Bara en liten karamell.

När tåget sätter sig i rörelse vid Slussen rullar en gul borttappad karamell snabbt över golvet. Tre personer observerar den. En dam som just klivit på med stora bruna kassar från IKEA småler åt mitt håll. En ung man tittar upp och återvänder genast till att med slutna ögon lyssna på något i sina hörlurar. Och så är det jag som försöker följa Peter Handkes vindlande ordmassor i ” Tankar om den lyckade dagen ”. I Gamla Stan sitter några duvor på ett räcke ovan perrongens frusna människor. Kanske är de änglar som försöker komma underfund med oss. Idag är det mazarinens dag, och ändå en dag lik andra.

En lyckad dag kan vara dagen man äntligen får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, dagen då man möter sitt livs kärlek eller helt enkelt en dag då både vädret och middagen klaffar perfekt. Men Handke är ute efter något annat. Inte dagen då livet förändras, tar en ny riktning, dagen då maten var utsöktare än någonsin, utan dagen man stannar till inför något plötsligt, en liten skiftning. Då man ett ögonblick är så fullkomligt närvarande i något man uppfattar med sina sinnen att det präglar hela dagen och kanske mer än så. Man ser en katt, känner plötsligt hur en blyertspenna luktar, stannar till för att lyssna på en melodislinga eller känner oväntad värme av några ord i ett samtal med en främmande människa. En gång stod jag betagen av hur kvällssolen lyste upp en husgavel på Klostergatan i Lund och tänkte att detta ska jag minnas i morgon och hela livet. Det finns många fler dimensioner i Handkes text, som han kallar ” En vinterdagdröm ”, men jag tror att sådana upplevelser är kärnan i den.

Peter Handke, född 1942 i Österrike, nämndes förr som nobelpriskandidat men nu tycks hans stjärna ha dalat ett stycke efter opassande uttalanden i något politiskt sammanhang, jag minns inte vilket. Det är också han som, tillsammans med filmens regissör Wim Wenders, skrivit manuskriptet till ” Himmel över Berlin ” och där känner man igen det poetiska omständliga språket med alla upprepningar och återtagandet av tankegångar med bara ytterligare förstärkande exempel, försöken att formulera sådant som inte kan formuleras.

Filmens änglar vandrar runt bland berlinarna, lutar sig över dem och lyssnar till deras tankar och de hör monologer, aldrig dialoger. På det viset lär änglarna känna människornas ensamhet, men inte deras gemenskap. De noterar, och för till och med bok över, vad människor gläds åt, men kan inte känna vad de känner när de är ensamma eller med andra. En av änglarna stiger ner, blir en människa med förmåga att älska och att glädjas åt små saker, åt sådant som gör en dag lyckad. Kanske en gul karamell.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |