
Vid det sista besöket på Blodgivarcentralen avtackas jag med en stilig glasskål. Ett nytt piller i min dagliga medicinuppsättning gör att mitt blod, efter mer än hundra givningar under fyrtioåtta år, anses olämpligt. Det känns vemodigt att inte längre räknas till dem som en gång var tredje månad får känna sig som goda givare. Tänker jag så om en handling som bara kostat mig ett litet stick i armen, hur är det då att operera bort en bit av sig själv och skänka den till en annan människa?
Slavenka Drakulics ” Den rena godheten, om människor som skänker liv.” handlar om detta. Lycklig över att ha fått en ny njure söker hon upp sin egen donator och ett dussin andra givare för att fråga dem varför de gett bort sina njurar. Hon upptäcker snart att givande är en komplicerad handling. Mottagaren nöjer sig inte med att bara vara tacksam utan vill ha en ordentlig förklaring till varför någon överhuvudtaget donerar. Oegennyttig godhet gör oss underlägsna. Vi tycks ha svårt att handskas med den banala godheten, inte bara den banala ondskan.
Rädslan för tacksamhetsskuld fick Drakulic att tveka inför att ta emot en njure från en god vän. Vanan att tänka i tjänster och gentjänster gjorde att det kändes lättare att invänta organet från en avliden som ju aldrig skulle komma att kräva något tillbaka av henne. Det är ett förhållningssätt som påverkar relationer mellan människor, gör dem avvaktande mot varandra. Vågar jag närma mig den där personen som verkar så snäll ? Har han eller hon några avsikter med att vara sådan? Det visade sig att vännen hade sina egna skäl: han ville göra gott för att uppväga att han i sitt liv betett sig självupptaget. Att donera är för en man det närmaste han kan komma att föda barn, sade han också! Det är tydligt att flera av de intervjuade ger för att bevisa sitt värde eller för att få en mening med sitt liv. I ett fall är det drivet så långt att man frågar sig om det inte rent av handlar om makt. Donatorn avgör ju om en annan människa, mottagaren, ska leva eller dö.
Om man donerar en njure till en okänd har man avstått från att i framtiden kunna ge den till någon mera närstående. De som ändå gör det valet visar prov på optimism och tro på mänsklig godhet. De litar på att någon annan då ger i stället. Drakulic ogillar att man i religiösa termer beskriver donationen som att man gör ett offer, eftersom det innebär lidande och det ville hon inte tillfoga sin donator. Men enligt den kristna läran offrar man sig inte genom en god gärning. Man räddar sin själ och alltså får man något, förklarar en katolsk präst som också gett bort sin njure.
Man kan lägga många fler aspekter på det här ämnet, till exempel internationell organhandel och det tilltagandet tiggeriet som avtrubbar vår vilja att ge. Men jag orkar inte gå in på det nu eftersom vi just den här dagen får det hemska beskedet att en av familjens allra närmaste vänner, som för knappt två veckor sedan drabbades av en svår hjärnblödning, under resten av sitt liv troligen inte kommer att kunna se, gå, tala eller minnas. Om han alls får leva. Ack, kunde vi bara hjälpa honom till ett fortsatt värdigt liv ! Men ingen människa i hela världen kan eller vill ju donera sin egen hjärna. Där dras den yttersta gränsen för all tänkbar form av altruism.