivt till fridstörarens försvar, argumenterande mångordigt på ett sätt som jag själv aldrig trott mig om. Det gick inte att få stopp på mig. De fullvuxnas lama inpass räckte inte till och nu blev det de som artigt lyssnade som en frikyrkoförsamling förstummad inför en rabiat predikant.

Jag fortsatte belysa ämnet med säkert naiva moraliska argument långt över tolvslaget och när vi under tystnad vacklade hemåt blygdes och förundrades jag över vad jag vågat mig på. Men ingenting blev sig riktigt likt igen. Man kan tycka att det borde skett ett par år tidigare, men jag har alltid varit sen på bollen. Kanske var det då jag tog mig rätten att bli vuxen. Tack Per Oscarsson, vad du än sade.

Sigfrid Siwertz unnades ( även han ) ett långt liv, fyllt av lyckligt författande från 1905 och så gott som ända till slutet . ”Mälarpirater ” ingick i folkskolekanon och ” Selambs ” blev TV-serie. Nog såg han ut att tycka vuxenlivet var skönt när han styrde framåt i sin egen båt.

P

Georgier.

I slumplådan utanför en bokhandel ligger en volym med lyrik från Georgien. Vid kassan prisas den som ett fynd, en liten diamant, och jag kommenterar att Stalin var den mest beryktade georgiske poeten. Han skrev faktiskt poesi som ung och studerade till och med till präst. Eftersom han också läste mycket hela livet hade han förmåga att bedöma litteratur och visste vilka författare som var så bra att de borde hållas efter. Det blev till exempel Michail Bulgakov varse när Stalin skrämde vettet ur honom genom att ringa sent på kvällen för att diskutera litteratur. Diktatorn uppskattade väldigt mycket ” Det vita gardet” trots att den var skriven ur den vita borgerlighetens synvinkel. Så Bulgakov måste passa sig, det han skrev passerade inte obemärkt. Kanske hade det ryska kulturlivet mått bättre om Stalin varit den obildade tölp han oftast beskrives som.

Allt detta hann jag inte briljera med innan en annan kund fyllde på med en anekdot. Enligt den ville Stalin till himmelriket men blev förstås avvisad. Han gick bedrövad därifrån och mötte Ahasverus, den vandrande juden, som inte heller fick komma in ( dock för en försyndelse som inte kunde mäta sig med folkmord. Han hade nekat Jesus vila på vägen till Golgata. ). Stalin beklagade sig och Ahasverus sade att det ordnar jag lätt, hoppa ner i den här säcken bara. Ahasverus gick med säcken på ryggen, som en tomte, till himlens port där Sankte Per sade till honom att det är ingen idé att du försöker igen, du är för evigt förtappad. Jag kommer inte för egen räkning, svarade Ahasverus, vill bara att du ska lämna den här säcken som en gåva till Karl Marx, han är ju därinne. Vad är det i säcken då ? frågade Sankte Per misstänksamt. Det är räntan på Kapitalet, svarade Ahasverus.

Den lilla diktsamlingen, som heter ” På väg ” och är utgiven av förlaget Bennels 2012, presenterar unga georgiska poeter som skriver på ryska. Ryskan var andraspråket i Georgien men på grund av de politiska spänningarna mellan länderna lär sig allt färre unga georgier att tala och skriva det. Men att det ändå skrivs på ryska märker man tydligt i denna bok där dikterna återges i original bredvid de svenska översättningarna. Ryska språket lever alltså kvar i Stalins hemland, trots att det inte precis vunnit på att förknippas med honom. Som det står i förordet: ”…politiker kommer och går, medan poesin och konsten består…”

Som förväntat är dikterna inte uttalat politiska. De flesta drar sig tillbaka en privatsfär där man liksom stärker sig, rustar sig inför världens komplicerade krav, och de gäller också poeternas egna illustrationer. Jag väljer en teckning av Lika Dzjalagonia ( född 1888 ) och några rader om poesins villkor av Dmitrij Loskutov ( född 1978 ).

Du kan kasta dig ut från bergens vägg

ner i ödets händer så lätt

I våra tider av nobelt bläck

kan man knappast skriva rätt.