Att söka källan.

Walter Ljungquist var en av de största svenska författarna under nittonhundratalet. Hans produktion har samma bredd och djup som exempelvis generationskamraterna Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnsson, men han hade inte proletär bakgrund som de och ägnade inget intresse åt politiska eller sociala frågor. Det gjorde inte hans romankaraktärer heller. De var ofta arbetsskygga bohemer och opraktiska drömmare eller original som levde sina liv på landsbygden i en evig sommar bland örter och snår under trädens lövmassor. De kunde vara avlägset släkt eller förbundna på andra sätt och de besökte varandra som man gjorde på landet förr och ibland än idag. Som jag minns kunde folk ännu under min barndom oväntat dyka upp i avsikt att stanna så länge tågbiljetten var giltig. Man kommer också att tänka på hur människor umgicks i den stora ryska litteraturen som inspirerade Ljungquist. Och hans figurer påminner om Hjalmar Bergmans.

Dessa gestalter befolkar, ibland som huvudkaraktärer och ibland som bipersoner, elva romaner som har Ljungquists alter ego, författaren Jerk Dandelin, som sammanbindande länk. För länge sedan läste jag och samlade på mig hela sviten, men trodde att jag måste göra mig av med den vid en flytt till något trängre och upptäckte då att den var svårsåld. Ingen läser Ljungquist längre, menade man på antikvariaten, vilket överraskade mig. Och inte trycks hans verk upp på nytt. Så småningom insåg jag att något viktigt saknades i mina hyllor så det var bara att ge sig ut och jaga ihop böckerna en gång till och nu är samlingen äntligen komplett igen.

Romanseriens centrum och hjärta är för mig ” Paula” och ” I stormen”. I den första boken hamnar Jerks vän, den sköra Paula, i en själskris. Han knäpper igen locket över sin gröna reseskrivmaskin, utan att veta att det kommer att gå nära fem månader innan han ser den igen, och cyklar byvägen bort för att bistå henne. Och så börjar kampen för att, vaksam på hennes behov, skydda henne mot alla som okänsligt vill tvinga på henne just sina lösningar. I ” I stormen ” är rollerna omkastade. Det är under beredskapsåren och Jerk har brutit samman under militärtjänst. Nu har Paula tillfrisknat och öppnat ett vilohem där han kan återhämta sig.

Konstnären och landsortslärarinnan Berta Hansson, Ljungquists nära vän, stod som förebild för Paula. Hon och Walter var tvillingsjälar som kände igen sig i varandras vilsenhet. I ett brev till honom skrev hon att hon återfått sin jämvikt, ” men ännu har jag en känsla av att källvattnet inte kan ledas upp till ytan “. Att nå den inre källan var viktigt för båda. Och denna metafor följs upp i nästa roman, ” Källan ” , där några barn ger sig ut i skogen för att söka den magiska källan. Jag har låtit Bertas porträtt av Walter bli illustration härovan. ( Tack Christian Åkerlund för att du delat med dig av dina kunskaper om Berta Hansson ).

Berättarstilen som fulländades i Dandelinsviten växte fram under två decennier med början i debuten ” Ombyte av tåg ” 1933. Redan i novellsamlingen ” En dörr står på glänt ” några år senare känner man igen hans sätt att låta personernas undermedvetna i inre monologer lugnt och långsamt treva sig mot ett mål, ofta formulerat som ett hot. Det är vad de upptäcker på vägen dit som är det viktiga. De söker som barnen källan.

1974 somnade Walter Ljungquist in, just när han lämnat ifrån sig manuskriptet till ” Sörj dina träd “, sista delen i det stora romanbygget. Hans livsverk var fullbordat.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |