Dag Hammarskjöld klättrade i berg. Bland de norska fjällen utforskade han som ung man sina fysiska gränser och fick ro att nå djupen inom sig själv. ” Vidare drivs jag, in i ett okänt land. Marken blir hårdare, luften mer eggande kall. Rörda av vinden från mitt okända mål skälva strängarna i väntan… ” skrev han på tjugotalet i den dikt som inleder Vägmärken”, hans postumt utgivna texter, hans dagbok.
Efter ungdomens dikter och livsmotton följde självrannsakan under ” mellanåren” och kriget. Han hade ett ansvar, en befattning att sköta, (sekreterare i finansdepartementet, den yngste dittills ) “Genom tystnaden skär alltid telefonsignalen från samtalet vi flytt men inte skall undgå “.
Under de första efterkrigsåren var han diplomat med tunga internationella uppdrag. Mycket av det han skrev då verkade nästan som romanutkast med fyrtiotalsångest, dramatiska yttre omständigheter, livshotande skeenden. Någon skjuter sig en kula i tinningen, någon förlorar kontrollen över sitt fordon och kör utför stupet. Någon driver i höstdimman omkring i människoströmmen, en annan dras ned i strömmen och ingen hinner rädda honom, ytterligare någon dränker sig. Strömmarna återkom ständigt. De måste man förhålla sig till, utan tydlig inre färdriktning dras man med, går under.
Oro och stridigheter omkring och inom honom upphörde väl inte men han kom efterhand att förhålla sig på ett annat sätt, kampen för att freda sig var över. Det blev lugn reflektion och distans i dikterna och aforismerna . Behärskad, som samlad inför den stora uppgiften.
Simma mot strömmen, oförtröttligt vandra, finna nya egna stigar, klättra i berg. Den begåvade uppsalastudenten, med stora och små A i alla ämnen men B i gymnastik, klarade strapatserna rätt väl. Fokuserad på målet men inte rädd att se ner i bråddjupet. Han drogs inte med av strömmen eller drunknade i den och han nådde toppen, allra högst upp där han slogs för de små staternas rätt, och där han retade sovjetiske statschefen till att dunka skon i förhandlingsbordet. Hammarskjöld var på en gång ämbetsman med största tänkbara makt och en religiös mystiker som lät inrätta ett meditationsrum i FN-skrapan.
Hammarskjöld, om någon, ställdes inför att tänka efter av vilken anledning han strävade. Ära, ett vackert eftermäle, materiella förmåner, överhuvudtaget egenintresse? Låt gå för det då “… om du blott låter utgången bestämmas helt över ditt huvud, i tro .” I takt med att de yttre kraven växer tjänade ” Vägmärken” som en bönbok där han ständigt påminde sig att det var Guds vägar han gick, inte sina egna små önskningars. Hela tiden vaksam på hur lätt det är att bli ” fången i förblindande självuppskattning.”
De många reflexionerna blev efterhand ofta till affirmationer som han behövde för att inte låta det politiska maktspelet ta över. Det gjorde det ändå till slut när flygplanet brakade in i den afrikanska urskogen. Generalsekreteraren störtade från höjderna men privatmänniskan Dag Hammarskjölds sista dagboksanteckning handlade om hur han vaknar “en vanlig morgon med grått ljus ” och minns “den dunkelblå natten ovan trädgränsen.” Han frågar sig om det var en annan verklighet än dagens, om han verkligen levt där.
Brådmoget hade han en gång för länge sedan avslutat den där allra första dikten: “… Alltjämt frågande skall jag vara framme, där livet klingar ut – en klar enkel ton i tystnaden. “