August och Ingvar.

När nu den där närige, klurige och faktiskt sympatiske gamle smålänningen till slut tagit ner IKEAskylten hyllas han som en statsman eller som den värsta kulturpersonlighet, en Strindberg. Kanske får han en lika värdig begravning som denne såvida han inte själv avböjt det, han ville ju vara en enkel man av folket. Minns hur han i radio berättade att han inte åt mer än vad sparvarna pickade i sig från fågelbordet.

Jag är nog inte den ende som tänkt att IKEA följer i spåren av Karin Larsson, född Bergöö. I uppror mot det överbelastade oscarianska skapade hon i Sundborn den lätta nordiska stilen i ljusa träslag. Man kan väl säga att den marknadsfördes bra av maken Carl, utan att förringa honom.

För många, kanske de flesta, av oss svenskar har Kamprads skapelse påverkat vårt boende, hur exklusiva vi än vill vara när vi inreder våra hem. Så är det i alla fall för mig. IKEA har varit en följeslagare ända sedan jag flyttade från föräldrahemmet. Min första studentbostad inreddes med möbler därifrån och från Mobilia. De konkurrerade som Elvis och Tommy eller som Volvo och SAAB. Alltid går en segrande ur sådana tvekamper och här vet vi ju vem.

Det var härligt att slippa de stora tunga schabraken som sett ungefär likadana ut sedan fyrtiotalet och i stället sjunka ner i en snurrfåtölj av lättmetall, beklätt med något slags pösig plastväv som var så lätt att torka bort vinfläckar från. Sedan följdes förstås entusiasmen av förnekelse och jag levde under mitten av sjuttiotalet bland möbler hoprafsade från loppmarknader och bokhyllor byggda av plank och tegelstenar.

Men Ingvar lurade i vassen med sin armé av Billybokhyllor, soffbord som kanske hette Greta och soppslevar av plast. Vid slutet av decenniet slog han till med full kraft. Råsi som jag levde med var en duktig inredningsarkitekt och nu handplockades hon av IKEA till att bygga interiörer ute i Kungens Kurva. Jag ställdes inför ett viktigt val och eftersom jag ville leva resten av mitt liv med henne bestämde jag mig mig genast för att flytta med. IKEA gick i borgen för en bostadsrätt som vi snart kunde köpa över till oss och därmed hade vi blivit hjälpta in på den hopplösa bostadsmarknaden och blev med tiden riktiga stockholmare. Det låg förstås nära till hands att låta produkter från IKEA bli stommen när vi byggde upp vårt hem. Ingvar Kamprad har alltså genom sitt företag haft en helt avgörande betydelse för mitt liv.

Fortfarande, när jag behöver köpa möbler eller köksredskap, är den första impulsen att åka ut till Kungens Kurva. Ofta kommer jag hem därifrån med den stora blå plastkassen ( så lämplig att bära smutstvätt i ) fylld av skärbrädor i olika storlekar. Och därmed är vi framme vid den lösa anknytningen till Strindberg. Träsnittsporträttet ovan är hugget i en under åratal ordentligt bearbetad skärbräda. Jag köpte den på IKEA.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *